• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ibsen

Vildanden på Dramaten – en teater om Vildanden mer än dramat Vildanden

23 april, 2015 by Rosemari Södergren

vildanden

Vildanden
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Bearbetning, regi och scenografi Anna Pettersson
Videoprojektioner Max Marklund
Kostym Lisa Hjertén
Ljus Ellen Ruge
Musik Gustave Lund
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Peter Westerberg
Koreografi Hans Marklund
Premiär: 23 april 2015, Lilla scenen, Dramaten

Ibsens Vildanden är en av teaterhistoriens stora draman – det är 150 år gammalt men har mycket att säga nutidsmänniskan och kommer att ha mycket att säga människor i århundraden framåt, som alla stora draman. Det är ett naturalistiskt drama som skildrar det patriarkala samhället och hur maktlösa barn och kvinnor är, det är samtidigt ett starkt existentialistiskt drama om sanning och lögn – och vilka sanningar som kanske människor mår bäst av att inte rota i. Vissa livslögner kanske är ett sätt att överleva, utan livslögnerna kanske livet blir alltför mörkt. Dramat är trots att det på ett sätt är väldigt naturalistiskt ändå fyllt av symboler och talar till oss på flera plan. En fråga som förmodligen har många svar, beroende på vem som tolkar dramat, är vem som egentligen är vildanden.

vildanden2Regissören Anna Petterssons uppsättning av Vildanden är en våldsam och visuell nytolkning, står det i ett pressmeddelande. Vad döljs bakom det välpolerade språket i Ibsens mästerverk? Genom vems blick ser vi händelseförloppet? Och vems sanning är det som styr våra liv? Anna Pettersson har tidigare hyllats för sin uppsättning av Strindbergs Fröken Julie på Strindbergs Intima Teater 2012 och belönades med TCO:s kulturpris, Svenska Teaterkritikernas pris och DN:s kulturpris. Hon är förutom regissör även skådespelare och doktorand inom konstnärlig forskning på Stockholms konstnärliga högskola. Hon undersöker bland annat. hur den traditionellt psykologisk-realistiska spelstilen påverkar tolkning och gestaltning av de klassiska dramerna. Det känns som att den här föreställningen av Vildanden ingår i hennes forskning, den är ett experiment där hon testar att bland en mängd olika sätt att uttrycka sig på scen.

Först och främst vill jag ge en eloge åt skådespelarna, som alla gör mycket bra ifrån sig, från Per Svensson i rollen som den självfixerade Hjalmar Ekdal, Lina Leandersson som det oskyldiga barnet Hedvig till Magnus Ehrner, Pontus Gustafsson och Pierre Wilkner i alla biroller

Som jag tog upp inledningsvis är dramat i sig mångtydigt. När nu regissören väljer att låta spelet bli ett spel om spelet och blandar in flera olika sätt att berätta något på scen, då blir det för mycket, för rörigt och dessutom delvis svårt att förstå. Regissören har valt att ta bort de två äldre männen, de två fäderna. Grosshandlaren är endast med som en stor digitalt visad närbild på bakre delen av scenen, en stor digital projektion av ansiktet som sonen Gregers Werle protesterar emot. Den alkoholiserade fadern till Hjalmar Ekdal är endast med i form av en huvudlös docka. Regissören har också valt att ta bort flera av birollerna och ersätter dem med huvudlösa dockor som de tre som bär upp alla birollerna bär omkring på. Det är rätt kul och fungerar delvis mycket bra och blir suggestivt i de nummer som använder dans.
Men det blir lite för mycket sådant. Regissören låter också Hjalmar Ekdal vid flera tillfällen säga saker som: ”Jag skulle kunna ta av mig stövlarna själv, men nu står det i manus att ni ska göra det.” Det är ett slags verfremdungseffekt inspirerad av Bertolt Brecht, som menade att det är viktigt att publiken inte engagerar sig totalt utan känner ett avstånd mellan sig själva och scenen. Jag tycker det är synd att göra så med Vildanden, som är ett drama som redan består av flera olika scenspråk och som bär sig själv så bra.

Föreställningen var dock ändå sevärd och intressant men genom att hacka upp Vildanden i många olika teaterstilar försvinner grundberättelsen och den som inte kan Vildandens handling kan stå rätt förvirrad efteråt och undra vad som egentligen skedde.
Om en gymnasieklass håller på att läsa om Ibsen är det inte denna föreställning de ska gå på – men däremot om någon eller några specialstuderar just Vildanden kan de få ut mycket av föreställningen.

Den som kan Vildanden och har sett några mer traditionella uppsättningar tidigare får mest ut av den här föreställning, det är liksom en teater om Vildanden mer än dramat Vildanden.

Medverkande:
Gregers Werle Hannes Meidal
Hjalmar Ekdal Per Svensson
Gina Ekdal Thérèse Brunnander
Hedvig Lina Leandersson
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Magnus Ehrner
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Pontus Gustafsson
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Pierre Wilkner
dessutom medverkar Hans Klinga i videoprojektioner

vildanden3

vildanden4

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Ibsen, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Vildanden

En folkefiende bjuder trots de tunga budskapen på en hel del skratt

7 december, 2014 by Lotta Altner

folkefiende

En folkefiende
Fritt efter Henrik Ibsen
Bearbetning och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus William Wenner
Ljud Lisa Norman
Mask Anna Jensen Arktoft
Premiär på Stadsteatern i Stockholm den 6 december 2014

När man hör ordet ”folkefiende” (folkfiende) så drabbas man av en stark känsla av obehag. Det är nästan bland det vidrigaste man kan tänka sig, dvs. någon förråder sitt eget folk. Man kan gärna kritisera eller tycka illa om det land som burit en i sitt sköte, men att bedra moderlandet kan det nästan inte finnas någon förlåtelse för. Eller kan det de?

I stadsteaterns tolkning är Leif den hyperenergiska och självupptagna mannen. Leif har man till en början inte direkt mycket till övers för. Han är en jobbig jävel, även om man bortser från hans belastade brottsregister. Man förstår inte att någon över huvudtaget står ut med honom. Att han skulle vara dryg och dum, är snarare en underdrift än något annat. Trots att våld inte är något jag tar till, så tänker jag ”Kan inte någon slå ner honom och få tyst på den där dumma jäveln”.

Scenen är inledningsvis helt kal och svart. Det enda man ser är en markerad ruta med varningstejp. En vägg öppnas och skådespelarna kommer marscherandes in med en rullvagn, med mera rekvisita på. En dialog mellan skådespelare och publik påbörjas i en talkshowliknande atmosfär med snabba klatschiga överlappningar. Vi blir införstådda i att man arbetar fram en scen här och att vi är delaktiga i de skapade processer som sker genom det. På brun kartong blir skådespelarna mallar och tryck för kroppens former i fasta positioner. Det blir en försförståelse för de demokratiska processer som man gärna vill göra oss uppmärksamma på. Publiken tillfrågas om rätt och fel och att engagera sig på olika vis. De fasta strukturer som blir är därmed lika mycket vårt ansvar som skådespelarnas.
Genom att skådespelarna bryter konventionerna kring hur de får använda scenutrymmet så behöver publiken ifrågasätta hur de har möjlighet att få lov att reagera. Att smita från personliga beslut är inte möjligt och man känner sig mer än vanligt delaktig i de som blir till på scen. Man tänker, ”Skulle det där kunnat ha varit jag i en trängd situation?” För den vane teaterbesökaren är det här oerhört spännande och givande. Däremot kunde en del av publiken nog känna sig osäkra på hur de skulle få lov att reagera med jämna mellanrum. Därför kom det självklart ett och annat gapskratt eller tillkännagivande vid olämpliga tillfällen.

Det som var mest fascinerande på scen var de många utåtagerande karaktärerna som genom olika proklamerande tal kunde och ville tala för sig. Ständigt sattes du på pottkanten, å ena sidan och å andra sidan. Sanningen blev skamfilad gång på gång. För du kunde känna sympati för personen, samtidigt som du avskydde hans val. Ännu en gång slogs jag av det faktum att någonstans i mig, så önskar jag att alla människor med illvilja mot mänskligheten, skulle ha en varningstriangel i pannan, så man visste att de enbart handlade i egen sak. Men så enkel är ju inte sanningen. Våra sanningar går inte ihop och det egna intresset kommer väldigt ofta emellan. Vi kommer heller aldrig ifrån det aktiva valet i tuffa frågor. Stoppa huvudet i sanden, är enbart en kortare lösning.

Kvällen bjöd trots de tunga budskapen på en hel del skratt. Proggsångaren Jörgen hade klockrena ironiska kommentarer men visade sig också var förtjust i att sälja en och annan skiva, till i stort sett vilket pris som helst. I den patetiska Andreas som vägrade inse vinsten i att vara reporter för en gratis tidning, ser vi mannen i medelålderskris som sett alldeles för många dåliga porrfilmer. Sanningen är att båda dessa karaktärer också har sitt pris. Det handlar enbart om det finns en köpare där ute.

Det jobbiga med tilltron till mänskligheten, genom detta drama, är att desto mer du lär känna de ”goda” karaktärerna så uppskattar du Leif. Med hans eventuella fascistiska fasoner så vet du i alla fall var du har. Han byter inte åsikt beroende på hur det blåser, han står fast i sina övertygelser. Han är plump och synisk, men han har rätt i sak om nu sanningen verkligen är en enda åsikt som kan levereras.

I rollerna:
Leif Stockman Leif Andrée
Kajsa Stockman Kajsa Ernst
Louise Stockman Louise Peterhoff
Cilla Stockman Cilla Thorell
Niklas Kiil Niklas Falk
Jörgen Billing Jörgen Thorsson
Andreas Hovstad Andreas Kundler
Janne Aslaksen Jan Mybrand
Peter Horster Peter Eggers

Foto: Petra Hellberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: En folkefiende, Ibsen, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik

Rosmersholm på Dramaten – ett mörkt drama med skickliga skådespelare

30 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

rosmersholm

Rosmersholm
Av Henrik Ibsen
Översättning Per Olov Enquist
Regi och bearbetning Stefan Larsson
Scenografi/ljus/projektioner Jens Sethzman
Premiär i Målarsalen, Dramaten 29 augusti 2014

Rosmersholm är en svår pjäs, på flera sätt. Ibsen skildrar en stark kvinna – men inte en kvinna som Nora i Ett dockhem som ger starka kvinnor hopp. Rosmersholm är en sorglig berättelse, en Ibsens uppgivenhet inför det omöjliga för en man och en kvinna att leva tillsammans i ett jämställt förhållande.

Det är ett mångfacetterat drama med flera nivåer. Den skildrar förljugenheten hos både vänstern och högern, hur de ledande politikerna aldrig låter hela sanningen komma fram, om den inte passar deras syften för att få makt. Rosmersholm skrevs av Ibsen i München sommaren och hösten 1886 under starka intryck av ett besök i Norge 1885 – efter elva års bortovaro utomlands.

rosmersholm2Pjäsen startar med att rektor Kroll kommer på besök till Rosmersholm till prästen Johannes Rosmer. Det är första besöket av Kroll på ett och ett halvt år. Det är den tid som gått sedan rektor Krolls syster Beate tog livet av sig. Beate var gift med Johannes Rosmer. På Rosmersholm finns också Rebekka West, en kvinna i trettioårsåldern som är vän till Johannes och var vän till Beate.

Rebekka kommer från underklassen och har målmedvetet kämpat för att komma upp sig. Hon är stark och tror på den nya tidens idéer. Under de år hon bott på Rosmersholm har hon fört långa och djupa samtal med Johannes Rosmer. Kroll är en konservativ man och kommer till Rosmersholm för att övertala Johannes Rosmer att delta i kampen mot de nya radikala vänsteridéerna. Kroll får till sin förfäran reda på att Johannes Rosmer övergivit högeridealen och dessutom tappat sin barnatro.

Att gå över till vänstersidan i politiken visar sig dock inte vara så lätt som Rosmer trott. Vänsterledaren vill inte ha honom ifall han faller av från kyrkan, det är för farligt att vara fiende till kyrkan – då kan vänstern inte vinna makten. Vänsterledaren Peter Mårtensgård uppmanar dessutom Johannes Rosmer att gifta sig med Rebekka.

Rebekka står vid sitt mål: hon har fått Johannes Rosmer att överge de unkna gamla värderingarna och han vill gifta sig med henne. Hur kan det då gå snett, varför tappar hon sin styrka just då?

Det finns inget enkelt svar på det – och det är också en av de många styrkorna i Ibsens drama Rosmersholm. Är det som uppsättningens regissör, Stefan Larsson, säger om detta i en intervju, att det helt enkelt är omöjligt för den som både kommer från underklass och är kvinna att ta sig upp till de övre samhällsklasserna:
… man måste tillhöra en annan samhällsklass för att det ska hålla hela vägen ut.

Pjäsen och föreställningen har många bottnar och kan förstås och tolkas på flera sätt. Mycket av det som förmedlas sägs inte rent ut och karaktärerna säger inte vad de egentligen menar, vilket kräver en hel del av skådespelarna. Karaktärerna ljuger både för omgivningen och framför allt för sig själva och det gestaltas mycket skickligt av skådespelarna. Föreställningen bygger på att skådespelarna är duktiga – och det är också en av föreställningens stora behållningar. Jonas Malmsjö och Livia Millhagen i de två ledande rollerna som Johannes Rosmer och Rebekka West var helt säkert en av anledningarna till de stående ovationerna efter premiären. Jacob Ericksson är så trovärdig som rektor Kroll, jag ryser nästan så väl känner jag igen dessa människor. Vi har väl alla någon gång mött en sådan person? Jan Malmsjö är alltid skicklig, det är lite slöseri med hans talang förstås att sätta honom på en biroll som Ulrik Brendel, men samtidigt ger det en extra fördjupning åt uppsättningen. Emma Broomé som tjänsteflickan Helseth är väl föreställningen minst korrumperade person och hon gör rollen med glimten i ögat. Henne vill jag se mer av i fler uppsättningar. Jon Karlsson gör en strålande vänsteragitator som Peter Mårtensgård, arg och självsäker men samtidigt vingklippt och stukad inombords, en man på uppgång men samtidigt med en djup sorg inom sig.

Scenografin är stark och enkel, den talar till det undermedvetna med väggar av trä som är lätt marmorerade, med blomsterkvastar utplacerade lite på måfå – det påminner och ger samma känsla som ett columbarium, ett stort rum där urnor med avlidna vilar. Rosmersholm är en gård där de avlidna härskar. På bakre väggen är stora porträtt på Dramatens äldre och erfarna skådespelare projicerade, de gestaltar de avlidna härskarna av Rosmersholm, de som fortfarande påverkar och styr allt. Den tradition som Johannes Rosmer är fast i, som han vill bryta sig loss från men inte förmår.

Rosmersholm är ett mörkt drama som tar upp både falskhet inom politiken, ojämställdheten mellan könen och klyftorna i samhället mellan olika klasser. Den som vill kan förstås också se den som ett freudianskt drama där en ung kvinna som utsatts för incest förgörs av sin inre ångest.

Men det finns en tolkning och ett sätt att se den, som för mig är minst lika viktig – och som jag aldrig hör någon tala om. Kanske var inte ens Ibsen själv medveten om detta sätt att se föreställningen, eller så var det vad han ville berätta. Det är för mig så tydligt hur sorgen klistrat sig fast på både Johannes Rosmer, rektor Kroll och Rebekka West. Sorgbearbetning tar tid, tar år när sorgen är så tätt sammanklistrad med skuldkänslor vid självmord. Det är inte helt ovanligt att människor går under i sorgen efter självmord eller vid oväntade plötsliga dödsfall av unga människor. Familjer spricker under sorgens faser och en del kommer aldrig tillbaka något som liknar ett vanligt liv. Det är vad Rosmersholm handlar om för mig. Kanske är jag den enda som ser detta. Jag upplevde samma sak senast jag såg ett uppsättning av Rosmersholm, den gången på Stockholms stadsteater, i oktober 2010 med Helena af Sandeberg, Jan Mybrand och Ida Engvoll.

Medverkande:
Livia Millhagen som Rebekka West
Jonas Malmsjö som Johannes Rosmer
Jan Malmsjö som Ulrik Brendel
Jacob Ericksson som Rektor Kroll
Emma Broomé som Fru Helseth
Karlsson Jon som Peter Mårtensgård

rosmersholm7

rosmersholm3

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Ibsen, Jan Malmsjö, Jonas Malmsjö, Livia Millhagen, Rosmersholm

Örjan Ramberg är Gunnel Lindbloms starke man i Ibsens Samhällets stöttepelare

30 januari, 2013 by Redaktionen

Samhällets stöttepelare 2013

När Dramaten sätter upp Ibsens Samhällets stöttepelare tar en ovanligt stor ensemble plats på Målarsalens scen – hela 16 skådespelare. I huvudrollen som skeppsredaren och stadens starke man, Karsten Bernick, ser vi Örjan Ramberg. Regisserar gör Gunnel Lindblom, berättar ett pressmeddelande:

– Hela staden litar på Karsten Bernick – garanten för allas lycka och välstånd. Men allt är inte som det tycks. Verkligheten och sanningen kommer ikapp honom, säger Gunnel Lindblom.

Samhället stöttepelare är ett spännande drama med svärta och humor. Det handlar om kärlek, livslögn, makt och moral. Skeppsredaren Karsten Bernick är ett moraliskt föredöme och en framgångsrik affärsman, som alltid verkar för samhällets bästa. Men när släktingarna Johan (Thomas Hanzon) och Lona (Basia Frydman) plötsligt återvänder från sin exil i USA riskerar den vackra bilden att raseras. De känner till den lögn Karstens anseende är byggt på. De älskar frihet och sanning. Och de har inget emot att vända upp och ner på dammiga borgerliga principer.

Ibsens samtidsdrama var en succé vid urpremiären 1877 och spelades på Dramaten redan samma år. Pjäsen återkom under flera decennier, men har aldrig spelats i det nuvarande Dramatenhuset som stod färdigt 1908. Nu är det dags. Regissören Gunnel Lindbloms uppsättning utspelar sig i den tid då pjäsen skrevs.

Gunnel Lindblom gjorde sin första roll på Dramaten 1968 och debuterade som regissör just på Målarsalen 1973. Detta är hennes 22:a uppsättning på Dramaten.

I rollerna
Karsten Bernick Örjan Ramberg
Betty Bernick Kicki Bramberg
Marta Bernick Angela Kovács
Johan Tönnesen Thomas Hanzon
Lona Hessel Basia Frydman
Hilmar Tönnesen Carl Magnus Dellow
Adjunkt Rörlund Pontus Gustafsson
Grosshandlare Rummel Mats Bergman
Dina Dorf Kristina Törnqvist
Skeppsbyggare Aune Torkel Petersson
Fru Rummel Agneta Ahlin
Direktör Vigeland Per Myrberg
Direktör Sandstad Sten-Johan Hedman
Fru Holt Mia Benson
Fru Lynge Lena Nilsson
Olof Bernick Nils Grönberg/Adam Hofvander

Översättning Thomas Helander
Regi Gunnel Lindblom
Scenografi Jost Assmann
Kostym Kim Halle
Ljus Magnus Kjellberg
Peruk och mask Linda Hyllengren och Josefin Kulle

Premiär 15 februari Målarsalen

Foto: Sören Vilks

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Ibsen, Örjan Ramberg, Teater

Peer Gynt – en mörk skildring om att missa lyckan i livet

2 december, 2012 by Rosemari Södergren

Peer Gynt
Av Henrik Ibsen
Översättning Lars Forssell
Bearbetning Karen-Maria Bille
Regi Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask Johanna Ruben
Stockholms stadsteater
Premiär 1 december 2012

Människans förmåga att springa bort från sin lycka, den eviga jakten på det ouppnåeliga och oförmågan att vara lycklig i det som är nära.
Det är ett sätt att tolka den danske regissörenKaren-Maria Billes uppsättning av Ibsens Peer Gynt med Magnus Krepper i rollen som Peer. Ett annat sätt att tolka den är att se den som en skildring av en människa som lider av svåra vanföreställningar. Peer Gynt lever i sin egen värld, ser troll och skakas av demoner – allt medan Solveig tålmodigt väntar på sin älskade Peer.

Skådespelarnas insatser är föreställningens ena stora behållning. Magnus Krepper är oemotståndlig som den vilsna Peer. Övriga skådespelare alternerar i flera roller. Jacob Eklund med sin djupa röst är en träffsäker Dovregubbe och Sven Ahlström briljerar i sitt kroppspråk, hans Böjgen som bara väjer undan är som tagen ur en dröm.

Scenografin är föreställningens andra stora behållning. Spelet startar på en tom scen med en stor ställning av träformationer som liknar tavelramar och som täcker hela bakdelen av scenen. När något behövs på scen som sängar, soffor, stolar eller sängbottnar av stål då bärs det raskt in på scen och lika raskt plockas allt ut. Den strama och enkla dekorlösningen sfungerar mycket bra. I scenen där Peer Gynt blir utnämnd till kejsare då han möter en man i vit rock omges de av personer som tycks fjättrade kring stålunderdelen på sängar. Det ger känslan av människor på en psykiatrisk klinik, inlåsta och fångade i sina sjukdomar. Starkt.

Scenerna är mer estetiska än dramatiska och talar till det undermedvetna, vi mer känner något än förstår något.

Regissören har valt att ta bort två tredjedelar av Ibsens originalmanus. Bland annat är Peer Gynts mamma helt borta ut handlingen och den norska miljön med berg och fjordar är borta. Peer Gynts berömda lökmonolog är bortraderad. Ibsens Peer Gynt är på 350 sidor men Karen-Maria Billes version är bara 114 sidor, alltså knappt en tredjedel av originalet. Spelet sker med snabba korta sekvensenser, som filmklipp. I programmet för föreställningen säger regissören: ”Vår tolerans för det berättade har ändrat sig enormt sedan Ibsen skrev pjäsen. Som regissör blir jag tvungen att ta hänsyn till att publiken ser mycket film och har vant sig vid ett annat och mer fragmentariskt berättarspråk. Jag tycker jag är skyldig verket att anpassa det till vår tid.”

Jag är inte helt säker på att hon har rätt – eller att det fungerade. I vilket fall som helst blev det rätt förvirrande, framför allt före paus, där den som inte kunde bakgrunden och den ursprungliga berättelsen fick en rätt obegripligt absurd upplevelse. Teater är inte film och det som fungerar på film fungerar inte automatiskt på scen. Teater har sitt uttryckssätt och film sina metoder.

Peer Gynt på Stockholms stadsteater är en mörk skildring av hur livet rullar på och hur vi kan missa att vars lyckliga eftersom vi inte ser att vi har den framför ögonen. Uppsätning skildrar också en stark ångest över att livet inte kan göras om.

I rollerna.
Peer Gynt – Magnus Krepper
Solveig – Maria Salomaa
Knappstöparen m fl roller – Emil Almén
Dovregubben m fl roller – Jakob Eklund
Böjgen m fl roller – Sven Ahlström
Kocken m fl roller – Alexander Lycke
Anitra m fl roller – Anna Åström
Ingrid – Frida Westerdahl

Foto: Carl Thorborg

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, scenkonst, teater, teaterkritik, scen, Peer Gynt, Ibsen, Magnus Krepper, Jacob Eklund

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Ibsen, Jacob Eklund, Magnus Krepper, Peer Gynt, Scen, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

En lockton i ödemarken: om människans … Läs mer om Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

Detektiven från Beledweyne Betyg 5 Visas … Läs mer om Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

Beautiful Souls Av Tana … Läs mer om Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

Filmrecension: Förlorade illusioner

Förlorade illusioner Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Förlorade illusioner

Dramatens höstprogram: Från Europa 1900-tal på 100 minuter, det äldsta bevarade dramat till nyskriven pjäs om den första rumpan

Hösten bjuder på Europas historia på 100 … Läs mer om Dramatens höstprogram: Från Europa 1900-tal på 100 minuter, det äldsta bevarade dramat till nyskriven pjäs om den första rumpan

Pontus Stenshäll tar sig an Kafka på Göteborgs stadsteater

Pontus Stenshäll tar sig an Franz Kafkas … Läs mer om Pontus Stenshäll tar sig an Kafka på Göteborgs stadsteater

Lena Endre samarbetar med Thomas Ostermeier på Dramaten i monologen Vox humana

Thomas Ostermeier står för regi i … Läs mer om Lena Endre samarbetar med Thomas Ostermeier på Dramaten i monologen Vox humana

Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Dungeons & Dragons: Honor Among … Läs mer om Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

Frölunda Kulturhus 24/3 … Läs mer om Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

Körsbärsträdgården Av Anton … Läs mer om Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in