• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Hiphop

Ametist Azordegan skriver två böcker om svensk hiphop

6 november, 2013 by Jonatan Södergren

ametist

Svensk hiphop ska kartläggas en gång för alla. Under hösten 2014 kommer musikjournalisten och radioprofilen Ametist Azordegan — vars radioprogram En kärleksattack på svensk hiphop som sänds i SR:s Metropol och i P3 blivit avgörande för flera rappares genombrott — med sin första av två böcker om Sveriges snabbast växande musikkultur. Och hon bjuder in alla hiphop-fans att vara med och bidra till boken.

Nu tar sig Ametist an uppgiften att kartlägga svensk hiphop i två böcker på Natur & Kultur. Den första, som ges ut hösten 2014, blir en riktig nostalgibibel för alla hiphopälskare. Ett slags A till Ö inom svensk hiphop, där alla som varit med och satt avtryck i musikhistorien ska vara med. Artister, producenter och DJ:s.

– Det har länge funnits uppslagsverk om svensk rockmusik och punk. Nu är det hög tid att dokumentera svensk hiphop också, säger Ametist Azordegan.

Alla som vill bidra till boken kan höra av sig redan nu. Mejla svenskhiphopboken@gmail.com eller kontakta researchassistent Jon Mauno Pettersson på 0701-423931. Du kan snart följa arbetet med boken på svenskhiphopboken.wordpress.com.

Satsningen på svensk hiphop fortsätter 2015, då Ametist Azordegan kommer med en fördjupande bok om svensk hiphop som sätter avtryck just nu. Boken Ortens favoriter, som lånar sin titel från en låt av Uppsalagruppen Labyrint, blir en samling reportage om några av samtidens mest intressanta hiphopakter.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Ametist Azordegan, Hiphop, Ortens favoriter

Hiphop-legendarerna The Roots kommer till Way Out West

25 juli, 2013 by Redaktionen

roots

Göteborsgsfestivalen Way Out West fyller på spelschemat med ett gäng legendariska hiphop-artister, The Roots som av många kallas kungarna av liveframträdanden. I sitt pressmail skriver festivalarrangören:

“Tappa kontrollen över dina sinnen när varenda cell i kroppen fylls av ett jazzigt hiphop-sound expresslevererat från Philadelphias finest. Förstår ni? Det kommer livs levande hiphop-legender till Slottsskogen i augusti. Om inte så är det är hög tid att börja bearbeta den informationen. För detta bör ingen missa.

Sedan mitten av 80-talet har Grammy-guldgossarna The Roots levererat en liveakt svår att överträffa. Hiphop-gruppen med rötter i Philadelphias underground-scen har hållit på sedan hiphopens krita-period och har sedan starten utmärkt sig med sina musikalisk färdigheter och tajta liveframträdanden. Framträdanden som inte lämnar någon med känslor i kroppen oberörd. I september släpper The Roots en skiva tillsammans med Elvis Costello. Ja ni hör ju, detta får ni bara inte missa.”

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hiphop, Musikfestival, Way Out West

Kulturbloggen möter Anton Kristiansson

15 april, 2013 by Jonatan Södergren

anton

Efter de två singlarna Din alltid alltid och Leka leva som osade lika mycket Hacienda som hiphop följer Majornas egna indie-rappare Anton Kristiansson nu upp debutalbumet Och jag från 2011 med sitt emotsedda andragiv Fred på jorden.  Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp honom på Mariatorget i Stockholm.

Hade du någon speciell idé över hur du ville att det skulle låta när du inledde arbetet med ditt nya album? Var det någonting du ville göra annorlunda jämfört med förra skivan?

Anton: Först och främst så är soundet annorlunda eftersom det är inspelat med fullt band. Bara det har varit en ganska annorlunda grej. Jag vet inte om det fanns någon riktig grundtanke, men den har väl kanske ett annat djup. Det finns ett större allvar.

Tycker du den nya skivan har mer av en genomgående tematik?

Anton: Jag tycker nog förra skivan var ganska konceptuell också. Textmässigt följde den en röd tråd. Nya gör också det, jag har verkligen försökt sy ihop den så att det ska kännas som att det är en lång historia. Att alla låtar liksom befinner sig i samma värld. Om förra skivan var ångestladdad och mörk så är den här melankolisk, men också vackrare och mer romantisk.

Har det kommit in några nya influenser den här gången?

Anton: Musikaliskt är det väl typ samma influenser även om de kanske är tydligare. Den är väldigt influerad av att jag är mycket äldre nu, det är ju ändå fyra-fem år sedan jag började skriva på förra skivan. Det har hänt väldigt mycket sedan dess, så den är väl vuxnare och mer mogen. Inte den där tonårsgrejen riktigt, den behandlar större ämnen. De största influenserna är ju ändå livet och vad man går omkring och grubblar på.

Vissa låtar uppfattar jag som att de snarare handlar om att inte vilja växa upp.

Anton: Ja, absolut. Den handlar väl dels om att inte växa upp men också om vad det innebär att växa upp. Det är ju så idag, man är ung mycket längre, vuxna människor är ju kvar i ungdomskulturer på ett annat sätt än vad det kanske var för våra föräldrar. Så det är mycket större gråzon mellan att vara ung och vara vuxen idag. Det är mycket det den handlar om, att vara fine med det och att förstå att det inte finns någon brytpunkt. Att man är ung ibland och vuxen ibland och att det faktiskt är helt okej.

Kan du berätta lite om hur du kom fram till albumets titel?

Anton: Jag fascineras  ju väldigt mycket av klyschor. Jag tycker ofta att de roligaste skämten är när man driver med klyschor och Fred på jorden är ju den största klyschan som finns. Men nånstans är det ju ändå det alla vill ha. Det finns ett ganska starkt undergångstema på skivan, hela vår generation har ju präglats av att vi alltid får höra att som vi lever kommer jorden gå under 2000, 2012 och så vidare. Det har funnits en ganska mörk framtidssyn. Då  tyckte jag det var fint att döpa skivan till raka motsatsen – alltså  Fred på jorden – att allt kommer bli fine.

Första låten heter ju Kometen kommer vilket spinner vidare på det där undergångstemat.

Anton: Ja precis. Det är en Mumin-bok också. Hela den tanken på en vacker undergång har präglat skivan. Filmer som Melancholia då man speglar undergången som någonting vackert, sånt tycker jag är väldigt fint. Det behöver inte vara jordens undergång, det kan ju även vara ens egen undergång. Kommer den så kommer den, men man kan ändå göra någonting vackert av den.

En av mina favorittexter från skivan kommer annars från Din alltid alltid där du sjunger “så länge högern borde skjutas är jag alltid din”.

Anton: Vad roligt. Jag tycker kanske att artister idag generellt är lite fega när det kommer till att göra politiska statements. Det är klart att folk ställer upp på galor och pratar om fred på jorden, men det är ganska få som vågar positionera sig på ett bredare plan. Då tyckte jag att det var en rolig formulering att slänga in i en kärlekslåt.

Ibland kan det bli ganska dåligt när artister försöker blanda kärlek med politik och filosofi. Det finns många fallgropar.

Tanken var att skriva om mitt liv och saker jag gått igenom, men jag vill även att andra ska känna igen sig och kunna känna att de är lika mycket deras historia som min. Jag kan ha väldigt svårt för politisk musik när någon sitter och skriver en på näsan och liksom försöker föreläsa för en. Jag förstår ju att proggen var viktig när den kom, det kanske inte är min favorittyp av låttexter, men jag tycker det är kul när man kan portionera ut det och slänga in det i sammanhang där det  inte riktigt passar. Då blir det en annan slagkraft.

En annan låt som sticker ut på skivan är Sen kväll, Kungsladugårdsgatan. Kan du berätta lite om hur den låten kom till och vilken stämning du ville fånga?

Anton: Kungsladugårdsgatan är gatan jag är uppväxt på. En ganska lång gata i Majorna i Göteborg. Från början är det en parafras på Late Night, Maudlin Street från Morrisseys första skiva, så jag har ju snott tematiken därifrån. Det är ett gäng historier som på något sätt har anknytning till min uppväxt och människorna jag är uppväxt med. Den är lika lång som Late Night, Maudlin Street också.

Morrissey-influenserna är ju något som återkommer flera gånger på albumet.

Anton: The Smiths går väl som tema genom allting vi gör. Hälften av bandet är The Smiths-fans så det kommer ofta ganska omedvetet.

Har du samma band som på första skivan?

Anton:  Per som har skrivit alla låtarna var med och skrev några låtar på förra skivan. Han har även spelat live med mig väldigt länge, men generellt var det ju jag och Niklas von Arnold som gjorde första skivan. Resten av bandet är nya, men det är ju vänner till mig allihopa så folk har ändå hängt med.

På vilka sätt har den här nya banduppsättning påverkat skivans ljudbild?

Anton: Att det är live gör ju mycket för ljudbilden. Det blir ett annat driv, samtidigt som trummorna inte är lika maxade som det blir med trummaskin. Överlag är låtarna mer gitarrbaserade. Riffen är mer framträdande eftersom det är en gitarrist som skrivit stora delar av skivan.

Det låter mer indie.

Anton: Jo, absolut. Det är mer av en indie-skiva än förra. Förra var mer elektronisk och kanske mer new wave än renodlad indierock. Jag tycker också att Happy Mondays-influenserna har fått ett uppsving.

Ja, visst är det mycket 90-tal som kommer igen nu?

Anton: Det är Manchester-grejen som alltid har fångat mig. Tanken var ju att fånga den där Hacienda-grejen. När jag går ut tycker jag det är roligast att dansa till house. Det tycker jag är roligt med Hacienda, att det flöt ihop på ett sätt som det aldrig har gjort före eller efter. Joy Division spelades och sedan stod någon och spelade dansmusik. Det är jävligt coolt när genrer kan gå ihop på det sättet.

Timbuktu medverkar ju också på albumet. Vad tycker du om hur hiphop nuförtiden kan hittas i så många olika kontexter?

Anton: Bara de senaste åren, sedan jag släppte min första skiva, har hiphop verkligen utvecklats åt alla möjliga håll. Rap är ju i grund och botten bara en sångteknik. Ett uttryck. Det finns inget som säger att det måste förknippas med en viss typ av musik även om det har varit så innan. Jag tycker det är svinfett, det är ju det jag alltid har velat göra med min musik. Sätta rap i ett annat sammanhang än just hiphop. Det gör ju Timbuktu väldigt mycket också. Han har ju verkligen tänjt på gränserna.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Anton Kristiansson, Fred på jorden, Göteborg, Hiphop, indie, The Smiths

Black Star på Göta Källare: bilder

13 juli, 2012 by Redaktionen

Black Star: Talib Kweli och Yasiin Bey (alias Mos Def)
Göta Källare
11 juli 2012

Hip-hop duon Black Star, som består av Talib Kweli och skådespelaren/artisten Yasiin Bey (gick tidigare under namnet Mos Def) intog äntligen Stockholm. Onsdag den 11 e juli spelade de på Göta Källare. Black Star släppte sitt första album 1998 och i år släppte de uppföljaren Black Star Aretha som de turnerar med.

Foto: Calle Andersson

Spelningen gick betyg 5 av DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Black Star, Göta källare, hiphop, Talib Kweli, Yasiin Bey, Mos Def

Arkiverad under: Musik Taggad som: Black Star:Black Star, Göta Källare, Hiphop, Mos Def), Talib Kweli, Yasiin Bey

Opener Festival: Wiz Khalifa – recension och filmklipp

5 juli, 2012 by Linnea Amling

Wiz Khalifa
Opener Festival, World Stage
4 juli 2012
Betyg: 4

Samtidigt som New Order rockade loss på festivalens största scen samlades polska hiphophisters runt World Stage för att avnjuta konsert med amerikanske rapparen Wiz Khalifa. Ca 30minuter scen ramlar Wiz upp på scenen. Publiken blir helt vild och händer och spliffs fyller luften runt mig. Wiz öppnar med When I’m gone och alla i publiken sjunger med. Folkhavet runt scenen blir snabbt enormt och jag undrar om det ens kan vara någon på New Order, folkmassan tycks inte ha ett slut.

Det är andra gången jag ser Wiz och det som slår mig med honom är hans otroliga energi på scen. Han skrattar, ler, skojar, dansar och bjuder på sig själv på ett sånt otroligt skönt sett. Han försöker varken vara ghetto eller speciellt cool, han är nästan lite nördig. Publiken är den vildaste jag sett hittills, mest ungdomar med supreme kepsar, men det funkar också.

Låtlistan är väldigt blandad, låtar som No Sleep, Young, Wild and Free, Wake up, Roll up och On my level rivs av med liveband, vilket gör helheten riktigt bra. Folk sjunger med i alla refränger och klappar hysteriskt, även om man inte är ett fan av denhär typen av musik så tror jag definitivt att man kan uppskatta en spelning som denna. Det är en galen fest och alla är bjudna. Wiz bjuder på en grym, grym konsert och jag tvivlar på att någon i publiken tyckte annat. Under Black and Yellow var jag förmodligen den ända personen som inte hoppade högt, vilket jag skyller på mina gummistövlar som skavde. Den ända lågpunkten är Payphone, en låt med Maroon 5 där Wiz rappar sticket. Låten i sig är helt fruktansvärd, men att tvingas höra den dunka ur högtalarna är ren plåga, jag vill ha dom tre minuterna av mitt liv tillbaka.

Men summan av kardemumman, Wiz Khalifa är en väldigt bra liveartist och får du chansen att se honom, ta den för du kommer inte att ångra dig. Wiz hade två spelningar i Sverige förra året, så det kan ta ett tag innan han kommer tillbaka, men jag lovar er att väntan är värd.

Läs även andra bloggares åsikter om wiz kalifa, opener festival, musik, hiphop, musikfestival, Polen

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hiphop, Musik, Musikfestival, Opener festival, Polen, wiz kalifa

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Gå till sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 17
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

I dessa, kan man lugnt säga, mycket … Läs mer om Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

Filmrecension: Yung Lean In My Head – om hybris och jakten efter det sanna jaget

Yung Lean - In my head Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Yung Lean In My Head – om hybris och jakten efter det sanna jaget

Lyssna: Zikai – You Can Call Me Al

Zikai är Grammisnominerad i kategorin … Läs mer om Lyssna: Zikai – You Can Call Me Al

Lyssna: Roffe Wikström – Ballader och bröl

Nu har Roffe Wikström släppt sitt … Läs mer om Lyssna: Roffe Wikström – Ballader och bröl

Hanya Yanagiharas nya roman kommer på svenska

Albert Bonniers Förlag ger ut Hanya … Läs mer om Hanya Yanagiharas nya roman kommer på svenska

Hela ensemblen medverkar i nytt scenkonstverk på Dramaten

'Hela ensemblen på Dramaten medverkar i … Läs mer om Hela ensemblen medverkar i nytt scenkonstverk på Dramaten

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in