Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ingmar Bergman

Inspirerande föreställning på Ingmar Bergmans ofärdiga manus

by

Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner
Stockholms stadsteater, Lilla scenen
Premiär den 28 maj 2012

Fem år innan Ingemar Bergman dog donerade han sitt privata arbetsarkiv till Svenska Filminstitutet – anteckningsböcker, färdiga och ofärdiga manus, skisser, foton och brev. Nu görs för första gången en konstnärlig gestaltning av det ofärdiga materialet ur arkivet.

Det är Marcus Lindeen som har kombinerat Bergmans orealiserbara drömmar och visioner till ett manus och regisserat teateruppsättningen på Stockholms stadsteater.

Scenografin i första akten är enkel; sex fällstolar i trä, sex skådespelare. I bakgrunden finns filmens vita duk, med bilder av Bergmans gamla anteckningsblock med manusutkast och kommentarer. Skådespelarna får presentera sig som olika personer ur de orealiserade filmmanusen. Deras historier vävs samman i ett drömlikt kollage. Det handlar om äktenskapliga konflikter, ofödda barn, drömmar och krass verklighet.

I akt två (ingen paus) är scenen mer dramatisk med en kraschad bil och en brinnande soptunna. Denna akt domineras också mycket av fantasier och berättelser kring våld och död.

Programmet förtäljer att Ingmar Bergman skrev disciplinerat mellan nio och ett varje dag, oavsett om han hade något att skriva eller inte. Mycket av manusfragmenten tillkom säkerligen av frustration eller som en slags privat brainstorming i jakt på de riktigt bra idéerna. Det är svårt att föreställa sig att något av de ofärdiga manus som vävts samman skulle hålla för en långfilm. Men föreställningen ger en idé om hur det kan se ut i en skapande konstnärs hjärna – en salig blandning av bra och dåliga uppslag som måste sållas för att skilja agnarna från vetet.

Det är också en underhållande och välspelad föreställning som kanske kan inspirera även andra, blivande manusförfattare att komma vidare med sitt skrivande.

Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner
Av Marcus Lindeen efter texter av Ingmar Bergman

Manus och regi: Marcus Lindeen
Scenografi/kostym: Sven Haraldsson
Musik: Hans Appeqvist
Ljus: William Wenner
Mask: Patricia Svajger

Medverkande: Emil Almén, Niklas Falk, Liv Mjönes, Marika Lindström, Per Sandberg och Kajsa Reingardt

Bild: Marika Lindström, Liv Mjönes, Emil Almén, Kajsa Reingardt och Niklas Falk. Foto: Carl Thorborg

Se även recensioner i DN, Expressen och SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Premiären på Fanny och Alexander på Dramaten: en riktig teaterfest

by

Fanny och Alexander
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Kostym: Nina Sandström
Dramaten
Premiär 11 februari 2012

Röda mattorna var utrullade, personalen från vaktmästare till teaterchef var alldeles extra finklädda och i foajén underhöll en pianist redan en timme innan föreställningen började. Det vibrerade av förväntningar i luften – det märktes att det var en stor premiär. Och som extra glans kom den svenska kungen och drottningen och tog plats i kungalogen, precis innan ridån gick upp och spelet kunde börja.

En ung, gänglig pojke klev fram på scenen, framför ridån, tittade ut över publiken och konstaterade: “Coolt”.

“Coolt” är nog ordet som många av de yngre i publiken också skulle använda om föreställningen. Pojken var förstår Alexander och han bjöd in oss till spelet som började med en rivstart.  Julfirandet hos familjen Ekdahl och deras teater var i full gång.  Alexander och hans lillasyster Fanny står med vidöppna ögon och betraktar alla galna släktingar och deras upptåg.

Fanny och Alexander i Stefan Larssons uppsättning på Dramaten är en överdådig teaterfest där teaterns alla metoder används: mer än hundra olika kostymer har formgivits till föreställningen och sytts upp. Scenografin är uppfinningsrik och de olika rummen, stationerna för spelet, snurrar runt på scenen. Det är fart och fläkt och det är så barnen Fanny och Alexander upplever sin värld och sin familj, fram tills katastrofen inträffar.

Det är härligt att se hur allt samverkar för att lyfta fram denna berättelse om vad teater och fantasi betyder i livet och samtidigt är det en otäck skildring av hur vuxna kan kväva det levande och fantasifulla i ett barn, eller försöka kväva med grymhet. Det som gör det så otäckt är att världen inte är bättre idag. Också idag finns det barn som blir utsatta för kränkningar.

Många vill säkert diskutera och jämföra teaterföreställningen av Fanny och Alexander med filmen och tv-serien. Det tänker jag inte göra, eftersom jag tycker att Stefan Larssons uppsättning fungerar alldeles utmärkt i sig själv. Filmen hade premiär 1982 och tv-serien hade premiär julen 1984. Det finns en mängd unga människor i tjugoårsåldern som inte sett varken filmen eller tv-serien. De kan absolut se teaterföreställningen. Den står helt för sig själv även om den ibland hade några blinkningar åt filmen och tv-serien. Musiken kommer också delvis från filmen men också från Detektivbyrån, Julianna Barwick, Matthijs Vos, Enrico Caruso, Bach och Schumann.

Skådespelarna storspelade – utan tvekan. Rollistan är lång och innehåller en lång rad av våra främsta skådespelare, som Jan Malmsjö, Marie Göranzon, Jonas Karlsson, Livia Millhagen, Reine Brynolfsso, Thomas Hanzo, Christopher Wagelin, Kristina Törnqvist, Tanja Lorentzon, Hans Klinga, Pontus Gustafsso, Ellen Jelinek och Basia Frydman.

Marie Göranzon spelar Fru Helena Ekdahl, Alexanders farmor, som när hon förlorat den minst utflippade av sina tre söner konstaterar att livet slagits itu sedan dess och hon inte längre orkar reagera på att livet är så splittrat. Ja, alla som någon gång i livet varit med om när allt vänts upp och ned och katastrofen inträffat och man ändå måste leva vidare, kan känna igen sig i henne. Hon står också för en av föreställningens odödliga repliker:
Nu ska jag tvätta mig; sminka om mig, sätta upp håret och sätta på mig korsetten och sidenklänningen. En gråtande, kärlekskrank kvinna förvandlar sig till en samlad farmor. Vi spelar våra roller, somliga spelar dem slarvigt, andra spelar dem med omsorg. Jag hör till den senare kategorin.

Reine Brynolfsson spelar den hemske prästen Biskop Edvard Vergérus. Han är övertygande i sin grymhet, jag skulle inte vilja hamna i hans klor. Hans kristendom har det funnits och finns det fortfarande många förespråkare för. Som han uttrycker det: Kärlek och hänsyn har ingenting gemensamt och kärlekens språk kan vara ganska kärvt.
Jag tycker dock det finns en vidare tolkning av den här karaktären: alla de människor som får makt och sitter i olika ledande ställning och kräver disciplin har likheter med biskopen och använder sig av liknande argumentation.

De unga skådespelarna, som spelar Fanny och Alexander, måste också nämnas. Båda gör sina roller strålande. Nu vet jag inte vad de heter, för det är två pojkar som turas om att spela Alexander och likaså är det två flickor som turas om i rollen som Fanny. Dessutom finns det ersättare för dem.

Föreställningen är nästan fyra timmar lång, inklusive en paus. Men den kändes inte så lång, den fångade in mig och jag glömde tiden. Fanny och Alexander är både en hyllning till teaterkonsten och fantasin och beskrivning av grymhet, den har mycket allvar men också värme, humor och skratt som lättar upp. Visserligen finns det en humorscen som jag inte riktigt tycker passar in och som jag inte riktigt förstår varför Jan Malmsjö ska behöva spöka ut sig till en snurrig Skånepolis, men i övrigt fungerar komiken bra.

Scenografin, musiken, dräkterna och skådespelarna – allt samverkar och stöder berättelsen. Det är roligt att vår nationalscen någon gång bjuder upp till en sådan här  överdådig teaterhändelse. Dramaten har bjudit upp till stor teaterfest med Fanny och Alexander.

Uppdatering: Noterar av Sveriges Radios recensent av föreställningen inte lärt sig stava Marie Göranzons namn korrekt.

I rollerna

Helena Ekdahl MARIE GÖRANZON
Oscar Ekdahl THOMAS HANZON
Emilie Ekdahl LIVIA MILLHAGEN
Poliskommissarie, regissör, skådespelare JAN MALMSJÖ
Biskop Edvard Vergerus REINE BRYNOLFSSON
Carl Ekdahl CHRISTOPHER WAGELIN
Gustav Ekdahl JONAS KARLSSON
Lydia Ekdahl KRISTINA TÖRNQVIST
Alma Ekdahl TANJA LORENTZON
Isak Jacobi HANS KLINGA
Aron Retzinsky PONTUS GUSTAFSSON
Ismael Retzinsky, sufflösen ELLEN JELINEK
Maj, Justine JENNIE SILFVERHJELM
Henrietta KICKI BRAMBERG
Fröken Vega, biskopens mor BASIA FRYDMAN
En ung skådespelare JON KARLSSON
En ung skådespelerska JOSEPHINE ALHANKO
Elsa Bergius ELISABET HELANDER
Alexander HANNES ALIN, VICTOR LINDBLAD POTURAJ
Fanny KAJSA HALLDÈN, LEONA EKMAN LARSON

Foto: Sören Vilks

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3, Dagens Nyheter 4

Recension i DN, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3, Expressen 4 och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sverigepremiär för Fanny och Alexander på teater

by

Den 11 februari har Fanny och Alexander premiär på Dramatens stora scen. Det är första gången Ingmar Bergmans Oscarsbelönade film sätts upp som pjäs i Sverige.

Filmen hade ursprungligen premiär 1982 och kom i två versioner – som långfilm och som en längre tv-serie. Den belönades som första icke engelskspråkiga film med fyra Oscars. När filmen nu blir pjäs på Dramatens stora scen står Stefan Larsson för regin. Han har tidigare satt upp Fanny och Alexander på Århus teater, där han också är teaterchef. Stefan Larsson har en rad Dramatensuccér i ryggen, senast Höstsonaten och Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman samt En familj – August:Osage County av Tracy Letts.

I ett pressmeddelande säger Stefan Larsson:

– Att göra en pjäs två gånger är inte ovanligt, Bergman själv gjorde Strindbergs Drömspel fyra gånger och jag kommer nu regissera Fanny och Alexander för andra gången. Det är en vacker, rik text och en kärleksförklaring till skådespelaren och teatern. En historia om konstens och fantasins nödvändighet i en ibland svår verklighet. Den kommer att bli en klassiker även på teaterscenen och spelas på scener i Sverige och ute i världen i många år framöver. Jag känner en stor ödmjukhet att jag får tillfälle att sätta upp den även på Dramaten, Bergmans hemmascen, och – vågar jag påstå – även min, säger Stefan Larsson.

Fanny och Alexander utspelar sig i 1900-talets början och kretsar kring den förmögna familjen Ekdahl som består av änkan Helena och hennes tre söner. Äldsta sonen Oscar driver tillsammans med sin hustru Emelie en teater. Paret har två barn: Fanny och Alexander. När Oscar dör gifter sig Emelie med biskopen i staden och flyttar med barnen till hans hem där atmosfären är sträng och kontrollerande.

I rollerna:
Helena Ekdahl Marie Göranzon
Oscar Ekdahl Thomas Hanzon
Emilie Ekdahl Livia Millhagen
Poliskommissarie, regissör, skådespelare Jan Malmsjö
Biskop Edvard Vergerus Reine Brynolfsson
Carl Ekdahl Christopher Wagelin
Gustav Ekdahl Jonas Karlsson
Lydia Ekdahl Kristina Törnqvist
Alma Ekdahl Tanja Lorentzon
Isak Jacobi Hans Klinga
Aron Retzinsky Pontus Gustafsson
Ismael Retzinsky, sufflösen Ellen Jelinek
Maj, Justine Jennie Silfverhjelm
Henrietta Kicki Bramberg
Fröken Vega, biskopens mor Basia Frydman
En ung skådespelare Jon Karlsson
En ung skådespelerska Josephine Alhanko Ljungberg
Elsa Bergius Elisabet Helander
Alexander Hannes Alin, Victor Lindblad Poturaj
Fanny Kajsa Halldén, Leona Ekman Larson

Bearbetning och regi Stefan Larsson
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Lena Bouic-Wrange, Kjell Gustavsson

Premiär 11 februari 2012

Foto: Sören Vilks
På bilden uppifrån och ned från vänster: Josephine Alhanko Ljungberg, Jon Karlsson, Hans Klinga, Ellen Jelinek, Pontus Gustafsson, Jennie Silfverhjelm, Kristina Törnqvist, Christopher Wagelin, Elisabet Helander, Reine Brynolfsson, Kicki Bramberg, Basia Frydman, Jan Malmsjö, Tanja Lorentzon, Jonas Karlsson, Marie Göranzon, Thomas Hanzon, Livia Millhagen

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Från premiären av Persona på Stockholms stadsteater

by

Persona av Ingmar Bergman
Stockholms stadsteater
Urpremiär på svensk teaterscen 8 december 2011

Elisabeth Vogler är en firad och vacker skådespelerska. En dag går hon in i väggen och hon slutar att tala. Hon hamnar på sjukhus och vårdas av sköterskan Alma. Att vårda en människa som slutat tala är påfrestande. Alma tar till olika knep och metoder och hon påverkas starkt av kontakten med den tigande aktrisen.
Filmen “Persona” gick upp på biodukarna 1966. Manuset föddes då Ingmar Bergman som nybliven teaterchef på Dramaten blev utbränd och vårdades sex månader på Sophiahemmet i Stockholm.

I “Persona” undersöker Ingmar Bergman vad konst och teater är, vad det ger människor, eller inte ger. Men “Persona” har flera bottnar, många djup och kan tolkas och förstås på många sätt. I programmet till föreställningen skriver Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap, att Susan Sontag redan efter filmens premiär utropade filmen till ett modernistiskt mästerverk, och något decennium senare förklarades den som ett postmodernt dito, värdigt att tolkas utifrån varje tänkbart perspektiv: semiotiskt, psykoanalytikt, genus, queer …

De fyra skådespelarna bjöd på ett välspelat drama. Föreställningen är en och en halv timme och jag satt där helt fångad, fascinerad.

Vi kom in i en salong där scenen först var en spegel där vi, publiken såg oss själva. När spelet började försvann spegeln och vi mötte en kvinnlig läkare i en kal miljö. Patienten, Elisabeth Vogler, låg på en hög säng av kallt stål.

Det är också intressant att pjäsens tre bärande starka roller är kvinnor och den mindre birollen är en man. Och alla de tre större rollerna är sidor av Ingmar Bergman själv.

Bland premiärpubliken såg jag Dagens Nyheters berömde teaterkritiker Leif Zern (han som nyligen i en debattartikel gav bloggare skulden för att teaterkritiker nu för tiden måste lämna recensioner snabbare och att de får mindre utrymme i tidningen). Jag gissar att han kommer att jämföra teaterföreställningen med filmen. Jag tänker inte gå in i någon sådan diskussion om förhållandet mellan filmen och teateruppsättningen. Teaterföreställningen står för sig själv. Ingen behöver ha sett filmen för att kunna förstå och ta till sig teateruppsättningen. “Persona” är redan som film väldigt teatermässig.

Vissa citat är rena poesin och filosofi. Kanske handlar konst om att hitta oss själva, både som skådespelare och åskådare.

Som Alma säger:
-Jag vet att du tiger därför att du är trött på alla dina roller, allt det där, som du behärskar till fulländning. Men är det inte bättre, att ge sig själv lov att vara dum och slapp och pratsjuk och lögnaktig? Tror du inte, att man skulle bli en liten aning bättre, om man lät sig själv vara, som man är.

Rollerna:
Alma: Sofia Ledarp
Elisabeth Vogler: Frida Westerdahl
Läkaren: Lena-Pia Bernhardsson
Herr Vogler: Steve Kratz

Produktion:
Av: Ingmar Bergman
Regi: Hugo Hansén
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljus: Miriam Helleday
Ljud: Tomas Björkdal
Mask: Maria Reis

Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Sofia Ledarp och Frida Westerdahl i Persona. Premiär 8 december på Bryggan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Regi Bergman – mer än en bok: ett konstverk

by

Regi Bergman
Författare: Bengt Wanselius & Paul Duncan
Bokförlag Max Ström
Utgiven: 200809
Antal sidor: 591
Vikt i gram: 6599
ISBN10: 9171260900
ISBN13: 9789171260901

Ingmar Bergman betydde mycket för svensk film och svensk teater. Under de 60 år Ingmar Bergman var verksam som regissör och manusförfattare gjorde han närmare åttio spelfilmer och teveproduktioner.När bokförlaget Max Ström 2008 gav ut en bok om Bergmans verk är boken som en Bibel eller ett konstverk. Den är tryckt på högkvalitativt fint papper och består av 591 välskrivna sidor som börjar med Erland Josephsons text om sin vänskap och relation med Ingmar Bergman. En mycket underfundigt och välskriven text som jag läst om och om igen, flera gånger.

Texterna i boken bygger huvudsakligen på Ingmar Bergmans egna ord, med citat från dagböcker, brev, skrifter och böcker. Men här finns också nyskrivna texter av bland andra Erland Josephson, Birgitta Steene och Bengt Forslund.

Det är en stor fotobiografi som sammanställts av Bengt Wanselius, som i 20 år arbetade som en av Bergmans stillbildsfotografer.

Denna kolossala bok, denna filmbibel, innehåller över ett tusen bilder som skildrar Bergmans liv och verk med en lång rad unika fotografier från filminspelningar, teaterscener och privatliv.

När jag öppnade boken möttes jag dessutom av en dvd, en specialproducerad dvd med bland annat Bergmans egna smalfilmer.

Boken är vackert mörkblå och väger 6,5 kilo. Den är tung på många sätt, dock är den inte tung att läsa. Bilderna är intressanta och texterna välskrivna. Det är en bok jag återvänder till och läser lite i taget ur. Den går igenom hela Bergmans produktion, från de första mer okända filmerna. Det finns så mycket att lära sig där. Det är inte alls förvånande att boken fick Augustpriset för bästa fackbok 2008. Har det någonsin getts ut en lika genomarbetad och vacker faktabok i Sverige?

Jag har placerat den på vårt finaste bord i vardagsrummet och där ligger den uppslagen och jag sätter mig där flera gånger om dagen och bläddrar, ser på bilder och läser lite.

Boken är en fantastisk julklapp, till exempel, till den film- och eller teaterintresserade.

Svenska Dagbladet skrev i sin recension:

Porträttet av Bergman är helt ­enkelt lysande i sin skärpa, sin humor, sin respektlöshet och sin kärlek. Vem kan som ­Josephson fånga det omöjliga hos Bergman, han som var större än livet självt och som kunde göra sig till världens centrum som ingen annan? Josephson lyckas, inte bara eller ens främst för att han kände Bergman så väl, utan för att han har en egenskap Bergman själv faktiskt saknade: författarens, han som är hemma i språket. Jag misstänker att Erland Josephson vet om detta och att det övertaget är en nyckel till varför de båda varit så jämspelta livet igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,