Ingmar Bergman

”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.”

Vargtimmen är från början en långfilm av Ingmar Bergman, som hade svensk premiär i december 1967.
Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, som både skildrar konstnärens roll, i Vargtimmen på ett desperat vis, en konstnär på väg att gå in i en allvarlig psykos.

Under en sömnlös natt möter konstnären Johan sina demoner. Hans fru Alma har läst hans dagbok, om otroheten, våldet. Han har fler hemligheter och hon lyssnar.  Johan plågas av minnen och ångest och demoner. Hans fru, Alma, väntar deras barn och hon är lugn och lider inte av nattens ångest. Hon försöker stå vid hans sida. Demonerna växer, blir som spöken och ännu mer, de blir som verkliga. Vad är Johans tankar, vad är spöken och demoner, och vad är verkligt och vad är minnen som han och hans fru slåss mot?

“Vargtimmen” i regi av Malin Stenberg som hade premiär på Dramaten lördagskvällen 12 mars är en hybridföreställning med teater, musik och film. Karin Dreijer Andersson från The Knife och Fever Ray har gjort musiken och Andreas Nilsson står för video/scenografi.

Föreställningen börjar med att vi på en stor skärm ser en pojke cykla på en snöig väg. Pojken har en skrivmaskin på ryggen. Han cyklar strax före gryningen och det tycks inte bli några spår i snön efter hans cykelfärd. Undermedvetet känner vi att något inte står rätt till. När videoskärmen med den cyklande pojken dras undan anar vi en människa som sitter på golvet i ett kalt rum. När ljuset på scenen tänds ser vi att det är en ung kvinna och från högtalarna hör vi henne tala. Är det hennes tankar?

Även om föreställningen i programbladet beskrivs som hybridföreställning är det ändå teatern och skådespelet som står i centrum. Musiken förstärker, som filmmusik, liksom videoklippen fördjupar spelet, men det är skådespelarna som bär föreställningen. Både skådespelarna som spelar Johan och Alma och de som spelar spökena och demonerna, i flera fall drömlikt könsöverskridande.

Det slår mig att skräck tagit sig in på svensk teater. 16 mars har vampyrboken “Låt den rätte komma in” premiär på Uppsala Stadsteater som teater och i Vargtimmen är demonerna, spökena skräckinjagande. Vargtimmen börjar lite lätt där vi mer anar det hemska. Under timmen fram till gryningen växer demonerna och tar för sig mer och mer av scenen och när gryningen borde komma fortsätter Vargtimmen och härskar över både gryning och dag. Vargtimmen tar aldrig slut.

Vargtimmen är skrämmande, läskig och välspelad med en ung skådespelaruppsättning. Föreställningen är en och en halv timme och borde vara ett utmärkt val för att bjuda in en yngre publik som gymnasieklasser. Inte för att föreställningen skulle vara lätt, det är ett svårt och tungt ämne om en konstnär eller ung man på väg att bli galen, utan för att den spelas upp med både musik, video och teater på ett sätt som jag tror kan tilltala en yngre publik. Som en liten bonus, som en flirt åt filmintresserade: Peter Engman som en Johnny Depp-kopia i rollen som Baron von Merkens. Fast, för att vara ärlig, känns det inte riktigt övertygande ändå. Skräckfigurerna på natten är lite mer lustiga än skrämmande, Johan utstrålar för mycket ofördärvad ungdom för att jag ska tro på hans demoner.
Något fattas för att det ska bli riktigt ångestladdat.

Jag inser att jag väldigt gärna skulle vilja se filmen från sextiotalet också, då spelades konstnären Johan av Max von Sydow och hans fru Alma spelades av Liv Ullman. Spökena spelades av bland annat Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand.

I Dramatenbloggen har illustratören Nikolay Saveliev bidragit, med en serie bilder som symboliserar de demoner som konstnären Johan möter i pjäsen.

Kattkorgen berättar från genrepet.

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida.

I rollerna Jon Karlsson, Lina Englund, Peter Engman, Eva Melander, Omid Khansari, Aleksa Lundberg, David Mjönes, Nils Poletti, Philip Hägglund/Marcus Pantzar

Fotograf: Sören Vilks

Regi Malin Stenberg
Scenografi Andreas Nilsson
Kostym Anna Heymowska
Ljus Jenny André
Musik Karin Dreijer Andersson
Peruk och mask Sari Nuttunen, Marie-Louise Hellberg

Läs även andra bloggares åsikter om Ingmar Bergman, Vargtimmen, teater, teaterrecension, hybridföreställning, Peter Engman