Göteborg

Säkert! x 2 på Way Out West

4 augusti, 2017 by Redaktionen

Annika Norlin och Säkert! gör två spelningar på Göteborgs musikfestival Way Out West nu i augusti.
Ett pressmeddelande berättar:
Annika Norlin är en av Sveriges mest begåvande artister någonsin. På en så många plan att det är orättvist. Just därför känns det extra kul att kunna erbjuda ett extra och kompletterande konserttillfälle med Säkert! under Way Out West-helgen. Denna i en mer avskalad och intim skrud på området ”Höjden” i Slottsskogen nu på torsdag 10 augusti klockan 14.30.

På natten mot söndag klockan 00.45 gör Säkert! sin andra konsert, på Bananpiren, under Stay Out West-flagg och uppbackad av ett mäktigt sjumannaband.

Läs Annikas egna ord:
Lördag 00.45 spelar vi på Bananpiren på Stay Out West. Känns i teorin som min drömfestivalspelning, att det ska vara mörkt och svettigt och sjumannaband och ljus som äntligen syns trots att det är sommar.

Men i sommar har vi även gjort ett par spelningar i liten, avskalad sättning och fattat att det också passat oss ganska bra. Så när Way Out West nu frågade om vi ville komplettera vår Bananpiren på lördag-spelning med en Höjden på torsdag-spelning kändes det helt rätt. Höjden-spelningen kommer bli en fest för alla som brukar sura över att trummorna överröstar texterna.

Vi kommer spela nästan helt olika låtar på de olika spelningarna, de kompletterar alltså varandra, så kom gärna på bägge! Det är dessutom 18-årsgräns på Bananpiren har vi fattat, så om man är under 18 kan man komma till Höjden.

Alltså:

Torsdag, 14.30, Höjden, Way Out West: Säkert! avskalat
Bara sång, gitarr, klaviatur och orgel. Kommer bli en liten, avskalad och avslappnad spelning. Ta med en kaffe, sitt ner och önska låtar. Obs vi får se om vi kan dom.

Lördag, 00.45, Bananpiren, Stay Out West
Sju personer, trummor, bas, ljus, gäster osv.
Annika Norlin

Mac DeMarco till Way Out West

1 februari, 2017 by Redaktionen

Indiefavoriten Mac DeMarco släppet ett nytt album – This Old Dog – den 5 maj och han kommer till musikfestivalen Way Out West i Slottsskogen i Göteborg augusti.

Ett pressmail berättar:
Om rockvärlden är en samling ilsket surrande getingar som tävlar om vem som är snabbast, hårdast, coolast och sitter på den mäktigaste blomman så är Mac DeMarco en rund och luddig humla, på väg till en helt annan flummig blomma. Det finns inga raka linjer, inga vassa hörn, i hans musik. Istället böljar den över dig, som vågor eller solstrålar. Starka krafter vill kalla DeMarcos musik för ”slackerrock”, Mac DeMarco själv vill hellre kalla den ”jizz jazz”, av ingen annan särskild anledning annat än att det låter soft. Vi säger att det är vingligt tillbakalutad gitarrpop, inbjudande som en gammal hammock. Känslig, vänlig och rolig – precis som Mac DeMarco själv.

Redan 2009 – under en tid då han annars försörjde sig som asfaltsläggare, försökskanin vid medicinska experiment och producent av ”psychedeliska” videos – släppte Mac DeMarco, under namnet Makeout Videotape, sitt debutalbum Heat Wave. Men det var först med EPn Rock´n´roll Nightclub 2012 som han hamnade på kartor utanför Montreals indiescen. Sedan dess har han släppt albumen 2, Salad Days och Another One. Samtliga har blivit väl mottagna av kritiker och besökt flertalet årets bästa-listor. Ett nytt och efterlängtat album har namnet ”This Old Dog” och släpps 5 maj. Smakprov finnes här i form av ”This Old Dog” och ”My Old Man”.

Djärvt halvdokumentärt collage med uttalat tema – The Misfits på Backa Teater

10 april, 2016 by Mats Hallberg

The Misfits
Av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi & kostym Anna Heymowska
Musik & ljud Jonas Redig
Koreograf Tove Sahlin
Backa Teater i Göteborg 9/3

Kickstartar med en kringgående rörelse . Sitter efter premiären på restaurang, tittar på den formidabla utsikten, fokuserar blicken på Burgårdens gymnasium, kommer på att till sommaren är det 40 år sedan jag jag gick ut. Sex år senare råkade jag bo på Sagogången, inte långt ifrån Selma Lagerlöfs torg. På fritidsgården det året ser jag konsert med ett rutinerat Ebba Grön. I början på 1990-talet ser jag Trettondagsafton då Backa Teater huserade i en före detta bultfabrik. Med i uppsättningen var Maria Hedborg och Ulf Dohlsten. Min utvikning ska ses mot bakgrund av upptakten till den retrospektiv som The Misfits utgör. Två av grundarna till Backa Teater, Maria Hedborg och Ulf Dohlsten, berättar med hjälp av uttrycksfulla svartvita foton om de första åren. I deras miniföreläsningar får vi veta att de bildades 1978, höll till på just den fritidsgård i Backa där jag såg nämnda punkikoner samt att målgruppen för deras klasskamp (här var det politiskt aktive Dohlsten som förde ordet, sa vidare att antirasism inte var på agendan , fast han själv varit klassens ende mörkhårige elev) var ungdomar utan röst. De gjorde reklam för sina egna favoriter, Sprit och Historien om en häst, pjäser som nya uppsättningen knöt an till.

När stafettpinnen lämnas över till en yngre generation, vittnar Josefin Neldén om sin uppväxt, som av en händelse kom hon från Sagogången. Hon blir konfronterad av Ramtin Parvaneh, vars uppväxt skedde i ett fattigare område strax intill. När han talar om bråk och konflikter, ges en antydan till den våldsspiral, bland annat i Backa, som teatern skildrade i omtalade Gangs of Gothenburg.

Mattias Andersson har i egenskap av konstnärlig ledare utvecklat en undersökande metod som bygger på intervjuer och litterära källor. Ni som sett Mental state of Sweden på Dramaten, har erfarenhet av det mest extrema exemplet, på hur denne omtalade dramatiker gillar att redovisa sin research. När metoden fungerar som bäst sker ständiga glidningar mellan fiktion och verklighet. Två utdragna scener med Ulf Rönnerstrand om en påstått onödig fisk och nörderi, är mestadels hämtat från Julio Cortazar. En skrämmande anekdot från Småland, återgiven av Nemanja Stojanovic, om basketens förbrödring som sorgligt nog omintetgörs av uppblossande hat, verkar självupplevd. Men den skulle lika gärna kunna vara från regissörens insamlade material. En närliggande gren på det livets och teaterns träd som arbortör Andersson vårdar, utmärks av att de medverkande tilltalar varandra som privatpersoner, avbryter varandra, reagerar på vad andra gjort och som kronan på verket byter kläder med varandra. Publiken leds in i villfarelse när fiktionen upphävs om och om igen. Ofta ett lyckat grepp, men samtidigt riskeras publikens koncentration.

Ojämnt är ett omdöme som ligger nära till hands, många scener är glimrande, men en del inslag blir krystade och mest konstiga. Några väldigt utsträckta sekvenser på sluttampen består av ordlös koreograferad teater utan egentlig intrig, ackompanjerad av en uppläst text om förnedring och utplåning av människovärdet. Vad betyder denna skuggboxning och dessa uttömmande språng? Min tolkning – inte minst när foton på flyktingskaror och Donald Trump visas – är att regissören vill sätta igång en process. Så här förvirrande, osammanhängande och hotfull ter sig vår samtid, där en dåre som Trump kan bli presidentkandidat. Psykologin i Dostojevskijs författarskap är Anderssons återkommande käpphäst, vilket jag senast i höstas kunde notera på Dramaten. Här upprepar skådespelare, inte minst Hannah Alem Davidson, en central passage om att vara frånstötande ur Anteckningar från ett källarhåll. Anser att det blev för mycket av den varan, alltså reciterande och parafraser ur litterära verk.

Blivande tonårspublik utmanas när mas ska på turné ut i Europa. Vi mogen premiärpublik, tyckte förstås att historiska tillbakablickarna var oerhört givande. Har ungdomar lika stor behållning av historielektionen? Apropå flashbacks förtjänar öppningen av andra akten euforiska busvisslingar. Resterna av Backa Teaters eminenta orkester (övriga upptagna av främst engagemang på Stadsteaterns stora scen) gycklar med sig själva, när de ljudligt demonstrerar vilka genrer som de genom åren fått anpassa sig till. Stefan Abelsson och Mats Nahlin exponerar sin musikalitet genom att visa i vilken utsträckning de känt sig (o)bekväma. Som konfrencier och lakonisk berättare transformeras multimuskern Nahlin rent av till ett komiskt geni.

Begreppet misfits förklaras utförligt. Mannen som numera personifierar den framstående ungdomsscenen, säger i inspelad form att de utstötta, de avvikande, de marginaliserade; är personer som alltid attraherat honom som dramatiker. Josefin Neldén åskådliggör med bildbevis, hur desperat hon försökte hitta rätt stil för att kunna smälta in, något som framkallade skrattsalvor. The Misfits var namnet på ett kortlivat punkband. Filmvetare känner till titeln från en nervig klassisk envig där Clark Gable och Montgomery Clift försöker tämja Marylin Monroes rollfigur, snarlikt de vildhästar männen rider in. Att jämföra med de utbrott av raseri och frustration vilka duggar tätt i Backa Teaterns laddade uppsättning. Ansvariga för ljud och ljus och annan scenteknik får jobba för högtryck. Antar att den nedsänkta kvadratiska ljusrampen ska stå för instängdhet. Vi sitter på läktare och ser på en scen, oftast tom på rekvisita. De tre omgivande väggarna i blått låter metalliskt med hög klang när skådespelarna attackerar, tror att ljudteknik förstärker oljudet. Finessen med väggarna är att de är utrustade med en mängd dörrar och luckor, varifrån ensemblen gör sina oräkneliga entréer. Den företrädevis hotfulla originalmusiken gör sitt till för att stryka under den tematik teamet vill åt.

Märker att skådespelarna fått snålt med utrymme i min recension. Gör därför några nedslag i den mångfaldspräglade ensemblen med brett åldersspektra. Ulf Dohlsten är lika bra som vanligt på att växla mellan hybris och ängslan, replikerna och motoriken från hans favoritpjäs sitter. Maria Hedborg förmedlar under ett par minuter, då rummet vibrerar av tystnad, sina intryck från en obegriplig katastrof, det vill säga mordbranden på diskoteket vägg i vägg som som tog så många ungas liv. Ibrahim Faal deklamerar Olof von Dalin hur säkert som helst, Unga veteranen Emelie Strömberg river av en text av Jack Kerouac utan antydan till tveksamhet. Vidare får inte Ylva Gallon förbigås. Hade hon varit på teve, skulle vi sagt att hon går rätt igenom rutan. Varje gång jag ser henne agera, slås jag över vilken stjärna hon är. I en scen mot Ove Wolf (har han någonsin fått vara en glad good guy?) där de symbolbärande skenbart banala replikerna bollas över bordet i omgångar, behärskar Gallon fullständigt att trycka på rätt knappar för att nå oss mottagare.

Medverkande
Stefan Abelsson (musiker), Hannah Alem Davidson, Ulf Dohlsten, Ibrahim Faal, Ylva Gallon, Anna Harling, Maria Hedborg, Gunilla Johansson, Josefin Neldén, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg, Ove Wolf och Mats Nahlin (musiker).

Foto: Ola Kjelbye

Ordvig polarisering hanteras strålande – De skyddsbehövande på Folkteatern i Göteborg

9 april, 2016 by Mats Hallberg

De skyddsbehövande
Av Elfriede Jelinek
Översättning/Bearbetning Magnus Lindman
Regi Yngve Dahlberg
Scenografi/Kostymdesign Nina Fransson
Kompositör/livemusiker Albin ”Nibla” Hallberg
Folkteatern i Göteborg den 7 mars 2016

Förvisso okoventionellt, men mycket berättigat ska först Magnus Lindman hyllas. Den ganska nya dramaturgen på Folkteatern har översatt. Han har vanan inne i, gjort flera översättningar av den tungrodda nobelpristagaren, om vilken dramaturgen skrivit upplysande i programmet. Denna gång har han lyckats klockrent, åstadkommit en ymnig översättning som både roar och oroar. Ibland for tanken till Montecore av Jonas Hassen Khemiri, vars roman är till brädden fylld av liknande språklekar.

Är likaledes befogat att strö lovord till prologen. Nämnde Lindman, antagligen i samarbete med regissören enär båda ansvarar för bearbetning, ger den tyvärr fåtaliga publiken en drös roliga blinkningar medelst stora pappskivor föreställandes Elfriede Jelinek respektive Lars Norén. Efter den lustiga konversationen anmodas vi hålla i hatten. Och sedan avlöser tablåerna varann med ständiga byten av perspektiv. Pjäsen cirklar kring flyktingströmmarna till Europa och är som väntat uttalat kritisk mot västvärldens hållning och strategi. Absoluta styrkan med De skyddsbehövande ligger i att det dubbla perspektivet – vi och dom – ständigt skiftar. Ensemblen är antingen priviligerade karaktärer som kommenterar och ger uttryck för sina åsikter, eller så framställer och berättar de om totalt utsatta flyktingar, utlämade till de välmåendes goda vilja. Manuset är i sin bearbetade form hyperaktuellt, samtidigt som det är tidlöst med åtskilliga historiska utvikningar. Den svenska politikens valhänthet och tvära kast klargörs åskådligt, medan vissa referenser till Aiscylos, tjuren Europa och drifternas förespråkare Freud ger oss lager på lager av inte helt självklara analysmodeller.

Yngve Dahlberg har tagit sig an den oformliga textmassan på ett intelligent sätt med en slags montageteknik. Pjäsen består av minst lika mycket föreläsande/ kommenterande som gestaltande. Många talkörer skickligt utförda i första halvan, några avbrott för sånger och en oerhörd blandning av stilar. Jelinek är oftast inte intresserad av intriger, därför saknar pjäsen naturligt slut, trots att Anders Tolergård meddelar att säcken ska knytas ihop. Om jag minns rätt hör vi som final en kortare monolog om medlidande. Hade redan minst en gång tidigare trott att vi sett sista scenen. Vad den österrikiska obehagsmästaren gör, är att problematisera genom att blottlägga svulster på den västerländska samhällskroppen.

I vad som först verkar vara en gigantisk nonfigurativ målning med gyllene ram, ger hon publiken sin förklaring till att 60 miljoner tvingats på flykt, några av dessa flimrar förbi inom den omvandlade tavelramen. Eftersom stilar och tidsplan korsas spretar också scenografin med såväl antika pelare som elegant soffa i troligen rokoko. Nina Fransson har också valt skådespelarnas outfit. Deras kläder signalerar trygghet, ger dem auktoritet, i flera fall som någon slags förlegad adel.

Det märkliga är att de i princip behåller medaljdtyngda uniformer och glittrande långklänningar oavsett vad de porträtterar. Egentligen malplacerade blir klädernas trygghet en egendomlig, fast smart konstrastverkande markering.

Albin Hallberg draperad i överklasskostymering, utkristalliserar sig efterhand inte bara som kompositör, utan som lite excentrisk musiker vid pianot. Förutom spännande musik som faktiskt är ganska diskret, har han förvånansvärt nog lärt sig de texter som skanderas unisont. En remarkabel prestation! Fyra personer ur teaterns team är förresten också med och läser en snutt med rytmiskt tonfall, vilket även gäller för gästartisten Birgitta Ulfsson (varje föreställning ska ha någon gäst). Tycker dock inte att hennes korta insats fyllde någon vital funktion. Överlag måste skådespelarna beundras för sin gärning. Den osedvanligt lilla ensemblen uträttar storverk. Man är avsiktligt chosefria och behärskar till fullo alla blixtsnabba övergångar. Den framvällande ordmassan har fastnat hos dem, vilket betyder att de verkligen lyckats ta till sig manus, inklusive eventuella scenanvisningar Kvar från det gamla gardet är Elisabeth Göransson, vars rörelseschema och vacklande karaktärer känns igen.

De på Folkteatern relativt nya ansiktena imponerar mest. Benjamin Moliner, som setts flera gånger på Göteborgs stadsteater, är på god väg att bli en ny favorit. Det samma gäller för paret från Revisorn? I höstas, det vill säga Anders Tolergård och Evin Ahmad. De agerar och levererar repliker med utstuderad säkerhet. Kan inte vara enkelt att komma till Folkteatern som kämpar med sin förnyelse, samtidigt som man önskar behålla kontaktytorna till sina ägare i arbetarrörelsen. Men den nämnda trion tillskott har varit väldigt välgörande för teatern. Hoppas att kommande föreställningar får välfyllda salonger. Detta var första gången jag inte bara klarade av en pjäs av Jelinek, utan dessutom berikades av innehåll och framförande.

Skådespelare:
Evin Ahmad, Anders Tolergård, Elisabeth Göransson och Benjamin Moliner

Foto: Peter Lloyd

A tribute to the Last Waltz på Stora Teatern i Göteborg – Historisk konsertfilm stilsäkert reproducerad

11 februari, 2016 by Mats Hallberg

A tribute to the Last Waltz på Stora Teatern i Göteborg

Hade förmånen att hamna på konsert uppbackad av Skellefteå kommun och ett otal andra sponsorer. Några entreprenörer bosatta långt ifrån vad som utgör centrum, har sett till att the Bands mytomspunna avslutningskonsert fått en renässans., en konsert i en nu riven arena i San Francisco vars gästuppbåd var helt sensationellt. Bara aningen överdrivet kan påstås att alla var där. Filmen gjord av Scorsese kom 1978, sågs av mig när det begav sig på bio. Den brukar betecknas som tidernas bästa i sitt slag. Ett stort gäng habila, antagligen skolade musiker, har under ledning av producenten och musikern Johan Nordlander förnämligt repat in en livsbejakande repertoar. Med projektet har de tagit plats i rampljuset, efter att ha fört en relativt anonym tillvaro.
Kan tycka att det var en lycka att jag hittade till the Band, vilket skedde genom dubbel-LP:n Anthology. Några år tidigare hade jag nämligen snöat in på ekvilibristik inom fusion och symfonirock.

Hur som helst identifierade jag med välbehag i stort sett samtliga kompositioner som framfördes på Stora Teatern. Så långt som möjligt efterliknade man sina hjältar, både vokalt och och i sättet att spela. Här märks en skillnad gentemot flera av deras gäster, vilka sticker ut mer genom att göra sin grej, tillföra något eget. I fjol besökte orkestern Södra Teatern i Stockholm. I helgen drog man två fulla hus på Västkusten. Var en övervägande mogen publik med egna minnen och noll intresse för en viss schlagertävling i SVT. Tevekändisen Micke Lejnegard var konferencier, med alltför många anspelningar på rivaliteten, mellan hockeylagen som i skrivande stund har flest poäng i SHL. Till hans fördel ska sägas att matnyttig info om the Last Waltz gavs samt att han tog ton i odödliga The Weight.

Hela eventet började och avslutades som sig bör med röd ridå jämte Robbie Robertsons instrumentala specialkomposition i högtalarna. Efter inledande stompiga The shape i´m in och This wheel´s on fire gjorde jag en reflektion. Bandet lirade i ett lite för uppskruvat tempo. Efter hand åtgärdades detta, vilket märktes från och och med Neil Youngs hjärtskärande ballad Helpless. På backdrop kunde vi förresten beskåda stillbilder från filmen. På plats på legendariska Winterland fanns en ung fotograf vid namn Håkan Sandsjö, en man jag träffade på Stora teatern intill hans svartvita foton. För att återgå till scenen fanns väldigt mycket att fröjdas åt. Frapperades över vilken glimrande låtskatt vi kunde frossa i.

The Band hämtade inspiration ur alla upptänkliga stilar, vilket resulterade i fantastisk musik. Två höjdpunkter som exponerade spännvidden, mellan snabbt och långsamt, dur och moll; var Life is a carneval respektive Acadian driftwood (ett mästerverk som inte kom med i filmen).

Flera sångare lät förvånansvärt lika sin förlaga, vare sig det rörde sig om Rick Danko, Richard Manuel eller Levon Helm. Petter Sandström var på tårna i rollen som Van the Man. För att uppnå idealisk variation följde man inte låtordningen från The last waltz. Mest gåshud skapades av tre män vars bluesiga uttryck adderade en dimension till ett redan fullödigt program. Syftar på Mats Ronander i förening med Bengan Blomgren och Nikke Ström.

Fräckast blev det när Bengan lade lager på lager med ljuvliga ackord. De körde på med full attack i Mannish boy och Mystery train. Ebbot fick igång salongen i The night they drove old Dixie down, medan Nina Persson (Emmylou) och Annika Karlsson (Joni) utgjorde fina enda kvinnliga bidrag. Kent Norberg är som klippt och skuren för att ta sig an the Bands teammate Bob Dylan. Pär Wiksten fanns med bland andra kända namn, även om just han inte gjorde något större avtryck. Som extra final förärades David Bowie en hygglig version av Heroes med alla medverkande på scen. Den norrländska ensemblen var en genuint trevlig bekantskap. Gillade kompet med Erik Holmström bakom trummorna och den yvige Magnus Berger på bas. Blåssektion höll hög standard både unisont och i solon. Vidare var det fascinerande med spelglädjen hos Elin Lindström, en person som njöt av att kliva fram med musikaliska muskler.

Konstnärliga prestationer är i motsats till idrottsgrenar inte mätbara. The Band är märkligt förbigångna, nästan underskattade. Kvintetten var erfarna individualister med unika kvaliteter som funkade förträffligt ihop, åtminstone musikaliskt. Efter en härlig nostalgitripp, är det frestande att hävda sådana låtar görs inte längre. Kan vad som hände för drygt trettionio år sedan i Califonien, ha varit krönet på det vi kallar amerikansk populärmusik? Efter den show som gavs i helgen är jag beredd att vidimera denna öppna utsaga.

Fotnot Före jul såg jag Bill Öhrströms All star blues band på Nef. Där huserar Kjell Gustavsson bakom trumsetet, en musiker som också är en av Peter Carlssons Blå grodor. När trummisen fick nys om att jag är skribent, bjussade han i reklamsyfte på CD:n By the swamp inspelad av Dag Lundquist 2013. På skivan spelar Kjell Gustavsson Rythm & Blues Orchestra vars sound till viss del påminner om the Band, baxar därför in dem här. Orkesterns alster skiftar mellan att vara klämmiga och släpiga. Utan att vara jätteoriginella är de egentillverkade låtarna mycket välgjorda. Orkestern är otroligt samspelt! Blåsarna är skönt synkade med kompet. Andra framträdande instrument är givetvis gitarr, dragspel, lapsteel och keyboards. Live kan de höras på Akkurat på Hornsgatan och liknande ställen

Göteborg

Footer

Om oss