Göteborgs stadsteater

Machinal
Av Sophie Treadwell
Översättning Nils Gredeby
Regi Sisela Lindblom
Scenografi och kostym Kajsa Hilton-Brown
Mask Ingela Collin
Ljus Max Mitle
Ljud Karin Bloch-Jörgensen ch Frej Obenius
Koreografi Dag Andersson
Dramaturg Joel Nordström
Premiär på Göteborgs stadsteater 23 oktober 2015

Ska kanske utfärda en varning. Recensionen kommer stundtals kretsa kring döden. Till att börja med skedde premiären en dag efter det ofattbara rasistdådet på skola i Trollhättan. Personligen sörjer jag en god och kär arbetskamrat som snart begravs.

Machinal (franskt uttal) är baserad på ett mycket omtalat och omskrivet rättsfall från USA. Ruth Snyder blev 1927 den första kvinnan att avrättas i elektriska stolen. Hon erkände att hon och hennes älskare mördat maken, en make som påstod sig ha äganderätten till henne. Journalisten och sedermera dramatikern/ författaren Sophie Treadwell skrev pjäsen efter att följt rättegången. Denna normkritiska historia har kommit att bli en Broadwaysuccé, märk väl utan att ha omstöpts till musikal. Sisela Lindblom har en bakgrund som författare – drog igång den beryktade debatten om handväskor för några år sedan – och van dramaturg. Denna gång basar hon över uppsättningen, är en målmedveten regissör som lyckas väl med att iscensätta en epok och ett sorgligt öde. Ytterligare en betydelsefull post har en kvinna som ansvarig. Kajsa Hilton-Brown har hand om scenografi och kostym. Hon låter vridscenen verkligen gå på högvarv och har lagt mycket möda på tidsenliga kläder och huvudbonader.

Jag går på röda mattan, välkomas av teaterns VD och kan slå mig ner på salongens bästa plats. När ridån går upp kastas vi in i ett storstadspulserande jäktigt kontorslandskap. Sen ankomst påverkar inte chefens inställning till pjäsens huvudroll. Hon får stenografera för vicedirektören (Mats Blomgren) på hans rum. Omgående friar den stresstålige chefen till Ruth. Hon är definitivt inte förälskad, men smickrad över att bli sedd. Efter att ha vädrat sin tvekan inför mamma (Victoria Olmarker), bestämmer hon sig för att en fullvärdig kvinna bör ingå äktenskap. Vidare tryggar hon på så vis försöjningen för sig och sin bittra mamma. Om fadern vet vi intet. Maken försöker kontrollera sin tystlåtna fru , kräver tillgång till hennes kropp.

I en tragikomisk scen på hotellrum under bröllopsresa- en vanligt förekommande ”incident” i psykologiska dramer – blir vi varse att både omständigheterna och Ruths natur omintetgör en lyckad utgång. Ska betonas att männen i Machinal tar sig otillbörliga friheter, ägnar sig åt att antasta det underordnade könet. Ett steg till mot mot undergången är den förlossningspsykos Ruth drabbas av. Caroline Söderströms gestaltning visar att hennes rollfigur är i aktuv behov av hjälp. Hon vägrar foga sig, vill ut ur sin instängda bubbla där hon riskerar att kvävas. Men fram tills hon på lönnkrog sammanstrålar med en gangster (Rasmus Lindgren), förblir längtan oartikulerad. Jag kan inte undgå att jämföra med bioaktuella Ingrid Bergman, vars förverkligande av drömmar var en total kontrast till denna desperata mörderska. Att något fatalt och destruktivt ska inträffa, för någon som personifierar döden i livet, blir alldeles självklart för publiken. Men jag anser att man överbetonat den tidens normer och förtryck, på bekostnad av Ruths leda och trasiga själ.

Jag vill slå ett slag för birollerna och flera oerhört raffinerade scener. Dag Malmberg är både sopgubbe, auktoritär läkare och påstridig advokat. Det är lätt att gilla hans agerande. Praktikanterna Stina Nordberg och Pia Ternström ligger i med bravur för att skildra diverse figurer. Lika positivt blir omdömet om praktikanten Alex Jubell och John Lalér, vars idoga arbetsinsatser är alldeles lysande utförda. Scenerna i kontors- och krogmiljö , som vid ett par tillfällen skiftar till dansnummer, är otroligt rappt utförda. Allt klaffar och synkar perfekt! En bit in i första akten, fick jag ingivelsen att Machinal är utan defekter, ett verk med exakt precision som bara sköljer över åskådarna. Efter hand reviderar jag uppfattningen något. Har problem med att sätta fingret på varför jag också blir konfys. För mig stannade känslan av att ha upplevt något konstigt kvar efteråt. Kan ju vara tecken på att det är en mångbottnad historia vars märkvärdiga människoöde förmår fascinera. Sedan tillkommer förstås den välgörande tematiken kring strukturer och hur långt vi har kvar till målet jämställdhet överallt mellan könen.

Vad anser jag om de fyra som listas överst i det fylliga programmet? Caroline Söderström kommer jag ihåg från Satanisterna, Crime scenes och inte minst Att begära tre systrar. Visst hade jag funderingar på att ha med henne i rubriken. Söderströms bleka hudfärg har inte någon motsvarighet i hennes agerande. Tvärtom, är hon fantastisk på att måla med hela palettens skiftningar. Förtvivlan och vilestyrka, bräcklighet och villrådighet är drag hon är enastående duktig på att ta fram. Dödsskräcken inifrån och ut i finalen är en av de starkaste enskilda bedrifter jag skådat på länge.

Mats Blomgren minns jag från Den perfekta kyssen på Angereds Teater och Vägen hem på Backa teater förutom en del teveroller. Han är precis så avmätt exakt och distanserad som förväntat. Kan sin roll på pricken, men fast jag brukar uppskatta vad han gör, är detta inte någon prestation som påtagligt sticker ut. Rasmus Lindgren, känd från film och teve, gör den farlige kriminelle älskaren. Hans intima scen med Söderström är välspelad och fångar på kornet belägenheten för två vinddrivna existenser. Victoria Olmarker har jag sett mycket av på Stadsteaterns scener. Tidigare i år var hon formidabel i monologen Ingenbarnsland. Hon är inte med mycket i Machinal, fast tidigt in i berättelsen levererar hon en gastkramande uppgörelse med sin dotter, en dotter som nog alltid haft trasslig relation med en missnöjd mamma som inte kan lyssna. Måste avslöja att trots mina lovord, är jag osäker på om detta räcker för att det ska bli succé. Å ena sidan modigt att inte importera någon med stjärnkvaitet, å andra sidan önskar jag mig sådana som Lena Endre och Michael Nyqvist i de bärande rollerna.

Skådespelare
Mats Blomgren, Alex Jubell, John Lalér, Rasmus Lindgren, Dag Malmberg, Stina Nordberg, Victoria Olmarker, Emilie Strandberg, Victor Ståhl Segerhagen, Caroline Söderström och Pia Ternström
Statister
Johanna Lundaahl och Maja Mogren

Trailer för Machinal from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.