• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Maria Lithell

12 september, 2014 by Rosemari Södergren

_DSC4787_lågupplösta_MariaLithell

 

Livets stora frågor och vardagslivet möts i Maria Lithells nysläppta album ”Tides” som är ett imponerande album. Tides bjuder lyssnaren på en fängslande resa genom storartad musik. Tonsättaren och artisten Maria Lithell har en enorm bredd i sitt musikaliska register.

Också texterna är viktiga. De kretsar kring berättelser om livets stora frågor och vardagligheter som i titelspåret ”Tides”, en mäktig ballad om tidens obönhörliga gång och de livsavgörande val vi ställs inför; kärlek, hopp och livets förgänglighet. Maria Lithells kraftfulla och sensibelt närvarande sångröst möter Christian Kjellvanders lugna och uttrycksfulla röst i en duett som inte lämnar någon oberörd.

Precis som det uttrycks i ett pressmail:
Hennes musik är filmisk och känslodriven. På samma gång lättlyssnad och nyskapande pop, som bygger på gränsöverskridande och spännande arrangemang, där fagott, marimba, stråk och harpa samverkar med sedvanliga popinstrument.

Kulturbloggen träffade Maria Lithell på ett mysigt café som ligger vackert med bänkar framsatta under träkronor bakom Historiska museet i Stockholm.

_DSC4778_lågupplösta_MariaLithellMaria Lithell har en gedigen bakgrund i musikens värld. Som tioåring kom hon in på Adolf Fredriks musikklasser och när hon gick i gymnasiet fick hon jobb i kören på Kungliga Operan i Stockholm. Där jobbade hon i elva år. Hon berättar att hon kände att hon villa lära sig mer inom musiken och utbildade sig först till musiklärare och så småningom ville hon skapa musik själv och sökte då in på och kom in på den femåriga utbildningen för kompositörer och tonsättare på Musikhögskolan.

Maria Lithells musik är i allra högsta grad gränsöverskridande. Maria Lithell blandar och växlar fritt mellan pop, klassisk musik och electronica. I hennes musik kan man finna referenser till artister och kompositörer som Björk, Aimee Mann, Stina Nordenstam, Kate Bush och P.J. Harvey. Här finns också referenser till filmmusik.

Musik är viktig för henne, det märks av hennes imponerande produktion, musiken är dock mer än så. Den är ett starkt sätt att säga viktiga saker med. I våras skrev hon ett stycke för Folkoperan, en miljöopera. En genomgående politisk föreställning som handlade om hur konsumtionssamhällets alla valmöjligheter rimmar illa med jordens globala uppvärmning.


Varför blev det just en opera för att uttrycka engagemanget för miljön och klimatfrågan?

– Varför inte en opera, svarar Maria Lithell på den frågan och tillägger:
– I en opera är alla sinnen inblandade. Jg tycker om att tilltala alla sinnen, att få människor berörda på många plan.

Operan växte fram ur hennes frustration över vad som händer med naturen.
– Jag har barn och det händer att vi är ute i skärgården och fiskar men där finns ingen fisk.

Lägg namnet Maria Lithell på minnet. Hon är en skicklig musiker och spännande kompositör som vi helt säkert kommer att höra med från, både på operascenen och musikscenen. Och lyssna på senaste albumet ”Tides”.


Foto: Lena Dahlström

 

_DSC4808_lågupplösta_MariaLithell

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Intervju, Kulturbloggen, Maria Lithell, Musik

Kulturbloggen möter The Magic Numbers

17 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

_DSC4445_TheMagickNumbers

The Magic Numbers släpper sitt fjärde album som fått namnet ”Alias” i slutet av augusti. Räkna med du kommer att känna igen de brittiska syskonparens musik men ändå upptäcka att den har förändrats, utvecklats och blivit rockigare. Det speciella Magic Numbers-soundet finns kvar fast med tydliga influenser att rockmusik.

Bandet gav ett första smakprov på kommande albumet då de släppte singeln ”A Shot in the Dark”, en singel som många kritiker sagt har influens av en rockig Neil Young.
-Ja vi är absolut influerade av Neil Young, berättar Romeo Stodart och hans syster Michelle när Kulturbloggen träffar dem efter deras spelning på Stockholm Music and Arts.

”Hymn for Her” är den singel de slog igenom med för tio år sedan.

Hur känner de nu, tio år sedan, för de sånger de släppte då?
-Hymn for Her var speciell när den kom och väckte uppmärksamhet. Vi använde klockor som instrument och folk upptäckte att det fungerade. Jag tycker fortfarande mycket om den, berättar Michelle.
-Vi spelar gärna våra äldre sånger på konserter, berättar Romeo. Vi kan göra andra versioner av dem och på så sätt känns det inte som att vi bara upprepar. Jag tröttnar inte på dem eftersom vi alltid kan spela den i nya arrangemang.

Hur behåller de sin kreativitet som grupp under tio år?
-Vi har pauser då vi gör annat, det är viktigt, menar Romeo och pekar på Michelle och säger: -Och Michelle har ju släppt ett soloalbum under tiden.
-Ja det var nervöst att släppa ett album som jag stod för mer själv. Jag tror jag lärt mig mycket, berättar hon. Det är svårt att lära sig att något jag själv tycker mycket om kanske inte älskas av alla. Det är något man måste lära sig i livet, att alla inte älskar allt man gör.

Sedan debutalbumet har bandet släppt ytterliga två album, rest runt på otaliga turnéer och spelat flera gånger i Sverige.
-Ja vi tycker om det här landet, säger de båda. De har också många svenska vänner inom musikbranschen de gärna träffar när de är här.
Fast de har inte tidigare varit i Sverige när de varit sådan varm sommar som den här sommaren.
-Ja vi är lite överraskade att det kan vara så varmt, säger de.
Jag, intervjuaren, erkänner att vi själva nog knappt visste det. Det är trots allt inte så ofta vi har sådana varma somrar.

Sedan intervjun har det ju dessutom kommit besked om att de kommer till Sverige i höst för två konserten: 28 oktober på Pustervik i Göteborg och
30 oktober på Debaser Medis i Stockholm.

För att behålla kreativiteten är det viktigt också med ett liv utanför musiken, menar de. Båda har blivit föräldrar sedan debuten. Michella har en dotter på sex år och Romeo en son på två och ett halvt år.
-Hela mitt liv har förändrats, säger Romeo.
Michelle berättar om en konsert de gav för ett tag sedan och hon hade med sig dottern som sjöng för dem alla efteråt.
-Hon har sådan fin sångröst, berättar Michelle med stolthet och glädje i rösten.

På spelningen på Stockholm Music & Arts spelade de sången ”Roy Orbison” som finns på kommande albumet.
-Roy Orbison var mycket viktig för mig ett tag under min uppväxt, hans sånger talade direkt till mig, berättar Romeo.

Ja de rockigare influenserna märks på flera sätt på det nya albumet, men samtidigt finns det typiska för de två syskonparen i The Magic Numbers där: de vackra sångrösterna, samspelet och mjukheten.

Foto: Lena Dahlström

_DSC4447_TheMagickNumbers

Om bandet på Wikipedia:
The Magic Numbers är ett brittiskt fyrmannaband från Ealing, London, England. Det består av de två syskonparen Stodart (Romeo, född 1978, och Michele, född 1983) och Gannon (Sean, född 1976, och Angela, född 1984) som bildade bandet efter att Romeo och Sean börjat skriva låtar tillsammans. Bandet fick skivkontrakt med skivbolaget Heavenly Records 2004 och deras självbetitlade debutskiva gavs ut 13 juni 2005.
Musiken är influerad av 1960- och 1970-talens amerikanska folkpop som till exempel The Mamas and the Papas och The Band. I flera av låtarna sjunger huvudsångaren Romeo duett mot melodicaspelaren Angela, och vokalharmonierna och de många tempoväxlingarna i den melodiska pop/rocken präglar genomgående låtarna på debutalbumet.
Bandet blev omtalat när de den 10 augusti 2005 helt oväntat lämnade det populära brittiska TV-programmet Top of the Pops, efter att programledaren Richard Bacon under repetetionerna skämtsamt kallat dem en ”stor, fet smältdegel av talang”. Bacon har i efterhand förklarat att ordet ”fet” avsåg bandets storhet, inte bandmedlemmarnas fysik.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Intervju, Kulturbloggen, Musik, The Magic Numbers

Kulturbloggen möter Nike Markelius som berättar om Fas3-debatten och nya albumet

14 augusti, 2014 by Redaktionen

nike_dn

Hon växte upp med proggmusiken och vänstervågen i slutet av 60-talet. Som liten var det lika naturligt att gå Vietnamdemonstrationer som att lyssna på progressiv musik. Men istället för att gå motsatt väg har Nike Markelius blivit sig själv och idealen från tidiga år trogen. Världen är inte bättre, tyvärr, säger Nike den är sämre.

Miljöproblem, fattigdom var inte aktuella frågor när Nike växte upp. Teman för politiska texter saknas inte,.
Nike Markelius med sin Röda Orkester kommer om några veckor släppa gruppens andra skiva, ”Vi är alla”. Skivtiteln är också en text på skivan skriven av Göran Greider. Journalist, debattör och poet. Det är i den politiska verkligheten Nike vill befinna sig, ”jag står mitt i sången och sjunger”, säger hon och jag gillar uttrycket. Med andra ord Nikes texter är inte bara en spegling av andras tuffa vardag, utan i högsta grad det hon själv upplevt. Som ensamstående mamma med två barn, sjukförsäkringens glapp när sjukdomen gör sig gällande. Arbetsmarknadspolitik med FAS 3 (slutstationen kallar många det) men Nike klarade sig ur FAS 3 men hann innan dess skriva en debattartikel i DN, om upplevelsen att nästan vara på väg in.

” – Du har ju inga meriter. Du blir nu kallad till ”kompletterande aktör”. Där ska du delta aktivt på heltid. Du kommer sedan att bli placerad i sysselsättning. Också det på heltid. Inom annat område än kultur.” (DN 2013-01-20)
Artikeln i DN väckte uppmärksamhet och debatten om FAS 3 var ofrånkomlig.

Nike kommenterar att det inte är sjukdomen som avgör tiden för sjukskrivning utan antalet dagar man får vara sjukskriven och det var just efter en operation som beskedet om utförsäkringen kom. Relativt nyopererad skulle Nike ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, ett öde som delades och delas med många.

Livet idag är lättare och roligare, men att ha skrapat det sista ur skafferiet, fått säga nej till barnen att delta i arrangemang med skolan på grund av ekonomiska skäl sitter kvar. Därför är alla texter eller den musik som Nike framför förankrad i den eget upplevda vardagens vedermödor.
Den första skivan (2012) gruppen gjorde, liksom den nya ” Vi är alla”, har spelats in i Benny Anderssons studio och det är något som Nike och Röda Orkestern uppskattar av många skäl.
-Benny tycker om våra texter och vår musik, det är bra och vi är glada över att han har ställt upp på oss.
Är din musik progg, frågar jag.

-Ja kanske, nyprogg med mycket inslag av nypunk. Men det är svårt, det finns ingen samlad musikrörelse idag på samma sätt som på 60-70-talet. Hip Hopen kan kanske ses som en politisk musikalisk rörelse.
Nike är uppväxt inom vänstern och även om hon tidigare stöttat både S och MP med musikalisk medverkan, är vänsterpartiet idag det enda alternativet.

-Jag tycker att både S och MP har gått åt fel håll. Inför förra valet stöttade jag de röd-gröna. Men nu är det bara vänstern. Jag har erbjudit mig att medverka vid olika politiska sammanhang där vänstern syns, men det verkar som kulturens kraft har väldigt lite utrymme i dagens politiska budskap. Det kan ju vara ekonomiska skäl, men ibland undrar jag om det inte också är åldersdiskriminering. Vi hade en spelning  bokad med FI sedan ringer de några veckor innan och meddelar att de inte har plats för oss.

Istället hade utrymmet lagts till den unga generationen musiker, och Nike som tillhör 50 gänget tror att åldern vid val av kvinnliga artister har en viss inverkan. Ändå, säger hon tryggt,  känner jag mig starkare nu än vid 40, tar för mig mer. Utvecklas snabbare. Visst som yngre var det mindre bekymmersamt. Men det känns så bra nu. Manliga äldre musiker är coola, men vem säger det om oss äldre kvinnor i branschen.
Den nya skivan som snart släpps, kanske är ett tecken på det som Nike tar upp. Att känna sig trygg i det man gör. Våga ta ut svängarna, inte fråga om lov utan bara göra det. Trygghet ligger att våga välja tunga namn, som poeten, Bruno K. Öijer, Susanna Alakoski, Inger Edelfeldt och Jenny Wrangborg vars texter finns med på skivan. Texter om fattigdom, tiggeri och utsatthet. ”Trä och Blod” som också släpps som video, har Nike skrivet efter upplevelsen från manifestationen i Kärrtorp.

Till den förra skivan hade hon bjudit in gästartister, nu är det bara de fyra i bandet. Lotta Partapuoli, gitarristen har fått blomma ut och skapat som Nike säger ett sprakande gitarrspel. Mia Kempff, bas och Johannes Nordell, trummor har skapat en tajt rytmsektion. ”Jag tycker att vi har eget sound helt klart, säger Nike.
Till våren kommer Nike med en musikalisk självbiografi och en dokumentärfilm är på gång. Release för skivan. Anlitad som både musiker, skribent. Vem kan säga att livet tar slut efter 50 det kanske är då det börjar.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Fas3, Intervju, Kulturbloggen, Kulturpolitik, Musik, Nike Markelius

Kulturbloggen möter Titiyo

8 augusti, 2014 by Redaktionen

TITIYO

Fragment av en välbekant röst undrar om vi kan höras om en stund. Tror jag, i alla fall. Ett par verifierande sms klargör dock att vi ska höras en halvtimme senare på en fast telefon. Så som det kan vara när någon har semestertäckning på mobiltelefonen, ni vet. Och nästa försök går desto bättre.

Titiyo, precis som folk i allmänhet, närmar sig semesterledighetens bakre ände, och packar inför en sväng ner till Way Out West i Göteborg, dock inte för att spela själv:

– Nej, jag hade tänkt att jag skulle det, men det var lite för tajt med tid för att vi skulle hinna få klart produktionen på låtarna. Vi jobbade rätt hårt på våren, sedan gick alla på semester och vi har tillbringat juli månad på olika håll. Men nu är det som sagt en sväng till Way Out West, därefter Sommarkrysset på lördag och sedan fortsätter vi med att färdigställa albumet.

Tillbaka på Telegram Records igen såg det från början ut att vara en cirkel som slöts när arbetet med Drottningen… inleddes tillsammans med gamle vapendragaren Magnus Frykberg, som hjälpte till med flertalet produktioner inför Så Mycket Bättre. Frykberg flyttade dock till USA under 3 månader och Titiyo slog sig istället ihop med bl.a. Dante, Martin Sakarias och Jonathan Johansson:

– Det kändes så himla bra med Dante och Sakarias, så vi körde bara på, helt enkelt. Jonathan och jag har länge pratat om att göra något ihop på engelska, och den här gången jagade jag fatt i honom för att göra en platta på svenska. Vi träffades och kände att vi fungerade jättebra. Nu har han varit mer eller mindre inblandad i fem låtar. Det är så skönt när nyupptäckta samarbeten klickar.

Svenska, ja. Nu när du för första gången gör ett album på svenska, vem skriver texterna?
– Det är lite blandat. På nästa singel, ”Solna”, har Jonathan suttit och nästan intervjuat mig för att därefter skriva texten medan jag har gjort melodin.

Just ”Solna” tycker jag är intressant, väldigt udda ackordbyten som skiftar mellan dur och moll, nästan lite småjazzig.
– Ackorden kommer faktiskt från Martin Renck, lillebror till Johan Renck(alias Stakka Bo), och hans instrumentalprojekt Svartaste. Jag satt och lyssnade på honom och upptäckte de här ackorden och satte en melodi till dem. Sedan gjorde Dante och Sakarias en 90-talsinspirerad produktion till det, med en annan melodi och en annan text, som sedan byttes mot en ny melodi och så satte Jonathan en ny text till den. Så den har gått några vändor!

Du kommer ju från Solna, var det naturligt att det skulle bli ett tema om det?
– Nej, från början hette låten ”Stockholm”. När Jonathan fick höra den och skulle komma med en text frågade han: ”men är inte du från Solna?”. ”Jo…”, sa jag, och insåg att här har vi något, eftersom det inte finns så många låtar som handlar om Solna, vad det nu beror på.

Vad har varit svårast med att övergå till att sjunga på svenska?
– Just nu känns det inte svårt, jag har nästan glömt bort att jag bytt språk. Omställningen har gått fort till att det blivit naturligt och jag tänker inte på det. Jag tror det beror på att jag känner mig bekväm i låtarna. Möjligen har det svåraste varit att komma underfund med hur jag låter på svenska, att inte låta som någon annan, som Lisa Nilsson eller Veronica Maggio. Jag upptäckte också att jag inte kan sjunga på ”gammelsvenska”, utan att jag kände mig hemma i ord förankrade i vårt nutida språkbruk. Men nu när jag hittat nycklarna känns det skitbra.

Hur har all exponering i TV senaste året med Så Mycket Bättre och Pluras Kök påverkat livet för dig?
– För mig har det bara varit positivt. Nu är jag en person som duckar för vad som skrivs om mitt namn i media, jag håller mig verkligen undan från vad folk tycker. Jag är ganska känslig för sådant och så sitter det som en rostig spik i huvudet. Men jag har uppskattat min medverkan, och jag får otroligt mycket uppskattning från folk på gatan. Det har liksom blomstrat upp en ny liten ”tycka-om”-relation mellan artisten Titiyo och den svenska publiken.

Har du rent av gått och blivit folkkär?
– Jag kanske har blivit folkkär, precis! Folk kanske tycker att jag är en trevlig prick, istället för att ha trott att jag har varit lite pretentiös och ”störig”!(Skratt) Det känns som att folk har lärt känna mig lite grann och då blir det lite mer avslappnat.

Har det inte inkräktat på privatlivet?
– Inte så farligt, faktiskt, det är ganska lugnt. När jag möter folks blickar säger dom inget, men dom ler uppskattande, vilket jag tycker är helt underbart. Man blir så lycklig av att folk ändå vill visa lite att ”vi tycker du är bra”! Det fyller på den där tanken av energi som gör att man skapar mer. Så det är inte besvärligt. Det var en del snack som drogs i media hela tiden om att jag är singel, som att det vore något konstigt. Var och varannan människa är ju singel. Men det var väl inte värre än så, och det kan jag hantera.

På varje Titiyo-album finns den där duetten som du alltid gör med någon. Vem är den lycklige den här gången …?
– Jag vet!(Skratt) Utan att säga för mycket kan jag avslöja att jag tänker bryta den regeln den här gången. Jag är ju lite av en kameleont och kan slå mig ihop med olika personer inom olika musikstilar, men det här på svenska är väldigt viktigt att det blir tydligt på mitt eget sätt som jag inte gjort det förut.

Och varje Titiyo-album känns lite som ett comebackalbum…?
– Ja, det är ofta de beskrivs som comebackalbum, av någon anledning. Jag vet inte riktigt om det är för att jag jobbar långsamt, det är kanske en kombination med att hitta nya vägar. Jag har visserligen inte släppt någon skiva sedan 2008, men hållit på med lite annat som Keep Company och så där. Från att jag i september bestämde mig för att göra det nya och sedan åkte iväg och gjorde Pluras Kök har det ändå gått väldigt fort. Så här snabbt brukar det faktiskt inte gå med att starta upp från scratch med nya låtar och samarbeten. Mycket tid har gått åt till att fundera ut vad nästa platta ska bli, och jag går redan nu och har en lätt ångest över att det måste komma en till svensk platta efter denna ganska kvickt.

Du låter ändå rätt inspirerad?
– Ja, det är jag verkligen. Det här med att göra saker på svenska öppnar upp så många nya plattformar, så det är ett fyllt skafferi att plocka ur.

”Drottningen Är Tillbaka” har du beskrivit som en hyllning till starka kvinnor, men på övriga albumet känns det inte som att låtarna följer riktigt samma tema.
– Nej, vi har försökt hålla texterna och bildspråket till min lokala omgivning. Solna, Stockholm, min familj och mina upplevelser från förr och nu. Så har jag aldrig jobbat kring texter förut.

Det låter som att allt är mycket mer personligt?
– Väldigt mycket mer personligt! Och inte alls lika psykedeliskt och flummigt som tidigare, utan ett tydligt berättande om lite saker som har hänt och så.

Vågar man göra det mer personligt för att man skriver på modersmålet, alltså att man har möjlighet att uttrycka detaljer med mindre risk för missförstånd?
– Jag tror det, det känns som att det blir en direkthet på ett annat sätt. Egentligen var det inget som jag efterfrågade på något sätt, utan har bara mer styrts åt det hållet. Däremot skulle jag vilja hitta det där lite mer psykedeliska på svenska. Exempelvis Dungen har hittat det, men det tror jag skulle vara en jätteutmaning och svårt för mig att hitta. Att göra en krautig, monoton trip-hop-låt på svenska skulle vara kul att prova någon gång! Jag har nog rätt mycket trip-hop i mig, och nu har vi gått in ganska mycket i en 90-talsinriktning, det känns skönt att inte bara tassa omkring det.

I ”Du Tar Hand Om Honom” tycker jag att ni verkar ha hittat den känslan?
– Ja, den är lite klubbig och monoton. Sedan tycker jag att ”Solna” också har mycket 90-tal i sitt beat, instrumental refräng á la Madonna och lite Ray Of Light-känsla.

Feminism debatteras flitigt idag, och kvinnliga artister tar i allt större utsträckning kommando över sina karriärer. Sett ur den vinkeln med de erfarenheter du har, finns det något råd du skulle vilja ha kunnat ge ditt yngre jag tidigt i karriären?
– Jag kan ju önska att jag hade ett bättre självförtroende som människa. Det var ju Magnus och många män runt omkring mig. Han var utbildad och hade gått i skola och visste vad han höll på med, en fantastisk trummis. Själv halkade jag in på ett bananskal när någon tyckte att jag hade en fin röst och så där. Så jag hade inte hunnit bygga upp något självförtroende kring mig själv ännu, men jag önskar att jag hade haft det för att gå in i skapandet mycket mer. Jag var väldigt, väldigt blyg när det kom till att presentera idéer, det var lättare att överlåta det åt andra och jag hade stort behov av att andra skulle bekräfta det man gjorde. Jag vågade inte vara bestämd och ta beslut om olika saker i skapandet. Det där är väl något som vi kvinnor på något sätt håller på att öva upp, det självförtroendet finns inte bara där utan det måste finnas en plats och en plattform för oss och det är nog det vi håller på att fajta oss in i. Sedan är det olika saker att vara kvinnlig artist jämfört med att vara kvinnlig musiker. Som artist är man oftast mycket mer respekterad medan man som musiker inte tas på samma allvar. Det är någon rostig gammal oskriven regel som tyvärr lever kvar.

Men idag verkar du onekligen vara en betydligt starkare Titiyo. Skulle du kunna tänka dig att ha ett eget TV-program?
– (Svarar blixtsnabbt) Absolut! Ha ha! Det skulle vara jätteroligt, antingen att man hittar på något bra själv eller så. Jag är helt övertygad om att det kommer att komma upp något. Redan har jag fått förslag som dock inte har känts rätt. Det skulle vara kul att göra något i stil med Papas Kappsäck, som Papa Dee hade en gång i tiden. Man vill ju göra något program med lite tyngd, det måste ha anknytning till musik. Men hemskt gärna, det är kul att göra TV.

Hur ser närmaste framtiden ut?
– Efter den här veckan är alla tillbaka, så då pumpar vi på med att färdigställa albumet som skall komma ut i oktober. Mer än halva albumet är klart, så jag känner mig trygg med att vi ska hinna. Singeln ”Solna” ska komma i september, vad jag förstår.

Kommer du att turnera eller göra några andra liveframträdanden?
– I samband med skivsläpp kommer jag att göra några klubbspelningar. Men jag vägrar åka ut och turnera om det inte finns en stark efterfrågan. Jag håller huvudet kallt än så länge och tänker inte ställa mig på någon festival, utan folk måste vilja se mig. Så den typen av bokningar väntar jag med för att se hur albumet går först.

Nu var du lite blygsam …
– Ja, men jag har upplevt båda sidorna av myntet. Jag älskar att spela, det är bland det bästa i livet, men det är också jävligt trist när man har varit på ett ställe där man har en jättepublik, och så kommer man någonstans där det är lite folk. Det var exempelvis inte kul att gå på samtidigt som Ulf Lundell i Sundsvall. Men jag fick fantastiska recensioner, bättre än Uffe, så det kanske inte behöver spela så stor roll!(Skratt) Hur som helst vill jag känna att det känns komfortabelt med intresset, inte bara så att man åker ut för att man ”ska” i samband med en ny skiva. Men jag längtar!

Då kommer du att samla ett band, antar jag?
– Ja, men jag tänkte sätta ihop ett ganska litet band, faktiskt. Bara kanske tre, fyra personer, inte fler.

Avslutningsvis, hur tycker du allt känns just nu?
– Allt känns väldigt, väldigt bra. Allting är liksom på rätt plats, allt snurrar i rätt riktning. Det tråkiga är att när allt snurrar i rätt riktning väntar man bara på att man ska snubbla…, rundar Tityo av i färd med att ladda för festivalbesök som avslutning på sommaren innan vardagen tar vid igen.

Åja, risken att något skulle gå på tok ter sig avlägsen i nuläget. Och även om självförtroendet är ett helt annat nu än i inledningen på karriären verkar Titiyo ändå behöva en sista puff, så alla ni som läser detta, se nu till att ropa ut henne till livescenerna så hon förstår att folk vill ha sin drottning tillbaka.

Arkiverad under: Scen Taggad som: Intervju, Sommarkrysset, Titiyo, Tommy Juto

Kulturbloggen möter Hilda Sandgren, producent på Stockholm Folkfestival

1 augusti, 2014 by Redaktionen

folkfestivalproducenten

Doldisen bakom Stockholm Folkfestival är en spindel i nätet för att det ska fungera, med artister, organisation och logitistik, PR. Hilda Sandgren, är den andra halvan av producentgruppen för festivalen tillsammans med Tomas Ledin och även om inte många vet vem hon är, är det en tjej som hunnit oerhört mycket i sitt liv. Vi träffas en av de varma dagarna på Medis, vi ska prata festival men jag vill också veta mer vem hon är – Hilda Sandgren.
Vi pratar och Hilda låter flyers från Festivalen ligga på bordet, Folkfestivalen är hennes hjärtebarn, en vågad satsning som blivit något av en succé på musikhimlen i Stockholm. Nämnas skall att Hilda satte artisterna på Västerviks Visfestival, det skrevs i ETC om den enda kvinnliga bokaren i musikbranschen, det finns en till, Hilda Sandgren.

Livet startade i Täby i en helt vanlig familj, nja nästan. Mamman hade dagbarn och under åren hann det bli 75 dagisbarn och ett otal kompisar, samt två bröder som samsades om utrymmet.

–Jag har fullt koll på hur många det var under åren 1976 till 86, säger Hilda som föddes 1975, och tillägger att hennes rum sällan var riktigt hennes eget, det fanns alltid andra barn där.

Hilda beskriver uppväxten som att hon försvann. Inte fick utrymme bland alla barn. Hon hanns liksom inte med och fick tidigt lära sig att klara sig själv. Vad gör barn som vill synas! Hilda valde teater, musik och så mycket som möjligt att vara hem ifrån. Första teaterutbildningen fick hon genom Fredrik Reinfeldts yngre bror, Magnus, som var teaterlärare i Täby. Teater ledde till musik, eget band och så småningom företaget MTA production.
I skolan var hon den tuffa och orädda, den som agerade mot mobbare och försvarade de svaga.
–Mamma har berättat att jag alltid gick emot alla som uppförde sig illa.
Teater var ett sätt att bli sedd. Att det blev musik/teater som styrde Hildas liv är en slump och absolut inget som kommit från familjen. Och vilka gener som påverkat har hon ingen aning om för ingen i familjen har sk kulturbakgrund.

Planen var att bli skådespelare. Tidigt var hon med och satte upp pjäser, skrev och producerade. Parallellt gick hon på gymnasiet, hade en mängd arbeten och var hemma så lite som möjligt. Anton Tjechovs “Måsen” var en favorit och
Företaget MTA startade hon som 23 åring, med idén om att sätta upp pjäser i avvaktan på att komma in på Dramaten. Men det blev ingen Dramaten. Däremot kom MTA att bli ett litet, men välrenommerat artistbolag där Sofia Karlsson blev hennes första kända artist.

Hilda styrs av spelglädje, i det ingår att älska repetitioner och förberedelser. Hela grundtanken är att göra allt så grundligt som möjligt. Repetition är ledordet. Vill man inte träna och bli bättre, vilka drivkrafter finns då och inget är gratis för att nå framgång. Den hårda teaterdiciplinen passar henne perfekt.

Efter många år på egen hand, fick hon jobb på ett stort produktionsbolag där hon skötte artistbokningar, turnéer mm. Jobbet var lärorikt, men artisternas tillvaro var inte riktigt som tänkts. Vissa var rädda och ville inte stå på scenen och framför allt saknades ambitionen att repetera och förbereda sig inför scenuppträdanden. Engeri och spelglädje var bristvara.
–Jag har stora krav på mig själv och ser helst att dem jag jobbar ihop med drivs av samma tanke. Artisterna som finns i mitt bolag är människor som drivs av att utvecklas, bli bättre, har spelglädje. Sofia Karlsson hade exakt det jag sökte och när jag fick frågan om att boka henne och lansera skivan “Svarta Ballader” kändes det helt rätt. Sofia hade energi och driv. Hon passade in i mitt concept.
Efter tiden på produktionsbolaget jobbade Hilda med Joe Labero, där träffades två själar och en tanke.
–Det var oerhört lärorikt. Han älskade att förbereda och repetera. Han hade samma energi som jag, samtidigt som Joe var oerhört ödmjuk inför sitt jobb. Vi var bl.a. i Ryssland, inte helt lättarbetat och jag kom att stanna där hela tiden som showen pågick. Tre år jobbade vi ihop och det var min absolut bästa läroperiod.
Det var också då som insikten kom, att skulle man bli bra, måste man nischa sin verksamhet.
Hilda var defenitivt ingen folkmusikeranhängare men det var där som kärnan av artister plockades. De artister som idag finns i hennes “stall”. Det som förenar, förklarar Hilda är att de präglas av spelglädje, utveckling. Där finns energi. Själv lyssnar jag på all musik och min egen musikstil är inte folkmusik.

Den energi och kraft som finns i “Stockholm Folkfestival” där hon för andra året är delproducent bygger på lång erfarenhet och uthållighet. Begreppet leverera är mångtydigt. Inte yta utan djup och engagemang.
–Det var Esbjörn Hazelius som också är listad hos mig som tipsade Tomas Ledin redan första året. Vi träffades som hastigast men jag valde att vara iakttagare det året för att se vad det skulle bli. Jag har lärt mig att vara försiktig och ett litet bolag som mitt måste tänka och planera noga. Det är stora pengar trots allt.
Folkfestivalen föll i god jord, Tomas Ledin såg i Hilda en skicklig medarbetare och förra året var hon delproducent till ett arrangemang som fick enormt bra mottagande.
Hamnar man i skuggan av Tomas som Hilda?
–Nej, skrattar hon, inte alls. Vi kompletterar varandra. I publika sammanhang är Tomas dragplåster och jag har min del. Vi gör ett bra jobb ihop.

Men alla festivaler måste utvecklas, därmed inte sagt bli större. För stort blir som Peace and Love, det faller. Det handlar mer om att skapa kontinuitet. Som Sweden Rock, det kan bli mycket större men man väljer att utveckla inom de nuvarande ramarna, säger Hilda.

Årets Folkfestival är en dag längre. Temat är Västafrika och Brasilien. Raden av artister sträcker sig från Arja Saijonma till Sven-Bertil Taube, romsk dans/musik och givetvis konst. Satsningen på Taubespelen på söndagen är nytt.

En festival förklarar Hilda, måste göra människor delaktiga. Man ska kunna utföra, njuta, lyssna – allt på en och samma arena. Därför är det t.ex. inte bara konstutställning utan också möjlighet för besökare att själva måla. Eller varför inte testa att spela fiol, lära sig dansa.
Hon myntar uttrycket “Festivalisera” det skall finnas något för alla, liten som stor.

Det finns något som gör att eventkunskap lever vidare. Hilda pratar gärna om “Learning by doing”. Den väg hon själv valt. Under det kommande året kommer några musiker att kunna gå i skola på MTA i eventkunskap. Förutsättningen är att man är aktiv musiker. För ytterst handlar det om att arrangörer och utövare ska ha kunskap och förståelse om varandras arbete. I utbildningen ingår självklart att repetera, ordna konserter och slutligen också kunna boka och skapa musikaliska event med andra artister.

Hur mycket kan verksamheten utvecklas? Tja, Hilda ler stort. Det beror ju på vilken energi och vilket driv man har. Folkfestivalen kan utvecklas långt. Nya förmågor kan lära sig ta över.
Det handlar inser jag om inspiration, spelglädje och att dela med sig. Energi. Sedan får vi se vad publiken i den gamla slottsparken tycker. Vi avslutar vårt samtal.Solen skiner över en stekande Medborgarplats. Hoppas lite av solen stannar kvar till Festivalen. Innan vi skiljs åt lämnar hon över en bunt med flyers för festivalen. Du kan väl dela ut där du kommer åt, säger hon.
PS. Om man lite snabbt kollar könsfördelningen av årets artister, är det en jämn fördelning och det är allmänt känt att inom vis- och folkmusik är det betydligt mer rättvist fördelat mellan män och kvinnor.

Folkfestivalen startar den 7 augusti och avslutas södagen den 10:e. Det är tredje året som det anordnas en folkfestival i Stockholm.
Text: Anne Skånér

Arkiverad under: Musik Taggad som: Folkfestivalen, Hilda Sandgren, Intervju, Kulturbloggen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 20
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Draktränaren Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

Ulla Fluur Katten … Läs mer om Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Aldrig tidigare har Cornelis Vreeswijks … Läs mer om En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

The Ugly Stepsister Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Thomas Stenström har släppt musikvideo … Läs mer om Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni … Läs mer om Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Dansbandsveckan Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Mr Nobody Against Putin Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Låtskrivaren och producenten Adam … Läs mer om Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

From The World Of John Wick: … Läs mer om Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Foto Sam Taylor Saknad, aldrig glömd … Läs mer om Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Göran Strandberg … Läs mer om Mycket respekterade jazzmusiker hade behövt fler minnesvärda melodier – HELLO med Göran Strandberg trio

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in