Hårdrock

Alla de där banden man inte hinner med att se hur mycket man än springer fram och åter över festivalområdet. Alla de är också värda uppmärksamhet och kärlek. Man ser en skvätt här och en skvätt där, man hör lite ljudskvaller från öst och väst, från syd och nord. Artister som repat och kånkat för att förtjäna sin plats på festivalen och som spelar i regn och rusk eller i sol och värme, som ger järnet för ett fåtal åhörare eller för en stor publik i solgass. Alla band har sin trogna skara fans som följer dem och som under dessa dagar i Blekinge haft årets höjdpunkt. Av 80 band och drygt 50 timmar oavbruten musikunderhållning har jag kanske hunnit med att se 8-10 timmar, fragment inräknade. Mer än så är nog svårt att bearbeta och smälta.

Varje år upptäcker man också något nytt som man inte hört så mycket av tidigare. För mig var Myrkur, Coheed and Cambria och Rival Sons sådana nya bekantskaper som gjorde mig lycklig. En del gamla hjältar visar sig inte hålla måttet och man får gå tillbaka till forntiden för att hålla deras minne ljust. Och en del band som man velat se har bara fått några minuters uppmärksamhet eftersom annat pockat på. Venom hade varit roligt att se lite mer utav, likaså  Clutch, Primus, Apocalyptica, Candlemass, Wishbone Ash, Voivod, the Dead Daisies, the Haunted, Rob Tognoni, Motvind och ja, så kan man fortsätta med många fler artister. Så många band, så lite tid och så begränsad ork.

Festivallivet är en knepig tillvaro präglad av udda dofter och märkliga människor, ofta i kombination. Den där sura doften av urin och gammal fylla som framträder på kvällarna kan man ju leva utan men samtidigt är det en del av festivalandet för många och vem är väl då jag att gnälla? Doften av grillat kött är en annan stark festivaldoft men av den mer angenäma sorten. Minnesvärt på matfronten var den skånska fleskesteken med rödkål och grillat äppel. Men det blir ganska dyrt om man ska leva på festivalkäk i fyra dagar. Genomsnittspriset för en måltid låg kring hundralappen och det går nog tre sådana måltider på en dag om man är genomsnittlig festivalbesökare.

Slutligen; publiken på den här festivalen är en förhållandevis homogen skara vita medelålders män. Kvinnor är i klar minoritet. Människor av utomeuropeisk härkomst förefaller vara extremt få.  Det är rimligt att förvänta sig att vårt lands heterogena befolkning, borde spegla sig i festivalbesökarnas demografi. Hårdrock är en universell urkraft som drar storpublik på alla kontinenter.. Varför märks det inte på Sweden Rock Festival?

Plats: Sweden Rock Festival
Artist: Rival Sons
Betyg: 4

Det amerikanska bandet Rival Sons med Jay Buchanan i spetsen är en modern version av Led Zeppelin. Både sångaren och bandet låter som ett nytt fräscht Led Zeppelin med nya låtar. Med en blandning utav blues och rock strömmar de ut glädje till publiken som samlats framför festivalscenen.

Den bästa låten de spelade var “Pressure and Time” med riktig bra sång och skönt gung. Jag tycker att Rival Sons framförde en fantastik spelning och det är ett band som jag kommer att lyssna mycket på i framtiden.

Plats: Sweden Rock Festival, Rock Stage
Artist: Saxon
Betyg: 2

Det finns en del band som verkar vara tillgängliga för utfyllnad i all världens festivaler. Saxon har blivit ett sådant band. Alltid till hands, aldrig minnesvärda. Sen eftermiddag efter stjärnskotten Rival Sons och innan avslutande höjdpunkten In Flames ligger Saxon inklämda som pausunderhållning.

Biff Byford gör sitt bästa att se ut som saxarnas härförare med stolt blick och stel rygg men det blir mer parodi än rockshow av det hela. Basisten Nibbs Carter gör sitt yttersta för att ge publiken valuta för pengarna genom att bjuda på alla de välkända rockposerna.  Men det blir platt och tråkigt väldigt fort. Och visst, alla festivaler behöver de där banden som ger en tillfälle att handla mat eller gå på toaletten.

När Rival Sons lite tidigare på kvällen gjorde klassisk bluesrock i Led Zeppelins anda på ett modernt och piggt sätt, gör Saxon en daterad version av NWOBHM och får musiken att låta som på farfars tid. Ljudet var i alla fall bra och den publik som fanns framför scenen verkade ha roligt och det är trots allt viktigast, så helt platt fall var det kanske inte.

Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage
Artist: In Flames
Betyg: 4

Förhandssnacket inför festivalen handlar varje år om hur usla akter arrangören har bokat. Den som följer SRF på Facebook kan förledas att tro att 80 % av alla i kundunderlaget tycker allt är skit. De senaste årens bokningar av headlineartister har sågats av många användare på fejan. Och trots detta säljer festivalen återigen slut på alla biljetter. Lapp på luckan, festligt, folkligt och fullsatt. Igen! Det är ingen avancerad analys att konstatera att flocken som kommenterar bokningar är en extremt liten minoritet av alla som deltar med liv och lust på en av världens bästa (objektiv slutsats) festivaler.

För andra året i rad är det alltså ett svenskt band som avslutar hela festivalen. Det är roligt att vi har så många bra svenska hårdrockband som med den äran kan ta på sig ett så stort och fint uppdrag.

In Flames inleder konserten med vackra Wallflower som helt befriat från blixtar, dån och dunder tar ett fast men stillsamt grepp om publiken. Bandet omfamnar publiken kärleksfullt utan poser och publikfriande utspel. Det är en innerlig orkester som låter väldigt modernt och fräscht. Det finns en stark framtid för den hårda rocken och In Flames visar att de är ett av framtidsnamnen.

Mittåt konserten blir allvaret i livet väldigt tydligt. Med tårar i ögonen talar sångaren Anders Fridén om hur livet abrupt kan ta slut och att det är viktigt att leva i nuet varje dag. Det går att ta på stämningen bland publiken. Hade det varit ett grepp för att skala av hårda ytor hade det varit genialt. Nu var det brutalt ärligt och intimt och inget grepp, vilket gör saken ännu så mycket vackrare. “Here until Forever” griper tag i hjärtan och skapar ett momentum för avslutningen som gör att hela festivalen med full kraft far ända in i fullmånen.

Tack In Flames för att ni tar livet och publiken på allvar. Det hedrar er.