• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ingmar Bergman

Tankar om Bergmans kvinnosyn efter att ha sett Herbstsonate (Höstsonaten)

30 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

herbstsonate3

Herbstsonate (Höstsonaten)
Av Ingmar Bergman
Regi Jan Bosse
Scenografi Moritz Müller
Kostym Kathrin Plath
Musik Arno Kraehahn
Visades under Bergmanfestivalen på Dramaten, stora scenen 28 och 29 september 2016
Deutsches Theater i samproduktion med Schauspiel Stuttgart.

Höstsonaten är en västtysk dramafilm från 1978 med manus och regi av Ingmar Bergman. Nu har två tyska teatrar (Deutsches Theater och Schauspiel Stuttgart) i samarbete gjort en teaterversion med duktiga tyska skådespelare.

Filmen handlar om en berömd pianist, spelad av Ingrid Bergman. Liv Ullmann och Lena Nyman gör starka rollporträtt som hennes kuvade respektive autistiska döttrar. I smärre roller ses bland andra Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Mimi Pollak och Linn Ullmann (Bergmans och Ullmanns dotter).

Filmen blev Oscarsnominerad i två kategorier, bästa manus och bästa kvinnliga huvudroll. Den belönades i Frankrike med en César och i USA med en Golden Globe för bästa utländska film.

Teaterversionen med oerhört duktiga tyska skådespelare är imponerande. Och för att inte tala om den fina scenografin där vridscenen används elegant där de olika rummen i huset där handlingen utspelar sig är byggda.

herbstsonateFöreställningen fick mig dock att fundera på det där med Bergmans kvinnosyn. Ingmar Bergman och August Strindberg är utan tvekan två av svensk teaterhistorias största dramatiker. Strindberg beskylls av och till för att ha en unken kvinnosyn. Jag läser för min del inte in denna tolkning i de av hans draman som tas som exempel på detta. Jag tycker att Strindberg i både draman och i böcker driver och förlöjligar framför allt sig själv och sin mansroll. När jag såg den tyska scenversionen av Höstsonaten slog det mig med kraft att kvinnosynen i denna föreställning – och i likaså i filmen förstås, är konservativ. När en kvinna satsar på sin karriär sviker hon sina barn, är sensmoralen.

Handlingen i korthet: Sju år har gått sedan mor och dotter senast träffades. Den framgångsrika konsertpianisten Charlotte Andergast har tagit en paus från det internationella turnélivet för att besöka sin dotter Eva i den norska landsorten. Eva är gift med Viktor, prästen i församlingen i byn. Charlotte har precis förlorat sin gamle vän Leonardo i en sjukdom. Det är ett hårt slag för henne, men bereder samtidigt en möjlighet för mor och dotter att återförenas. Förväntningarna är höga och båda ser fram emot att få ses. Men det är något Eva inte har berättat. Hon har sin handikappade syster Helena boende i huset.

Stämningen blir ganska snabbt hätsk mellan modern Charlotte och dottern Eva. Eva beskyller sin mor för att inte ha älskat henne, eftersom modern har satsat på sin karriär som pianist. När modern varit hemma har det krupit i henne av längtan att ge sig ut på turné. Modern beskylls av Eva för att vara kärlekslös, att inte ha älskat sina barn och framför allt inte ha älskat Eva.

Det är träffande att denna film och nu också scenversionen gjorts i Tyskland. Det finns dagis för barn där också, men det är ändå väldigt vanligt att kvinnor förväntas vara hemma med barnen när de är små. När barnen börjar i skolan förväntas mödrarna ändå vara hemma vid tretiden när barnen kommer hem från skolan för att då kunna servera barnen middag. Kvinnorna förväntas mest arbeta deltid när barnen nått skolåldern.

Föreställningen och berättelsen kan ses på två olika sätt, förstås. En del ser den som en psykologisk studie av en eller två kvinnor som inte kan älska. Men jag kan inte låta bli att tänka att dessa kvinnor, och framför allt modern, är fångade i en kvinnosyn där en mor alltid måste vårda sina barn och vara hemma. Varför kan inte ett barn växa upp och bli en trygg vuxen om fadern är den som ger vardagens omvårdnad och kärlek och modern har karriär? Är det så självklart att mödrarna måste vara det centrala för att barnen ska växa upp till goda vuxna?

En sak som jag också grunnar över när det handlar om Evas reaktioner är varför hon fortfarande som vuxen klamrar sig fast vid vad hennes mor gjort och inte gjort. Eva har själv fött ett barn som dog som fyraåring. Att förlora ett barn är bland det svåraste vi människor kan drabbas av i livet. Varför är Eva mer fixerad vid sin mor än sin egen sorg?

Eva och föreställningen skickar också ut undermeningen att Helena, den psykiskt sjuka dottern, är sjuk på grund av att mamman inte gett henne tillräckligt med kärlek. Det är också en fruktansvärd anklagelse. Det är inte helt ovanligt att sådana beskyllningar kommer. Tyvärr. Föräldrar till barn med ADHD och autism-sjukdomar får fortfarande möta den synen. När ska vi inse att sjukdomar eller funktionshinder kan drabba ett barn utan att det är föräldrarnas fel?

Vad jag funderar på om Ingmar Bergman ville visa att mödrar som inte tar hand om sina barn enligt den klassiska modellen skadar sina barn – eller tänkte han att människor existerar fritt från samhällets konventioner, eller var det samhällets konventioner han var kritisk emot? För alla karaktärer i Hästsonaten är fångade i ett konservativt samhälles regler.

I rollerna:
Charlotte Corinna Harfouch
Eva Fritzi Haberlandt
Helena Natalia Belitski
Viktor Jörg Pose
Erik Damian Fink / Bennet Schuster

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bergmanfestivalen, Dramaten, Herbstsonate, Ingmar Bergman

Den goda viljan – en lyckad överföring av en roman till teater

27 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

dengodaviljan450

Den goda viljan
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell
Premiär den 26 augusti 2016, Lilla scenen på Dramaten

Den goda viljan är berättelsen om Ingmar Bergmans föräldrar när de var unga i början av 1900-talet. Regissören har valt att bygga föreställningen på boken, romanen av Ingmar Bergman, istället för att bygga på tv-serien eller filmen. Det är ett bra val, det fungerar utmärkt och blir riktigt, riktigt bra. Trots att föreställningen är nästan fyra timmar går tiden snabbt och det känns aldrig långt. Jag sugs in i berättelsen, in i människornas liv, känner deras goda uppsåt och lider med dem när de gör tvärtemot vad de egentligen skulle vilja. Föreställningen gestaltar på ett trovärdigt sätt bibelcitatet ur Romarbrevet som gett upphov till romanens titel: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Romarbrevet 7:19)

dengodaviljan2Människorna är som människor är. Jag tror vi alla kan känna igen oss och människor omkring oss. Den goda viljan är Ingmar Bergmans berättelse om sina föräldrar och deras kärlekshistoria, de tio åren innan han föddes. Romanen den gavs ut i november 1991 och tv-serien som regisserades av Bille August hade premiär på SVT den 25 december. Bioversionen vann Guldpalmen och Pernilla August fick det kvinnliga skådespelarpriset för rollen som Anna Bergman, Ingmar Bergmans mamma.

Handlingen utspelar sig på flera olika platser. Eirik Stubø har valt att ha scenen enkel, med bara en orgel på ena sidan, en enkel soffa på längre bak och några stolar. Det är en bra lösning, vi som publik kan själva fylla i miljöerna. Spelet mellan människorna blir det viktigaste istället, det är bra.

Ett extra plus är tidsmarkörerna. Anna och Henrik, som så småningom blev Ingmar Bergmans föräldrar, möttes 1909. De kommer från väldigt olika bakgrund. Henrik har vuxit upp ensam med sin mamma under fattiga omständigheter medan Anna vuxit upp i ett välbärgat hem. Det är några år före första världskriget och det finns flera detaljer från tiden som tas upp i förbifarten, som utvecklingen av teknik för tåg, musik och dans med mera. Handlingen spänner över flera år och första världskriget hinner bryta ut och det påverkar livet också för människor i Sverige även om vi inte deltog i kriget.

Musiken är också ett extra plus, både den som spelas på orgeln och den underbara gossrösten som sjunger flera sånger och inspelad musik, allt ger en fördjupad upplevelse av helheten.

Att Ingmar Bergman hade en komplicerad relation till sin far är välbekant. I “Den goda viljan” berättar Bergman om två unga människor som blir förälskade och så småningom gifter sig och får barn – och båda är mänskliga och har såväl goda sidor som sämre sidor. Pappan är inte den skrämmande hemska fadersgestalten utan en ung man med ideal och alla bråk och gräl är inte hans fel. Som åskådare kan jag känna med och förstå mig på både henne och honom liksom människorna runt omkring. Det är så det är när teater fungerar som bäst, tänker jag.

I rollerna:
Henrik Bergman Erik Ehn
Anna Åkerblom Rebecka Hemse
Johan Åkerblom Per Mattsson
Karin Åkerblom Lena Endre
Ernst Åkerblom Otto Hargne
Fredrik Bergman Örjan Ramberg
Alma Bergman Kicki Bramberg
Frida Emma Broomé

dengodaviljan3

dengodaviljan4

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Den goda viljan, Dramaten, Ingmar Bergman, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Arbetet med att skapa en ny film och tv-serie om Ingmar Bergman har påbörjats

8 februari, 2016 by Film Redaktionen

Produktionsbolaget B-Reel Films står i startgroparna för att producera en långfilm och tv-serie i tre delar, om Ingmar Bergmans liv och konstnärskap, under arbetstiteln “Bergman”. Ambitionen är att filmen ska ha världspremiär i Cannes 2018. Det är då 100 år sedan denna svenska film- och kulturikon föddes.

Ett pressmeddelande berättar:
Filmen och tv-serien kommer att regisseras av Jane Magnusson och produceras av Mattias Nohrborg, Fredrik Heinig och Cecilia Nessen. Detta blir den första filmen efter Bergmans bortgång som tar ett helhetsgrepp av personen och konstnären Ingmar Bergman.

– När jag tillsammans med mina kolleger Hynek Pallas och Fatima Varhos gjorde “Trespassing Bergman” pratade vi till stor del med folk som beundrade Bergman på avstånd. Det var när jag pratade med folk som träffat och känt Bergman som jag blev intresserad att gå vidare med Bergman. Ta reda på hur han var som person, säger Jane Magnusson, som tidigare bland annat regisserat tv-serien “Bergmans Video” och “Ebbe, the movie”.

Filmen och tv-serien kommer att innehålla unikt arkivmaterial, nya intervjuer av personer som stod regissören nära, och bland annat göra ett försök att beskriva hur Bergmans privata liv avspeglade sig i hans film- och teaterskapande.

– Just nu försöker jag kartlägga vem som inspirerade till vad, i vilka filmer. Det är mycket post-it lappar och ett helt nystan med trådar som kopplar samman allt. Bergman gjorde ju så oerhört mycket, säger Jane Magnusson.

B-Reel Films har tidigare bland annat producerat den hyllade och publikt framgångsrika dokumentärfilmen om Olof Palme, “Palme” i regi av Maud Nycander och Kristina Lindström, “Gentlemen” av Mikael Marcimain, “Tjuvheder” av Peter Grönlund och har om två veckor världspremiär på “ Den allvarsamma leken” i regi av Pernilla August på Berlin filmfestival.

– För oss var det naturligt att undersöka och spegla Ingmar Bergman, som har påverkat, influerat och berört många människor världen över, och inte minst alla oss som på något vis arbetar med film och bilder. Dels hade vi tidigare gjort “Palme” som gav oss erfarenheten att producera stora dokumentärfilmer, och dels närmar vi oss 100-årsdagen av Bergmans födelse då han kommer att stå i centrum över hela världen, säger Mattias Nohrborg, en av filmens producenter.

“Bergman” blir en stor produktion, och just nu pågår slutförhandlingar med de kommande samproducenterna SvT, Svensk Filmindustri, Reel Ventures, Motlys i Norge, samt Filmregionen Stockholm- Mälardalen via Film Capital Stockholm och Gotlands Filmfond vars medverkan är intressant med tanke på Bergmans nära relation till Fårö.

Biopremiären av långfilmen, som i Norden distribueras av Svensk Filmindustri, är planerad till augusti 2018. TV-seriens premiär är planerad till julen 2018 på SVT.

Arkiverad under: Scen Taggad som: Ingmar Bergman

Mattias Alkberg: “Min dröm är att alla ska dö samtidigt”

9 september, 2015 by Jonatan Södergren

Mattias_Alkberg-5-Foto_Pär_Olofsson

Mer än tjugo år har gått sedan Luleå-sonen Mattias Alkberg debuterade med The Bear Quartet, men än idag är han ständigt aktuell. Så sent som förra året släppte han punkalbumet Södra Sverige, och nu är det dags igen. Det väsensskilda albumet Personer, som släpps den 11 september, kom till på Fårö efter att han hade fått Ingmar Bergman-stipendiet och fick spendera tre veckor i ett av den legendariske filmregissörens hus för att skapa något.

På vilket sätt inspirerade miljöerna på Fårö ditt skapande?

– Inte så mycket egentligen. Jag kom dit, så var det kolsvart. Jag var lite mörkrädd först. Såg inte en människa på de två första dagarna. Men sedan kom Petter [Granberg, albumets producent] dit och då började vi skriva. Jag vet inte om själva miljöerna påverkade oss lika mycket som att vi fick vara ifred.

Var det något i Ingmar Bergmans anda du försökte ta med dig?

– Ett slags allvar. Det var ganska märkvärdigt att få ett Bergman-stipendium och få vara där i tre veckor.

Soundet skiljer sig väsentligt från det du gjort tidigare. Mest slående är kanske att du använder dig av autotune för att förvränga sången.

– Både jag och Petter älskar att använda det som effekt, snarare än att stämma sången som den egentligen är till för. Jag lyssnar jättemycket på R Kelly och sådant. Överhuvudtaget är röstmanipulation intressant.

Ljudbilden är annars mörk och dystopisk, samtidigt som det är mycket samhällsbetraktelser.

– Jag ser på samhället som dystopiskt. När vi kom dit hade vi ingenting med oss. Vi hade inga låtar, inga texter. Petter hade inga beats. Vi började från noll. Så gjorde vi femton låtar, tio av dem är med på skivan. Tanken var att jag skulle gå in i en roll på varenda text. Tanken var att du kan fullfölja ett resonemang på ett annat sätt om du är subjektiv, snarare än ett vanligt tredjepersonsberättande.

Går du in i olika roller i varje låt?

– I princip. Jag har sagt det mycket i efterhand, men alla roller är inte utmejslade karaktärer. Det är någon som har en tanke.

Med det är ändå dina idéer som de olika karaktärerna har?

– Nej, jag tycker inte som dem. Men går du in i en karaktär kan du skippa massa förklaringar och ursäkter. Det finns mycket mer utrymme att dramatisera.

I sista låten sjunger du att det som var ska bli igen. Försökte du avsluta på en positiv ton, att framtida generationer kan rätta till det som är fel i världen?

– Den texten börjar som ett Doctor Who-citat; en reva i tiden som ser ut som en mun uppenbarar sig på en vägg. Den börjar med det, men sedan blir det nästan som en kärlekstext. Så ville jag sjunga som Rikard Wolff, eller som Scar egentligen – han är ju Scars röst i Lejonkungen. Lite otäckt.

– Så blir rösten i slutet av låten helt förstörd. Det byggs upp till något fint, så slutar det ändå med att rösten blir helt galen. Så är det bara vågskvalp. Då är det ingenting kvar längre. Min dröm är att alla ska dö samtidigt. Att mänskligheten ska ta slut så, med att kometen kommer. Så man slipper sörja.

I en annan låt, Kapten Krook, kommer det in en kvinnoröst…

– …det är Margareta Krook som jag har samplat. Det är därför den heter så. Det är från en Bergmanfilm som heter Persona.

Hur tolkade du orden hon säger i samplingen?

– Texten går ut på att det finns en diskrepans mellan folks avsikter. Om jag säger att jag vill ha det jättebra, så säger någon som är moderat att de vill ha det jättebra, då säger vi samma sak men vi har två helt olika uppfattningar av vad som är bra. Det är en omöjlig dialog som måste föras, men ibland är skotten så långa mellan utopierna. Man vill olika grejer men språket har inte riktigt plats för det.

Den första raden du sjunger på albumet är en parafras på Cornelis Vreeswijk. Vad var tanken bakom det?

– Melodin också. Den handlar om EU-immigranter. Cornelis var ju invandrare från Holland, och han är en del av det svenska kulturarvet som vi är så malliga över. Det finns ju inte så mycket att vara mallig över när du tänker på att folk bränner ner andras bostäder. Så jävla icke-empatiskt. Den här svenskheten som vi ska slå oss över bröstet för, som inte ens är svensk. Så det var som en passning.

Vilken effekt ville du ha på lyssnaren?

– Jättemycket tid gick åt till att tänka bort alla effekter. Det handlar om att vara modig då. Att inte vara rädd för att bli missförstådd och göra någonting som är svårt — eller lätt för den delen. Försöka tänka bort mottagaren.

– Skivan blev klar i juni, så det har tagit nästan ett år för skivan att bli klar efter de här tre veckorna på Fårö. Vi var noga med att inte backa när det började bli obehagligt.

Vad berodde det på att det tog så lång tid att färdigställa albumet efter ni hade varit på Fårö?

– Det är svårt att ställa om sig och inte i första hand kommunicera. Popmusik ska ju alltid kommunicera någonting. Då tänker du att du har en mottagare, men vi försökte tänka att vi inte hade någon mottagare. För att våga göra skivan. Inte för att jag vet om den är så modig, men för oss var den det.

– Det var en jobbig skiva att göra eftersom det i mina ögon är hemska texter. Åsikter som förs fram som inte är mina. House-drops som inte leder någonstans. Det är konstigt egentligen, att en sådan grej inte leder någonstans.

Är det en samling ljud som ska presentera idéer, snarare än popmusik i sin vanliga bemärkelse?

– Även musikaliska idéer. Sådant som vi ville höra, snarare än sådant som vi trodde andra ville höra. Som den där drop-grejen, att det inte bara blir untz untz och Liseberg över det.

Var det även så ni tänkte med all autotune? Att ni ville ta något som folk förknippar med en viss genre och sätta det i ett annat sammanhang?

– Det började väldigt organiskt. Vi bara gjorde det, så fick det mening allt eftersom. Sedan förstärkte vi det, tog bort när det blev för allvarligt eller lade till om det inte var nog larvigt.

– Det var så vi kom på att vi skulle göra den här skivan ihop. Att vi älskade Whitney Houston så mycket. Nu behövde inte hon ha så mycket autotune, men det fanns något mekaniskt över hennes R&B. Som att det var själlöst. Att det bara var rösten som var verklig. Här skulle texterna och vissa ljud vara verkliga. Det var en tanke vi hade, en avancerad tanke. Ingen slav är som en R Kelly-låt helt utan själ. Eller helt utan sex. R Kelly är ju bara sex.

Foto: Pär Olofsson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Fårö, Ingmar Bergman, mattias alkberg, Personer, The Bear Quartet

Höstsonaten – En föreställning om ord och musik

16 augusti, 2014 by Redaktionen

Hostsonaten3

Höstsonaten
Av Ingmar Bergman
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär 15 augusti 2014 

Regissören Åsa Melldahl har tagit sig an Höstsonaten, Ingmar Bergmans film från 1978, på Stadsteaterns Klarascen. Det är ett finstämt kammarspel med sparsmakad men effektiv dekor. Pjäsen utspelar sig i prästgårdens vardagsrum, där finns en soffa, en bokhylla och en trappa upp till övervåningen, en flygel och ett piano rullas in en bit in i handlingen.

Charlotte är en framgångsrik konsertpianist, som försummat sina båda döttrar i sin karriärsträvan. Den ena dottern, Helena (Rakel Wärmländer) är handikappad efter en sjukdom och modern tror att hon är kvar på sjukhemmet där hon placerat henne när hon reste. Men Eva, den andra dottern har, modern ovetande, tagit hem Helena till sig och sin man Viktor (Christer Fant). De har förlorat sitt enda barn genom en drunkningsolycka. Charlotte har inte träffat sina döttrar på sju år och Eva skriver ett brev och bjuder hem henne. Hon hoppas på att kunna upprätta en relation mellan sig och modern och systern, vilket ska visa sig vara svårt. Modern gör entré som på en konsertscen och förväntar sig beundran, som hon är van vid. Första konflikten uppstår redan i början av pjäsen när det beröm som Eva hoppas på då hon visar upp sitt pianospel, uteblir och Charlotte inte kan motstå frestelsen att själv förevisa hur stycket ska framföras och tolkas.

Under åren som gått sedan filmen gick har moders- och kvinnorollen genomgått betydande förändringar i vårt samhälle. I Bergmans film hade jag redan från början en negativ attityd till Charlotte, som spelades av Ingrid Bergman, jag tyckte hon var en hård och okänslig person, som bara tänkte på sig själv. I Gunilla Röörs tappning har hon en betydligt mjukare framtoning och framför allt mer humoristisk. Samtidigt ger Kirsti Stubøs Eva ett starkare intryck än Liv Ullmans Eva. Charlotte har starka skuldkänslor gentemot sina barn, vilket framgår tydligt i en typiskt ”Bergmansk” sekvens där Helena i slingrar sig i ett kvävande grepp runt moderns kropp i en fasansfull mardröm.

Även i stadsteaterns uppsättning är bristen på kommunikation ett bärande tema och kontakten mellan människorna känns obefintlig. I första akten är Charlotte kraftfullare och högljuddare, i den andra krymper hon ihop inför dotterns anklagelser och har svårt att värja sig. Charlotte som blivit ensam efter makens död verkar längta efter ett hem och en tillhörighet medan Eva vill konfrontera modern för att bli fri från sina tvångstankar. Men konfrontationen blir starkare än hon beräknat på grund av att vinet som hon druckit fördunklat omdömet. I stället för försoning blir det uppbrott och Charlotte ger sig hastigt av. Den som sörjer henne mest är den handikappade och ordlösa dottern Helena.

Varför kan vi inte bara ta hand om varandra och vara snälla och omtänksamma? Vad är det som hindrar oss?
Den klassiska musiken som spelas i föreställningen, av Chopin, Beethoven, Bach, Bartok och Scriabin hjälper oss att förstå känslorna bakom orden.
Text: Vivian Gustin

MEDVERKANDE:
Christer Fant
Kirsti Stubø
Gunilla Röör
Rakel Wärmländer

PRODUKTION:
Av Ingmar Bergman
Regi Åsa Melldahl
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Sutoda
Mask Johanna Ruben
Foto: Petra Hellberg

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: höstsonaten, Ingmar Bergman, Scenkonst, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Ani DiFranco släpper album, Revolutionary Love,

Ani DiFranco släpper ett nytt album, … Läs mer om Ani DiFranco släpper album, Revolutionary Love,

Teaterkritik: The Caucasian Chalk Circle

The Caucasian Chalk Circle / Der … Läs mer om Teaterkritik: The Caucasian Chalk Circle

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Den franske löjtnantens … Läs mer om ”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Lars Bygdén och Anna Stadling hyllar … Läs mer om Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Premiär 22 januari för dansverket Continuim på GöteborgsOperan – som film

Premiären av dansverket Continuim kunde … Läs mer om Premiär 22 januari för dansverket Continuim på GöteborgsOperan – som film

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in