Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Ernest Cole: Lost and Found lysande film som manar oss att aldrig glömma

by

Ernest Cole: Lost and Found
Betyg 5
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Raoul Peck
Berättarröst Lakeith Stanfield
I rollerna Alla otaliga människor på bilderna.

Filmen handlar om den sydafrikanske fotografen Ernest Cole (1940–1990). Han blir Sydafrikas första frilansfotograf under 1960-talet då den rasistiska Sydafrikanska aparthetregimen är som mest repressiv. Filmen som bygger på 6000 negativ tagna under 1960/1970-talen skildrar Coles liv och människors livsvärldar i Sydafrika invävda i varandra. Han slutar skolan 1953, tretton år gammal, när ett nytt rasistiskt utbildningsprogram för svarta införs. The Bantu Education Act, vars enda syfte är att svarta inte ska bli mer utbildade än vad det slavliknande livet i Sydafrika enligt de vita kräver. För mycket utbildning kan vara farligt enligt regimen. I stället tar Cole en examen på korrespondens vid en engelsk skola. Han börjar fotografera när han är 8 år och får sin första egna kamera när han är 10 år av en katolsk präst. Vid 18-års ålder börjar han arbeta för en tidning samtidigt som han följer en korrespondenskurs i fotografering via ett institut i New York. Nu bestämmer han sig för att dokumentera aparthetsystemets systematiska och utstuderade ondska och hur det påverkar människors, särskilt svartas liv.

Med sin kamera tar han tar ögonblicksbilder på människor hela tiden, i alla miljöer och i alla sammanhang. Han vill fånga livet som det är, människor upplevelser av livet så naket som möjligt. Människors kroppshållningar, ansiktsuttryck, blickar och relationer till varandra. Han vill fånga verkligheten som den är, med alla sprickor som visar det mänskliga livets natur. Bilder från massakern i Sharpeville 1960 där ett 90-tal människor blir skjuta och över 200 skadade, många skjuts i ryggen när de försökte fly från polisen. De svartas fattiga och orättvisa liv och de vitas rika och privilegierade liv. Getton för svarta, lyxiga villkor och stora trädgårdar för vita. Skyltarnas tyranni: endast för vita, endast för européer, endast för svarta, endast för icke-européer och varor. Rivning av bostäder och tvångsförflyttningar. Förvisningsläger. Regler, regler och åter regler för svarta. Nästan inga rättigheter och nästan bara skyldigheter. Tvånget att ständigt ha med sig ett särskilda pass för svarta som måste visas upp på minsta befallning. Att inte få gå på stadens gator om man inte kan visa att man är på väg till sitt arbete, exempelvis som tjänare i en vit familj. Juridiska kränkningar. Att riskera bli arresterad för ingenting och kastad i fängelse genom ett snabbt beslut av en rasistiskt domare. Att bli bestraffad med piskrapp. År 1963 döms 17 404 svarta fängslade till piskrapp. Bilder på nervösa, rädda och panikslagna svarta ansikten, ibland sida vid sida med ointresserade avspända vita ansikte. Men också rädda vita ansikten bland svarta ansikten, en rädsla som de i skydda av polisen tar ut genom förakt, hat, ilska och hot. Men också makthavarnas hyckleri. Enligt regimen handlar åtskillnadspolitiken om de goda grannarnas politik. Där goda grannar inte blandas med varandra eftersom de är så fundamentalt olika. Flertalet västledare vill inte vara mindre goda grannar. De säger nej till att blockera handeln med Sydafrika därför att det kommer att drabba de man helst vill hjälpa. Vilket naturligtvis är de själva eftersom exempelvis 70% av allt guld som säljs till västvärlden bryts av svarta gruvarbetare under slavliknande förhållande.

Bilderna avslöjar apartheidregimens orättvisor för omvärlden vilket tvingar Cole till exil i USA. Men att fly är inte helt enkelt. Det blir möjligt, 1966, enbart genom att han lyckas lura en tjänsteman att klassificera om honom från svart till färgad. Regimen skiljer nämligen på svarta och färgade, exempelvis människor med indisk bakgrund. Cole lyckas smuggla med sig alla negativen på livet i Sydafrika till USA. När bilderna ett år senare blir till en bok, House of Bondage, blir han genast berömd i USA och naturligtvis fördömd i Sydafrika där boken blir förbjuden.

Han fortsätter fotografera i USA, i storstaden New York och i den amerikanska södern. Ganska snart upptäcker han att livet i USA inte är så fritt, fredligt och tryggt som han hade förväntat sig. Det är i medborgarrörelsens, de svart pantrarnas och Vietnam demonstrationernas tid. Han är i ett främmande land och känner igen sig alla rasistiska mönstren, han är svart i ett annat rasistiskt system. Han är känd och igenkänd men samtidigt isolerad fattig och ibland hemlös. När han med kamerans som instrument observerade och dokumenterade det amerikanska samhället blir han ibland hänryckt och ibland bedrövad och förskräckt.

I början av 1970-talet söker han sig till Europa och hamnar till slut i Sverige där han bor mellan åren 1968 och 1972. I Stockholm bor det nästan inga svarta men det finns rasistiska mönster, ofta mer subtila än vad han är van vid. I Sverige träffar han bland annat fotografen Rune Hassler som hjälper honom att ställa ut på Liljevalchs.

Efter några år återvänder han till USA och fortsätter fotografera. Men i början av 1980-talet slutar han plötsligt. Dessutom upptäcker han att alla negativen är försvunna. Nu får Cole det svårare och svårare att finna sig till rätta i det amerikanska samhället. Han längtar hem trots att han vet vad som väntar honom. Men han släpps inte in i sitt hemland och tvingas fortsätta leva sitt svåra liv USA. Vid ungefär samma tid upplöses regimen i Sydafrika och Mandela blir fri. Men Cole blir samtidigt sjuk i cancer och önskar inget hellre än att återvända och bli begrav i sitt hemland, som han har längtat till så mycket. Men det går inte. När han ligger för döden kommer hans mamma till USA för att träffa honom en sista gång. Cole dör, kremeras och återvänder genom sin mammas försorg till sitt hemland som aska.

Gåtan med de försvunna negativen får delvis sin förklaring 25 år senare. Coles släktingar blir uppringda av en advokat från Sverige. Negativen har hittats i ett bankvalv i Stockholm. Vems som har placerat negativen där och varför, kan ingen förklara eller kanske inte vill förklara. Negativen överlämnas till Coles arvingar 2018. Men inte alla, Hasselblad Foundation vägrar att överlämna 504 av negativen vilket blir inledningen till juridiska processer som så småningom resulterar i att negativen överlämnas till Coles efterlevande.

Cole är en enastående unik fotograf vilket gör att den filmiska berättelsen som skapas genom bilderna är helt lysande. Filmen skildrar och synliggör apartheidregimens gränslösa rasistiska förtryck på ett sätt som förmodligen inte har gjort tidigare. Det är därför en mycket viktig film. Den manar oss att aldrig glömma apartheid. Kan det hända igen eller snarare, händer det igen just nu någon annanstans?

Filmrecension: Under trottoaren – Stranden – långt ifrån färdig film

by

Under trottoaren – Stranden
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Henrik Hellström’

En rörig film, obegriplig sensmoral och en berättaröst och långsamma närbilder istället för drama och gestaltning.

Handlingen kretsar kring en man, Tott, som är uppfödd i en välbärgad akademikerfamilj och kan utan att oroa sig för sin försörjning ägna sitt liv åt att hitta på utmaningar åt sig själv. Under sitt sökande efter olika sammanhang bygger han ett hus åt sig själv, långt ut i skogen och lever där med sina två söner. Deras tid ägnas åt att spela rollspel som Tott hittar på. Det är helt omöjligt att känna något engagemang för människor som inte behöver ägna en sekund åt att fundera på hur de ska få ekonomin att gå ihop. Tott är en slags eremit-guru somt tror sig se och kunna kritiskt granska samhället, utan att själv någonsin behöva jobba. Det hade förstås kunnat fungera som ett tema om filmskaparen närmat sig Tott på ett mer granskande sätt. Eller om Tott inte skildrats som en slags spännande personlighet.

Filmen innehåller väldigt få scener som gestaltar något, istället är det oftast stilla närbilder på skådespelarnas ansikten och en berättarröst som pratar. Det blir sällan bra att låta någon prata som en monolog istället för att gestalta scener och använda dramaturgi.

En bit i filmen har Tott blivit gammal och sönerna är vuxna och han skickar ut dem på ett sista äventyrsspel där de ska lära sig något. I spelet möter de en kvinna som är HR-chef på ett medelstort bolag och hon vill inte gå till kontoret utan vill ägna sina återstående femton år före pension åt att måla. I en annan del av spelet får sönerna hantera en friskolelärare som blir arg på en elev och den tredje karaktären de får ta itu med är en säkerhetsvakt som stjäl ur den gemensamma jobbkassan och till och med har spelat upp hela sin frus pension.

Totts tankar med det hela är förmodligen att göra sönerna kritiskt tänkande gentemot det senkapitalistiska samhället. Det är dock för ytligt skildrat och uppbyggt alldeles för mycket på klyschor och klicheer. Vissa scener är skrattretande. Friskoleläraren går in i en kyrka och sätter sig i en kyrkbänk för att fundera på sitt liv och sitt agerande. Då dyker en präst på honom och nästan tvingar honom att lyssna på sin uppfattning. Det är bara det att vad prästen säger är långt ifrån var kristendomen i Svenska kyrkan handlar om. Dessutom är det högst orealistiskt att en präst i Svenska kyrkan skulle dyka på en besökare så direkt. Tvärtom står ju Svenska kyrkan för att människor ska ha integritet och få lugn och frid i kyrkan utan att bli påhoppad av någon som vill missionera.

En annan scen där jag undrar hur regissören har tänkt är när friskoleläraren springer omkring i skogen och har bärsärkagång med en shinai, ett japanska kendosvärd. Han hugger helvilt. Som läraren använder och svingar detta bambusvärd skiljer sig totalt från hur kendosvärd används inom kendo. Nu springar han runt som om svärdet vore ett vikingasvärd. Jag undrar om det är någon dold tanke bakom det eller okunskap om hur kendosvärd används?

Inledningen av delen med den manliga friskoleläraren var slarvigt ihopklippt. Denna ständiga berättarröst berättar att läraren har hand om sin son varannan vecka. Plötsligt står han vid ett bord med en pojke mitt emot sig. Läraren tillrättavisar denna skolpojke för att pojken kallat en flicka för hora. Eftersom det kommer direkt då berättarrösten sagt att han bor med sin son varannan vecka är lätt att vi som tittar tror att det är sin son han pratar med. Men det är en annan skolpojke, en elev. Sådant tycker jag är slarvigt.

Jag fick tvinga mig att se klart filmen. Det var länge sedan jag såg en film som kändes så totalt ointressant. Ändå har jag ett stort och genuint intresse för existentiella frågor. Men här blir det existentiella gestaltat av tre män som i ett spel ska undersöka några samhällsfrågor som det känns att de egentligen inte förstår ett enda dugg av.

Denna film är långt ifrån färdig. Den rymmer flera intressanta frön till teman, men den behöver klippas om och få mer gestaltat och mindre berättarröst, färre stilla närbilder och mer handling och ageranden. Ja förmodligen mer fokus på en berättelse instället för att flyta ut i alldeles för många trådar, tankar och småberättelser. Tott är dessutom väldigt trist som karaktär. Vad är han för guru?

Filmrecension: Den svenska torpeden – en film som kommer att tävla om många filmpriser

by

Den svenska torpeden
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 november 2024
Regi Frida Kempff
Manus Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Frida Kempff

En slags Rocky-berättelse, ni vet någon som kämpar mot alla odds och ändå lyckas med något häpnads väckande, otroligt och imponerade. Fast ur en kvinnas situation vid tiden strax före andra världskriget utbrott, vilket gör att denna kämpande underdog möter hundra gånger starkare motstånd än Sylvester Stallones Rocky någonsin gjort i någon film.

Den svenska torpeden bygger på verkliga händelser och är en skarp och mycket realistisk skildring av kvinnors situation vid tiden för andra världskrigets utbrott, en film som fyller mig med me mängd olika känslor och tankar. Jag såg den tillsammans med flera vänner som var djupt påverkade av berättelsen. Berättelsen bygger på den sanna historien om simstjärnan Sally Bauer som riskerade allt för att förverkliga sin dröm att simma över Engelska kanalen. Regissören Frida Kempff tar sig skickligt förbi den fälla som många regissörer annars fastnar i när de skapar ett drama som bygger på verkliga händelser: Kravet att följa verkligheten så strikt att det mer blir en redogörelse än ett drama. I den svenska torpeden fungerar det dramaturgiska och jag får aldrig känslan av att det är tillrättalagt för att stämma exakt med hur allt gick till. Samtidigt är det högst realistiskt. Kvinnors situation i Sverige och för den delen i hela världen och i Europa handlade om att vara hemmafruar, att passa upp på man och barn.

Handlingen utspelas Sommaren 1939 och andra världskrigets utbrott hänger som ett hotande moln över Europa. Sally Bauer bröt mönstret för den traditionella kvinnorollen. Hon var ensamstående mamma och älskade att simma, mer än något annat. Hon hade en stark dröm, en längtar, ett syfte, ett mål att simma för Engelska kanalen.

Sally Bauer fick kämpa hårt, varken hennes familj eller omgivningen över huvud taget var förstående eller stöttande. Hon var ensamstående mamma. Pappan till hennes barn var gift och hade barn i Danmark. Ingen förstod hennes starka drivkraft. En mor ska inte överge sitt barn för att åka iväg och simma långt, det var den inställningen omgivningen hade och som hon ofta fick höra. Ingen förstod hur hon kunde satsa allt på simningen vilket förde med sig att hon ibland övergav sitt barn och ingen ville direkt ge henne stöd så hon kunde satsa på simningen.

Filmen öppnar för många tankar och ger mycket att prata om. Jag tror att alla som ser filmen kommer att ha sitt förhållningssätt och sin syn på handlingen. Det är som att en Tjechov-föreställning som är fylld av olika karaktärer som på olika sätt lurar sig själva eller försöker lura omgivningen och har olika driftkrafter. Vi kan spegla oss själva i filmens karaktärer.
Hur skulle vi själva gjort? Vilka val skulle vi göra? Skulle vi låta simningen styra över alla beslut? Skulle vi låta ett barn på sju-åtta år följa med till område som snart är drabbat av krig, där soldater finns överallt?

Frida Kempff tar härmed plats som en av nya svenska skickliga regissörer och Josefin Neldén imponerar i rollen som Sally Bauer: envis, stark och samtidigt skör, känslig och fylld av kärlke till sin son. Fotot i filmen får högt betyg för alla fantastiska bilder, speciellt havsmiljön. Det här är en film som helt klart kommer att vara med i nomineringar till många filmpriset.

Det finns en hel del information om Sally Bauers simprestationer på Wikipedia:
Sally blev känd 1931 då hon simmade över Öresund två gånger, första simning mellan Helsingborg och Helsingör, den 30 augusti samma år simmade hon även mellan Dragör [10] och Limhamn i Malmö (18 km) vid sundets södra del på tiden 6 timmar och 22 minuter.

År 1938 utlovade en dansk firma en prissumma på 5.000 kronor åt den person som lyckades slå det danska rekordet för att simma över Kattegatt. Bauer simmade en sträcka på 48 kilometer mellan Sjællands Odde och Katholm söder om Grenå, men misslyckades i sitt första försök. Vid det andra försöket 3 augusti revanscherade hon sig dock och simmade över Kattegatt på 17 timmar och 5 minuter, vilket var tolv timmar snabbare än det rådande danska rekordet.

Sitt internationella genombrott fick Bauer 1939 då hon simmade över Engelska kanalen, något hon drömt om sedan amerikanskan Gertrude Ederle utfört samma bedrift 1926. 500 försök hade tidigare gjorts, men bara 15 hade lyckats. Med hjälp av sponsorpengar från bland annat Banankompaniet, Gröna Lund, Sandrews och tidningarna Idrottsbladet, Arbetet och Göteborgsposten reste hon 14 augusti till London och tog sig sedan till Cap Gris-Nez nära Calais i Frankrike. Bauer påbörjade klockan 05.50 den 27 augusti sin simning över kanalen och kom i land på den engelska sidan klockan 21.12 samma kväll, vilket gav en tid på 15 timmar och 22 minuter. Under stora delar av simningen fick hon kämpa mot tidvattenströmmar.

Filmrecension: Club Zero – en absurd och skickligt genomfört skildring av hur en sekt växer fram

by

Club Zero
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 november 2024
Regi Jessica Hausner

En skrämmande träffsäker skildring av hur sekter bildas och hur en sektledare skapas och får efterföljare. Handlingen utspelas på en internat-skola för välbärgade ungdomar, någonstans i Västeuropa. I verkligheten är den inspelad på St Catherine’s College i Oxford men det skulle kunna utspelas var som helst i ett land där stenrika föräldrar inte har något emot att lämna sina ungdomar på internatskolor.

Det är duktiga barn till högpresterande föräldrar som går i skolan. Skolan vill förstås hänga med i tiden och följa med i moderna trender och en nyanställd lära, Miss Novak, ska undervisa i hälsa och hälsokost. Miss Novak spelas så bra av Mia Wasikowska att jag skulle hoppa till och bli rädd om jag mötte henne på gatan. Miss Novak är en sådan där person som utstrålar enorm självkänsla och att hon vet allt. Hon charmar alla i omgivningen när eleverna varit på första lektionen hos henne svävar de nästan fram, så imponerade och fascinerade är de av henne.

Foto: Folkets Bio

Miss Novak lär dem att äta ”medvetet”, äta med ”mindfulness”. Sakta börjar de äta mindre och mindre portioner och allt långsammare. De samlas vid ett eget bord i skolans matsal och det strålar av religiös självmedvetenhet om deras perfekthet runt dem. Ungdomarna har lite olika skäl till varför de ger sig hän åt det medvetna ätandet. Någon vill komma i form, en annan vill minska växt­huseffekten, någon vill nog mest höja sina betyg och någon söker en form av mindfulness. Men för Miss Novak spelar deras skäl ingen roll: så länge de gör som hon säger. Till slut får de lära sig att de inte ens behöver äta något alls och de har blivit totalt hjärntvättade.

En filmkritiker menar att filmen attackerar och driver med vår tids olika versioner av självsvält. Kristoffer Viita på SVT skriver till exempel:
Med en tydlig udd riktad mot samtidens självsvält är ”Club Zero” en fulländad satir över en privilegierad ätstörningskultur.

Jag håller inte med om hans analys. Miss Novaks metod för medvetenhet kring ätandet som hon lär ut till ungdomarna handlar visserligen om mat och om vad man ska äta, men i grunden ser jag filmen som en absurd och skickligt genomfört skildring av hur en sekt växer fram, där en grupp människor samlas och tror sig ha den stora, rena sanningen. Ritualer kring mat förekommer i de flesta religioner.

Fast oavsett hur tittaren vill tolka denna film är den oerhört stark och går inte att skaka av sig efteråt. Ett tredje sidotema. förutom sekterism och ätstörningar, är förstås de frånvarande föräldrarna. Med mörk humor, svart komedi och skickligt berättat både i fotoval och duktiga, enastående skådespelare är denna film sevärd i högsta grad. Den duktiga danska skådespelaren Sidse Babett Knudsen är med i rollen som en lättlurad och lättimponerade rektor.

Mia Wasikowska gör rollen som Miss Novak så bra att jag skulle hoppa till och springa och gömma mig om jag mötte henne på gatan, eller jag skulle i alla fall inte låta henne ta hand om något barn eller ens låta henne hålla i kopplet till någon av mina hundar. Jag skulle inte lita på henne en sekund. Och det tragiska är att världen har många sådana personer, som verkar så duktiga och fina och trevliga men som under ytan är livsfarliga.

Denna film dröjde sig kvar inom mig länge med de skrämmande känslor den väckte av hur unga människor kan påverkas och dras in i farliga sekter. Filmen tar sig in under huden och går inte att skaka av sig i första taget. Jag såg den redan i början av året då den visades på Göteborgs filmfestival.

Att dras in i farliga sekter är inte enbart något som unga människor kan bli utsatta för. Heaven’s Gate var en amerikansk domedagssekt som trodde att dess anhängare skulle hämtas från denna världen till en högre existens av ett utomjordiskt rymdskepp. 39 medlemmar i sekten begick kollektivt självmord den 24-26 mars 1997 genom förtäring av pentobarbital och etanol på Rancho Santa Fe i San Diego, Kalifornien, USA, i samband med att kometen Hale–Bopp passerade nära jorden. Fakta från Wikipedia.

Filmrecension: Woman of The Hour – krypande, olidligt spännande

by

DSCF3680.dng

Woman of The Hour
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 november 2024
Regi Anna Kendrick
Medverkande Anna Kendrick, Daniel Zovatto, Kelley Jakle m.fl

En krypande, olidligt spännande thriller som bygger på verkliga händelser. True crime är stort idag, speciellt i tv-serie-formatet. Men den här berättelsen passar bäst i en film. Den hade blivit outhärdligt seg om den delats upp i flera avsnitt.

Rodney Alcala var en psykopatisk seriemördare, som lockade kvinnor genom att utge sig för att vara en fotograf som letade efter modeller. Han var charmig och kunde prata väl. På sä sätt kunde han lura många unga kvinnor och flickor att följa med honom till ödsliga isolerade platser för att de skulle bli fotograferade i rätt ljus.

I filmen får vi följa några situationer där Rodney raggar upp flickor som han mördar och vi får samtidigt följa Cheryl Bradshaw, en ung kvinna som försöker slå sig fram som skådespelerska. Hon går på massor av audition till filmroller men lyckas inte få någon stor roll att slå igenom med. Cheryls manager lyckas få in henne i ett avsnitt av ”The Dating Game”, en matchmakingshow som presenterar tre nya män varje vecka. Cheryl får rollen som singelkvinna som ska välja en av tre män. Hennes manager påpekar för henne att det är viktigt att hon syns i tv, det ska underlätta i hennes sökande av roller som skådespelare. En av de tre män som hon får ställa frågor till och som hon ska välja är just Rodney Alcala. Priset för Cheryl och den hon väljer är att få en resa med fint hotell med all inclusive. Det otäcka är att trots att Rodney Alcala var registrerad som sexualförbrytare och nyligen släppt från fängelse kunde han delta i denna show som en av tre ungkarlar.

Amerikansk polis och rättsväsende skämde ut sig rejält med allt som hade med seriemördaren Rodney Alcala att göra. När han var misstänkt för flera mord och våldtäkter släpptes han mot borgen och kunde mörda minst två till, en ung flicka och en kvinna. Flera olika personer kontaktade polis och anmälde honom men den amerikanska rättvisans kvarnar malde långsamt. Så småningom dömdes han för tre mord men det finns misstankar om att han kan ha mördat 130 människor.

Handlingen utspelas under 1970-talet och kretsar mycket kring film- och fotovärlden. Fotomässigt och miljömässigt har filmen enastående skickligt fångat känslan från 1970-talet och pekar på den dominerande kvinnoförtrycket och det patriarkala systemet, långt innan metoo slog till. Cheryl blir många gånger uppmanad att skicka med foton på sin själv avklädd när hon söker jobb som skådespelare. När hon medverkar i matchmaking-showen låter programledaren henne byta till sexiga kläder som visar mer av hennes kropp.

Berättelsen är så laddad, spänningsmättad, att det knyter sig i magen. Skildringen av tiden och atmosfären inom den amerikanska film- och fotobranschen är mitt i prick. Det känns som att jag är med där och vill gripa in. Ett välgjort och engagerande drama som bygger på verkliga händelser.