fransk film

Titel: Svart Venus
Betyg: 1
Sverigepremiär: 26 augusti 2011

Svart Venus är algeriska regissören Abdellatif Kechiches fiktiva återgivning av sydafrikanska tjänstekvinnan Saartije Baartmans (spelad av Yahima Torres) tragiska och verkliga livsöde. Som tonåring i 1800-talets Sydafrika övertalades Baartman att följa med sin husbonde till Europa, under förevändningen att hon där skulle få förverkliga sina artistdrömmar. Dock kom hon istället, på grund av sin i europeiska ögon besynnerliga fysik med en framträdande bakdel och blygdläppar, att visas upp som en kuriositet i olika sammanhang, för att senare sluta sina dagar som prostituerad i Paris.

Att under 159 långa minuter tvingas bevittna hur Saartije Baartman, tvåhundra år efter sin död återigen berövas sitt människovärde är en smärtsam upplevelse, och mindre på grund av medkänsla, än av den entusiasm med vilken Kechiche återger verkliga och inbillade övergrepp mot sin huvudperson..

Den största utmaningen för den som söker postum upprättelse för offer, som liksom Saartije Baartman utsatts för exploatering och förnedring är att hitta vägar att återupprätta det berövade människovärdet och att undvika att bidra till ytterligare förödmjukelse. Det är en utmaning som kräver eftertanke, kreativitet och respekt, talanger som Kechiche helt verkar ha övergivit i sin senaste film. Inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig omfattningen av den behandling som han hade i beredskap för Saartjie Baartman i form av grafiska övergrepp, och värst av allt, hennes tystnad.

Även om det skulle kunna bevisas att varje detaljerat övergrepp i filmen är autentiskt så är det inte dessa bitar som saknas i de många återgivningar av Baartmans liv som föregått Svart Venus. Det är som om Kechiche tror att vi bara kan förstå hennes lidande genom utförliga beskrivningar av hur hon berövades sitt människovärde. Att det endast är genom hennes utsatthet, genom fler extrema närbilder av hennes skinkor än av hennes ansikte, och genom hennes ändlösa drickande och återhållna gråt som vi kan känna empati med Saartjie Baartman.

När filmen premiärvisades i Johannesburg tidigare i år motsvarades den eskalerande intensiteten i övergreppen mot Saartije Baartman av en växande ström av biobesökare som lämnade den från början överfulla salongen i avsmak, delad förnedring, eller av ren uttråkning.

Jag har svårt att avgöra vad jag själv upplevde som mer outhärdligt, regissörens bristande förtroende för sin publik, manifesterat i oändliga variationer av samma avhumaniserande och uttjatade tema, eller det faktum att Saartjie Baartman reducerades till en stum statist – eller ännu värre, rekvisita – i den film som bär hennes namn. Om Abdellatif Kechiche kunde föreställa sig simulerade ridturer på hennes rygg och hur hon åt vindruvor från en dildo, borde han inte också ha kunnat föreställa sig hennes drömmar, förhoppningar och ilska? Vad som helst som skulle ha bidragit till att nyansera bilden av Saartjie Baartman som ett stycke hjälplöst kött att tafsa på, förlöjliga eller tycka synd om.

Vem som helst som tagit del av Saartjie Baartmans livsöde i litteratur, film, eller efter en snabbsökning på Internet, vet att hon förnedrades, misshandlades och utnyttjades av aristokrater, kringresande underhållare, forskare, liberaler och vanliga människor. Men hur utsatt Saartjie Baartman än var, så utgör hennes lidande bara en del av hennes liv. Hon var dessutom någons dotter och livskamrat, och något så originellt på den tiden som en ung kvinna som lät sig ledas av sina ambitioner och drömmar. Sidor av Saartjie Baartmans liv som Kechiche helt ignorerar och utan vilka resultatet blir en film helt utan komplexitet och tecken på att Kechiche åtminstone hade aningen högre ambitioner än vilken porrfilmsregissör som helt.

Av Katarina Hedrén
(Läs fler filmrecensioner av Katarina på www.wordsofkatarina.blogspot.com)

Läs även andra bloggares åsikter om Svart Venus, filmrecension, recension, fransk film