• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Folkteatern

Blinka lilla stjärna på Folkteatern – Förundran ledstjärna i varm välgjord barnpjäs

20 mars, 2015 by Mats Hallberg

blinkalilla

Blinka lilla stjärna
Regi/Musik:
Lars-Eric Brossner
Idé: Sara Wikström
Sceografi/Kostym/Docka:
Heidi Saikkonen
Ljus: Anna Wemmert
Dockmakare: Lars Carlsson
Urpremiär 20 mars 2015 på Vita Scenen, Folkteatern, Göteborg

Premiären sammanföll med världsteaterdagen för barn och unga. Som om det inte vore nog med sådan slumpens skönhet, inträffade ganska omgående efter premiären, en sällsynt och i ärlighetens namn svårupptäckt solförmörkelse. I Blinka lilla stjärna riktar såväl Bianca som publiken återkommande blickarna uppåt, mot himalvalvets lysande stjärnor åskådliggjorda av ett antal lyspunkter i den lilla salongen. Fundersamma Bianca görs av Sara Wikström, en ytterst uttrycksfull skådespelare med tidigare erfarenhet av att spela för de yngsta. Har för egen del uppskattat hennes rollprestationer alldeles särskilt mycket i Folkteaterns Orestien, Tre Kärlekar och i mästerverket Räls.

Jag har försökt mig på några gånger tidigare att skriva om föreställningar där målgruppen är nischad. Visst är det en ynnest att få träda in i en annan värld, men vid varje tillfälle måste jag justera mina sensorer. I teater för de i lågstadieåldern skruvar regissören upp de reglage han förfogar över. Sara Wikström ska på egen hand äga scenen, behålla greppet om åskådarna i en trekvart. Därför förmedlar hon episoder från sin uppväxt med större gester och tydligare tonfall än annars. Detta är ingen värdering utan ett konstaterande av hur genren i sig. Barnen klarade att behålla koncentrationen och jag hade gärna hört dem resonera om hur de uppfattade berättelsen.
Prisade dramatikern Mats Kjellbye samarbetade senast med den likaledes prisbelönta regissören Lars Eric Brossner i Bortom trädgränsen. Denna gång har Sara Wikström varit en viktig bidragsgivare till det stoff som historien formerar sig kring. På vägen in till Folkteaterns vita scen kan man gå i påmålade fotspår.

På ena väggen syns Biancas livscykel i form av en mängd fastsatta skor. När vi installerat oss blir det mörkt, ovan nämnda stjärnor tindrar medan vi omges av Brossners rogivande musik. Sedan tänds ljuset. Under denna öppnande sekvens har Wikström gjort entré utan att vi märkt hur. Hon sitter bortvänd på en plattform ett par meter ifrån första raden. Den ganska rapsodiska berättelse hon gestaltar, tror jag triggar barnen att tänka vidare själva. Varför blev livet på ett visst sätt? Hur skulle det vara om den lilla flickan, kunde ringa till framtiden för att få veta vad som hända henne?

Pjäsen är uppbyggd av mycket filosoferande tankar och obesvarade frågor. Till sin hjälp att bolla idéer och i en rörande scen visa Biancas omhändertagande förmåga, finns en docka i tyg och trä. Förutom att hänfört betrakta stjärnor utmanade rollfiguren som flicka naturens krafter. Vi ser skådespelarens kropp skaka effektfullt när vinden viner på föräldrahemmets tak. Min tolkning efteråt i samspråk med publikvärd, är att Wikström, Kjellbye och Brossner gestaltar ett sorgearbete. Det handlar om minnen av en lillasyster, vars storasyster bekänner att hon en gång agerade elakt. Därför tvingas hon leva med skulden och skammen.

Helt plötsligt slår det mig att föreställningen – med undantag av en utläggning om förtretlig koskit – i princip saknar skratt, Visst är det värt att beundra teatermänniskor som inte väjer för svåra viktiga frågeställningar? Trion Lars Eric, Mats och Sara har skapat meningsfull, emellanåt magisk, barnteater, vars stora förtjänst är att tilltala en ung publik i ögonhöjd.

Foto: Lina Ikse

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Folkteatern, Göteborg, Teaterkritik

Sanning c/o Folkteatern – Långt ifrån helgjuten trippel

15 mars, 2015 by Mats Hallberg

sanningfolkteatern

Sanning c/o Folkteatern
Not Based on a True Story – En mängd möten med göteborgare som har fått berätta vad de tycker att teater ska handla om.
Variation av Kristian Hallberg
Möjligtvis har det inträffat en incident av Chris Thorpe
Premiär på Folkteatern i Göteborg 14 mars 2015

Kommer behandla pjäserna var för sig, fast berörinspunkter finns. De ingår i samlingsrubriken Sanning c/o Folkteatern, men är inte någon egentlig triptyk. Jag lämnade teatern efter drygt fem timmar relativt besviken. Och då hade jag ändå sett några enskilda scener som jag tyckte mycket om. Blev i mastigaste laget att sätta i sig en hel trippel. Å andra sidan gillade jag olikheter i temperament och tilltal. Gemensamt för samtliga tre föreställningar är att ett platsbyte gjorts mellan scen och salong. Vi sitter på gradänger och tittar mot en scen utan upphöjning inramad av gigantiska gulrosa draperier och en sammetsröd ridå. Framför ridån går Jonas Sjöqvist igenom förutsättningarna och applicerar folk – på – stan – önskemål på de tre föreställningarna. Allt sker i en uppsluppen anda. Som ljudkuliss hörs en entonig, i längden enerverande slinga, som inte upphör förrän en bit in i första pjäsen.

Först ges Variation av Kristian Hallberg i regi av Frida Röhl, Fokteaterns nytillträdda konstnärlige ledare. Huvudpersonen får till sig från förskolan (bara han som inisiterar på att använda detta ord) att sonen yttrat sig på ett sätt som kan tolkas som rasism. Detta är den springande punkten i en minst sagt intensiv pjäs. Hallberg är en flitigt spelad dramatiker med förmågan att ta pulsen på samtiden. Här konfronterar han en världsförbättrande man med dennes självbild. I öppningsscenen sitter K – revolutionerande nog spelad av Sana Hultman – med sin mamma på restaurang i Danmark. En rolig tänkvärd scen, om än alltför utdragen, ackompanjerad av ett bombardemang av frågor och motfrågor från ensemblen.

K som är vegetarian av poltiska skäl och driver flera antirasistiska projekt, spekulerar och resonerar om hur leva som man lär. ”Danmark är problematiskt, borde kanske bojkottas?” K anklagar den som han anser slappa omgivningen som inte protesterar, inte är konsekvent och inte är noga med språket. Följden blir omöjliga relationer på grund av blockeringar och oviljan att ta in en sammansatt verklighet. I det sinnrika slutet vänds allt emot en person som gjort sig odräglig och därför själv åtalas. Någon som hatar tystnad och alltid tar diskussionen, beordras just tystnad som stratetigisk lösning. Hoppas ni ursäktar spoilern, som ändå inte avslöjar riktigt allt. Det här verkar antagligen jätteintressant och det fanns mycket positivt. Gillade skarpt Jonas Sjöqvist som 6-åring. Blir otroligt roligt när han levererar en fors av repliker bestående av påståenden och kluriga frågor. Som besatt av fotboll får han sin allvetande pappa på fall när han blandar herr- och damfotboll. Elisabeth Göransson kreerar förtjänstfullt den kuvade mamman som får ta emot all bitterhet från K. Tyckte om Charlotte Trulsens sätt att ta sig an sina två roller. När hon gör en framgångsrik yrkeskvinna, tillika mamma till den ostyriga grabb som ska ha blivit utsatt för den rasistiska incidenten, då bevisas att världen sällan kan ses i svart eller vitt.

Och det pedagogiska smarta slutet är värt att återigen lyftas fram. Varför då inte helnöjd? Till sin form är Variation egendomligt lös i kanterna. Mitt i brister ensemblen ut i en sång out of nowhere utan förklaring. Vissa ofullständiga svar, jämte motfrågor byggda på ovilja att ta in information, blir tröttsamma i längden. Kören som förhör K går in och ut ur sina roller, vilket tar ett tag att vänja sig vid. En ojämn uppsättning med åtskilliga enskilda toppar blir mitt helhetsomdöme.

Möjligtvis har det inträffat en icident är skriven av Chris Thorpe som är verksam i Leeds. Utifrån pjäsens format kan man förstå att han jobbat mycket med soloperformance jämte radioteater. Tolkar hans manus om destruktiv övertygelse, gör dels en ung regissör under utbildning vid namn Fredrik Lusth, dels dramaturgen Magnus Lindman. Till sitt förfogande har de eminenta Lisa Lindgren från Göteborgs Stadsteater, skådespelarstudenten Daniel Dahlin, Zardasht Rad med både Dramaten och TV på meritlistan och i en biroll människorättsaktivisten Haroon Natan. Jag hade stora besvär med att hålla mig vaken för att ta emot styckets långa berättelser. Till en anställd i baren yppade jag efteråt att det var ett sömnpiller. (Till mitt försvar måste sägas att jag hade varit på extremt vital premiär kvällen före och sovit otillräckligt efter två recensionsjobb.) Hur som helst, är bara att erkänna att ganska statiska framföranden utan gestaltning inte är min kopp te. Hjälper inte att de på scen till fullo behärskar sina textmassor. Monologerna som de drivna skådespelarna framför förenas av gemensam tematik. De påstås kretsa kring hjältemod och kompromiss, katastrof eller revolution. Ska noteras att en av männen laborerar med två monolger, en i jagform om en kallblodig terrorist och en om den förevigade demonstrant som ställde sig framför en stridsvagn på Himmelska fridens torg. Ensemblen förenas i slutet genom att utgöra avancerad talkör. Titeln på engelsmannens manus är väldigt medvetet missvisande.

Till sist är vi framme vid den happening som går under namnet Not based on a true story. Vad vi ser har sitt ursprung i de insamlade förslag som omnämndes i min introduktion. Resultatet blir ett sammelsurium av högläsning från lappar och fascinerande krumsprång. Finns mycket som är roligt, meningsfullt och emellanåt till och med genialt. Den ”stackars” K gör – dragandes på en fulllastad kärra – åter entré genom att därefter ta sig ut från teatern, för att tillsammans med andra iscensätta en demonstration. En brasklapp är emellertid på sin plats. Dramaturg Lindman borde tillsammans med regissör Röhl, ha ägnat sig mer åt vad som kallas ”kill your darlings”. Ibland tror jag bestämt att de som meverkar på scen, vilket inkluderar delar av tekniska personalen, har mer roligt än vi i publiken har. Två aktörer som förtjänar överbetyg är dialektkonstnären Lycke Claesson (medverkar också i Variation) och Folkteaterns skickliga komedienne Lena B Nilsson.

Överhuvudtaget sågs många festliga förklädnader och hördes åtskilliga rappa repliker. Men en del texter var också övermåttan pretentiösa. Iförd guldglansig vid klänning fyller kompositören Amnina Hocine en viktig funktion i denna happening. Alla sånger är inte jättelyckade, men jag njöt av det sound hon skapade på sluttampen, ett sound som fick skådespelarna att lustfyllt röra sig till musiken. Mitt i allehanda uppslag utifrån och inifrån ensemblen förekom bland andra Shakespeare, Nietzsche, Jesus, Bergman och snubbelfarser. ”Det är dålig stämning på jorden” löd en banderoll som ensemblen tog spjärn emot. Är knappast vettigt att mer beskriva eller bedöma ett sådant här spretigt och mäktigt allkonstverk.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Folkteatern, Göteborg, Scenkonst, Teaterkritik

Området på Folkteatern: Robert Söderberg fomidabel i ångestfylld thriller

25 januari, 2015 by Mats Hallberg

omradetFolkteatern

Området – De övergivna
Av: Dennis Kelly
Regi och översättning: Kim Lantz
Ljus- och ljudkomposition: Peter Weicht
Scenrum: Kim Lantz, Jon Riksén, Peter Weicht
Folkteatern i Göteborg
Premiär söndag 18 januari 2015
Föreställning som recenseras: 23 januari 2015

Ett svartklätt medelålders par har precis satt sig vid matbordet i halvmörkret. De är i färd med att avnjuta en romantisk middag. Sonen befinner sig hos farmor. Dennis och Ellen har på något sätt lyckats ordna sin tillvaro, bortsett från att de bor i ett otryggt område. Paret hinner dock inte skörda frukterna av sitt arrangemang förrän de får ovälkommet besök. Brodern, som har anförtrotts nycklar, kommer instörtandes i lägenheten med blodig vit skjorta. Detta är öppningsscenen i en ganska nyskriven uppfordrande enaktare av prisbelönte engelsmannen Dennis Kelly (1970). Kim Lantz, som översatte den för Dalateatern, har sagt att pjäsen blir den sista han regisserar innan han pensionerar sig.

Uppsättningen är ett samarbete mellan Folkteatern, Stadsmissionen och den blomstrande rörliga ensemblen – bestående mestadels av amatörer – med det missvisande namnet Unga Folkteatern. På en givande heldag för ett antal år sedan såg jag tioårsjubiléet. På sistone har jag sett tre av deras produktioner, varav ett par har spelats i Johanneskyrkan. Ofta har resultatet blivit utomrdentligt. Man gör inget halvhjärtat. Av välunderrättad källa har jag fått reda på, att de tre skådespelarna inte är främmande för den miljö detta kammarspel kretsar kring, även om deras yrken anges vara präst, socionom och före detta takläggare. I marknadsföringen av Området – de övergivna har man varit tydlig med att vi kommer få bevittna en feel bad –historia, vilket gör oss kanske mer mottagliga. Jag blir tagen och hajar till när berättelsen får alltfler konturer, alltfler nivåer av komplikationer. Men oväntat nog infinner sig ingen klump i halsen, ingen tår i ögonen eller någon svett i armhålorna.

Nina Hakkarinen, Kim Bredefeldt och inte minst Robert Söderberg vet hur obehag framkallas, hur repliker ska få effekt samt hur man agerar i samklang. Varför reagerar då inte min kropp som förväntat? Tror paradoxalt nog att det beror på att man bottnar så väl i sina starkt utmejslade roller, även om karaktären Dennis emellanåt är svår att greppa. Trion har var för sig ETT tonfall och EN uppsättning uttryck. Kroppspråk, pauser och röstläge har de antagligen jobbat fram tillsammans med rutinerade regissören Lantz. Men jag uppfattar det som att de hämtar från sig själva. Här är jag ute på djupt vatten, fast jag vill ändå försöka analysera mina intryck. Hakkarinens roll är intensiv, kompromisslös och hängiven uppgiften. Hon kränger med sin ståndpunkt och försöker vara slug. En stark prestation som ändå inte riktigt kan mäta sig med pjäsens motor. En motor som mycket medvetet gör allt utom att spinna på jämna mjuka varvtal, tvärtom ägnar sig figuren Liam åt att manipulera och härska. Det märks att Söderberg blivit en fulländad skådespelare, vars lyskraft gör att han likt en Örjan Ramberg på Dramaten kan äga den trånga scenen.

Hur långt är du beredd att gå för att skydda ett syskon/ en anhörig? Hur avskärmad och likgiltig inför ”andra sorts människor” kan du vara? Hur mycket i livet avgörs av orättvisor respektive eget taget ansvar? Det är sådana här svårbemästrade frågor som hyllade Området handlar om. Missunsamme Dennis beskriver sin brist på tillhörighet: ”Jag är som vore jag en död katt på er soffa. ”Uppsättningen är sparsam på scenografi. Finns emellertid en stark symbolik i ett kramdjur som hela tiden finns med. Och den gripande upplösningen ges en extra dimension i och med sonens ankomst. Vidare bör noteras att publiken sitter runtom bara metrar ifrån det kusliga som utspelas på scen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Folkteatern, Göteborg, Scenkonst, Teaterkritik

Kravallnatten på Folkteatern i Göteborg tar upp folkliga proteströrelser i Sverige

5 september, 2013 by Redaktionen

kravallnatten

Folkteatern i Göteborg och Radioteatern bjuder in till Kravallnatten som är en heldag om kravaller och folkliga proteströrelser den 14 september.

Ett pressmeddelande berättar om Kravallnatten:
Brödupproret 1917, rasupploppen i USA på 60-talet, Göteborgskravallerna 2001, Parisupploppen 2005, Grekland 2008, England 2011 och Husby 2013. Listan kan göras lång på de kravaller med stenkastning och bränder som genom historien inträffar i våra storstäder.
KRAVALLNATTEN är en heldag på Folkteatern om folkliga proteströrelser i vår och andra tider. Under dagen kan man lyssna på Radioteaterns ”Göteborgsdekalog” – tio pjäser som kretsar kring Göteborgshändelserna 2001. Lyssningarna varvas med samtal och debatt om kravaller och folkliga proteströrelser. Dagen avslutas med en läsning av America Vera-Zavalas nyskrivna pjäs ”Kravall” och en konsert med göteborgsrapparna MAKTSKIFTET.
Medverkande: Ulf Bjereld (prof. i statsvetenskap), Hans Abrahamsson (fredsforskare vid GU och medlare i demonstranternas kontaktgrupp under EU-toppmötet 2001), Åsa Melldahl (författare och regissör, ”Göteborgsdekalogen”), America Vera-Zavala (dramatiker, aktivist och en av grundarna av Attac Sverige), Theo Papaiannou (Vägvalet), Pantrarna – för upprustning av förorten, Stina Oscarson (Radioteatern), Mikael Löfgren (teaterkritiker), Maktskiftet, m fl.

Medverkande:
Ulf Bjereld (prof. i statsvetenskap), Hans Abrahamsson (fredsforskare vid GU och medlare i demonstranternas kontaktgrupp under EU-toppmötet 2001), Åsa Melldahl (författare och regissör, ”Göteborgsdekalogen”), America Vera-Zavala (dramatiker, aktivist och en av grundarna av Attac Sverige), Theo Papaiannou (Vägvalet), Pantrarna – för upprustning av förorten, Stina Oscarson (Radioteatern), Mikael Löfgren (teaterkritiker), Maktskiftet, m fl.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Scen, Teater Taggad som: Folkteatern, kravaller, Radioteatern, uppror

Den flygande handläggaren på Folkteatern – Funktionellt och dråpligt

20 januari, 2013 by Redaktionen

denflygande

Den flygande handläggaren
Av: Gertrud Larsson
Regi: Natalie Ringler
Scenografi och kostym: Lisa Hjertén
Ljus och video: Ludde Falk
Mask: Lars Carlsson
Folkteatern i Göteborg
Premiär 18 januari 2013

denflygandehandlaggaren

Gertrud Larssons pjäs om nyordningen på Försäkringskassan var en framgång på Uppsala Stadsteater. Lyckas Folkteatern i Göteborg lika bra med att sätta fokus på missförhållanden som orsakat så oerhört stort lidande? Utan att vara fullkomligt begeistrad av vad jag såg, hävdar jag att ensemblen gått i land med uppgiften. Materialet man knådat till en fungerande helhet har en karaktär som är idealisk för skådespelarna.

De får sitt lystmäte av att frossa i roller där maktmänniskor framställs som fåniga och ömkliga. Undantaget utgörs av Anders Granell i sin i dubbel mening upphöjda Göran Persson. Den intrigerande handlingskraftige statsministern blir med sina direktiv och utnämningar roten till allt ont, de galenskaper han initierat blottlägger i accelererande hastighet att visionerna i praktiken blivit kontraproduktiva. I konsulternas tankemodeller ses kunden som en belastning, någon som överutnyttjar systemet eller någon som får skylla sig själv. Vad som i det så kallade Programmet har som mål att bli enkelt, snabbt och rätt; ska ses som förevändning för att bli kostnadseffektiv. Och då blir de stackars kunderna ett hot mot verksamheten.

Regissör Natalie Ringler har låtit skådespelarna ta ut svängarna. Spelstilen är rapp och tablåerna skiftar snabbt. Olika musikaliska upptåg bidrar till inramningen. Hela idén med att belysa ett snitt ur en misslyckad politisk verklighet, vars verkningar fortfarande är förödande, har uppenbara likheter med Apatiska för nyböjare. Dock är inte tempot lika uppskruvat eller groteska inslagen lika framträdande i de sorgliga turerna kring Försäkringskassan. Däremot definierar båda dramerna aktuella samtidsproblem, de skyldiga hängs ut och excesserna på scen blir en slags reningsprocess för publiken. Pjäsförfattaren har sagt att hon hämtat allt stoff från faktiska händelser. Den i detta fall otäcka parollen att verkligheten överträffar dikten stämmer således, möjligen några snäpp åtskruvad med hjälp av Kafka och nyspråk a la Orwell. Vad som tillförs med bravur av ensemblen är porträtt på existerande personer, ofta festliga parodier som gränsar till nidbilder. Ett exempel på hur verklighet och dikt kan glida ihop är att i pausen pratar jag helt kort med riksdagsledamot som haft Göran Persson som sin chef.

Mest minnesvärda ur det brokiga persongalleriet är i en ömklig huvudroll generaldirektör Curt Malmborg, den dominanta Majvor Isaksson som i befattning som produktionsdirektör är Curts pådrivare samt socialförsäkringsminister Christina Husmark Persson med markant läspande. Sätter tänderna i dessa maktberusade potentater gör veteranerna Lars Magnus Larsson, Ulla Svedin och Lena Birgitta Nilsson. Dessa och ännu fler lustmord är pjäsens största styrka. Det blir skrattretande tydligt att en trängd chef riskerar falla på eget grepp. Stackars Curt med C beskrivs som nyttig idiot, han har inte inflytande och klarar inte media. När myndigheten hamnar i dålig dager vill man förbättra sin image genom att göra reklam. Jonas Sjökvist gör en mycket humoristisk biroll i form av filmare utrustad med hörlurar. All energi som läggs på att kommunicera detta snömos till budskap, är tacksamt att angripa för en påläst förfärad kritiker. Gertrud Larsson skriver i programbladet hur obegripligt det var att något som skulle bli så föredömligt, istället blev en katastrof.

Navet i den dramaturgiska konstruktionen är en trotjänare som flyttas runt. Marianne är en bitter ganska uppgiven handläggare spelad av Elisabeth Göransson Hon råkar sammanföras med generaldirektören ett antal gånger. Vid deras första möte fyrar hon av en bitsk replik när Curt vill att FK ska jämföras med Mc Donalds. Marianne blir i slutskedet en hämnande superwoman efter att ha tagit emot ett fruktansvärt besked på telefon. Hon gör vad hon måste, nämligen förpassar den nye lismande ministern på besök, till brinnande underjorden. Summa summarum en kuslig och roande pjäs som är skoningslöst autentisk. Någon scen i första akten går aningen på tomgång och pricken över i:et saknas. Den flygande handläggaren är kanske inte någon dundersuccé, men en habil produktion som absolut tjänar sitt goda syfte. Den passar perfekt för den lokala fackklubben.

Text: Mats Hallberg

Medverkande: Ulla Berg Svedin, Karin de Frumerie, Anders Granell, Elisabeth Göransson, Lars Magnus Larsson, Lena Birgitta Nilsson, Niklas Roman och Jonas Sjöqvist

Foto: Patrik Gunnar Helin

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Folkteatern, Göteborg, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmrecension: Quo Vadis, Aida – Utan tvekan en av de starkaste filmerna som skapats under 2000-talet

Quo Vadis, Aida Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Quo Vadis, Aida – Utan tvekan en av de starkaste filmerna som skapats under 2000-talet

Bokrecension: Pojken från skogen av Harlan Coben – några kvällars underhållning i alla fall

Pojken från skogen Författare Harlan … Läs mer om Bokrecension: Pojken från skogen av Harlan Coben – några kvällars underhållning i alla fall

Filmrecension: Slalom – angelägen och konstnärligt välgjord

Slalom Betyg 4 Svensk biopremiär 5 mars … Läs mer om Filmrecension: Slalom – angelägen och konstnärligt välgjord

Åre Sessions satsar digitalt – Molly Sandén, Fricky, Jesper Tjäder m.fl bland de medverkande

I väntan på att åter kunna arrangera en … Läs mer om Åre Sessions satsar digitalt – Molly Sandén, Fricky, Jesper Tjäder m.fl bland de medverkande

Lyssna: Wolf Alice – The Last Man on Earth

Wolf Alice, från Storbritannien, vinnare … Läs mer om Lyssna: Wolf Alice – The Last Man on Earth

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in