• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

fransk film

En katt i Paris – en bedårande originell film för alla åldrar

29 juni, 2012 by Rosemari Södergren

En katt i Paris
Betyg 4
Bipremiär i december 2012 och släpps på dvd 20 juni 2012

En katt i Paris är en bedårande fransk animerad film för alla åldrar. Handlingen kretsar kring katten Dino och hans matte, flickan Zoe. Dino lever dubbelliv. På dagen är han en snäll huskatt men på natten har han hittat en tjuv som han följer med på inbrott. De smyger över hustaken, tjuven och katten.

Zoe lever med sin mamma och har en kvinna som tar hand om henne när mamman jobbar. Mamman är polis och jobbar mycket. Zoes pappa, som också var polis, dödades av en gangster. Zoes mamma är fixerad vid att fånga den gangstern.

Zoe pratar inte. Vi vet inte säkert, men anar att det har att göra med att hennes pappa har dött.

Filmen blev nominerad till en Oscar. Det var den mer än väl värd. Historien är överraskande och originell.
Bilderna och animationerna är som konstverk. Jag är ingen konstvetare, men jag tror att den som kan en del om konst hittar många små extra detaljer i bilderna när den smidiga
fasadklättrande gentlemannatjuven rör de sig över takåsarna och murarna i den sovande staden på natten, förbi en gällt gläfsande knähund och andra fallgropar där Eiffeltornet och Notre Dame glittrar i fjärran över stadssilhuetten.

Kattens karaktär är skickligt fångad. Jag njuter av att se Dinos rörelser. Det är fascinerande hur mycket som kan sägas med små medel.

Musiken är förstås också av hög kvalitet: franska toner blandade med mer bombastisk filmmusik.

Det franska animationsparet Felicioli och Gagnol ligger bakom filmen: Felicioli står för tecknandet och Gagnolför själva historien, fångar skickligt kattigheten både hos Dino och hans mänskliga tjuvkompanjon.

En katt i Paris har nu nått dvd-butikerna och om du inte har sett den lär du få en högtidsstund tillsammans med denna vackra animerade franska saga.

Fler recensioner av En katt i Paris: Dagens Nyheter och Expressen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Animerad, fransk film, katt, Oscarsnominerad, Paris, Scen

Intouchables – en hjärtvärmande berättelse om en otrolig vänskap

28 juni, 2012 by Redaktionen

Intouchables (En oväntad vänskap)
Betyg: 4
Svensk premiär: 21 september 2012

Den franska succéfilmen Intouchables, av Oliver Nakache och Éric Toledano, är en hjärtvärmande berättelse om en otrolig vänskap mellan en rik, förlamad aristokrat och en ung, senegalesisk man från ”the projects”, baserad på en verklig historia.

Den oförskämt rike Philippe (François Cluzet), fullständigt paralyserad från nacken ner efter en skärmflygningsolycka, söker efter en ny inneboende assistent. Bland de aspirerande finns Driss (spelad av charmige Omar Sy), en inte så välbärgad ung man, just utsläppt från fängelset efter att ha avtjänat sex månader för stöld, sökande jobbet endast i hopp om att få avslag och därmed bidrag från samhället.

Driss uppsluppna, spontana stil urskiljer honom dock från de andra aspiranterna och får Philippe att vilja anställa ynglingen. Trots sina många olikheter och den starka kontrasten mellan deras liv, växer med tiden en stark vänskap fram mellan de två männen.

Intouchables, som i antal tittare är den näst mest framgångrika franska filmen någonsin, är en väldigt fin och rolig film med ett suveränt soundtrack. Den balanserar väl mellan att vara en smalare feel good-film med europeisk humor, och en Hollywoodsk dramakomedi, vilket gör det till en film som jag tror att många kan se och uppskatta.

Text: Mikaela Gustin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: fransk film

Tomboy – ärligt, avskalat och äkta

30 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: Tomboy
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 30 mars

10-åriga Laure(Zoé Héran) är precis som titeln antyder en pojkflicka, med kortklippt frisyr, stora tröjor och pojkaktigt beteende. Tillsammans med familjen flyttar hon under sommarlovet in till en ny stad, en förort utanför Paris. Där lär hon känna jämngamla Lisa, men presenterar sig för både henne och resten av grannskapet som pojken Michaël, vilket leder till en hets kring att dölja sitt biologiska kön; hon efterapar beteendet hos det nyfunna pojkgänget, byter färg på nyckelsnöret som omger hennes hals och klipper om den röda baddräkten till ett par badshorts istället.

Laure märker snabbt effekten av hennes sociala experiment, hur hennes nya roll för med sig vissa fördelar, och tillskillnad från kärleksintresset Lisa, bjuds hon till exempel in till att spela fotboll med de andra. Däremot har hon har försatt sig i en svårhanterbar situation och dubbellivet för med sig att hon måste smyga med sin hemliga identitet för familjen. Men snart är det dags för skolstart och Laure tvingas då konfronteras med sina handlingar.

I Céline Sciammas andra långfilm görs vi medvetna om samhällets fostring in i manligt respektive kvinnligt och regissören fokuserar återigen på ungas livsöden. Här är det oundvikligt att tala om genus och sexuell förvirring och filmen för tankarna till ”Boy’s don’t cry”. ”Tomboy” är en fin historia om att växa upp och att skilja sig från andra men det som utmärker detta franska drama är barnskådespelarnas prestationer. Zoé Héran gör rollen som Laure så ärligt, avskalat och äkta som det bara går och med en blyg och oskyldig blick som hänför.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Tomboy, fransk film, genus, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, fransk film, genus, Scen, Tomboy

Colombiana, recensionen

29 augusti, 2011 by Redaktionen

Titel: Colombiana
Betyg: 1
Premiär: 16 september 2011

Fransmännen, som nästan alltid varit kända för sina egensinniga och unika spelfilmer, blir gång på gång svikna av sin landsman Olivier Megaton som skapar de mest Hollywood-ostiga actionfilmerna man kan tänka sig. Här finns, som vanligt, ingenting som vittnar om landgränser som går genom regissörens blod. Eller manusförfattarnas, Luc Besson och Robert Mark Kamen, heller, för den delen.

Jag vet egentligen inte vad som är värst; att man så desperat försöker spela på tittarens känslosträngar, eller att man gör det på sämsta möjliga (och patetiska) vis? Redan från början känns filmen nämligen otroligt fånig och fullkomligt orealistisk. Att ett nio-årigt barn som närvarar vid avrättningen av sina föräldrar, och sedan flyr gangstrarna för att ta sig ända från Columbia till Chicago för att tränas till yrkesmördare hos sin farbror känns… sådär. Inte för att jag har några problem med fantasifulla utsvävningar, men här bibehåller man varken någon slags illusionsartad logik eller trovärdighet hos karaktärerna. Tvärtom känns de plastiga och direkt omöjliga att relatera till eftersom allting känns så tvångsmässigt påklistrat. Skådespelarinsatserna; speciellt från huvudrollsinnehavaren Zoe Saldana (Avatar) samt Michael Vartan och Cliff Curtis, är inte mer livsingutande än en plastdocka man kan finna i en leksaksaffär. Dialogen känns snabbt ihopskriven och alla filmens scenarion tävlar om vilken som känns mest häftig. Tyvärr är svaret att ingen utav dem är det.

Men visst, man har faktiskt i alla fall försökt skapa ett enhetligt manus med någon slags logik. Problemet, bland alla andra, är bara att handlingen är alltför spretig med jobb, hämnd och relationer. Man går visserligen ifrån vissa konventioner när man blandar ihop alla dessa ingredienser, men resultatet blir långt ifrån lyckat. Istället känns det bara dumt och ologiskt, samt att man misslyckas med att leverera den enklaste utav känslor för yrkesmördare: isolering.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, Colombiana, filmrecension, fransk film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Colombiana, Filmrecension, fransk film, Recension, Scen

Svart Venus: en smärtsam upplevelse

27 augusti, 2011 by Redaktionen

Titel: Svart Venus
Betyg: 1
Sverigepremiär: 26 augusti 2011

Svart Venus är algeriska regissören Abdellatif Kechiches fiktiva återgivning av sydafrikanska tjänstekvinnan Saartije Baartmans (spelad av Yahima Torres) tragiska och verkliga livsöde. Som tonåring i 1800-talets Sydafrika övertalades Baartman att följa med sin husbonde till Europa, under förevändningen att hon där skulle få förverkliga sina artistdrömmar. Dock kom hon istället, på grund av sin i europeiska ögon besynnerliga fysik med en framträdande bakdel och blygdläppar, att visas upp som en kuriositet i olika sammanhang, för att senare sluta sina dagar som prostituerad i Paris.

Att under 159 långa minuter tvingas bevittna hur Saartije Baartman, tvåhundra år efter sin död återigen berövas sitt människovärde är en smärtsam upplevelse, och mindre på grund av medkänsla, än av den entusiasm med vilken Kechiche återger verkliga och inbillade övergrepp mot sin huvudperson..

Den största utmaningen för den som söker postum upprättelse för offer, som liksom Saartije Baartman utsatts för exploatering och förnedring är att hitta vägar att återupprätta det berövade människovärdet och att undvika att bidra till ytterligare förödmjukelse. Det är en utmaning som kräver eftertanke, kreativitet och respekt, talanger som Kechiche helt verkar ha övergivit i sin senaste film. Inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig omfattningen av den behandling som han hade i beredskap för Saartjie Baartman i form av grafiska övergrepp, och värst av allt, hennes tystnad.

Även om det skulle kunna bevisas att varje detaljerat övergrepp i filmen är autentiskt så är det inte dessa bitar som saknas i de många återgivningar av Baartmans liv som föregått Svart Venus. Det är som om Kechiche tror att vi bara kan förstå hennes lidande genom utförliga beskrivningar av hur hon berövades sitt människovärde. Att det endast är genom hennes utsatthet, genom fler extrema närbilder av hennes skinkor än av hennes ansikte, och genom hennes ändlösa drickande och återhållna gråt som vi kan känna empati med Saartjie Baartman.

När filmen premiärvisades i Johannesburg tidigare i år motsvarades den eskalerande intensiteten i övergreppen mot Saartije Baartman av en växande ström av biobesökare som lämnade den från början överfulla salongen i avsmak, delad förnedring, eller av ren uttråkning.

Jag har svårt att avgöra vad jag själv upplevde som mer outhärdligt, regissörens bristande förtroende för sin publik, manifesterat i oändliga variationer av samma avhumaniserande och uttjatade tema, eller det faktum att Saartjie Baartman reducerades till en stum statist – eller ännu värre, rekvisita – i den film som bär hennes namn. Om Abdellatif Kechiche kunde föreställa sig simulerade ridturer på hennes rygg och hur hon åt vindruvor från en dildo, borde han inte också ha kunnat föreställa sig hennes drömmar, förhoppningar och ilska? Vad som helst som skulle ha bidragit till att nyansera bilden av Saartjie Baartman som ett stycke hjälplöst kött att tafsa på, förlöjliga eller tycka synd om.

Vem som helst som tagit del av Saartjie Baartmans livsöde i litteratur, film, eller efter en snabbsökning på Internet, vet att hon förnedrades, misshandlades och utnyttjades av aristokrater, kringresande underhållare, forskare, liberaler och vanliga människor. Men hur utsatt Saartjie Baartman än var, så utgör hennes lidande bara en del av hennes liv. Hon var dessutom någons dotter och livskamrat, och något så originellt på den tiden som en ung kvinna som lät sig ledas av sina ambitioner och drömmar. Sidor av Saartjie Baartmans liv som Kechiche helt ignorerar och utan vilka resultatet blir en film helt utan komplexitet och tecken på att Kechiche åtminstone hade aningen högre ambitioner än vilken porrfilmsregissör som helt.

Av Katarina Hedrén
(Läs fler filmrecensioner av Katarina på www.wordsofkatarina.blogspot.com)

Läs även andra bloggares åsikter om Svart Venus, filmrecension, recension, fransk film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, fransk film, Recension, Svart Venus

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

Tolvskillingsoperan Regi Sofia Adrian … Läs mer om Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Av Klas Abrahamsson Regi: Ragna … Läs mer om Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

Matilda The Musical Av Roald Dahl Manus … Läs mer om Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

Reality Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

Filmrecension: Priscilla – vad är poängen?

Priscilla Betyg 2 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Priscilla – vad är poängen?

Spännande klanger stiger ur reflekterande nyskriven jazz – Serendippo av Karl Wallmyr

Karl Wallmyr Serendippo 4 HOOB … Läs mer om Spännande klanger stiger ur reflekterande nyskriven jazz – Serendippo av Karl Wallmyr

Filmrecension: Scrapper – lite för lättsamt ytlig

Scrapper Betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Scrapper – lite för lättsamt ytlig

Filmrecension: 100 årstider – dess styrka är också dess svaghet

100 årstider Betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: 100 årstider – dess styrka är också dess svaghet

Som vore de tålamodsprövande övningarna tagna ur Scenskolans metodik – Försök 3 och 2 på Göteborgs Stadsteater

Koncept, text, & regi: Iggy … Läs mer om Som vore de tålamodsprövande övningarna tagna ur Scenskolans metodik – Försök 3 och 2 på Göteborgs Stadsteater

Lyssna: The Jesus and Mary Chain – Jamcod

Foto: Mel Butler The Jesus and Mary … Läs mer om Lyssna: The Jesus and Mary Chain – Jamcod

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Spela utan svensk licens
Få snabb tillgång till betting utan svensk licens med Trustly

Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in