Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Girls

Christopher Owens på St Giles-in-the-Fields Church

by

Christopher Owens, St Giles-in-the-Fields Church
11 december 2012
Betyg: 4

Hyllad låtskrivare går solo. Precis som alla andra blev jag 1) förvånad och 2) lite besviken när den forne Girls-sångaren Christopher Owens i somras lät meddela att han hoppade av sitt band – inte minst eftersom det kändes som att Girls var ett band som hade kunnat hålla på en lång, lång tid – men så fort Lysandre’s Theme/Here We Go dök upp på nätet för några månader sedan stod det klart att 33-åringens solokarriär skulle ta vid där Father, Son, Holy Ghost slutade.

Vid en första anblick ser St Giles-in-the-Fields inte ut att vara särskilt mycket för världen. En liten angolsaxisk kyrka, ett stenkast från Tottenham Court Road, som lätt glöms bort på en gata som annars präglas av de många instrumentaffärerna. Ändå väljer Owens att göra ett av sina första framträdanden som ”soloasrtist” just här.

Men att säga att det är ett ”soloframträdande” klingar inte helt rätt – med sig på scen har han nämligen sju medmusiker: en basist, två bakgrundssångerskor, en trummis, en elpianist, en gitarrist samt en äldre herre som hoppar mellan att spela flöjt, saxofon och munspel. De framför Lysandre i sin helhet innan de avslutar med att spela fem covers som varit viktiga för hur albumet kommit att låta. Allt som allt varar konserten dryga timmen, framför allt känns det som ett smakprov på kommande storverk.

Lysandre är tio nyanser av ett brustet hjärta, sett ur ett retro-filter där influenserna hittat fram till Bob Dylan och Simon & Garfunkel. Ett konceptalbum bestående av låtar som (bortsett från epilogen) uteslutande skrevs under Girls första turné. Ett transatlantiskt kärleksförhållande dömt att misslyckas. Steg för steg får vi följa hur den till en början vidögde och naiva låtskrivaren hittar sin sårbara och självömkande röst. I avslutningslåten säger han det så enkelt: ”you were a part of me, but now that part of me is gone”. Med en återkommande melodislinga – som spelas på alltifrån flöjt och saxofon till elgitarr – som ram. Välkomponerat, snyggt och charmigt om du frågar mig.

Christopher Owens har släppt två album och en EP med San Fransisco-bandet Girls. Den 15 januari ges hans första soloalbum Lysandre ut via Fat Possum/Turnstile och den 3 mars intar han Pustervik i Göteborg (läs mer om det på Lugers hemsida).

Följande låtar spelades:

Lysandre’s Theme/Here We Go
New York City
A Broken Heart
Here We Go Again
Riviera Rock
Love is in the Ear of the Listener
Lysandre
Everywhere You Knew
Closing Theme
Part of Me (Lysandre’s Epilogue)

Extranummer:

Wild World (Cat Stevens cover)
Lalena (Donovan cover)
The Boxer (Simon & Garfunkel cover)
Let It Be Me (The Everly Brothers cover)
Don’t Think Twice, It’s All Right (Bob Dylan cover)

Här kan ni se Christopher Owens framföra de tre låtarna A Broken Heart, Lysandre och Everywhere You Knew i ett hotellrum:

Och genom att följa den här länken kan ni höra honom framföra New York City för BBC6: http://fakewalls.com/blog/2012/12/10/listen-christopher-owens-new-york-city-bbc-session.html.

Foto: Emma Andersson

Christopher Owens från Girls släpper soloskiva

by

För inte så länge sedan brukade Christopher Owens blotta sitt brustna hjärta med San Francisco-bandet Girls. Men i somras bestämde han sig för att gå sin egen väg. Nu händer det. Den 14:e januari ger han ut sitt första soloalbum Lysandre. Du kan lyssna på titelspåret här.

Så här står det på hans hemsida:

Named for a girl he met whilst in France for a festival performance, Lysandre – written, recorded and sequenced as a complete narrative – was inspired by the events of Girls’ first ever tour in the summer of 2008. Owens describes the record as: “A coming of age story, a road trip story, a love story.”

The San Francisco-based musician goes on to explain, “Lysandre could easily be mistaken as an album about a love affair. But it’s much more than that.” Written almost entirely in one creative outpouring and recorded with former Girls producer Doug Boehm, Lysandre follows Owens from San Francisco – where he’s filled with excitement after writing his band’s Album – to New York City and on to the French Riviera – where he falls in love with the record’s namesake – before a melancholy return home and a beautifully articulated epilogue.

Låtlista:

1. Lysandre’s Theme
2. Here We Go
3. New York City
4. A Broken Heart
5. Here We Go Again
6. Riviera Rock
7. Love Is In The Ear Of The Listener
8. Lysandre
9. Everywhere You Knew
10. Closing Theme
11. Part Of Me (Lysandre’s Epilogue)

Skivans omslag är för övrigt taget av Ryan McGinley som tidigare fotat omslaget till Bat for Lashes The Haunted Man:

Girls på Primavera Sound

by

Girls, Mini Stage
Betyg: 5

Girls utgörs av Christopher Owens (sångare och låtskrivare) och Chet ”JR” White (basist och producent) men på scen har de ett helt band, bland annat bestående av tre bakgrundssångerskor, med sig. Under 2009 gav de ut debutskivan som helt enkelt hette Album. Musiken jämfördes mestadels med Elvis Costello, Beach Boys och Buddy Holly. Men när de förra året släppte Father, Son, Holy Ghost visade duon prov på en intressant musikalisk utveckling. Låtarna hade blivit längre och de hade fört in inslag av gospel. Textmässigt var det även mer närgånget, sårbart och innerligt. Ofta handlade det om Christopher Owens och hans sökande efter trygghet.

När Girls klev på Primavera-festivalens Mini Stage var scenen fylld med blommor. Redan i inledande Heartbreaker från EP:n Broken Dreams Club avslöjades det vilken skillnad de två åren sedan spelningen på Way Out West hade gjort. Bandet har verkligen blommat ut och blivit ett av värdens mest fängslande band. Tror du mig inte? Gå och se dem live.

Följande låtar spelades:

Heartbreaker
Laura
My Ma
Alex
Honey Bunny
Love Like a River
Substance
Vomit
Lust for Life
Hellhole Ratrace

Girls, TV-serien: Ett trovärdigare New York

by

Vad? Girls, TV-serie
Bolag: HBO
Av och med: Lena Dunham
Producent: Judd Apatow
Premiär på Canal+ 26 maj

Det återkommande Comedy Awards, som gick av stapeln i New York för en dryg vecka sedan, fick i år en oväntad feministisk touch. I ett tal som nu sprids över Internet passade Matthew Perry på att ge en känga till alla (manliga) kritiker som nyvaket utropade förra året till den kvinnliga komikens födelse. ”This wasn’t the year women became funny, this was the year men finally pulled their heads out of their asses” konstaterade Perry, och vann antagligen åter några av alla de kvinnohjärtan som bultade extra hårt för honom under Chandler Bing-tiden.

Visst hade han rätt. Framför allt vårens/sommarens premiär av Bridesmaids blev ett wake up-call för dem som fortfarande trodde att kvinnor bara vill visa sig på vita duken med fuktiga läppar i romantiskt motljus. Och även om många (inklusive jag själv) skruvar generat på sig av kiss- och bajsskämt, oavsett om det är kvinnor eller män som levererar dem, ska den här filmens betydelse för kategorin tjejer-som-vill göra-annat-på-film-än-vifta-med-ögonfransarna inte underskattas.

Judd Apatow, som producerade Bridesmaids, har nu satt tänderna i ett nytt projekt som vill revidera den här trötta bilden. Med HBO-serien Girls, om fyra tjejers liv i New York, har han sagt att han vill ge män en ”insight into realistic females”. Den verkliga stjärnan i detta fall heter dock Lena Dunham. Som seriens skapare, manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare är det kring henne det mesta snacket, och de närmast unisona hyllningarna, har florerat. Att Hannah, hennes karaktär, ska ha inspirerats av verkliga händelser i Dunhams liv har bara bidragit till hypen. The Hollywood Reporter har kallat serien ”brilliant”, och här i Sverige beskriver DN:s Hanna Fahl den som ”den bästa, mest plågsamt realistiska skildring av åren mellan tjugo och trettio jag sett på TV”.

På förhand tycks en jämförelse med Sex and the City oundviklig. Fyra tjejer, standardiserat olika personligheter (den snygga/bohemiska/oskulden och så vidare), massor av frispråkigt sexsnack. Med största sannolikhet är det också därför den serien nämns bara ett par minuter in i första avsnittet, samtidigt som en en affisch med de hysteriskt retuscherade SATC-kvinnorna får pryda ett av tjejernas rum. Vid det laget har dock alla tittare med ögonen öppna lagt alla sådana liknelser åt sidan. De glossiga klubbinteriörer Carrie & Co trippade igenom är här ersatta av en sunkig soffa hemma hos killen som bara ses när han är sugen på sex, en gynekologstol och en lägenhet som tittaren faktiskt kan tro på att tjejerna har råd med. Till och med ljussättningen är dassigare – med flit, naturligtvis.

Det vore heller inte HBO om vi inte bjöds på många nakna kroppsdelar, och särskilt Hannah själv visar det mesta av det bästa redan i första avsnittet. Ett par år in på tio-talet borde jag inte behöva bli så förvånad, och glad, över att få se en kropp som knappt existerar framför kameralinsen. I verkligheten skulle Hannah antagligen beskrivas som ”normal” – i TV-rutan blir hennes mjuka överarmar, valk på magen och celluliter exotiska delar av hennes personlighet. Bidrar de till något så är det att öka trovärdigheten.

Ändå är det något som skaver. Framför allt ser jag fortfarande inte, efter de tre inledande avsnitten, vilket kittet är som håller de sinsemellan så olika tjejerna samman. Hur Marnie står ut med hysteriska Shosanna övergår mitt förstånd, och en halvtimme med tidsoptimistiska Jessa (som antagligen ska vara ”härligt frigjord”) måste vara mer än någon människa mäktar med. Där har Lena Dunham något att fundera på till nästa säsong, som redan är beställd. Och som – trots allt – även jag kommer att se. Om inte annat så för magvalkens skull.

Text: Annika Taesler

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,