Turandot
Musik Giacomo Puccini
Libretto Giuseppe Adams, Renato Simoni
Svensk text Tobias Ringborg (efter Sven Lindström)
Regi Mellika Melouani Melani
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigent Marit Strindlund/Alice Farnham
Scenografi Hanna Reidar
Ljus Patrik Bogårdh
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask & Peruk Therésia Frisk
Koreografi Tove
Dramaturgi
Premiär 18 september 2017
Recensionen är från premiär med den första uppsättningen av sångare/aktörer/statister mm
Om du befinner sig i nybörjarns värld operamässigt kommer du att behövde du lite hjälp på traven för att hänga med. I den här uppsättningen får man inte speciellt mycket hjälp med alla nödvändiga sinnesintryck, vilket förutsätter att man vågat ta reda på lite mer om Puccini och Turandot. Gör dock ingen djupdykning och fastna i tidigare sångare som Jussi Björling eller Birgit Nilsson. Varje uppsättning har sin charm och varje tidstyp är till för sitt eget syfte.
Vi får dessutom bevittna en blandning av historiska platser som både härleder till Kina och Thailand nära inpå utan att man för den skull riktigt förstår hur det är möjligt eller ens nödvändigt. Din bästa tillgång kommer att vara fritt tänkande och att inte låsa sig fast vid självklarheter.
Kvällens största styrka och glädje ligger i sånginsatserna. Musiken och sången följer harmoniska och intensiva övergångar på ett känslo gripande sätt som får huden att resa ragg och ögonen att tåras. Jag gråter och känner trots att jag inte alltid förstod dramatiken i operas ord eller ageranden – det är sången och musiken som krupit sig innanför utan att jag helt förstår varför. Kanske som när man blir kär och med ord inte kan förklara varför. Man bara känner för att man kan helt enkelt inte kan låta bli.
Idéen om att gestalta en liten Turandot som inte sjunger, utan enbart är arg och slåss ger huvudrollsinnehavaren en klatsch i rätt riktning och ger hennes karaktär ett lyft som jag inte tror att jag hade kunnat vara utan. Annars är hon mestadels obehaglig och jag förstår inte alls varför prinsar vill offra sina liv för henne. Den lilla flickan i henne ger mig dock en förförståelse och någon form av sympati med den iskalla drottningen som dödar älskare på rad för att de inte kan lösa de tre gåtorna de får.
Varför Calaf blir helt betagen av Turandot, trots att han vet om offren före, är mig helt obegripligt manusmässigt (bortom realismens faktum att man inte borde bli förtjust i en massmördare). Det sägs att ”han slås av hennes uppenbarelse”. Jag hade velat se honom förhäxas, förtrollas, få en ordentlig smäll i huvudet, visa gränslöst begär eller blir lockad på något vis av en kvinna som ingen skulle kunna säga nej till. Tyvärr hjälper inte heller scenografin till för att skapa någon form av dunkelhet eller mystik för att göra det sagomässigt troligt att Calaf skulle vilja våga ta chansen att få gifta sig med Turandot. Sannolikheten och även då i operan, visar att män försökt men offrats utan att hon tvekat att döda dem. Allt är möjligt när känslorna slåss till, men jag hade behövt uppleva hennes storhet på något vis. Däremot är det helt fantastiskt när Calaf är villig att bryta deras överenskommelse att få gifta sig med henne när han vinner vadet, eftersom ”jag vill att du ska brinna av kärlek”. Han tänker inte tvinga sig på henne. Det är äkta kärlek. Turandot blir något mjukare i sin framtoning.
Rollkaraktären Liù är slavinnan som utan att blinka offrar sin heder och sin kärlek för Calaf. När jag tänker på hennes förmåga att fysiskt uttrycka sin kärlek scentekniskt, förstår inte jag varför Calaf inte hyser starkare känslor för henne. Hans beteende är snarare föraktfullt. Det hjälper inte heller att kvällens operasångare/aktör är strålande i sin roll som Liù. Hon behärskar sångtekniken, har rösten, utstrålningen och ett tydligt kroppsspråk som driver handlingen framåt. Hennes insatser står ut som en ensam röd blomma i en bukett.
Prinsar och Sirener gör mig ibland något obekväm under kvällen. Lättklädda människor måste ha ett starkt syfte för att man ska kunna accepter deras utsatthet. Jag förstår exempelvis inte syftet med att en mördad prins ligger på golvet i nästan en hel akt och mot slutet mer eller mindre används som kudde på en bordell. Jag fryser med honom och hans ungdom gör utsattheten allt för stor. Jag vill gå upp på scen och lägga en filt över honom och säga att allt kommer att ordna sig.
Sirenernas syfte i föreställningen känns också som ett försöka att avdramatisera könstillhörighet och göra det möjligt för män att vara intima med kvinnor utan att kvinnor exponeras. Uppsättningen har tolkat de grekiska sirenerna till dubbel könade varelser istället för kvinnor med hälften fågelkropp. Männens exponering med kvinnlighet gör inte att min inlevelseförmåga mår bättre. Alla ser dessutom att det är män som försöker vara ansiktslösa kvinnor, som andra män ska kunna utnyttja sexuellt. Men eftersom de flesta männen som har intimt starka relationer på scen inte har problem med att visa någon typ av bisexualitet, finns det inte heller någon anledning till varför unga män ska vara mer eller mindre nakna på scenen spelandes kvinnor. Jag tror att man försöker skapa kittlande spänning, som jag dock inte känner någonstans. Jag får enbart en obehaglig känsla av pedofili.
Det är inte allt för ofta som en opera slutar så här oblodigt d.v.s. att så många får leva lyckligt i alla sina dagar. Till en början hade Puccini tänkt sig att alla skulle få överleva, men i sista stund bestämdes att slavinnan skulle offra sig för att öppna upp för möjligheten till kärlek mellan Calaf och Turandot. Kanske ligger det något vackert i det, även om jag ska erkänna att det känns som en vanlig lösning i mycket, att kvinnor ska offra sig för män för att dramatiken ska nå sitt klimax. Men det är fantastiskt vackert när Calaf får Turandot att våga älska honom och sjunger ”…mina kyssar bryter nattens tystnad när du blir min”. Jag hoppas bara att de är lite tacksamma och håller ihop, eftersom någon annan gett sitt liv för deras kärleks skull.
Medverkande
Turandot AnnLouice Lögdlund/Åsa Thyllman
Calaf Mathias Zachariassen/Kjetil Støa
Ping Anton Eriksson/Olle Persson
Pang Wiktor Sundqvist/Jesper Säll
Pong Fredrik Strid/Markus Pettersson
Liù Henriikka Gröndahl/Albin Isufi
Timur Markus Schwartz/Gunnar Lundberg (fr o m November)
Altoum Ulrik Qvale
Mandarin Linus Flogell
Lilla Turandot Viva Ö Lyngbrant, Mira B Stahlhammar, Estelle M Wikenfors
Strupsångare Girilal Baars
Kör Arash Azerbad, Magnus Billström, Linus Flogell, Joel Forsström, Kaj Hagstrand, Alexander Hedin, Karin Kjellgren, Ulrika Nilsson, Ulrika Skarby, Erika Tordéus, Ulrik Qvale, Margaretha Westerlind
Kormästare Love Larsen
Vakter/Prinsar/Sirener Girilal Baars, Viktor Dahl, Ruben F Hultberg, Yingchou Han, Jakob Hesselberg, Armin Kemura, James Kirby, Simon Lundvall, Tj Miansangi, Mattias Ng, Alessandro Parella, Theo Silfverhjelm, Lova Z Elfström
