hårdrock

Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage
Artist: Sweden Rock Symphony Orchestra, Freak Kitchen och gästsångare.
Betyg: 2

Nä, det här var inte bra. Det var till och med ganska dåligt. Att jag trots allt ger betyget 2 (godkänt) tarvar alltså en förklaring.
Just den här spelningen var en av de jag såg mest fram emot. Pampig hårdrock funkar ju så bra att spelas av symfoniorkestrar. Men den här eftermiddagen på festivalen blir det varken hackat eller malet. Av någon outgrundlig anledning vågade inte kapellmästaren Ulf Wadenbrandt lita på sin orkester. Det som anges som en förstärkning i form av bandet Freak Kitchen, blir istället orsak till totalhaveri. Symfoniorkestern hördes helt enkelt inte då allt dränktes av mullrande trummor och bas och av tjutande gitarrer. Endast i de riktigt lugna passagerna fick stråkar och blås komma fram. Istället för en unik och spännande upplevelse blir det en dryg timme halvtaffliga covers med enstaka glimtar av vad det kunde fått bli.

Gästsångarna som deltog var ömsom vin ömsom vatten. Tarja Turunen som sjungit i Nightwish var, tillsammans med Joacim Cans frå Hammerfall, klassen bättre än de övriga. John Lawton, Uriah Heep och Joe Lynn Turner, Rainbow, gjorde hyfsade insatser. Heeps “July Morning” är som gjord för symfoniorkester men det räckte inte ända fram trots det. Sorgligt att höra, om än roligt att se av nostalgiska skäl, var Dan McCaffery från Nazareth som dessvärre brutalt yxade ned Love Hurts.

Det här ambitiösa projektet kändes inte genomarbetat och färdigtänkt. Låtvalen borde varit bättre och rädslan att det inte skulle funka utan ett traditionellt band vid sidan, borde ha övervunnits. Nu ger jag en etta i betyg för genomförandet, det vill säga, underkänt. Men jag ger också en etta för ambition och därmed klarar programpunkten med nöd och näppe ett godkänt betyg.

Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage
Artist: Scorpions
Betyg: 3

Med lågt ställda förväntningar tar jag plats ganska nära scenen för avslutningsakt på fredagskvällen. Scorpions har jag inte sett sedan 1986 och deras skivor lyssnade jag mest på under det tidiga 80-talet. En turnerande relik av en svunnen tid. Sådan var min förförståelse. Men mina fördomar kom på skam. Bandet har så mycket bra material att ta utav och konserten växer för varje minut. Det akustiska partiet är uppfriskande och hårdslående trumslagaren Mikkey Dee är en vitamininjektion för de tyska storheterna.

Tyvärr är ljudvolymen satt alldeles för lågt. Pinsamt lågt för den stora gräsytan som ska fyllas med rock. Periodvis stör till och med ljudet från den lilla scenen i tältet ett par rejäla stenkast bort. Jag plockar ur mina öronproppar för att alls få någon konsertkänsla. Även om bandmedlemmarna nått pensionsåldern och stora delar av publiken likaså, behöver det ju inte vara lågmäld musik.

Sångaren Klaus Meine har jobbat bort sin starka tyska brytning och sjunger faktiskt med riktigt bra engelskt uttal. Dessutom håller hans röst väldigt bra än. Gitarrsolon hålls på en rimlig nivå och det i dessa sammanhang ganska obligatoriska trumsolot är uthärdligt kort.
Allsången i Winds of Change är mäktig och det kändes som om det kanske finns en ny förändring i vardande. Förra gången var när Berlinmuren föll. Kanske kan dagens murar också falla till ljudet av visslande tyskar?

Att det är äldre herrar som dominerar festivalscenerna kan vara ett problem men inte när de är så bra som dagens och gårdagens headliner visar. De fungerar fortfarande som inspiration för nya band och uppväxande generationer.

Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage
Artist: Little Steven and the Disciples of Soul
Betyg: 3

Vilket underbart sväng! Blåssektionen skickar energi ut över det lite glest befolkade fältet framför festivalens största scen. Körtjejerna dansar och skrattar och ger kärlek till publiken. Allt medan en urstark låtlista levereras av den ständigt hårt arbetande Steve van Zandt och lärjungarna av soulrock. Den här sortens Rock ‘n Roll hör verkligen hemma på en seriös rockfestival. Det är bredden som gör den här festivalen värd att besöka år efter år.

Visst finns det saker som drar ned betyg lite. Den abrupta avslutningen av spelningen kunde har varit annorlunda. Publiken hade gärna fått vara större. Interaktionen med de som slutit upp kunde varit innerligare. Men det är faktiskt små små detaljer i sammanhanget.

Van Zandt är en låtsnickrare av guds nåde och har ett låtmaterial som knäcker de flesta andra. Låtar han skrivit tillsammans med Gary U.S Bonds och Bruce Springsteen är moderna klassiker rakt nedstigna från Jersey Shore och Motown records. Amerikansk arbetarklassmusik med viktiga budskap om det hårda livet och det besvärliga i att vara människa. Allt förpackat i glädje och musikalisk harmoni som gör oss i publiken till övertygade lärjungar.

Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage 2017-06-08
Artist: Aerosmith
Betyg: 4

Så här ska en headline på Sweden Rock vara. Ett sjuhelsikes ös redan från början, trots en liten ynka miss med tajmingen av Steven Taylor när sången skulle in efter introt i låten “Let the music do the talking”. Men som riktiga proffs gör gled han över missen och tog ett snyggt omtag. Efter det var det slut på missarna. Sången satt som en smäck. Röstresurserna hos den snart sjuttioårige frontmannen är beundransvärda. När ett band äldre snubbar låter så här så är det ett avsked med flaggan i topp.

Publiken var med på noterna och njöt i fulla drag av spelglädjen från bandet. Allsången ljöd över slätten i snart sagt varje låt och folk dansade med breda leenden i ansikten. Ett smart drag av festivalledningen var att lägga huvudakten lite tidigare på kvällen än vad som varit fallet tidigare. Det gjorde att många som annars kanske skulle ha dragit sig hemåt, istället stannade kvar och njöt.

Det var ett väl sammansatt set med ett riktigt tajt och vältrimmat band. En verklig fröjd att se och höra. Om det nu verkligen är så att detta är ett avsked så kunde det inte göras bättre. Jag hoppas de fortsätter ett tag till, hur det än är så är väl ålder bara en siffra och i det här fallet är siffran en mycket stark fyra (i betyg alltså).

 

Plats: Sweden Rock Festival, Festival stage
Artist: Alter Bridge
Betyg: 3

Vädret är mycket varmare med bar himmel och det märks verkligen när man kunde ligga i gräset en timme och lyssna på bra rock. Alter Bridge var ett bra rockband som levererade en bra konsert med många bra och sköna låtar men det var inget speciellt med bandet utan det var en manlig sångare med sina gitarrister, basister och en trummis.

Men trots detta så var det en riktigt bra samling av ganska hård rock. Ett medelbra band med en medelbra spelning:)