Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

författare

Björn Ranelid – Tyst i klassen! – gör mig besviken

by

Titel: Tyst i klassen!
Björn Ranelid
ISBN: 9789100126926
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Det finns väl ingen ursäkt egentligen, men jag hade tidigare inte läst någon av Björn Ranelids romaner. Så läste jag i DN om Björn Ranelids senaste roman ”Tyst i klassen!” och då blev jag väldigt nyfiken och bestämde att nu är det verkligen dags att läsa något av honom.

Dessutom när han ju är så aktuell med sitt diktinspirerade bidrag i den svenska uttagningen till Melodifestivalen kände jag ännu mer att jag måste ha läst åtminstone en bok av honom.

”Tyst i klassen!” radar upp berättelser om barn som far illa, stammare som skär ut sin tunga, förlorade söner som kommer hem och slår ihjäl sina fäder, flickor som blir sexuellt utnyttjade och skadade för livet. Vi lever i kärlekslöshetens tid, men Ranelid hittar goda krafter där man sällan letar; hans bibliska förebild gick bland syndare och publikaner, Ranelid söker sina änglar i fängelse och på bilskroten.

Jag hade aldrig tänkt mig Ranelid som en författare som stod på underklassens sida och att han stod upp för de förtryckta.

Så här beskriver bokförlaget romanens handling och det är bra formulerat:
Kristina Lilja växer upp med föräldrar och sex bröder i ”Pinnakåkarna” i Malmö, ett område med nödbostäder som byggdes på 20-talet. Livet är hårt. Pappan super, slåss och trakasserar – med ödesdigra följder för fler än ett av hans barn. Hektor, som stammar, blir värst ansatt av fadern och Sixten skadas svårt när han bland kamraterna försöker få den respekt han inte får hemma. Men Kristina har ett eget öde och en begynnelse som är en gåta. När hon blir varse hur det ligger till lyckas hon bryta sig loss. Hon gör ett gigantiskt klass-språng och blir så småningom präst. Men utan hennes mamma Karin hade det inte gått. Karin är den som håller ihop familjen, sliter på dubbla jobb, och minns allt som hänt.
Tyst i klassen skildrar ett segregerat Sverige genom flera ögonpar. Med berättelsen om Kristinas liv från 40-talet till nutid har Björn Ranelid skapat ännu ett kvinnoporträtt som stannar i läsarens hjärta.

Tyvärr blev jag rätt besviken. Han beskriver och skildrar visserligen orättvisorna i samhället, klyftorna, segregationen pch förtrycket av de mest utsatta. Problemet är att han gör det för storslaget, han tar i för mycket, han berättar för mycket. Han skildrar, berättar och öser på med sitt fantastiska språk, målar med sitt stora ordförråd. Det är bara det att det blir för mycket. Det är han, författaren, som berättar och som är närvarande. Personerna, karaktärerna, träder inte fram själva. Det är sällan någon dialog över huvud taget, aldrig att vi som läsare får komma in i en situation, i en scen och höra och se vad som händer och själva skapa oss en bild, dra egna slutsatser. Det är han, författaren, som berättar och tolkar allt.

En rolig sak med boken är dock att Björn Ranelid har ett mycket bra språk, roliga bilder och han sätter samman ord på ett nyskapande sätt.
Redan från första raden kände jag igen Ranelid från alla gånger jag hört och sett honom i tv. Boken är skriven som om han satt och berättade det, så nära hans sätt att tala är boken skriven.

Men när jag följer karaktärernas liv och utveckling i en bok vill jag att det ska vara just de, karaktärerna, som träder fram inför mig, inte författaren i all sin storhet.

Björn af Kleen i Expressen är ännu mer kritisk än jag:

Jag råkar läsa Tyst i klassen! direkt efter en julsemester med P O Enquists Lewis resa, den stora boken om pingströrelsens 1900-tal. Att jämföra dessa romaner kan tyckas orättvist i överkant, men det finns gemensamma utgångspunkter. De skriver båda om ett Sverige – Enquist om en kvinnorörelse och Ranelid om ett kvinnoöde – som med religiositeten som hävstång reser sig ur fattig­misären.
Men där Enquists knappa ironier paradoxalt formar en varm hjältesaga får Ranelids slösande konstprosa något märkligt hårt och kallt över sig. Daniel Sandström brukar ibland betona att det är deras förädlade brister som gör stora författare stora. Regeln gäller tyvärr inte omvänt. En slarvigt gestaltad och grumligt tänkt roman kan inte räddas av författarens empatiska inlevelse med sina gestalter. Så grym är litteraturen.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Norske författaren Stig Sæterbakken är död

by

Den norske författaren Stig Sæterbakken är död, 46 år gammal. Fyra av hans romaner är översatta till svenska och utgivna på Vertigo förlag. I höst utkommer hans sista roman Gjennom natten, som hyllades i Norge när den kom hösten 2011.

Aftonbladet skriver:

I sina verk, både i romanerna och andra texter har Sæterbakken varit besatt av ondskan och ondskans uttrycksformer. Romanerna är resor in i själens mörker, in i skiten, tarvligheterna och äcklet. Ingen skratt, ingen gråt erbjuder befrielse. Ändå bländar de i sin klarsyn, sin totala oidealism.

Läs mer i DN, SvD samt nekrolog på Vertigo Förlags blogg.

Foto: Jo Michael

Läs även andra bloggares åsikter om

Möte med Tove Alsterdal – Sveriges skickligaste deckarförfattare

by

Drömmen om ett bättre liv, drömmen om ett samhälle med jämlikhet, fick människor att utvandra till Sovjetunionen under 1930-talet. Dessa människors drömmar är bakgrunden till Tove Alsterdals nya deckare.

Hennes debutbok ”Kvinnorna på stranden” hyllades av kritiker. Nu är hennes andra bok – ”I tystnaden begravd” – på väg ut i butikerna.
Tove Alsterdal har en förmåga att förena spänning med litterär prosa som gränsar till poesi.
Hennes bok är en både en deckare och en episk skildring av människors liv idag och hur vi påverkas av vår historia.

Jag mötte henne på ett café på Södermalm i Stockholm. Tove Alsterdal bor i Stockholm men har tillbringat somrarna under sin uppväxt i Norrland, i Tornedalen. En stor del av handlingen i nya boken utspelar sig där.

I mina ögon är Tove Alsterdal en av de litterärt skickligaste deckarförfattarna. Hon kan inte bara berätta en spännande historia utan skapar litteratur. ”I tystnaden begravd” är en spännande och episk berättelse, välskriven och den har mycket att berätta om livet i Sverige och i Ryssland idag.
– Jag vill berätta en allvarlig historia i underhållande format, säger Tove Alsterdal. Jag är själv inte road av enbart underhållning.

Kriminalromanen är inte bara ett bra redskap för att berätta en historia underhållande. Tove Alsterdal arbetar medvetet med att tänja på gränserna för deckarformatet.
– Det är roligt att använda kriminalromanens ramar för att göra något mer, testa vad som går att göra.

När jag läser hennes deckare slås jag av att språket emellanåt är rent poetiskt.
Jag frågar om hur läser mycket poesi.
– Jag tycker om poesi men läser inte så mycket poesi, säger hon men tänker efter en stund och lägger till:
– Jag har inte tänkt på det men jag är ju uppväxt med poesi. Stig Sjödin och flera andra arbetarpoeter fanns i familjens vänkrets när jag växte upp.

Hon skriver om ganska mycket, berättar hon.
– Jag tycker att språket är viktigt. Det får dock inte stå i förgrunden, det får inte bli för mycket.
Språket ska lyfta fram historien.

Den nya deckaren utspelas till stor del i norra Sverige, i Tornedalen – men också delvis i Ryssland. Tornedalen var ett starkt konfliktområde under 1930-talet.
– Det fanns byar där en tredjedel av befolkningen var strängt religiösa, en tredjedel kommunister och en tredjedel nazister.

Tove Alsterdal berättar att hon inspirerats av en historia i sin egen släkt. Det var många svenskar som utvandrade till Sovjetstaten under 1930-talet för att de bar på en dröm om ett bättre, mer rättvist samhälle. De blev gruvligt besvikna och många av dem hamnade i fångläger eller avrättades.

– De drevs av drömmarna om att skapa en annat liv. Nu i efterhand kan man tänka vilka idioter. Man visste ju inte hur det skulle utvecklas med förföljelser. Folk flydde från köerna till soppköken i USA och många trodde att kapitalismen var döende. Man trodde att arbetslösheten var utrotad i Sovjetunionen.

Att samla in fakta är viktigt för Tove Alsterdal. Hon ägnar mycket tid åt det för sina romaner. Inför att skriva nya boken läste hon massor om Ryssland och Sovjetunionen. Hon reste till Karelen och hon lurade sig till ett möte med säkerhetspolisen där.

– Jag ville vara där, känna hur det luktar, se hur det ser ut, uppleva hur de talar och höra vad de säger. Jag ville veta det och inte hitta på det, berättar hon.

– Jag ljög ihop en historia för att ta mig in.

Tove Alsterdals bok ångar av engagemang för samhällsfrågor. Det flesta av de stora svenska deckarförfattarna beskriver avigsidor av samhället och människor som drabbas.
-Jag har alltid varit engagerad i samhällsfrågor. Visst går det att se dagens deckarförfattare som nutidens arbetarförfattare, som beskriver människors liv idag, säger Tove Alsterdal.

Kortfakta om Tove Alsterdal
Tove Alsterdal, född 28 december 1960, är en svensk journalist och dramatiker.
Hon är född i Malmö, uppvuxen i Umeå och Stockholm, med en pappa från Värmland och en mamma från Tornedalen. Hon har bott i Luleå i flera år och bor nu i Stockholm med tre barn.
I september 2009 debuterade hon som romanförfattare med deckaren Kvinnorna på stranden. Hon skrev också, tillsammans med Helena Bergström, manuset till den svenska filmen Så olika som hade premiär i slutet av 2009.
Det är Tove Alsterdal som alltid är den första att läsa Liza Marklunds böcker. Hon träffade Marklund när de tillsammans gick journalistlinjen på Kalix folkhögskola.

Romanen/deckaren ”I tystnaden begravd” kommer i butikerna den 26 januari.
Mer om Tove Alsterdal på hennes hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vinn boken ”Jag kommer sen … ” och läs intervju med författaren Eva Wiklund

by

Boken ”Jag kommer sen …” av Eva Wiklund släpptes i september.

Tre av Kulturbloggens läsare kan vinna boken. Hur du gör för att kunna vinna boken läser du längre ned på denna sida, under intervjun med författaren Eva Wiklund.

Vad fick dig att göra boken?
– Jag träffade Anne-Britt Söderberg som förlorat sin dotter i diskoteksbranden i Göteborg, för en intervju till en veckotidning. Hon hade drabbats av varje förälders mardröm och även av andra tunga motgångar, men ändå stod hon där framför mig och strålade av energi och livslust. Jag blev oerhört nyfiken på hur hon lyckats hitta tillbaka till det goda i livet och hennes svar gjorde mig ännu mer nyfiken på henne som person. Hon har en inre styrka som smittar.
– Till en början var tanken att skriva hennes historia, men under mitt researcharbete hittade jag många intressanta fakta och spännande människor kring den här tragiska händelsen. Dessutom insåg jag att det inte fanns någon bok där hela branden speglas från början till slut &#8211 då fick det bli en bok där man både får Anne-Britts historia och hela historien kring branden.
– Jag skrev boken som en dokumentärroman för jag vill att läsaren ska få känslan av att vara där med Anne-Brittbåde i hennes med- och motgångar. Många säger också nu efteråt att det känns så att läsa &#8211 man sugs in i berättelsen och vill inte sluta läsa.

Känner du någon som drabbats av den fruktansvärda branden?
– Nej, jag kände ingen innan jag träffade Anne-Britt. Mitt minne från branden är det stora obehag jag kände när tidningarna rapporterade om hur de döda ungdomarnas mobiltelefoner ringde och ringde i fickorna utan att någon svarade och hur svårt detta var för brandmännen.
– I arbetet med boken har jag naturligtvis träffat många av de drabbade, både ungdomar som var med om branden, anhöriga, brandmän och vänner till Anne-Britts dotter Johanna som omkom.

Vem är du? Berätta lite kort om dig själv.
– Jag är från början sjuksköterska, men sadlade om till informatör och jobbade några år i Stockholm. Jobbade sedan drygt tio år som lokaltidningsjournalist i Värmland för att nu vara tillbaka i informatörsyrket. Jag har alltid älskat att skriva, ända sedan jag blev redaktör för skoltidningen Lappskaller på skolan i Harmånger i Hälsingland. Som journalist skriver jag gärna om starka levnadsöden, men ingen av mina böcker har varit planerad. Först stötte jag på handikappsimmaren Anders Olsson, som av egen kraft tog sig ur fem års morfindimma och idag går under benämningen ”Järnmannen”. Det tog bara någon timme innan jag bestämde mig för att hans historia måste bli en bok, ”Det finns ingen gräns. Sedan fick jag precis samma känsla i mötet med Anne-Britt Söderberg.
– När jag inte skriver så ägnar jag gärna tid åt friluftsliv, foto, mina barn och min sambo och snickrande på sommarstugan.

Bor du i Göteborg?
– Nej, jag bor i Kristinehamn i Värmland och jobbar i en grannkommun, Storfors. Men jag har vänner i Göteborg, bland annat en pastor som jobbade i Hammarkullen när branden inträffade.

Har du lärt dig något under projektets gång?
– Framför allt har det blivit ännu tydligare att man måste ta vara på de goda stunderna i livet. Man måste bygga på det man faktiskt har istället för att stirra sig blind på det man inte har.
– Jag har lärt mig att det inte är farligt att själv få tårar i ögonen under skrivprocessen &#8211 det kanske till och med är nödvändigt för att kunna skriva med hjärtat. Sen har jag lärt mig att det kan ta väldigt lång tid att skriva en så omfattande bok. Det finns så många spår att följa, så många öden och historier att beröras av. Men ska det bli en läsbar bok måste man prioritera och hitta en röd tråd. Den här boken skildrar en av all de historier som skulle kunna finnas runt den här tragiska branden.
– Av min textcoach Kurt Nurmi (chefredaktör för Pockettidningen R) har jag också lärt mig att skriva ännu mer i scener, så att du som läsare känner att du är där.

Hur skulle du själv beskriva boken?
– Som en inspirationsbok där man kan hämta mod och styrka att använda sig av i sitt eget liv. Man kan ju tro att det skulle vara en helt igenom sorglig bok, men det är det inte. Många berättar om både tårar och skratt. Framför allt berättar de om hur upplyfta och stärkta de känner sig efter att ha läst den. Sånt värmer verkligen – för det var ju det som var min ambition när jag började skriva boken som har tagit två år att få klar.

——–
Vill du få ett exemplar av boken ”Jag kommer sen …”?
Så här gör du för att vara med och tävla om ett exemplar.

Skicka en motivering till
tavla (snabel-a) kulturbloggen (punkt) com
Där du skriver en motivering, varför du ska vinna boken.

Glöm inte att skicka med din postadress, annars vet vi inte vart vi ska posta boken om du vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Be för mig i tusen år av Yiyun Li – svindlande

by

Titel: Be för mig i tusen år
Författare: Yiyun Li
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113020976

En ung kvinna och en medelålders man har varit förälskade i samma unge vackre man, en artist från Pekingoperan. Den unga kvinnan och den äldre mannen reser till USA tillsammans för att hon ska göra abort.

Det är två av de människor vi möter i novellsamlingen ”Be för mig i tusen är” är en novellsamling av amerikansk-kinesiskan Yijun Li.

Yiyun Li låter oss möta människor i Kina efter Mao, efter Himmelska fridens torg. Kina är en stor och mäktig nation, satt under kraftig förändring. Varje människa måste hitta sitt sätt att leva i denna mix av tusenåriga traditioner, en döende kommunism och en kapitalism som väller in över människorna.

Yiyun Li låter oss komma nära människorn. Det känns som om jag är inne i deras tankar och upplever deras känslor. Vad jag insett efter att ha läst dessa tio välskrivna noveller är att livet i Kina idag är präglat både av uråldriga traditioner, från taoism och konfucianism och av den stränga kommunismen och samtidigt översköljt av det kapitalistiska västerländska livet. Vi får möta pensionärer som ägnar dagarna åt att sitta på aktiebörsen och spela bort sina småpengar, vi får möta homosexuella som får smyga med vem de är, vi får möta en äldre generation som till varje pris vill få sina vuxna barn bortgifta. Vi träffar ett äldre par som fått en svårt handikappad dotter som hållit gömd i lägenheten, en skam och en hemlighet så stor att ingen av deras vänner känner till den.

Vi får möta människor som lever i ett system där det varit förbjudet att skaffa mer än ett barn och ett samhälle där människor blivit tvångsförflyttade till olika delar av landet och där en arbetare kunnat bli avstängd från sitt arbete på grund av bagateller.

Samtidigt som det är människor från Kina vi möter kan novellerna säga något till oss som inte är från den kulturella bakgrunden. Vi lever alla i denna globala mix av kulturkrockar från massor av olika håll.

Yiyun Li har en fantastiskt språk och hon kan säga så mycket med några få meningar. Ett av många stycken i novellsamlingen som fångade mig:

Inte ens vinden lyckades skära in mellan de varma kropparna som hade ställt sig längs båda sidorna av Michigan Avenue. Sasha trängde sig fram genom folkhopen. De såg så unga och bekymmerslösa ut, amerikanarna, uppsluppna som elever på skolutflykt. Hon avundades dessa människor som kunde stå i en lång kö framför ett popcornstånd och vänta på en påse nypoppade popcorn, kärlekspar som lutade sig mot varandra, barn som höll sig tätt intill sina föräldrar. De var födda till att vara sig själva, naiva och nöjda med sin naivitet.
”Jag skulle vilja byta med vem som helst av de”, sa Sasha …

Yiyun Li fångar där inte bara en känsla av en kines i exil utan säkert en känsla många av oss har känt: att vi tror att andra lever så mycket enklare och lyckligare än vi och att vi skulle ge vad som helst för att leva de andra okomplicerade lyckliga liv.

Yiyun Li, född 1972, växte upp i Beijing och kom till USA 1996 där hon bor med make och två barn. För boken belönades hon med Frank O’Connor International Short Story Award, PEN/Hemingway Award, Guardian First Book Award och California Book Award. Yiyun Li är bosatt i Kalifornien med sin familj och undervisar vid Mills College.

Novellformatet är stort, starkt och mycket blir sagt i det kortare formatet. Svindlande mycket.

Det slår mig att llera novellsamlingar har gett ut sista tiden.ag hoppas att det kan betyda att noveller är på väg att fånga läsarnas stora intresse. Att noveller kan bli de nya istället för deckare?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,