Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Det var två år sedan han besökte Sonisphere och Way Out West men i sommar kommer den levande legenden Iggy Pop till Stockholm. Han brukar kallas punkens gudfader och den 10:e augusti ställer han sig med sitt band The Stooges på Gröna Lunds största scen.
För mer info:
Besök Gröna Lunds hemsida
Datum:
10.8 – Stockholm, Gröna Lund
Jens Lekman
Betyg: 3
Den före detta göteborgsbon som numera bor i Melbourne var ett trevligt startskott på en trevlig festival. Han blandade nytt material med klassiker som Black Cab (som han tillägnade sig själv som ung) och The Opposite of Hallelujah.
Egentligen tror jag Jens Lekman passar bättre på lite mindre och intimare scener, som när han spelade på Hornstull Strand några dagar tidigare.
En sak jag beundrar med Lekman är hur hans röst på något sätt låter lite tyst och bräcklig samtidigt som den har en otrolig styrka och tonsäkerhet vilket han framför allt visade i nya låten The End of the World is Bigger Than Love.
Så här tyckte aftonbladet.
Paul Weller
Betyg: 3
En legend på besök. The Modfather är fortfarande en stilikon.
Pretty Green, som Liam Gallgher har döpt sin klädbutik efter, men framför allt den elektriska versionen av That’s Entertainment. Låtarna från tiden i The Jam är självklara höjdpunkter även om det nya materialet inte är helt fel.
Titelspåret från senaste skivan Wake up the Nation, som ju faktiskt nominerats till det prestigefyllda Mercury-priset, är betydligt bättre live än på skiva.
Läs vidare här.
The Soundtrack of Our Lives
Betyg: 3
Ebbots scennärvaro är gudomlig och vissa låtar, typ The Ego Delusion, passade perfekt tillsammans med Göteborgs symfoniorkester. Tyvärr fick vi inget finbesök av Noel Gallagher.
Göteborgs symfoniorkester, som förra året spelade ihop med Antony and the Johnsons, är alltid fantastiska.
The National
Betyg: 1
Utan tvekan festivalens blekaste ögonblick. The National framstår som ett talanglöst Interpol. Det värsta är att deras senaste skiva High Violet faktiskt var briljant.
På något sätt når inte låtar som Bloodbuzz Ohio och Terrible Love inte upp till sin fulla potential. Det är nästan så att man vill skära sig. Inte för att musiken är särskilt deprimerande, bara fruktansvärt tråkig.
Iggy Pop
Betyg: 4
Showen var väl i det närmaste identisk med spelningen på Sonisphere en vecka tidigare. Den största skillnaden var att det inte regnade.
Jag frågar mig hur den karismatiske 63-åringen kan vara så full av energi när det känns som ett mirakel att han fortfarande kan gå på scenen.
Inledningen med Raw Power är just råstyrka och det dröjer inte länge innan han slänger av sig västen och hoppar runt i bar överkropp.
Konsertens höjdpunkt är I Wanna Be Your Dog men jag börjar sakna låtarna från solokarriären. Hur grymt hade det inte varit att se The Stooges spela typ The Passenger?
MIA
Av det jag såg var det fantastiskt och fullt drag i publiken. Konserten började med säkert en kvart av instrumental musik innan den färgstarka sångerskan till det oändliga publikhavets förtjusning kom in på scenen och sjung Galang. Strax därefter var jag tvungen att smita iväg och göra en intervju.
Så här skrev aftonbladet om spelningen.
Sleigh Bells
Betyg: 5
01:45 är det en rätt så surrealistisk upplevelse att bevittna Brooklyn-duon Sleigh Bells Sverige-debut på Park Lane när ens ögon håller på att slockna.
Efter öppningslåten Tell ’Em får Derek lite problem med effektpedalerna till gitarren så han får spela Infinity Guitars med gitarren kopplad direkt till förstärkaren istället men det gör ingenting.
Min favoritlåt på deras debutalbum Treats som kom tidigare i år är möjligtvis Rill Rill men live är varenda låt som en höjdpunkt. Det är energin som gör spelningen minnesvärd – de högljudda gitarrerna och hela publiken som dansar till Alexis ekande röst.
Foton av Linnea Amling
1991 startades ett band av ett gäng kompisar i tjugoårsåldern med ambitionen att spela hård punk. Sakta men säkert har de låtit elektroniska influenser smyga sig in. Nitton år senare är Teddybears ett av Sveriges mest hyllade band.
Kulturbloggen fick träffa bandets gitarrist Klas Åhlund några timmar innan deras spelning på Arvika.
Soundtracket till filmen Judgement Night, som består av samarbeten mellan olika hip hop- och hårdrocksband, är en skiva som påverkat Teddybears. Enligt Klas är det en anledning till att Teddybears tidigt tillät sig bjuda in gästartister.
En av de artister som Teddybears har hunnit samarbeta med är Iggy Pop. Tillsammans med honom spelade de in Punkrocker i Miami.
”Att höra Iggy Pop med sådan självklarhet sjunga en låt som jag skrivit var häftigt. Det påminde oss om hur viktigt det är att hitta rätt röst till rätt text och melodi, för vem kan sjunga ’I’m a punk rocker’ med samma trovärdighet som Iggy Pop.”
För ett och ett halvt år sedan kontaktades bandet av Dramatens dåvarande teaterchef Staffan Waldemar Holm. Han skulle regissera en sista pjäs innan han slutade och bad Teddybears om hjälp med att skriva musiken. Sedan var det bandmedlemmarna själva som kom med idén att framföra musiken tillsammans med skådespelarna på scen. Det slutade med att de satte upp en enda föreställning på Dramatens stora scen som sedan även släpptes på skiva.
”För att fungera i sammanhanget måste musiken bli mer tillbakadragen. Då passar det bäst med inte-vokal musik. Annars var det faktiskt inte så stor skillnad mot hur vi brukar skriva låtar.”
De är alla i bandet delaktiga i låtskrivandet. Vanligtvis är det någon som presenterar en låt för resten av bandet. Är alla överens om att de gillar låten så skriver de färdigt den tillsammans.
När Teddybears grundades hade Klas Åhlund redan spelat i Scappy Hyaenas och ett symfonirockband som kallades Bröd. Första gången han stod på scen var i mellanstadiet och sångaren hade fått kvarsittning för han hade dödat några akvariefiskar. Det slutade med att de fick göra en instrumental cover på Black Sabbaths Iron Man.
Classic Rock Award är ett tillfälle då rock-musiker samlas och korar en av sina egna till ”living legend”. Tidigare mottagare av priset är Ozzy Osbourne, Alice Cooper och Jimmy page.
I år är det alltså Iggy Pop som tar emot priset och visst är det på tiden att han får ett pris. Om inte annat för att han hängt med så länge. Även om jag inte är ett fan av just Iggy Pop tycker jag att det är ett pris som måste respekteras. Det är ju inte tyckare och industripampar som väljer utan musikerna själva.
Go Iggy!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Classic Rock Awards, musik, rock award, prisutdelning, Iggy Pop