hårdrock

Plats: Sweden Rock Festival
Artist: Rival Sons
Betyg: 4

Det amerikanska bandet Rival Sons med Jay Buchanan i spetsen är en modern version av Led Zeppelin. Både sångaren och bandet låter som ett nytt fräscht Led Zeppelin med nya låtar. Med en blandning utav blues och rock strömmar de ut glädje till publiken som samlats framför festivalscenen.

Den bästa låten de spelade var “Pressure and Time” med riktig bra sång och skönt gung. Jag tycker att Rival Sons framförde en fantastik spelning och det är ett band som jag kommer att lyssna mycket på i framtiden.

Plats: Sweden Rock Festival, Rock Stage
Artist: Saxon
Betyg: 2

Det finns en del band som verkar vara tillgängliga för utfyllnad i all världens festivaler. Saxon har blivit ett sådant band. Alltid till hands, aldrig minnesvärda. Sen eftermiddag efter stjärnskotten Rival Sons och innan avslutande höjdpunkten In Flames ligger Saxon inklämda som pausunderhållning.

Biff Byford gör sitt bästa att se ut som saxarnas härförare med stolt blick och stel rygg men det blir mer parodi än rockshow av det hela. Basisten Nibbs Carter gör sitt yttersta för att ge publiken valuta för pengarna genom att bjuda på alla de välkända rockposerna.  Men det blir platt och tråkigt väldigt fort. Och visst, alla festivaler behöver de där banden som ger en tillfälle att handla mat eller gå på toaletten.

När Rival Sons lite tidigare på kvällen gjorde klassisk bluesrock i Led Zeppelins anda på ett modernt och piggt sätt, gör Saxon en daterad version av NWOBHM och får musiken att låta som på farfars tid. Ljudet var i alla fall bra och den publik som fanns framför scenen verkade ha roligt och det är trots allt viktigast, så helt platt fall var det kanske inte.

Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage
Artist: In Flames
Betyg: 4

Förhandssnacket inför festivalen handlar varje år om hur usla akter arrangören har bokat. Den som följer SRF på Facebook kan förledas att tro att 80 % av alla i kundunderlaget tycker allt är skit. De senaste årens bokningar av headlineartister har sågats av många användare på fejan. Och trots detta säljer festivalen återigen slut på alla biljetter. Lapp på luckan, festligt, folkligt och fullsatt. Igen! Det är ingen avancerad analys att konstatera att flocken som kommenterar bokningar är en extremt liten minoritet av alla som deltar med liv och lust på en av världens bästa (objektiv slutsats) festivaler.

För andra året i rad är det alltså ett svenskt band som avslutar hela festivalen. Det är roligt att vi har så många bra svenska hårdrockband som med den äran kan ta på sig ett så stort och fint uppdrag.

In Flames inleder konserten med vackra Wallflower som helt befriat från blixtar, dån och dunder tar ett fast men stillsamt grepp om publiken. Bandet omfamnar publiken kärleksfullt utan poser och publikfriande utspel. Det är en innerlig orkester som låter väldigt modernt och fräscht. Det finns en stark framtid för den hårda rocken och In Flames visar att de är ett av framtidsnamnen.

Mittåt konserten blir allvaret i livet väldigt tydligt. Med tårar i ögonen talar sångaren Anders Fridén om hur livet abrupt kan ta slut och att det är viktigt att leva i nuet varje dag. Det går att ta på stämningen bland publiken. Hade det varit ett grepp för att skala av hårda ytor hade det varit genialt. Nu var det brutalt ärligt och intimt och inget grepp, vilket gör saken ännu så mycket vackrare. “Here until Forever” griper tag i hjärtan och skapar ett momentum för avslutningen som gör att hela festivalen med full kraft far ända in i fullmånen.

Tack In Flames för att ni tar livet och publiken på allvar. Det hedrar er.

Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage
Artist: Sweden Rock Symphony Orchestra, Freak Kitchen och gästsångare.
Betyg: 2

Nä, det här var inte bra. Det var till och med ganska dåligt. Att jag trots allt ger betyget 2 (godkänt) tarvar alltså en förklaring.
Just den här spelningen var en av de jag såg mest fram emot. Pampig hårdrock funkar ju så bra att spelas av symfoniorkestrar. Men den här eftermiddagen på festivalen blir det varken hackat eller malet. Av någon outgrundlig anledning vågade inte kapellmästaren Ulf Wadenbrandt lita på sin orkester. Det som anges som en förstärkning i form av bandet Freak Kitchen, blir istället orsak till totalhaveri. Symfoniorkestern hördes helt enkelt inte då allt dränktes av mullrande trummor och bas och av tjutande gitarrer. Endast i de riktigt lugna passagerna fick stråkar och blås komma fram. Istället för en unik och spännande upplevelse blir det en dryg timme halvtaffliga covers med enstaka glimtar av vad det kunde fått bli.

Gästsångarna som deltog var ömsom vin ömsom vatten. Tarja Turunen som sjungit i Nightwish var, tillsammans med Joacim Cans frå Hammerfall, klassen bättre än de övriga. John Lawton, Uriah Heep och Joe Lynn Turner, Rainbow, gjorde hyfsade insatser. Heeps “July Morning” är som gjord för symfoniorkester men det räckte inte ända fram trots det. Sorgligt att höra, om än roligt att se av nostalgiska skäl, var Dan McCaffery från Nazareth som dessvärre brutalt yxade ned Love Hurts.

Det här ambitiösa projektet kändes inte genomarbetat och färdigtänkt. Låtvalen borde varit bättre och rädslan att det inte skulle funka utan ett traditionellt band vid sidan, borde ha övervunnits. Nu ger jag en etta i betyg för genomförandet, det vill säga, underkänt. Men jag ger också en etta för ambition och därmed klarar programpunkten med nöd och näppe ett godkänt betyg.

Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage
Artist: Scorpions
Betyg: 3

Med lågt ställda förväntningar tar jag plats ganska nära scenen för avslutningsakt på fredagskvällen. Scorpions har jag inte sett sedan 1986 och deras skivor lyssnade jag mest på under det tidiga 80-talet. En turnerande relik av en svunnen tid. Sådan var min förförståelse. Men mina fördomar kom på skam. Bandet har så mycket bra material att ta utav och konserten växer för varje minut. Det akustiska partiet är uppfriskande och hårdslående trumslagaren Mikkey Dee är en vitamininjektion för de tyska storheterna.

Tyvärr är ljudvolymen satt alldeles för lågt. Pinsamt lågt för den stora gräsytan som ska fyllas med rock. Periodvis stör till och med ljudet från den lilla scenen i tältet ett par rejäla stenkast bort. Jag plockar ur mina öronproppar för att alls få någon konsertkänsla. Även om bandmedlemmarna nått pensionsåldern och stora delar av publiken likaså, behöver det ju inte vara lågmäld musik.

Sångaren Klaus Meine har jobbat bort sin starka tyska brytning och sjunger faktiskt med riktigt bra engelskt uttal. Dessutom håller hans röst väldigt bra än. Gitarrsolon hålls på en rimlig nivå och det i dessa sammanhang ganska obligatoriska trumsolot är uthärdligt kort.
Allsången i Winds of Change är mäktig och det kändes som om det kanske finns en ny förändring i vardande. Förra gången var när Berlinmuren föll. Kanske kan dagens murar också falla till ljudet av visslande tyskar?

Att det är äldre herrar som dominerar festivalscenerna kan vara ett problem men inte när de är så bra som dagens och gårdagens headliner visar. De fungerar fortfarande som inspiration för nya band och uppväxande generationer.