Folkteatern

Sanning c/o Folkteatern
Not Based on a True Story – En mängd möten med göteborgare som har fått berätta vad de tycker att teater ska handla om.
Variation av Kristian Hallberg
Möjligtvis har det inträffat en incident av Chris Thorpe
Premiär på Folkteatern i Göteborg 14 mars 2015

Kommer behandla pjäserna var för sig, fast berörinspunkter finns. De ingår i samlingsrubriken Sanning c/o Folkteatern, men är inte någon egentlig triptyk. Jag lämnade teatern efter drygt fem timmar relativt besviken. Och då hade jag ändå sett några enskilda scener som jag tyckte mycket om. Blev i mastigaste laget att sätta i sig en hel trippel. Å andra sidan gillade jag olikheter i temperament och tilltal. Gemensamt för samtliga tre föreställningar är att ett platsbyte gjorts mellan scen och salong. Vi sitter på gradänger och tittar mot en scen utan upphöjning inramad av gigantiska gulrosa draperier och en sammetsröd ridå. Framför ridån går Jonas Sjöqvist igenom förutsättningarna och applicerar folk – på – stan – önskemål på de tre föreställningarna. Allt sker i en uppsluppen anda. Som ljudkuliss hörs en entonig, i längden enerverande slinga, som inte upphör förrän en bit in i första pjäsen.

Först ges Variation av Kristian Hallberg i regi av Frida Röhl, Fokteaterns nytillträdda konstnärlige ledare. Huvudpersonen får till sig från förskolan (bara han som inisiterar på att använda detta ord) att sonen yttrat sig på ett sätt som kan tolkas som rasism. Detta är den springande punkten i en minst sagt intensiv pjäs. Hallberg är en flitigt spelad dramatiker med förmågan att ta pulsen på samtiden. Här konfronterar han en världsförbättrande man med dennes självbild. I öppningsscenen sitter K – revolutionerande nog spelad av Sana Hultman – med sin mamma på restaurang i Danmark. En rolig tänkvärd scen, om än alltför utdragen, ackompanjerad av ett bombardemang av frågor och motfrågor från ensemblen.

K som är vegetarian av poltiska skäl och driver flera antirasistiska projekt, spekulerar och resonerar om hur leva som man lär. ”Danmark är problematiskt, borde kanske bojkottas?” K anklagar den som han anser slappa omgivningen som inte protesterar, inte är konsekvent och inte är noga med språket. Följden blir omöjliga relationer på grund av blockeringar och oviljan att ta in en sammansatt verklighet. I det sinnrika slutet vänds allt emot en person som gjort sig odräglig och därför själv åtalas. Någon som hatar tystnad och alltid tar diskussionen, beordras just tystnad som stratetigisk lösning. Hoppas ni ursäktar spoilern, som ändå inte avslöjar riktigt allt. Det här verkar antagligen jätteintressant och det fanns mycket positivt. Gillade skarpt Jonas Sjöqvist som 6-åring. Blir otroligt roligt när han levererar en fors av repliker bestående av påståenden och kluriga frågor. Som besatt av fotboll får han sin allvetande pappa på fall när han blandar herr- och damfotboll. Elisabeth Göransson kreerar förtjänstfullt den kuvade mamman som får ta emot all bitterhet från K. Tyckte om Charlotte Trulsens sätt att ta sig an sina två roller. När hon gör en framgångsrik yrkeskvinna, tillika mamma till den ostyriga grabb som ska ha blivit utsatt för den rasistiska incidenten, då bevisas att världen sällan kan ses i svart eller vitt.

Och det pedagogiska smarta slutet är värt att återigen lyftas fram. Varför då inte helnöjd? Till sin form är Variation egendomligt lös i kanterna. Mitt i brister ensemblen ut i en sång out of nowhere utan förklaring. Vissa ofullständiga svar, jämte motfrågor byggda på ovilja att ta in information, blir tröttsamma i längden. Kören som förhör K går in och ut ur sina roller, vilket tar ett tag att vänja sig vid. En ojämn uppsättning med åtskilliga enskilda toppar blir mitt helhetsomdöme.

Möjligtvis har det inträffat en icident är skriven av Chris Thorpe som är verksam i Leeds. Utifrån pjäsens format kan man förstå att han jobbat mycket med soloperformance jämte radioteater. Tolkar hans manus om destruktiv övertygelse, gör dels en ung regissör under utbildning vid namn Fredrik Lusth, dels dramaturgen Magnus Lindman. Till sitt förfogande har de eminenta Lisa Lindgren från Göteborgs Stadsteater, skådespelarstudenten Daniel Dahlin, Zardasht Rad med både Dramaten och TV på meritlistan och i en biroll människorättsaktivisten Haroon Natan. Jag hade stora besvär med att hålla mig vaken för att ta emot styckets långa berättelser. Till en anställd i baren yppade jag efteråt att det var ett sömnpiller. (Till mitt försvar måste sägas att jag hade varit på extremt vital premiär kvällen före och sovit otillräckligt efter två recensionsjobb.) Hur som helst, är bara att erkänna att ganska statiska framföranden utan gestaltning inte är min kopp te. Hjälper inte att de på scen till fullo behärskar sina textmassor. Monologerna som de drivna skådespelarna framför förenas av gemensam tematik. De påstås kretsa kring hjältemod och kompromiss, katastrof eller revolution. Ska noteras att en av männen laborerar med två monolger, en i jagform om en kallblodig terrorist och en om den förevigade demonstrant som ställde sig framför en stridsvagn på Himmelska fridens torg. Ensemblen förenas i slutet genom att utgöra avancerad talkör. Titeln på engelsmannens manus är väldigt medvetet missvisande.

Till sist är vi framme vid den happening som går under namnet Not based on a true story. Vad vi ser har sitt ursprung i de insamlade förslag som omnämndes i min introduktion. Resultatet blir ett sammelsurium av högläsning från lappar och fascinerande krumsprång. Finns mycket som är roligt, meningsfullt och emellanåt till och med genialt. Den ”stackars” K gör – dragandes på en fulllastad kärra – åter entré genom att därefter ta sig ut från teatern, för att tillsammans med andra iscensätta en demonstration. En brasklapp är emellertid på sin plats. Dramaturg Lindman borde tillsammans med regissör Röhl, ha ägnat sig mer åt vad som kallas ”kill your darlings”. Ibland tror jag bestämt att de som meverkar på scen, vilket inkluderar delar av tekniska personalen, har mer roligt än vi i publiken har. Två aktörer som förtjänar överbetyg är dialektkonstnären Lycke Claesson (medverkar också i Variation) och Folkteaterns skickliga komedienne Lena B Nilsson.

Överhuvudtaget sågs många festliga förklädnader och hördes åtskilliga rappa repliker. Men en del texter var också övermåttan pretentiösa. Iförd guldglansig vid klänning fyller kompositören Amnina Hocine en viktig funktion i denna happening. Alla sånger är inte jättelyckade, men jag njöt av det sound hon skapade på sluttampen, ett sound som fick skådespelarna att lustfyllt röra sig till musiken. Mitt i allehanda uppslag utifrån och inifrån ensemblen förekom bland andra Shakespeare, Nietzsche, Jesus, Bergman och snubbelfarser. ”Det är dålig stämning på jorden” löd en banderoll som ensemblen tog spjärn emot. Är knappast vettigt att mer beskriva eller bedöma ett sådant här spretigt och mäktigt allkonstverk.