• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Folkoperan

Folkoperan: Turandot – En opera om gränslöst begär

19 september, 2017 by Lotta Altner

Turandot
Musik Giacomo Puccini
Libretto Giuseppe Adams, Renato Simoni
Svensk text Tobias Ringborg (efter Sven Lindström)
Regi Mellika Melouani Melani
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigent Marit Strindlund/Alice Farnham
Scenografi Hanna Reidar
Ljus Patrik Bogårdh
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask & Peruk Therésia Frisk
Koreografi Tove
Dramaturgi
Premiär 18 september 2017
Recensionen är från premiär med den första uppsättningen av sångare/aktörer/statister mm

Om du befinner sig i nybörjarns värld operamässigt kommer du att behövde du lite hjälp på traven för att hänga med. I den här uppsättningen får man inte speciellt mycket hjälp med alla nödvändiga sinnesintryck, vilket förutsätter att man vågat ta reda på lite mer om Puccini och Turandot. Gör dock ingen djupdykning och fastna i tidigare sångare som Jussi Björling eller Birgit Nilsson. Varje uppsättning har sin charm och varje tidstyp är till för sitt eget syfte.

Vi får dessutom bevittna en blandning av historiska platser som både härleder till Kina och Thailand nära inpå utan att man för den skull riktigt förstår hur det är möjligt eller ens nödvändigt. Din bästa tillgång kommer att vara fritt tänkande och att inte låsa sig fast vid självklarheter.

Kvällens största styrka och glädje ligger i sånginsatserna. Musiken och sången följer harmoniska och intensiva övergångar på ett känslo gripande sätt som får huden att resa ragg och ögonen att tåras. Jag gråter och känner trots att jag inte alltid förstod dramatiken i operas ord eller ageranden – det är sången och musiken som krupit sig innanför utan att jag helt förstår varför. Kanske som när man blir kär och med ord inte kan förklara varför. Man bara känner för att man kan helt enkelt inte kan låta bli.

Idéen om att gestalta en liten Turandot som inte sjunger, utan enbart är arg och slåss ger huvudrollsinnehavaren en klatsch i rätt riktning och ger hennes karaktär ett lyft som jag inte tror att jag hade kunnat vara utan. Annars är hon mestadels obehaglig och jag förstår inte alls varför prinsar vill offra sina liv för henne. Den lilla flickan i henne ger mig dock en förförståelse och någon form av sympati med den iskalla drottningen som dödar älskare på rad för att de inte kan lösa de tre gåtorna de får.

Varför Calaf blir helt betagen av Turandot, trots att han vet om offren före, är mig helt obegripligt manusmässigt (bortom realismens faktum att man inte borde bli förtjust i en massmördare). Det sägs att ”han slås av hennes uppenbarelse”. Jag hade velat se honom förhäxas, förtrollas, få en ordentlig smäll i huvudet, visa gränslöst begär eller blir lockad på något vis av en kvinna som ingen skulle kunna säga nej till. Tyvärr hjälper inte heller scenografin till för att skapa någon form av dunkelhet eller mystik för att göra det sagomässigt troligt att Calaf skulle vilja våga ta chansen att få gifta sig med Turandot. Sannolikheten och även då i operan, visar att män försökt men offrats utan att hon tvekat att döda dem. Allt är möjligt när känslorna slåss till, men jag hade behövt uppleva hennes storhet på något vis. Däremot är det helt fantastiskt när Calaf är villig att bryta deras överenskommelse att få gifta sig med henne när han vinner vadet, eftersom ”jag vill att du ska brinna av kärlek”. Han tänker inte tvinga sig på henne. Det är äkta kärlek. Turandot blir något mjukare i sin framtoning.

Rollkaraktären Liù är slavinnan som utan att blinka offrar sin heder och sin kärlek för Calaf. När jag tänker på hennes förmåga att fysiskt uttrycka sin kärlek scentekniskt, förstår inte jag varför Calaf inte hyser starkare känslor för henne. Hans beteende är snarare föraktfullt. Det hjälper inte heller att kvällens operasångare/aktör är strålande i sin roll som Liù. Hon behärskar sångtekniken, har rösten, utstrålningen och ett tydligt kroppsspråk som driver handlingen framåt. Hennes insatser står ut som en ensam röd blomma i en bukett.

Prinsar och Sirener gör mig ibland något obekväm under kvällen. Lättklädda människor måste ha ett starkt syfte för att man ska kunna accepter deras utsatthet. Jag förstår exempelvis inte syftet med att en mördad prins ligger på golvet i nästan en hel akt och mot slutet mer eller mindre används som kudde på en bordell. Jag fryser med honom och hans ungdom gör utsattheten allt för stor. Jag vill gå upp på scen och lägga en filt över honom och säga att allt kommer att ordna sig.
Sirenernas syfte i föreställningen känns också som ett försöka att avdramatisera könstillhörighet och göra det möjligt för män att vara intima med kvinnor utan att kvinnor exponeras. Uppsättningen har tolkat de grekiska sirenerna till dubbel könade varelser istället för kvinnor med hälften fågelkropp. Männens exponering med kvinnlighet gör inte att min inlevelseförmåga mår bättre. Alla ser dessutom att det är män som försöker vara ansiktslösa kvinnor, som andra män ska kunna utnyttja sexuellt. Men eftersom de flesta männen som har intimt starka relationer på scen inte har problem med att visa någon typ av bisexualitet, finns det inte heller någon anledning till varför unga män ska vara mer eller mindre nakna på scenen spelandes kvinnor. Jag tror att man försöker skapa kittlande spänning, som jag dock inte känner någonstans. Jag får enbart en obehaglig känsla av pedofili.

Det är inte allt för ofta som en opera slutar så här oblodigt d.v.s. att så många får leva lyckligt i alla sina dagar. Till en början hade Puccini tänkt sig att alla skulle få överleva, men i sista stund bestämdes att slavinnan skulle offra sig för att öppna upp för möjligheten till kärlek mellan Calaf och Turandot. Kanske ligger det något vackert i det, även om jag ska erkänna att det känns som en vanlig lösning i mycket, att kvinnor ska offra sig för män för att dramatiken ska nå sitt klimax. Men det är fantastiskt vackert när Calaf får Turandot att våga älska honom och sjunger ”…mina kyssar bryter nattens tystnad när du blir min”. Jag hoppas bara att de är lite tacksamma och håller ihop, eftersom någon annan gett sitt liv för deras kärleks skull.

Medverkande
Turandot AnnLouice Lögdlund/Åsa Thyllman
Calaf Mathias Zachariassen/Kjetil Støa
Ping Anton Eriksson/Olle Persson
Pang Wiktor Sundqvist/Jesper Säll
Pong Fredrik Strid/Markus Pettersson
Liù Henriikka Gröndahl/Albin Isufi
Timur Markus Schwartz/Gunnar Lundberg (fr o m November)
Altoum Ulrik Qvale
Mandarin Linus Flogell
Lilla Turandot Viva Ö Lyngbrant, Mira B Stahlhammar, Estelle M Wikenfors
Strupsångare Girilal Baars

Kör Arash Azerbad, Magnus Billström, Linus Flogell, Joel Forsström, Kaj Hagstrand, Alexander Hedin, Karin Kjellgren, Ulrika Nilsson, Ulrika Skarby, Erika Tordéus, Ulrik Qvale, Margaretha Westerlind
Kormästare Love Larsen

Vakter/Prinsar/Sirener Girilal Baars, Viktor Dahl, Ruben F Hultberg, Yingchou Han, Jakob Hesselberg, Armin Kemura, James Kirby, Simon Lundvall, Tj Miansangi, Mattias Ng, Alessandro Parella, Theo Silfverhjelm, Lova Z Elfström

Arkiverad under: Recension Taggad som: Folkoperan, Opera, Turandot

Förklädd gud – något av det bättre jag sett på Folkoperan på sistone

16 februari, 2017 by Redaktionen

Förklädd gud
Text Hjalmar Gullberg
Musik Lars-Erik Larsson Lelo Nika (trad)
Regi/filmkoncent Malin Stenberg
Musikalisk ledning Marie Rosenmir
Dirigenter Marie Rosenmir Lone Larsen
Scenografi/ljus/filmkoncept Hanna Reidmar
Foto Erik Henriksson
Klippare Isak Lindberg
Koreografi Örjan Andersson Anders Butta Börjesson
Premiär på Folkoperan, Stockholm, 15 februari 2017

Förklädd gud med eu-medborgare och dragspel. Ärligt talat var jag lite skeptisk till upplägget, rädd som jag är för tilltal som skriver publiken för mycket på näsan. Men så spänner jag av, låter mig intas av verket, lyssnar och smälter. Främst på grund av den musikaliska upplevelsen.

Det finns en anledning till att förklädd gud är ett av de mest älskade verken som sätts upp i kyrkor och konsertlokaler i landet. Av Lars Erik Larssons verk är det hans lyriskt nordiskt klingande kompositioner som främst har överlevt, trots att stilen sågs lite över axeln av dåtidens kulturelit som föredrog atonalt och tolvtonsteknik. Verket är slitstarkt och har man bara kompetenta musiker och sångare är det nästan omöjligt att misslyckas. Och folkoperan levererar. Orkester och körer framför musiken sublimt och mäktigt men utan åthävor som gör att den går rakt in. Det enda minuset är att akustiken inte riktigt räcker till för att stråkarna ska göra sig fullt ut. Sopranen Sanna Gibbs var förresten en överraskning. Hon lyckades sjunga arian ”Vad faller över träden för silverglans” – på ett skönt och okomplicerat sätt vilket inte alltid är fallet.

Men att kalla folkoperans uppsättning för Förklädd gud är lite missledande, i alla fall om man tror att det är Larsson-Gullbergs verk man ska få höra. För uppsättningen innehåller lika mycket serbisk-rumänsk dragspelsmusik. Mellan varven får vi höra den fantastiska dragspelsvirtuosen och kompositören Lelo Nika framföra folkmusik och egna kompositioner, följsamt ackompanjerade av orkestern. Ett experiment i folkoperans anda som här fungerar väldigt bra. Den medryckande, eleganta och suggestiva folkmusiken kompletterar Larssons svala nordiska vemod. Det visualiseras också på scenen på ett möjligen ofrivilligt komiskt sätt där medlemmar ur kören släpper loss i romska danser; ett försök av oss ”oss kyliga och tröga” att bli lite härligt osvenska
.
Och romerna? De närvarar både på scen och på film i bakgrunden där de berättar om sina livsöden. De symboliserar förstås de som inte är sedda, men som lika gärna kan vandra på jorden, sida vid sida vid dig, som en gud förklädd. Som går förbi dig, fast din blick är slö. Hjalmar Gullbergs tema i sin diktsvit är att det gudomliga finns i allt och oss alla, bara vi skärper våra sinnen. Det är ett budskap som både är tidlöst och trösterikt. Helheten fungerar faktiskt oväntat bra i en uppsättning som lyckas navigera väl utan att knäppa på näsan. Det känns direkt och ärligt och är faktiskt något av det bättre jag sett på Folkoperan på sistone.
Text: Ulrika Sandhill

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Folkoperan, Förklädd gud, Scenkonst

​Satyagraha – höstens cirkusopera har premiär på Folkoperan 14 september

15 augusti, 2016 by Redaktionen

Foto: Patrik Bogårdh
Foto: Patrik Bogårdh

Den 14 september 2016 blir det Sverigepremiär för Philip Glass opera Satyagraha på Folkoperan. I centrum står den indiske andlige ledaren och människorättsaktivisten Mahatma Gandhi. Satyagraha på Folkoperan görs i samarbete Cirkus Cirkör och regissör är Tilde Björfors.

Ett pressmeddelande berättar:
Operasångare och cirkusartister möts på Folkoperans scen, i en hisnande cirkusopera med två sångarlag, där gravitationen upphävs och allt kan hända. Verket från 1979 innehåller scener ur den unge Gandhis liv i Sydafrika. Det var då han upptäckte Satyagraha, sanningens väg, det som skulle bli början på det vi kallar civilt motstånd. Gandhi kom att bli en av världens mest kända personer inom icke-våldsrörelsen.

Regissören Tilde Björfors är grundare av Cirkus Cirkör och dess konstnärliga ledare. Hennes tidigare verk Were it like a crown, Knitting Peace, Borders och Limits behandlade ämnen som fred, gränser, risker och möjligheter. Tolkningen av Satyagraha bygger vidare på dessa teman men går ett steg längre genom att våga tro på en fredlig väg.

-Gandhi spann för att få Indien självförsörjande och den tråden stickar vi nu vidare på från Knitting Peace.
Philip Glass har inte skrivit en opera som beskriver Gandhi eller hans liv utan en opera där man istället upplever Gandhi. Därför ser jag cirkusens styrka att tillsammans med musiken fysiskt uttrycka detta, säger Tilde Björfors.
Kompositören Philip Glass är sedan sjuttiotalet en av USA’s mest framstående tonsättare. Hans musik får ibland etiketten minimalism, men är mäktig och suggestiv, ofta med en närmast hypnotisk kraft. Genom sin rika filmmusikproduktion, världsturnéer med sin egen ensemble och samarbeten med artister som David Bowie och Laurie Anderson har han en stor beundrarskara världen runt.

För första gången i Sverige får vi uppleva Satyagraha i en version som liksom Glass musik upphäver tid och rum. Som scenograf återvänder Dan Potra, som senast låg bakom succén Hoffmanns äventyr på Folkoperan.

Satyagraha, en opera i tre akter av Philip Glass, musik av Philip Glass, sångtext: Constance de Jong (efter ”Bhagavad Gita), libretto av Philip Glass och Constance de Jong. ©1980 Dunvagen Music Publishers Inc. Används med tillstånd.

Orkesterarrangemang: Anders Högstedt, regi: Tilde Björfors, musikalisk ledare: Matthew Wood, dirigenter: Matthew Wood, Alice Farnham och Marit Strindlund, scenografi & kostym: Dan Potra, ljus: Patrik Bogårdh, videoscenografi: Visual Relief, koreografi: Cecilia Roos, mask & peruk: Therésia Frisk, dramaturg: Magnus Lindman.

Sångare: Gandhi: Leif Aruhn-Solén/Thomas Volle, Miss Schlesen: Lisa Carlioth/Sibylle Glosted, Mrs Naidoo: Hanna Fritzson/Paulina Pfeiffer, Kasturbai/Mrs Alexander: Els Mondelaers/Karolina Blixt, Mr Kallenbach/ Arjuna: Anton Eriksson/Lars Johansson Brissman, Parsi Rustomji/Krishna: Lars Arvidson/Johan Schinkler.

Cirkusartister: Magnus Björu, Aino Ihanainen, Oscar Karlsson, Sarah Let, Alexander Weibel Weibel.

Folkoperans kör och Folkoperans orkester.

Premiär 14 september 2016. Spelas hela hösten på Folkoperan.

Arkiverad under: Scen Taggad som: cirkusopera, Folkoperan, Satyagraha

Carmen Moves på Folkoperan våren 2016

13 januari, 2016 by Redaktionen

carmenmoves

Den 10 februari, 2016, sätts Folkoperan i rörelse – då har Carmen Moves premiär – en sammansmältning av Bizets opera Carmen och Sjtjedrins dansverk Carmen Suite. Med komik och allvar står kärlek, passion och svartsjuka i centrum då Carmen intar Folkoperans scen.

Ett pressmeddelande berättar:
Carmen Moves har premiär på Folkoperan den 10 februari 2016 och är en sammansmältning av George Bizets storslagna verk Carmen och den ryske Rodion Sjtjedrins dansverk Carmen Suite. Operasångare, dansare och korister i alla åldrar möts på scenen i denna lekfulla uppsättning av koreografen Örjan Andersson.

Verket är arrangerat för stråkar och slagverk av tonsättaren och arrangören Olov Helge. För bearbetning står Magnus Lindman, Marit Strindlund och Örjan Andersson.
Folkoperans orkester spelar under ledning av Alice Farnham, en av Storbritanniens ledande dirigenter, känd från bland annat Covent Garden och Mariinskijteatern.

– Musikaliskt sammanför vi det bästa från två världar– den fysiska rörelsen och rösten. Sjtjedrins Carmens Suite är skriven för stråkar och slagverk. Även Bizets arior och körpartier arrangeras med den orkestersättningen. Det är en färgrik, svängig och dramatisk musik med en omedelbar och instinktiv kraft, säger Folkoperans musikaliska ledare, Marit Strindlund.

Medverkande:
Operasångare: Miriam Treichl (Carmen), Markus Pettersson (Don José) och Kosma Ranuer (Escamillo).
Dansare: Arina Trostyanetskaya, Björn Nilsson, Javier Perez, Katarina Eriksson och Ninos Josef.
Adolf Fredriks kammarkör under ledning av kormästare Pelle Olofsson, seniorkören Gåtrutarne.

– Vi ville bjuda in en konstnär från koreografins värld. Någon som har sin utgångspunkt i rörelsen och som kan ge operasångarna fysiska uttryck. Vi hittade koreografen och rörelsekonstnären Örjan Andersson. Med en musikalisk lyhördhet behärskar han både det finstilta och det dynamiska uttrycket i scenrummet, säger Folkoperans konstnärliga chef, Mellika Melouani Melani.

Örjan Andersson arbetar som koreograf både i Sverige och utomlands. 2011 tilldelades han Svenska Dagbladets operapris. Han är ett av de stora namnen inom den samtida dansen. I Sverige har han skapat verk för bland andra Cullbergbaletten, Kungliga Operan, Dramaten, Skånes Dansteater och Norrlandsoperan. Han har även jobbat som koreograf i bland annat Schweiz, Spanien, Italien, Tyskland och Nederländerna.

För scenografi och ljusdesign står Sutoda, Nina Sandström ansvarar för kostym och Therésia Frisk för mask och peruk.

Foto: Mathias Sterner

Arkiverad under: Scen Taggad som: Carmen Moves, Folkoperan, Opera

La Traviata – försöket till förnyelse når inte ända fram

19 september, 2015 by Redaktionen

Traviata

La Traviata
Folkoperan
Premiär den 16 och 17 (denna föreställning) september 2015

Folkoperans uppdrag att förnya operakonsten, ifrågasätta konventioner och krossa barriärer är enbart lovvärd. Men i det löftet ligger ju också ett risktagande. Det ser vi nog prov på i denna föreställning av La Traviata. Här vill man ifrågasätta könsmaktsordningen och rucka på stereotyper. Violetta ska inte, som i den traditionella tolkningen, vara något passivt objekt som är offer för patriarkala strukturer utan vara subjektet som tar för sig och som har stenkoll på situationen. Det är en intressant tanke men den fungerar tyvärr inte i verkligheten – i varje fall inte i den här uppsättningen. Det är helt enkelt ett allt för stort glapp mellan den föresatsen och storyn i sig, som ju faktiskt inte är något annat än en daterad historia om hedersproblematik.

Öppningsscenen, omskriven vid det här laget, där La Traviata är någon slags värdinna på en sexklubb, ska väl vara beviset för att hon är ett utlevande subjekt. Här är hon primadonnan i en värld av juckande nakna kroppar, löspenisar, dildos, dragshowartister och även en spritt språngande naken karl. Man har verkligen slagit knut på sig själv för att visa att opera minsann inte är något torrt och daterat. Det är som man vill säga Kolla här titta hit! Här är det sex! Naket! Blod! Men hur man än kämpar applåderar den luttrade medelålders publiken bara artigt. Det är som med tjuren Ferdinand. Inga ansträngningar i världen kan ändra publikens reaktioner. Och hur mycket Violetta än springer omkring med sin ridpiska i första akten är hon lika mycket offer här som i någon annan version av La Traviata. Hon lyder sin äskade Alfredos far när han kräver att hon ska lämna Alfredo för att inte svärta ned familjen nu när hans syster ska gifta sig. Det krävs rätt många revideringar för att få den storyn att kännas samtida (får jag väl än så länge säga).

Nej, den stora behållningen av La Traviata idag är ju Verdis ljuvliga musik. Alla solister gör goda prestationer och samspelar väl med orkestern. Musikerna är placerade i ett dike bakom scenen, vilket gör att scenen kommer närmare publiken. Samtidigt försvinner dock lite av orkesterns klang så att sången tar över balansen en aning ibland. Men i det stora hela är de musikaliska insatserna bedårande bra. Verdis musik står för sig själv och är den bästa anledningen till att gå och se La Traviata.

Violetta: Julia Sporsén /Susanna Andersson
Alfredo: Per-Håkan Precht /Jesper Säll
Germont: Jeremy Carpenter
Flora: Åsa Thyllman
Annina: Karolina Blixt
Gastone: Markus Pettersson
Guiseppe: Jacques Radinson
Baron Douphol: David Hornwall
Doktor Grenvil: Stefan Axelsson
Markisen: Lars Martinsson
Gästen: Samuel Jarrick
Övrig ensemble: Heddie Färdig, Ulrika Nilsson, Margaretha Westerlind
Statister: Dragqueens, bodybuilders, modeller och barn
Folkoperans orkester

Text: Ulrika Sandhill

Operalogg har också en recension av La Traviata.

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Folkoperan

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 6
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Svenska Filminstitutet och … Läs mer om Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Filmrecension:

Om Inga Titel: Om Inga Betyg: 3 Visas på … Läs mer om Filmrecension:

Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Mike Rosenberg, känd under artistnamnet … Läs mer om Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in