Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

indiepop

Way Out West: The Libertines – ett kringresande spektakel

by

TheLibertines_01

The Libertines på Way Out West
Fredag 12 augusti
Betyg 2

De klarade av första provet: de dök upp. Eller Pete Doherty dök upp, ett dygn senare.

The Libertines är ett kringresande spektakel som ibland bestämmer sig för att spela rock’n’roll om de kan hålla sams, om omgivningen har tillräckligt med tålamod och om nämnde Doherty klarar av att stå på benen en timme i sträck. Mytbildningen är stor, det heter att han tar heroin under kontrollerade former eller att han numera bara dricker alkohol och inte tar några tyngre grejer. Oavsett vad som är sant går han och dricker slattar redan efter första låten och när han vinglat runt ett tag är det inte svårt att föreställa sig honom med partyhatt på skallen och uppstoppad iller i näven.

Hatkärleken mellan Doherty och kumpanen Carl Barât är mest kärlek den här kvällen och det är lite gulligt när Barât både tillgivet kysser Doherty på kinden och återkommande ser till att han får ordning på grejerna. För det strular. Gitarrer är ostämda och låter inget bra, den akustiska åker ut i publiken så att bandets entourage får vädja om att få den tillbaka. Sladdrigt musicerande ingår i paketet såväl på skiva som levande, men Doherty spelar bitvis så risigt att det låter som att han inte ens kan synka anslagen i Guitar Hero.

Han meckar och håller på med reglagen på elgitarren så att den för en stund knappt hörs, såvida ljudteknikern inte medvetet drog ner volymen på den.

Om det är en prövning att försöka hantera intrycken under en Libertines-spelning lär det knappast matcha utmaningen att vara deras råddare/vårdare. Rytmsektionen gör allt de kan för att hålla något slags stadga och ögonblick av storhet flimrar förbi när de båda frontmännen möts i sångkyssar där deras läppar endast skiljs åt av mikrofonen och när alla kemikalier i receptet nästan hittar rätt i ”Don’t Look Back Into The Sun” och ”Can’t Stand Me Now”.

Att ett riktigt piano släpats upp på scenen enbart för ”You’re My Waterloo” ger också några extra isbitar i groggen.

The Libertines skall vara oberäkneliga. Ett visst mått av ”men alltså …”-reaktioner är obligatoriska och ingenting är givet, men när tålamodet prövas i den här utsträckningen är det allt mer sorgset fingrarna undermedvetet letar efter ordet ”föredettingar” på tangentbordet. Och det är det väl ingen som vill redan nu?

Foto: Peter Birgerstam

TheLibertines_02

TheLibertines_03

TheLibertines_04

TheLibertines_05

The Confusions släpper nytt album i höst

by

theconfusions_nyttalbum2014

The Confusions släpper ett nytt album i september. Ett pressmail berättar om indiepopbandet som är på väg att slå igenom rejält nu:
Nu ska jag berätta historien om de The Confusions. De var en del av den stora indiepopvågen som välde över världen på 90-talet. Precis som The Cardigans och The Wannadies har de turnerat över hela värden. Skillnaden är att de fortfarande håller på! Den 10 september släpps deras nionde album.

Bandet bildades 1991 i ett uthus i Skönsberg i Sundsvall av ett gäng barndomskompisar. Ambitionerna var inte så stora, de tyckte mest att det var jävligt kul. Tre år senare släppte de sitt första album Everyone’s Invited som är producerad av Peter Svensson från tidigare nämnda The Cardigans. Skivan öppnade alla möjliga och omöjliga dörrar mot utlandet och utnämndes till en av årets fem bästa skivor av Record Collector.

Bandet har efter det spelat på South By South West, turnerat i USA, skaffat sig en galen amerikans manager, gjort sig av med samma galna manager, lärt sig vikten av att kunna muta myndigheter för att komma i tid till spelningar, orsakat Beatleshysteri i Kaliningrad, spelat på legendariska The Cavern Club i Liverpool, varit listetta på MTV, mimat i ZTV och deras skiva The Story Behind the Story utnämnts till årets album av en radiostation i Peru. Bland annat.

När The Confusions fyllde 20 år som band gick de från att vara det ständiga pophoppet till att bli de svenska indieveteranerna. I september släpper de sitt nionde och självbetitlade album. De har den här gången jobbat med en producent och ett gäng väl valda gästartister. Samarbetet har gett nya influenser och ett försmak har vi fått höra genom EP’n Oh God I think I’m in love som släpptes i maj. Där finns förresten en cover på Bob Dylans låt All Along The Watchtower med. Det var den första låten bandet spelade i uthuset i Skönsberg och från texten är även bandnamnet hämtat. Cirkeln sluts och bandet fortsätter att ha jävligt kul.

Aktuella uppdrag:
Partiet – Supervalåret (ep) 1 maj

BLKMGK – Bad Girl (låt) 2 maj

The Confusions – Oh God I Think I’m In Love EP – 6 maj

Governor Andy – Steget (album) 12 maj

Lovisa Samuelsson – Main Magma Chamber (album) – 21 maj

Gamla Pengar – Här kommer kriget (album) 21 maj

Bob Village – Pug Life (album) 23 maj

Parham – Snäll Kille (album) 28 maj

Jolympix – Waiting (singel) 11 juni

Scandinavia Reggae Festival – Köpenhamn – 29-30 augusti

The Confusions – s/t (album) 10 september

Let’s Say We Did på Café Hängmattan i Göteborg

by

Band: Let’s Say We Did
Spelning på Café Hängmattan, Göteborg, den 25 november 2011
Betyg 3.

Let’s Say We Did har precis släppt sin debutfullängdare, den supermelodiska Let’s Say We Did. Jag gav det 4 i min recension och andra kritiker har varit gillande. Lovande indierock har det sagts. De gör nu några releasekonserter och jag är på Café Hängmattan i Göteborg. I studion låter bandet erfaret, men hur är de live?

De gör sig redå, stämmer upp medan musiken fortfarande är igång i bakgrunden. Det har samlats mycket folk på dansgolvet framför scenen och bandmedlemmarna och ansiktena säger nu är det dags. De har väntat länge. Sebastian testar sångrösten med några löjliga ljud och säger ”a de blir bra”. De drar igång med full koncentration.

De klassiskt medryckande gitarrslingorna och sebastians bräckliga tremuloröst hörs inte tillräckligt tydligt, men bandets charmerande scennärvaro (avslappnad stonerrockkänsla) kompenserar lätt för det: under de något osynkade övergångarna mellan låtarna (”nu har vi övat jättemycket på övergångarna men de blir helt fel”) sträcker sig Sebastian efter ölen som står på golvet och konserten blir plötsligt dela-cigg intim; jag börjar känna lite av den där CBGBSkänslan jag saknat på senare tid, speciellt under de stunder saker går snett, då misstagen räddas av Sebastians personlighet, som alltid är djärvt redå att kommentera det som sker. Jag skrattar och njuter.

”Straight Back To You” låter helt fantastisk live. Elgitarrsmelodierna är ännu härligare än på skiva och det är kul att höra att bandet låter ungefär likadant live som i studion. Det känns till och med. Lo-Fi live. Det blir rejält ös när de spelar ”It’s OK”: rötterna till punken kommer fram och det blir frenetiskt och noisigt i introt. Alla vaknar till ur den spröda finstämdhetens värld. Under ”Blue Skies” blir det det dock finstämt igen, men det känns som att musiken försvinner bort någonstans, som att det repas från ett annat rum och det låter lite för försiktigt. Det är synd, för detta är en av mina favoritlåtar från albumet. Men Sebastians röst, då den hörs tydligt, är lika uttrycksfull live. Det är skönt att få det bekräftat.

I slutet säger Sebastian att han ska göra ”den där fulingen” och någon skriker ”Ja, vi har kommit ända från Stockholm!”. De avslutar med ”Give em’ Hell” och albumets avslutningslåt får nu en helt ny kraft. Det blir en bittrare, argare låt. Sedan proklemerar han att albumet tyvärr är slut och ”33 minter är allt som finns” — ja, alla låtar från albumet spelades — och det är jävligt synd eftersom jag hade velat höra mer nu när de kommit igång mot slutet. Någon i publiken ropar: ”spela allt en gång till fast snabbare” och det hade jag gärna gått med på, fast lite saktare.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Teenage Fanclub till Göteborg

by

Göteborgare: skatta er lyckliga. 21 november har ni chansen att se sköna skotska indiepopbandet Teenage Fanclub som spelar på Trädgårn.

Pressmeddelandet:

De skottska indiepophjältarna i Teenage Fanclub är tillbaka lika strålande som någonsin! Gänget behöver knappast någon närmare presentation efter att ha charmat indiepopvärlden under 20 års tid. Med skimrande 60-talsmelodier, jinglande gitarrer och ljuvlig stämsång var Teenage Fanclub tillsammans med The Jayhawks och kanske Matthew Sweet 90-talets främsta fanbärare för …power-popen och självklara arvtagare till sina förebilder The Byrds, Beach Boys, The Beatles och Big Star. Teenage Fanclub fick sitt stora genombrott mitt under brinnande grunge-våg och britpopens glansdagar från tidigt 90-tal med storbolagsdebuten ”Bandwagonesque” (enligt Spin årets album ’91 före Nirvanas ”Nevermind”, My Bloody Valentines ”Loveless” och R.E.M.s ”Out Of Time”) och efterföljarna ”Thirteen” och ”Grand Prix” och bandet kallades ”the second best band in the world” av Oasis oefterhärmlige Liam Gallagher.

Efter att ha fortsatt vara en angelägenhet för alla power-popsälskare världen över så har dessa skottska gentlemännen hittat tillbaka till indiebolagen efter att storbolagen tröttnat på alla lovord men brist på kommersiella succér. Där har de fortsatt förfina sina glimrande melodier, ringande gitarrer och de magiska sångharmonierna på sensationellt starka comebackplatta ”Man-Made” och på flera håll omnämns plattan ”Shadows” från tidigare i år som bandets kanske bästa platta någonsin. Den innehåller flera suveräna toppar och årets mest omtalade spår i Woodyvärlden, den oemotståndliga singeln ”Baby Lee”. Med tanke på hur älskat deras senaste besök under Accelerator-festivalen var så ser vi nu framemot höstens varmaste spelning.

http://www.myspace.com/theteenagefanclub
http://www.teenagefanclub.com/

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivnytt: Hot Chip, Beach House, Edda Magnason

by

Skivåret 2010 börjar otroligt starkt. Det här är bara några av alla skivor värda att lyftas fram.


hotchipcov4522

Hot Chip – One Life Stand

På förra albumet rörde sig Hot Chip mer och mer från blip-blop-elektronikan och lyfte in spännande element av gubbrock och gammal soul. På den sorgiligt förbisedda soloskivan ”Rubbed out” som Alexis Taylor (den av de två sångarna med den fantastiska falsetten) släppte efteråt föll syntharna helt bort och det var naket och alldeles lysande vackert. På One life stand märks det, det mer lågmäla tilltalet har smittat av sig och influenserna är fler än någonsin tidigare. Hela musikhistorien tycks trängas i den spretiga musiken. Samtidigt kommer det ta längre tid att ta till sig det här än hittiga Made in the dark. Men jag är säker på att den kommer att växla betydligt. Hot chip har trots alltid varit bäst när de hållit nere dansnerven och låtit vemodet spricka fram, som i lysande ”In the privacy of our love” som var en av 2008 absolut bästa låtar.

Läs på BBCs hemsida, musicOMH.

beach house - teen dream

Beach House – Teen Dream

Årets största hype kommer redan i januari och det är en välförtjänt sådan. Som förra årets indiegunstlingar Grizzly Bear tar de avstamp ett lågmält, drömskt uttryck men där slutar likheterna. Beach House har mer gemensamt med Cocteau Twins och den musik som brukar kallas Dream Pop. Oavsett genre så är det ett smått birlliant låtskrivande det rör sig om, med Victoria Legrands egna röst som ger en helt unik karaktär åt låtarna. Skivan är inspelad i en kyrka i New York och det sakrala tilltalet märks verkligen. Det är indiehymner som med sitt avväpnande tilltal knockar mycket av de andra creddiga band från Baltimore och Brooklyn som hypas just nu. Inte minst Grizzly Bear.

Läs i DN,  SVD, Sydsvenskan.

edda

Edda Magnason – Edda Magnason

Det är tydligt att Edda Magnason spelat bakom Emeil Jensen ett tag; samma teatrala ådra går igen i henne. Det är svårt att bortse från det när man hör Eddas säreget dramatiska röst som känns som en hybrid av Björk och Kate Bush. Dessa influenser har det som bekant gått inflation i bland kvinnlinga artister på 00talet, inte minst bland svenskor som Frida Hyvönen, Maia Harisawa och Miss Li. Jag vill verkligen gilla det vackra pianospelet som på ett självklart sätt för in klassiska tongångar i popen och de snirkliga melodierna. Men jag kan inte bortse från att det här har hörts ganska många gånger förr. Det är eget men samtidigt har så många tidigare varit ”egna” på precis liknande sett. Den teatrala popen skulle må bra av en uppdatering. Det ska dock bli intressant att se vad hon gör av materialet live på fredag när hon är förband till Joan as police woman på Debaser Malmö.

Läs i DN, SVD,  Sydsvenskan.