Cosi fan tutte
Team
Dirigent Henrik Schaefer/Gunvald Ottesen
Regi Ulrike Schwab
Scenografi och kostym Rebekka Dornhege Reyes
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och Peruk Therésia Frisk
Dramaturg Jürgen Otten
Upphovsmakare Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto Lorenzo da Ponte
Svensk översättning Carin Bartosch Edström
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer, Fredrik Högberg
Det är något med Mozarts opera Cosi fan tutte som regissörer ständigt tycks stångas med. Hur mycket man än älskar musiken så kommer på köpet librettot om kvinnans nyckfullhet och ack så bristande karaktär. På det pryda 1800-talet ansågs librettot för omoraliskt, idag är det förstås för politiskt inkorrekt.
Originalhandlingen för den som inte känner till den är i korthet: Två systrar är förlovade med varsin tjusig officer. Soldaterna träffar en äldre, luttrad man, Alfonso, som talar om för dem att alla kvinnor kan frestas till otrohet, även deras fästmör. Mannen och officerarna ingår ett vad som officerarna är säkra på att vinna, de vet ju att deras fästmör bara älskar dem! Ett villkor är att officerarna måste lyda Alfonsos order under det närmaste dygnet. Alfonso lurar kvinnorna att deras fästmän måste dra ut i krig, och strax efter att de tagit ett smäktande avsked, dyker det upp två män (misstänkt lika fästmännen, fast med stora mustascher) som gör allt för att charma och förföra de bägge systrarna. Systrarna är ståndaktiga, men efter träget uppvaktande faller först den ena och till slut den andra (och de faller till råga på allt för den andras fästman in disguise). När de är i färd att skriva äktenskapskontrakt hörs plötsligt trumvirvlar, kriget är slut, officerarna kommer lägligt tillbaka (samtidigt som de två friarna jagas iväg) och ser med förskräckelse vad som är på gång. Men som den opera buffa den nu är, försonas de alla ändå, även om slutet är ovisst. Ingen vet om det blir några giftermål eller inte.
Sensmoralen är att kvinnorna är nyckfulla och svaga, men att man ändå kan välja försoning och till och med kärlek.
När den tyska, prisbelönta regissören Ulrike Schwab nu sätter upp Cosi fan tutte på Folkoperan, tacklar hon det förmenta librettoproblemet genom att helt enkelt att skriva om handlingen. Ulrike skippar den här delen med förvecklingarna och gör Alfonsos vad till ett slags experiment som alla fyra medvetet går in i och som handlar om att vrida och vända på konceptet evig trohet och kärlek genom att prova nya roller och partners.
Det hela utspelar sig i nutid, ibland på en drömsk, bedagad lekplats med symboliska element som ett gigantiskt clounhuvud och en 1800-talsgunghäst, ibland på ett sjavigt fiskeläger där stora plastsjok och diverse skrot flutit i land. Det är i de här miljöerna som Despina, Alfonsos kvinnliga motsvarighet och partner in crime regerar, hon som i originaluppsättningen är en piga, men som här är något slags slug trixter-fe. Slutet är även här oklart, men överraskande nog är att det är de dessa båda cyniker som går till altaret på slutet. Lärdomen, i alla fall enligt programbladet, är att kärlek alltid är ett beslut.
Librettot i all ära, men det är ju musiken som är huvudpoängen. Och hur lät nu den? Bra, generellt. Sångarna var gjorde mycket fina insatser var för sig och de lät ljuvligt tillsammans. Det jag saknade var orkesterklangen. Orkestern var decimerad till det yttersta och bestod faktiskt bara av 15 personer, en på varje instrument, och det var tyvärr för lite. Men uppvägde gjorde den lek med främmande instrument som ackordeon och vibrafon som suggestiv stämningsförmedlare.
Och helheten? Bra! Själva handlingen vet jag ärligt talat inte om den funkar i den här tappningen heller. Man det gör faktiskt ingenting. Jag tror att Ulrike Schwab har lyckats fånga själva nerven i operan med sin uppsättning. Föreställningen är en härlig och upplyftande happening med en slags apokalyptisk skönhet som hon lyckas kombinera med humor, charm, nerv, närhet och folklighet. Sångarna är med oss i publiken. Rummet utnyttjas maximalt och de kommunicerar direkt med oss. Vi har roligt och vi ser att de har roligt. Kanske är det precis så som man upplevde opera på Mozarts dagar när den var underhållning för folket och inte hade stelnat till finkultur. Så även om handlingen har glidit långt från Lorenzo da Pontes originallibretto, är ligger den nog den här uppsättningen närmare originalet i själva känslan än många andra uppsättningar lyckats med.
Bra jobbat, gå och se den! säger jag.
Ensemble
Fiordiligi: Sanna Gibbs
Dorabella: Ann-Kristin Jones
Ferrando: Wiktor Sundqvist
Guglielmo: Richard Hamrin
Don Alfonso: Joa Helgesson
Despina: Micaela Sjöstedt
Orkester: Folkoperans orkester
Coraline är underbar, spännande, magisk och kan helt klart tala till barn. Dess målgrupp är barn från nio år och uppåt. Också som vuxen engageras jag av handlingen. Musiken är stark och det är seriös operamusik med en del jazzinfluenser. Ett bra initiativ för att få en ny generation att upptäcka och älska opera.
Där hittar hon en magisk värld, en spegelvänd kopia av vår värld men där allt är mycket bättre. Maten är underbar, med chokladtårta till efterrätt. Hennes vanliga föräldrar har kopior där som är mycket givmildare och vill ge henne vad hon än önskar och de behöver inte ens jobba utan kan ägna all sin tid åt att umgås och vara med Coraline. Allt är som en fluffig dröm. Bara en sak är skum. Ingen person har ögon. Där ögonen borde sitta finns knappar. Coraline får erbjudande av sin nya mamma i spegelvärlden att stanna där för alltid. Det enda hon behöver göra är att byta ut sina ögon mot knappar. Coraline känner på sig att något är skumt, trots att alla är så underbart snälla och givmilda.
Moralen i budskapet är tydlig, förstås. Överflöd är inte alltid samma sak som kärlek. Och att vara en del av en äkta gemenskap är inte alltid en dans på rosor. Det gör inget att det finns ett tydligt budskap, kanske lite övertydligt till och med – där finns också delar av handlingen som förmedlas på flera nivåer och en del saker som inte sägs ut lika klart. Jag tänker på hur det magiska i den spegelvända världen också är en metafor för fantasi, drömmar och kultur – och att det inte bara finns i en egen värld med en stängd förr emellan. Den finns också i vår vanliga värld och i vår vardag, om vi vill öppna våra ögon.
Jag älskar denna föreställning och mest av allt har jag fallit för den oemotståndliga Sancho Panza, framförd helt enastående av Marcus Jupither.
