Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Folkteatern

Jag var här först – En pärla om vingklippta kvinnor

by

jagharharforst

Jag var här först – del 1 i Roadtrip i regionen
av Kristian Hallberg
Folkteatern, Göteborg
Premiär 27 januari 2016

Flyttar romer runt på grund av ryktesspridning eller beror på det på något annat? Detta är en central frågeställning i Kristian Hallbergs nya kortpjäs, första av tre i projektet Roadtrip i regionen. Uppmärksammade utställningen Vi är romer på Göteborgs Stadsmuseum var en utgångspunkt i skrivandet. Att den knaggliga dialogen mellan två omaka individer, som båda vistas i utanförskap, äger rum just i Lilla Edet är ingen slump. Dramatikern ville insupa stämningar i västsvenska orter där SD har starkt fäste.

Hallberg vars pjäser på sistone satts upp i Sveriges tre största städer, säger i intervju att han kan förstå tjusningen med mindre orter. Men uttalandet motsägs av de dagboksutdrag som publiceras i programmet, vilka återger allmän torftighet och ett begränsat utbud. Vill tala om att jag i fjol såg en lyckad iscensättning av 80-talistens listiga Variationer på Folkteatern.
Vad vi skådar är ett delvis absurt, delvis uppfordrande kammarspel vars spelplats är en föga lönsam änglabutik. Innan premiärpubliken kommit på plats i den lilla salongen hörs en vacker kör av kvinnoröster i högtalarna. Under tiden sitter en person med ryggen emot oss och tillverkar pappersänglar.

Berättelsen börjar med att hon överraskas av besök. Bakgrunden är att Innehavaren Elisabeth vill ha sällskap, därför annonserar hon efter personal. Kringflackande Samatha råkar få syn på jobberbjudandet, kliver in ackompanjerad av himmelska toner. Som enda sökande får hon utan referenser jobbet. De turas om att packa upp och stå i kassan, fast kunderna uteblir.

Kommunikationen dem emellan går knackigt. Butiksinnehavaren tar tillfället i akt att agera chef, låter frustrationen gå ut över den nyanställde. Misstänksamhet frodas snarare än systerskap, vilket leder till ofrånkomlig uppgörelse efter att en lapp satts upp på dörren. Vändpunkten kommer när de sköra kvinnorna kan dela sin utsatthet. Varför vet vi så lite om varandra, om de som vi umgås med i arbetslivet? Detta är ett tema i Jag var här först. Dialogen är vass och korthuggen, stör mig inte på att Hallberg odlat sin fäbless för krackelerande kommunikation genom att trava avsiktliga missförstånd på hög. Manus är lika mycket förhöjning som realism. Inte för inte är underrubriken vardagsmagi i Lilla Edet. Texten kretsar mycket kring att bli betraktad och granskad. Hur handskas gestaltarna vi ser på scen med sådan problematik?

roadtripVar intressant att höra radioinslag i P4 om hur Lena B Nilsson (Elisabeth) och Sara Wikström (Samantha) tagit sig an sina roller. De berättade att engelskspråkige regissören Gary Whitaker – hans första regiuppdrag hos Folkteatern – introducerat dem för nya arbetsmetoder genom att bland annat dela upp manus i sektioner. Flitigt anlitade Karin Dahlström står för scenografi & kostymdesign. Noterade främst alla pappersänglar hängandes i innertaket, Nilssons vita vida blus och den kvadratiska träkonstruktion; ett bygge som regissören liknat vid en tryckkokare. Stycket är kort, uppskattningsvis 50 minuter, vilket innebär nedslag i två karaktärer på bekostnad av fördjupning. Men trots kortvarig dramatik, hinner kontrahenterna karva i varandras psyken, vilket vittnar om textens kvalitet.

Jag har sett skådespelarna i ett otal roller i ett drygt decennium. De brukar suveränt behärska de utmaningar de ställs inför, inget undantag denna gång. Som vanligt sensibelt samspel och stark scennärvaro! Paret på scen är föredömliga uttolkare av ett angeläget drama, vars pendlingar mellan seriositet och avväpnande humor är värda rungande applåder. Vad jag tar med mig är fina rollprestationer och framför allt en intelligent pjäs som manar till eftertanke. Om finansiering kan ordnas, är tanken att denna pärla till enaktare ska ut på turné.

Drömmar på Folkteatern i Göteborg – Anmärkningsvärt formexperiment utan fäste

by

drommar

Drömmar
Premiär 28 november 2015 på Röda Scenen på Folkteatern i Göteborg
Ett samarbete mellan Folkteatern och Göteborgs Stadsmission
Idé/Koncept/Regi:
Davide Iodice
Dramaturg/Författare:
Isabel Cruz Liljegren
Scenografi/Kostymdesign:
Tiziano Fario
Livemusik/Kompositör:
Harriet Ohlsson

När Folkteatern presenterade innevarande säsong såg jag en ofärdig scen ur Drömmar, en kortis som väckte min nyfikenhet. Vill omgående tala om att projektets kompositör och livemusiker Harriet Ohlsson, vid nämnda teaterträff gav mig en kittlande skjuts in i vad som kallas ”ett utforskande teaterprojekt om skapande”. Utan att ha blivit mycket klokare har jag nu sett det färdiga resultatet. Funderar på förhållningssätt och läst på en del. Har självfallet låtit bli att snegla på pressrosor, men får ändå mindervärdeskänslor. Varför har jag i motsats till flera kollegor så svårt för att beskriva och bedöma uppsättningen? Kan en mer osofisikerad syn på teater ligga mig i fatet, göra att Drömmar känns lika knepig att greppa som en hal tvål? I en glest besatt salong (andra eller möjligen tredje föreställningen) exponeras publiken under hundra minuter för ett svävande undflyende tillstånd. Strindbergs Ett drömspel är en av referenserna, fast knappast den tydligaste.

David Iodice från Italien står för idé, koncept och regi. Hans arbetssätt handlar om att förena konst med social medvetenhet, vilket bland annat manifesterats i workshops och samarbeten med boende på härbärge i Neapel. Folkteatern fick nys om honom genom Cities on stage, ett europeiskt nätverk man ingår i. Författat texter till Drömmar har Isabel Cruz Liljegren gjort, vars funktion också varit dramaturg. (Härförleden såg jag hennes egendomliga normkritiska Diagnos: Baby.) För spektakulär scenografi, kostymdesign & attribut står Tirzano Fario, en man som jobbat med Iodice i ett tiotal produktioner. Harriet Ohlsson har jag tidigare sett på Folkteatern spela för barn . Hennes mångskiftande musik på diverse instrument, blir till en spännande resonanslåda. Hon har i Cities on stage under året jobbat med regissören på hans hemmaplan. En i sammanhanget allt annat än oviktig person är översättaren och produktionsassistenten Linda Haglund.

Istället för sedvanlig ridå har Fario av T-shirts tillverkat en svensk flagga. En utgångspunkt har antagligen varit att spegla -bländande spruckna speglar ingå i uppsättningen- igenkännbara traditioner med blicken från nytillkomna. Dans kring midsommarstång och Du gamla du fria som allsång x 2 är sådana inslag. I Drömmar samarbetar teatern för fjärde gången med Göteborgs Stadsmission, vilket denna gång inte är lika påtagligt. Märks mest i form av insamlandet och bearbetandet av texter, en antropologisk metod med målet att fruktbar friktion uppstår mellan ”scen-specialister” och ”existens-specialister”. Tre män, vars berättelser om utsatthet och längtan ger en relief, medverkar i periferin. Apropå intentionen att låta två världar mötas, går recensenten i mig bet en smula. Jag kunde inte riktigt uppfatta denna symbios (kanske begriper jag bättre vad man ville åstadkomma om jag än mer studerar programhäftet). I övrigt består ensemblen av meriterade skådespelare, majoriteten dubbelarbetande enär de samtidigt är med i Revisorn? De som dagen efter gjort störst avtryck på mig är Yngve Dahlberg, Elisabeth Göransson och Evin Ahmad.
Låt mig uppmärksamma några saker. Vad jag främst kommer bära med mig är hur effektivt man valt att symbolisera pågående flyktingkatstrof. Tror  samtliga ur publiken blir berörda av att identifiera treårige Aylan från Syrien och pappan som bär på liket.

En annan nästan lika stark minnesbild härrör från några män som på ett bord flyttar runt tomma ölburkar som vore de schackpjäser. Allt medan de utbrister i filosofiska/ teologiska repliker. Ljuddesignern Elin Hagman har en framsjuten position, duschar våra öron med vindar, havsbris och sus från snäckskal. Ideliga klädombyten sker på scen, vilket kanske ska signalera olika drömtillstånd.. Scenografin med kala spjäsängar – i vad som verkar vara en provisorisk förläggning eller förvar- kompletteras med osorterade klädhögar som demonstrerar den stress och otrygghet hemlöshet skapar. Noterar hur inneslutna i sig själv karaktärerna är, de har inte resurser nog att föra någon gemensam kamp för bättre villkor. Ett annan central ingrediens är kropparnas rörelser, måste ha slagits rekord i antal piruetter på denna scen.

Medverkande:
Evin Ahmad,
Yngve Dahlberg,
Elisabeth Göransson,
Kardo Razzazi,
Anders Tolergård,
Siw-Monica Johansson,
Dezsö Lakos,
Frode Frieden,
Joel Carlström,
Daniel Carlström.

Foto: Peter Lloyd

Revisorn? på Folkteatern i Göteborg – Faller ibland mellan stolarna

by

revisorn_folkteatern

Revisorn?
fritt efter Nikolaj Gogol
Premiär på Folkteatern i Göteborg den 17 oktober 2015

Siktet är inställt på kommunala skandaler, sådana som uppdagats i den stad där jag jobbar. (Kan som kuriosa berätta att jag intervjuat en person som än så länge är ordförande i en betydande kommunsyrelse och en prisad reporter på Svt vars uppgift blev att bland annat granska förhållanden i just denna kommun.) Samtidigt är ambitionen hos dramaturg Magnus Lindman och regissör Frida Röhl, att göra en genomlysning av klassamhället, tillika av allt fiffel som är knutet till hanteringen av pengar. Vad kan då vara mer tacksamt än att utgå från den geniala intrigen i Gogols pjäs från 1836? För att rättfärdiga sin otrogna hållning visavi originalet, hävdar upphovsmakarna att tradera på latin betyder både att förmedla och att förråda. För att verkligen accentuera budskapet om fjäsk kontra människovärde, tjänster och gentjänster; har man tagit ytterligare källor i anspråk. I programbladet publiceras en text av Nina Björk, medan det i föreställningen duggar tätt med citat från olika källor. Inte bara popis-ekonomen Thomas Piketty, utan också hans kritiker Johan Norberg samt Karl Marx, Predikaren och Granskningskommissionen tillsatt av Göteborgs Stad plus en specialskriven monolog av nämnde Lindman.

För fyra år sedan såg jag Stockholms stadsteaters uppsättning med Ingvar Hirdvall, en uppsättning jag tyckte om fast den inte tillförde ny kunskap. I helgen hade en frigrupp i Stockhomområdet premiär på en version, vars likheter med stadsteaterns produktion nog är lätträknade. I Folkteaterns dråpliga drama är det inte mycket ryskt ursprung kvar. Kvar är några ryskklingande namn, bedragarnas kläder + huvudbonader och de avsiktligt överspända känslosvallen i familjen Skrävel; inte minst hos hemmamannen Kardo Razzazi och hans dotter spelad av Ada Teisbo. Kön och titel har ändrats på fler i Gogols rollförteckning än huvudpersonen, vilket kan ha sina poänger. Vad beträffar ensemblens rolltolkningar utgår jag från att de stormtrivs att få agera med överdrivna åthävor. Enkelt uttryckt kan metoden beskrivas som motsatsen till psykologiskt finlir. Den förslagne bedragaren görs av Anders Tolergård på ett grovkornigt underhållande sätt, medan hans degraderade partner in crime (Evin Ahmad) paradoxalt blir en sanningsägare. Ahmad förfogar över en mästerlig diktion.

Scenografen, tillika kostymdesignern, Charlotta Nylund har skapat tre moduler med två dörrar. Politikerns tjänsterum, hennes familjs vardagsrum och skojarnas påvra hotellrum är de tre interiörer där alla scener utspelar sig. Revisorn? lever högt på Lena B Nilsson, vars sätt att vara virrigt beskäftig är halva behållningen. Vill ändå klaga på regissörens förtjusning i att dra ut på situationskomiken. Tar man ut svängarna alltför omständligt, blir det tröttsamt att bevittna. Men visst bjuds publiken på mycket munterhet när polischefen gör sig till åtlöje, sjukhusdirektören krumbuktar sig in absurdum och den ansvarige för skolan konstant är en ömklig stackare. Har det någonsin tidigare på denna scen ägnats så mycket energi åt att öppna och stänga dörrar? Maktens megafoner framställs med lika mycket slapstick som Chaplin eller Buster Keaton använde. Trion Yngve Dahlberg, Sara Wikström och Elisabeth Göransson får jobba hårt. De demonstrerar ett osannolikt frenetiskt kroppsspråk. Och deras rollfigurer är i likhet med familjen Skrävel, alltför upptagna med att försöka dölja sitt myglande, för att kunna tänka klart. Är ändå föga trovärdigt att de misslyckas genomskåda den uppenbara bluffen. Men så är manus skrivet, vilket gör att ruljansen rullar vidare ganska länge. Musiken som framförs av kompositören med de enormt långa flätorna, förstärker det gycklande draget i Revisorn? Det är klaviaturkonstnären Amina Hocine som ånyo samarbetat med Folkteatern.

Dags att förklara varför jag satt en sådan bister rubrik. Det har att göra med att jag tog mig från premiären med en påtaglig tomhet inombords. Jag kände inget för karaktärerna, var till yttermera visso osäker på vad jag lärt mig. Avsaknaden av känslor och engagemang, beror antingen på oförmåga att tillägna mig Frida Röhls estetik, eller så är höstens stora satsning en hybrid som inte lever upp till högt ställda förväntningar.

Otroligt genomarbetad och slagfärdig feministshow – Slå pattarna i taket på Folkteatern i Göteborg

by

slapattarnaitaket

Slå pattarna i taket
Av: Bianca Kronlöf, Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén
Kompositör/musik: Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén
Scenografi & kostym: Daniel Åkerström Steen
Ljusdesign: Moa Viltok (från Folkteatern)
Mask: Daniela Krestelica
Urpremiär: 17 september 2015 på Folkteatern Göteborg

2013 såg jag Men det skulle ni aldrig våga och i fjol recenserades för Kulturbloggen succén Gruppen kartlägger den svenska teatern. I dessa gästspel på Folkteatern var Bianca Kronlöf en central figur. I satirserien Full patte på SVT flow sammanstrålade hon med sin två år yngre syster Tiffany. Deras sprillans nya cabaret är i vanlig ordning producerad av Riksteatern. Till sitt innehåll har den ovanligt mycket sång och musik i sig. Med på scen finns en trio under ledning av gitarristen Thom Gisslén, en trio som också medverkar i ett antal sketcher.

För den som händelsevis har missat systrarna, bör betonas att de har väldiga anspråk, vet hur man gör avtryck. Minst sagt intensivt kroppsspråk, forcerade skrikiga röster, fulländad behärskning av coola poser, sanslösa hypersnabba texter och oemotståndlig energi. Listan på vilka uttryck deras estetik tar sig kan göras lång. Man ber inte precis om ursäkt för sin existens och sina åsikter, tvärtom. Själva poängen är att ösa på i maxfart, även om det samtidigt handlar om att skapa vi-känsla. Snappade efteråt upp att en ganska ung kvinna ur publiken kände sig både överkörd och lycklig. Systrarnas explosiva humor döljer inte på något sätt deras motor, vreden över orättvisor. Man vill beröra, bejaka och bekräfta, vilket lyckas dem utomordentligt väl.

Musiken är tung och larmig, rytmisk och emellanåt lite gnisslig. Knappast någon slump att Gisslén är anlitad som kompositör då han tidigare samarbetet med Tiffany, en artist som mest ägnat sig åt rapp och reggaeliknande tongångar. Med sig har kompositören Jonas Pomo på klaviatur/ bas och trummisen med artistnamnet Neva Deelay. Jag gillar denna inramning, fast det jag tar med mig är Bianca & Tiffanys röster och rörelsemönster, sångerna och budskapet. Ska noteras att systrarna gör mycket goda insatser när de rappar och sjunger. Låttexterna görs extra tillgängliga genom att de för det mesta visas på en skärm.

Ibland förenklar de och hårdvinklar, men att här invända mot påståenden och polemik känns totalt fel. Båda besitter en enorm humanistisk urkraft, vilket gör dem super-angelägna i samtidsdebatten. Förtjusningen i upprepningar och överdrifter är påtaglig. De svingar bland begrepp som ”ta det som en man”, politisk korrekt” , ”vit kränkt man” , och ”omvänd rasism”. Bianca är precis så omåttlig och frenetisk i sitt överspel som förväntat, vare sig målbilden är att ta sig till toppen av Afrikas högsta berg eller att ragga på krogen för att begära tillfredställelse. Att de båda 80-talisterna fortfarande är så fixerade vid att vara sexuellt explicita och att se orgasm som en mänsklig rättighet, förvånar mig en smula. Monologen, sången och interagerandet med den fullsatta salongen när två fingrar i luften fungerade som erotisk bejakelseprocess, var en definitiv höjdpunkt enligt mig och andra.

Eftersom uppsättningen är rubricerad som cabaret går 1 ½ timme snabbt. Klädbytena är många, liksom skiftningarna av ämnen och känslolägen. Bestående intrycket är att här gick det undan utan att spara på effekter. Biancas You tube -karaktär Snubben med sin halvfåniga mustasch och mössa, passar perfekt som utfyllnad i väntan på nästa tablå. Med sina förnumstiga kommentarer där inte lyckas upprätthålla fasaden av att vara medveten blir han oerhört komisk. Det är antagligen förlösande för den övervägande kvinnliga publiken att få skratta åt hans klantiga formuleringar, även jag har roligt. Ska kanske inte avslöja en annat framgångsrecept. Jag tänker på finalnumrets utformning. Vill bara antyda att det var ett smart grepp att positionera oss betraktare.

Systrarna med sina pådrivande musiker ska ut på turné efter att ha levererat Slå pattarna i taket till göteborgarna. Det var här i stan som Bianca för fyra år sedan examinerades från Teaterhögskolan Deras show får inte missas av alla vidynta själar som är sugna på en happening med patos. Ni tjejer vars drivkraft är att inte bara hänga med utan rent av vilja ta täten, ni blir stärkta av att underhållas och upplysas av två scenpersonligheter som skulle kunna utgöra förebilder. Vi andra, i mitt fall ”halvintellektuel”l man 55+, är tacksamma för att få tittat på och tittat in i en värld som har vissa beröringspunkter med våra liv.

Medverkande: Bianca Kronlöf, Tiffany Kronlöf
Musiker: Thom Gisslén, Dijle Neva Yigitbas (Neva Deelay), Jonas Pomo

Le sorelle Macaluso – Uppfriskande sydeuropeisk attityd

by

italiensktgastxpel

Le sorelle Macaluso
av Emma Dante
Gästspel från Italien på Folkteatern i Göteborg
22 april 2015

Någon gång ska vara den första. Har aldrig tidigare sett vare sig internationella gästspel eller talteater som spelas på andra främmande språk än engelska. Av rädsla för att inte hänga med har jag undvikit att gå på den dans- och teaterfestival som årligen har arrangerats i Göteborg. Men denna gång, efter att ha jobbat tre långnätter, kände jag mig hågad att ta till mig ett i dubbel mening annat språk. Italienska Le sorelle Macaluso har vunnit prestigefylld utmärkelse i hemlandet. Föreställningen har jämte sin upphovskvinna Emma Dante prisats som årets bästa. Mångsysslaren Dante har dessutom fått pris på Göteborgs filmfestival. Här är hon ansvarig för manus, regi, scenografi och kostym; vilket sammantaget är en otrolig bedrift. Kompaniet som gästar på Folkteaterns stora scen heter Teatro Stabile med hemvist Neapel, en stad känd för sina sopberg, maffiakultur samt passion för fotboll. Gästspelet genomförs inom ramen för samarbetet Cities on stage, ett samarbete som tog ensemblen i Noréns Fragmente ut i Europa för några år sedan. I en flyer tipsas också om att sju unga svenska scenkonstnärer deltar i en workshop i Neapel.

Vad som kännetecknar gästspelet är en annorlunda estetik, ett idiom där alla nyanser har skalats av. Under sjuttio minuter är det fullt ös. Gester och tonfall levereras i tempo furioso. I varje moment görs motsatsen till det subtila. På så vis är publiken med om en överkörning av en ”organism” på scen som har orubbligt självförtroende. Det serveras således en helt annorlunda anrättning, vilket känns ganska exklusivt. För att låta publiken smälta alla intryck har Dante stoppat in ett antal utdragna dansscener, vilka konsekvent nog görs med maximal ansträngning. Om jag kommer ihåg rätt är det mammans solodans som både inleder och avslutar föreställningen. Tycker att långt ifrån alla piruetter tillför det dramatiska gestaltandet något, men det är sannerligen konsekvent genomfört.
Vad vi ser är brottstycken från minnen ur en familj med sju (!) döttrar. Intrigen kretsar kring tre dödsfall, inklusive en helt avgörande händelse när den stora syskonskaran får åka till havet. För de kinkiga bråkiga flickorna handlar mycket om att mäta sig med varandra, vilket i vattnet får fatala följder. Lika fatala, som när i ett tidssprång en av döttrarna, konfonteras med hur hon pushar sin fotbollstokige son trots hjärtfel. Två scener med en helt igenom fantastisk kroppskontroll av skådespelarna och makalös koreografi. Tyvärr har jag inte tillgång till de medverkandes namn. Kollektivet på scen får istället harangeras. När vi först stiftar bekantskap med familjen uppträder de just som ett taktfast unisont kollektiv, genom sitt marscherande, sina tvärvändningar och sitt fäktande. En tredje scen som inte kan förbigås är då pappan ger sin version. Han är en fåfäng man som maniskt kammar sig, men också en kärleksfull make och sedermera ensamstående far som inte kan försörja hela barnaskaran. Drabbar på ett hjärtskärande sätt när denne högst begåvade skådespelare, forcerat gestaltar en förnedrande situation som hantverkare på en nattklubb.

Genom textmaskinens försorg gick det bra att uppfatta replikerna. Som framgått ligger betoningen på det expressiva och drömska, snarare än på realism. I linje med uppsättningens enorma kaxighet exponeras mycket kroppar, kroppar av helt olika storlek, långt ifrån vad vi anser vara skönhetsideal. För att vara en uppsättning om död, förnedring och tillkortakommanden innehåller den osedvanligt mcket av bejakelse. Nyckelrepliken är för mig uppmaningen att dansa, skratta och sjunga i kombination med tipset att piffa upp tillvaron med lite extra läppstift. Självklart utbrister ensemblem i några kraftfulla sånger. Och deras kompromisslösa spel ackompanjeras av såväl cikusmusik som vemodiga stråkar.