Folkoperan

Förklädd gud – något av det bättre jag sett på Folkoperan på sistone

16 februari, 2017 by Redaktionen

Förklädd gud
Text Hjalmar Gullberg
Musik Lars-Erik Larsson Lelo Nika (trad)
Regi/filmkoncent Malin Stenberg
Musikalisk ledning Marie Rosenmir
Dirigenter Marie Rosenmir Lone Larsen
Scenografi/ljus/filmkoncept Hanna Reidmar
Foto Erik Henriksson
Klippare Isak Lindberg
Koreografi Örjan Andersson Anders Butta Börjesson
Premiär på Folkoperan, Stockholm, 15 februari 2017

Förklädd gud med eu-medborgare och dragspel. Ärligt talat var jag lite skeptisk till upplägget, rädd som jag är för tilltal som skriver publiken för mycket på näsan. Men så spänner jag av, låter mig intas av verket, lyssnar och smälter. Främst på grund av den musikaliska upplevelsen.

Det finns en anledning till att förklädd gud är ett av de mest älskade verken som sätts upp i kyrkor och konsertlokaler i landet. Av Lars Erik Larssons verk är det hans lyriskt nordiskt klingande kompositioner som främst har överlevt, trots att stilen sågs lite över axeln av dåtidens kulturelit som föredrog atonalt och tolvtonsteknik. Verket är slitstarkt och har man bara kompetenta musiker och sångare är det nästan omöjligt att misslyckas. Och folkoperan levererar. Orkester och körer framför musiken sublimt och mäktigt men utan åthävor som gör att den går rakt in. Det enda minuset är att akustiken inte riktigt räcker till för att stråkarna ska göra sig fullt ut. Sopranen Sanna Gibbs var förresten en överraskning. Hon lyckades sjunga arian ”Vad faller över träden för silverglans” – på ett skönt och okomplicerat sätt vilket inte alltid är fallet.

Men att kalla folkoperans uppsättning för Förklädd gud är lite missledande, i alla fall om man tror att det är Larsson-Gullbergs verk man ska få höra. För uppsättningen innehåller lika mycket serbisk-rumänsk dragspelsmusik. Mellan varven får vi höra den fantastiska dragspelsvirtuosen och kompositören Lelo Nika framföra folkmusik och egna kompositioner, följsamt ackompanjerade av orkestern. Ett experiment i folkoperans anda som här fungerar väldigt bra. Den medryckande, eleganta och suggestiva folkmusiken kompletterar Larssons svala nordiska vemod. Det visualiseras också på scenen på ett möjligen ofrivilligt komiskt sätt där medlemmar ur kören släpper loss i romska danser; ett försök av oss ”oss kyliga och tröga” att bli lite härligt osvenska
.
Och romerna? De närvarar både på scen och på film i bakgrunden där de berättar om sina livsöden. De symboliserar förstås de som inte är sedda, men som lika gärna kan vandra på jorden, sida vid sida vid dig, som en gud förklädd. Som går förbi dig, fast din blick är slö. Hjalmar Gullbergs tema i sin diktsvit är att det gudomliga finns i allt och oss alla, bara vi skärper våra sinnen. Det är ett budskap som både är tidlöst och trösterikt. Helheten fungerar faktiskt oväntat bra i en uppsättning som lyckas navigera väl utan att knäppa på näsan. Det känns direkt och ärligt och är faktiskt något av det bättre jag sett på Folkoperan på sistone.
Text: Ulrika Sandhill

Satyagraha – höstens cirkusopera har premiär på Folkoperan 14 september

15 augusti, 2016 by Redaktionen

Den 14 september 2016 blir det Sverigepremiär för Philip Glass opera Satyagraha på Folkoperan. I centrum står den indiske andlige ledaren och människorättsaktivisten Mahatma Gandhi. Satyagraha på Folkoperan görs i samarbete Cirkus Cirkör och regissör är Tilde Björfors.

Ett pressmeddelande berättar:
Operasångare och cirkusartister möts på Folkoperans scen, i en hisnande cirkusopera med två sångarlag, där gravitationen upphävs och allt kan hända. Verket från 1979 innehåller scener ur den unge Gandhis liv i Sydafrika. Det var då han upptäckte Satyagraha, sanningens väg, det som skulle bli början på det vi kallar civilt motstånd. Gandhi kom att bli en av världens mest kända personer inom icke-våldsrörelsen.

Regissören Tilde Björfors är grundare av Cirkus Cirkör och dess konstnärliga ledare. Hennes tidigare verk Were it like a crown, Knitting Peace, Borders och Limits behandlade ämnen som fred, gränser, risker och möjligheter. Tolkningen av Satyagraha bygger vidare på dessa teman men går ett steg längre genom att våga tro på en fredlig väg.

-Gandhi spann för att få Indien självförsörjande och den tråden stickar vi nu vidare på från Knitting Peace.
Philip Glass har inte skrivit en opera som beskriver Gandhi eller hans liv utan en opera där man istället upplever Gandhi. Därför ser jag cirkusens styrka att tillsammans med musiken fysiskt uttrycka detta, säger Tilde Björfors.
Kompositören Philip Glass är sedan sjuttiotalet en av USA’s mest framstående tonsättare. Hans musik får ibland etiketten minimalism, men är mäktig och suggestiv, ofta med en närmast hypnotisk kraft. Genom sin rika filmmusikproduktion, världsturnéer med sin egen ensemble och samarbeten med artister som David Bowie och Laurie Anderson har han en stor beundrarskara världen runt.

För första gången i Sverige får vi uppleva Satyagraha i en version som liksom Glass musik upphäver tid och rum. Som scenograf återvänder Dan Potra, som senast låg bakom succén Hoffmanns äventyr på Folkoperan.

Satyagraha, en opera i tre akter av Philip Glass, musik av Philip Glass, sångtext: Constance de Jong (efter ”Bhagavad Gita), libretto av Philip Glass och Constance de Jong. ©1980 Dunvagen Music Publishers Inc. Används med tillstånd.

Orkesterarrangemang: Anders Högstedt, regi: Tilde Björfors, musikalisk ledare: Matthew Wood, dirigenter: Matthew Wood, Alice Farnham och Marit Strindlund, scenografi & kostym: Dan Potra, ljus: Patrik Bogårdh, videoscenografi: Visual Relief, koreografi: Cecilia Roos, mask & peruk: Therésia Frisk, dramaturg: Magnus Lindman.

Sångare: Gandhi: Leif Aruhn-Solén/Thomas Volle, Miss Schlesen: Lisa Carlioth/Sibylle Glosted, Mrs Naidoo: Hanna Fritzson/Paulina Pfeiffer, Kasturbai/Mrs Alexander: Els Mondelaers/Karolina Blixt, Mr Kallenbach/ Arjuna: Anton Eriksson/Lars Johansson Brissman, Parsi Rustomji/Krishna: Lars Arvidson/Johan Schinkler.

Cirkusartister: Magnus Björu, Aino Ihanainen, Oscar Karlsson, Sarah Let, Alexander Weibel Weibel.

Folkoperans kör och Folkoperans orkester.

Premiär 14 september 2016. Spelas hela hösten på Folkoperan.

Carmen Moves på Folkoperan våren 2016

13 januari, 2016 by Redaktionen

carmenmoves

Den 10 februari, 2016, sätts Folkoperan i rörelse – då har Carmen Moves premiär – en sammansmältning av Bizets opera Carmen och Sjtjedrins dansverk Carmen Suite. Med komik och allvar står kärlek, passion och svartsjuka i centrum då Carmen intar Folkoperans scen.

Ett pressmeddelande berättar:
Carmen Moves har premiär på Folkoperan den 10 februari 2016 och är en sammansmältning av George Bizets storslagna verk Carmen och den ryske Rodion Sjtjedrins dansverk Carmen Suite. Operasångare, dansare och korister i alla åldrar möts på scenen i denna lekfulla uppsättning av koreografen Örjan Andersson.

Verket är arrangerat för stråkar och slagverk av tonsättaren och arrangören Olov Helge. För bearbetning står Magnus Lindman, Marit Strindlund och Örjan Andersson.
Folkoperans orkester spelar under ledning av Alice Farnham, en av Storbritanniens ledande dirigenter, känd från bland annat Covent Garden och Mariinskijteatern.

– Musikaliskt sammanför vi det bästa från två världar– den fysiska rörelsen och rösten. Sjtjedrins Carmens Suite är skriven för stråkar och slagverk. Även Bizets arior och körpartier arrangeras med den orkestersättningen. Det är en färgrik, svängig och dramatisk musik med en omedelbar och instinktiv kraft, säger Folkoperans musikaliska ledare, Marit Strindlund.

Medverkande:
Operasångare: Miriam Treichl (Carmen), Markus Pettersson (Don José) och Kosma Ranuer (Escamillo).
Dansare: Arina Trostyanetskaya, Björn Nilsson, Javier Perez, Katarina Eriksson och Ninos Josef.
Adolf Fredriks kammarkör under ledning av kormästare Pelle Olofsson, seniorkören Gåtrutarne.

– Vi ville bjuda in en konstnär från koreografins värld. Någon som har sin utgångspunkt i rörelsen och som kan ge operasångarna fysiska uttryck. Vi hittade koreografen och rörelsekonstnären Örjan Andersson. Med en musikalisk lyhördhet behärskar han både det finstilta och det dynamiska uttrycket i scenrummet, säger Folkoperans konstnärliga chef, Mellika Melouani Melani.

Örjan Andersson arbetar som koreograf både i Sverige och utomlands. 2011 tilldelades han Svenska Dagbladets operapris. Han är ett av de stora namnen inom den samtida dansen. I Sverige har han skapat verk för bland andra Cullbergbaletten, Kungliga Operan, Dramaten, Skånes Dansteater och Norrlandsoperan. Han har även jobbat som koreograf i bland annat Schweiz, Spanien, Italien, Tyskland och Nederländerna.

För scenografi och ljusdesign står Sutoda, Nina Sandström ansvarar för kostym och Therésia Frisk för mask och peruk.

Foto: Mathias Sterner

La Traviata – försöket till förnyelse når inte ända fram

19 september, 2015 by Redaktionen

La Traviata
Folkoperan
Premiär den 16 och 17 (denna föreställning) september 2015

Folkoperans uppdrag att förnya operakonsten, ifrågasätta konventioner och krossa barriärer är enbart lovvärd. Men i det löftet ligger ju också ett risktagande. Det ser vi nog prov på i denna föreställning av La Traviata. Här vill man ifrågasätta könsmaktsordningen och rucka på stereotyper. Violetta ska inte, som i den traditionella tolkningen, vara något passivt objekt som är offer för patriarkala strukturer utan vara subjektet som tar för sig och som har stenkoll på situationen. Det är en intressant tanke men den fungerar tyvärr inte i verkligheten – i varje fall inte i den här uppsättningen. Det är helt enkelt ett allt för stort glapp mellan den föresatsen och storyn i sig, som ju faktiskt inte är något annat än en daterad historia om hedersproblematik.

Öppningsscenen, omskriven vid det här laget, där La Traviata är någon slags värdinna på en sexklubb, ska väl vara beviset för att hon är ett utlevande subjekt. Här är hon primadonnan i en värld av juckande nakna kroppar, löspenisar, dildos, dragshowartister och även en spritt språngande naken karl. Man har verkligen slagit knut på sig själv för att visa att opera minsann inte är något torrt och daterat. Det är som man vill säga Kolla här titta hit! Här är det sex! Naket! Blod! Men hur man än kämpar applåderar den luttrade medelålders publiken bara artigt. Det är som med tjuren Ferdinand. Inga ansträngningar i världen kan ändra publikens reaktioner. Och hur mycket Violetta än springer omkring med sin ridpiska i första akten är hon lika mycket offer här som i någon annan version av La Traviata. Hon lyder sin äskade Alfredos far när han kräver att hon ska lämna Alfredo för att inte svärta ned familjen nu när hans syster ska gifta sig. Det krävs rätt många revideringar för att få den storyn att kännas samtida (får jag väl än så länge säga).

Nej, den stora behållningen av La Traviata idag är ju Verdis ljuvliga musik. Alla solister gör goda prestationer och samspelar väl med orkestern. Musikerna är placerade i ett dike bakom scenen, vilket gör att scenen kommer närmare publiken. Samtidigt försvinner dock lite av orkesterns klang så att sången tar över balansen en aning ibland. Men i det stora hela är de musikaliska insatserna bedårande bra. Verdis musik står för sig själv och är den bästa anledningen till att gå och se La Traviata.

Violetta: Julia Sporsén /Susanna Andersson
Alfredo: Per-Håkan Precht /Jesper Säll
Germont: Jeremy Carpenter
Flora: Åsa Thyllman
Annina: Karolina Blixt
Gastone: Markus Pettersson
Guiseppe: Jacques Radinson
Baron Douphol: David Hornwall
Doktor Grenvil: Stefan Axelsson
Markisen: Lars Martinsson
Gästen: Samuel Jarrick
Övrig ensemble: Heddie Färdig, Ulrika Nilsson, Margaretha Westerlind
Statister: Dragqueens, bodybuilders, modeller och barn
Folkoperans orkester

Text: Ulrika Sandhill

Operalogg har också en recension av La Traviata.

Hoffmans äventyr på Folkoperan – musiken och dräkterna imponerar mest

5 mars, 2015 by Redaktionen

Elisabeth Meyer som Giulietta och Jesper Taube som Hoffmann i Hoffmanns äventyr i regi av Linus Fellbom.

Hoffmans äventyr
Musik Jacques Offenbach
Text: Jules Barbier, svensk text Alf Henrikson
Regi & ljus Linus Fellbom
Dramaturg: Magnus Lindman
Musikalisk bearbetning Jonas Dominique
Musikalisk ledare: Marit Strindlund
Dirigenter: Marit Strindlund/Jonas Dominique
Scenografi & kostym: Dan Potra
Mask & peruk: Therésia Frisk
Premiär på Folkoperan, Stockholm, 4 mars 2015

Hoffmans äventyr i regi av Linus Fellbom är en mycket egen, unik föreställning – originaloperan är nedbantad till halva tiden, en föreställning som annars tar fyra timmar uppförs på två timmar på Folkoperan. Ändå känns det inte som att det går snabbt undan.

Föreställningen kommer väldigt nära publiken. Det känns som att vi är en del av scenen, där är inget avstånd alls nästan. På scenen syns en bar, ett långt barbord upptag stor del av scenen och i skåpen bakom barbordet står flaskor med alkoholdrycker. I långsam takt kommer en orkestermedlem i taget insläntrande och börjar spela. När orkestern är fulltalig fylls baren av gäster, alla kläder i en stil som får mig att känna att jag hamnat i 1800-talet. Till höger på scenen sitter en sliten äldre man med stripigt tunt vitt hår. Det är Hoffman, en alkoholindränkt poet.

Plötsligt tänder bartendern en slags rök som sköljer över Hoffman och han kastar av sig sin peruk och ytterrocken och blir många år yngre. Svensk opera har brist på unga män som är tenorer, har jag hört. Det är synd för Jesper Taube må vara en duktig sångare men är trots allt närmare 45 år – och för rollen som en ung Hoffman skulle en yngre man ändå vara mer intressant. Så blir det ofta på svenska operaföreställningar, medelålders sångare ska föreställa unga män.

Denna unge Hoffman minns och träffar sina tre stora kärlekar i livet: Olympia, Antonia och Giulietta. Alla tre relationerna slutar olyckligt. Det finns en del intressant i skildringen av dessa tre olika relationer. Antonia dör ung för att hon inte kan låta bli att sjunga och hon har en sjukdom som förvärras och blir dödlig just för att hon sjunger. Vad symboliserar det? Kvinnor som går sin egen väg i livet, som satsar på sin egen karriär dör och förlorar sin kärlek?

Den första kärleken visade sig vara en docka. Man kan ju undra vad det fanns i den röken som gjorde att Hoffman inledde en relation med en docka … Ja det finns en hel del symbolik som är intressant kring detta. Den tredje kärleken säljer Hoffman för en bländande ring.

Under alla tre mötena i mittet med sina tre kärlekar dyker Lindorf upp och sätter igång det som gör att allt går åt skogen. Lindorf är en äldre man som finns i baren också då Hoffman är gammal. Lindorf och Hoffman verkar ha någon slags hatförhållande.

En stor del av spelet och scenen upptas just av de två medelålders herrarna Lindorf och Hoffman. Med tanke på att tre kvinnor också har viktiga roller blir det lite trist med den manliga dominansen.

Orkestern och musiken är en av föreställningen stora behållningar. Jonas Dominique står för den musikaliska bearbetningen och orkestern behärskar både klassisk repertoar och klezmer och tango, en blandning av musikstilar som ger liv åt föreställningen. Det blir bra med takter från tango och charads som kompletterar den klassiska musiken. Klarinetten och bandoneon, det argentinska dragspelet, klingar bra tillsammans med träblås och stråk. Cimbalom, det ungerska hackbrädet passade in fint också och förhöjde den magiska stämningen.

Scenografin och dräkterna är den andra stora behållningen. Utmaningen var att kläderna både skulle signalera 1800-talet men också den drömvärld/mardrömsvärld där Hoffman befinner sig. Scenografen utgick från second hand-plagg från vår tid och sydde om dem med siluetter från 1800-talet. I programmet säger han: Resultatet är flotta och moderiktiga kläder i 1800-tals snitt.

Frågan är varför regissören valt att förkorta ett verk som annars tar fyra timmar. I programmet för föreställningen säger han att när han väl kom igång med att stryka gick det väldigt enkelt, han säger: Jag ser det inte som en storslagen omtolkning utan just som en kondensering.

Jag är skeptisk till det är rätt väg. Inom alla kulturyttringar, såväl inom musik, film, litteratur, konst med flera, kan pauser, tystnad och vilopunkter vara fördjupande för ett verk. Att kapa bort hälften i ett verk kan betyda att viktiga vilopauser som skulle fördjupa karaktärerna eller dramat har försvunnit. Jag tror inte det är ett bra sätt att få ny publik till opera, om det är ett syfte.

På bilden: Jesper Taube som Hoffmann och Johan Schinkler som Lindorf i Hoffmanns äventyr i regi av Linus Fellbom.

MEDVERKANDE
Hoffmann: Jesper Taube
Niklaus: Miriam Treichl
Skurken Lindorf: Johan Schinkler
Olympia/Giulietta/Antonia: Elisabeth Meyer
Ungdomskör. Folkoperans orkester.

Foto: Mats Bäcker

Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 5

Folkoperan

Footer

Om oss