Love like poison
Betyg: 3
Anna (Clara Augarde) är hemma från internatet p.g.a. ett lov. Hon har just fått reda på att hennes pappa har lämnat dem. Kvar i huset är hennes något förkrossade mamma och hennes sjuke farfar. Mamma Jeanne (Lio) är kyrkan trogen och hon tyr sig till den lokala prästen. Anna, 14 år, ägnar delvis sitt lov åt att konformera sig och delvis åt att upptäcka sig själv och sin kropp. Hon träffar Pierre, en jämnårig kille som försöker ta henne med storm.
Love like poison är den franske regissören Katell Quillévérés långfilms debut och jag måste säga att hon har gjort ett klart godkänt arbete. Hon väver samman tre generationers lustar och fårhållningssätt till dem, om än med glimten i ögat när det gäller farfar Jeans (Michel Galabru), som är lite av filmens lutigkurre. Dock hålls han på jämn nivå och det största fokuset ligger på en osäker Anna som stundtals visar på en märlig relation till sin farfar.
Jag kan tycka att den var lite ljummen och man hade gärna fått dra ut lite mer på svängarna. Då tänker jag främst på de lite mindre rollerna, där jag tyckte mej se stor potential. Men en stor eloge till musiken i filmen. Jag tycker Katell vid flera tillfällen lyckas pricka med hjälp av den och det i samverkan med stora kyrksalar. Det är bland annat amerikansk folkmusik och även ett härligt litet uppträdande av den unge Pierre (Youen).
Relaterat: Mer från filmfestivalen.
Läs även andra bloggares åsikter om GIFF, Göteborg International Film Festival, film, filmfestivaler, Göteborg, recension