Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecenion: Drottning Margareta – långt ifrån så fängslande och intensivt skildrat som det borde vara

by

Drottning Margareta
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 3 december 2021
Regi: Charlotte Sieling

Trine Dyrholm är en av Europas vassaste skådespelare. Hon har en otrolig bredd som tillåter henne att röra sig obehindrat mellan genrer. Dyrholm återupprepar aldrig någon av sina tidigare roller – varje gång väntar något nytt. Där några av världens bästa skådespelare har gjort sig en karriär på att göra en sorts roll till perfektion – Al Pacino, till och med den geniala Jack Nicholson, så har Dyrholm en bredd och ett känsloregister som många andra aktörer skulle offra lemmar för att besitta.

Drottning Margareta och hennes liv är så pass märkvärdigt och episkt att det skulle kunna vara en TV-serie med flera säsonger. Då Margareta var som mest kraftfull politiskt så regerade hon över Sverige (inklusive Finland), Danmark och Norge. I en tid då publiken och filmvärlden behöver fler starka och komplexa kvinnor på film så känns en film om denna betydelsefulla monark som en självklarhet. Därför är det närmast chockartat hur illa Dyrholm och hennes skådespel värdesätts i Drottning Margareta. Titeln till trots så är detta inte en berättelse om Margareta. Istället är drottningen bara en karaktär av många som dras in i en komplex fejd gällande tronföljden. Idén att fokusera på en specifik episod ur en människas liv har visat sig vara berättarmässigt effektivt, se bara till den helt mästerliga The Favourite som gjorde maktspel inom den brittiska monarkin till mörk komedi och hänsynslös hämnd. Men regissören Charlotte Sieling verkar inte inse vilken oerhörd potential som finns i denna berättelse.

Intrigerna och dubbelspelet i hovet är långt ifrån så fängslande och intensivt skildrat som det borde vara. Dyrholm är som alltid stabil och bär med sig en pondus som får de karga slottsväggarna att skaka så fort hon träder in i rummet. Tyvärr så omges Dyrholm av en ensemble som i bästa fall är medioker, som värst erbarmlig. Framförallt så skämmer våra svenska tillskott – Simon J. Berger och Linus James Nilsson, ut sig. Då dessa två drar ut på vägarna så är det som att filmen blir någon avlägsen släkting till TV4 katastrofen Hem Till Midgård.

Rent hantverksmässigt så är filmen också något av lapptäcke. Oavsett om vi befinner oss i Sverige, Danmark eller Norge så ser allting ut att vara hämtat från ett avsnitt av Game Of Thrones. Flera visuella attribut från HBOs supersuccé är mer eller mindre kopierade. Att försöka efterapa något så ikoniskt kan man inte klandra Drottning Margareta för, men det innebär att hela filmen saknar någon som helst visuell variation. Skåne ser ut som Winterfell, Visby ser ut som Winterfell, hela Danmark… Ja, ni anar nog. Förhoppningen att vara den skandinaviska motsvarigheten till George R.R Martins saga blir oftast tragikomisk då filmen känns kraftlös.

Inte blir det bättre av ett mycket påträngande soundtrack som skär i öronen. Trine Dyrholms subtila skådespeleri dränks av vassa stråkar och gregorianska körer. Det är förvånande hur pass klumpigt hela genomförandet är, det borde finnas en övertygelse och tillit till materialet, men Sieling verkar vara oerhört skärrad inför att anamma det mer diskreta och eleganta. Oavsett om det gäller relationen mellan mor och son eller det konstanta maktspelet så klarar Sieling inte av att hitta en balans. Margareta själv blir helt åsidosatt för stickspår och triviala sekvenser som är menade att höja spänningen men som endast lyckas med att förvirra och röra till berättelsen.

Drottning Margareta hade potential att bli en kraftmätning, Trine Dyrholm gör sitt yttersta men blir vingklippt av en rad mycket dåliga kreativa beslut. Det blir inte den nordiska motsvarigheten till Elizabeth med Cate Blanchett, bara en expressbiljett till medeltidsveckan i Visby, med allt vad det innebär …

Filmrecension: Sabaya – hög autencitet

by

Sabaya
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Hogir Hirori

Sabaya kallas de yasidiska flickor och kvinnor som kidnappades av Daeshanhängare i Irak 2014. När män och pojkar dödades togs kvinnor och barn till fånga och blev en slags slavar hos IS.

Filmen skildrar hur Mahmud med medhjälpare kämpar för att ta reda på tillfångatagna yasidiska kvinnor och befria dem. För att sedan hjälpa dem att läka och kunna återgå
till sina familjer. Det är inte lätt, många år har gått, kvinnorna är rädda och har misshandlats . Några har fått barn med IS-män, andra har blivit intalade att deras familjer inte vill veta av dem. De är fångna både psykiskt och fysiskt. Mahmud verkar från ett hemcenter för yasidier i nordöstra Syrien. Verktygen han har är en mobil med dålig uppkoppling, en liten pistol och en skraltig bil. Det är en farlig uppgift att gå in i
Al-hol lägret bland 73.000 människor där de flest är eller har varit Daeshanhängare.

Mahmud är ingen glamorös hjälte. Skildringen visar en skitig gård, en hustru som tjatar om att han skall vara hemma mer och ständiga strömavbrottt. Men filmen visar också hur han envist försöker hitta fler av de tillfångatagna flickorna. Hittills har 206 flickor räddats men flera tusen saknas än. Den visar också den omtanke och det medlidande som man visar varandra. Att det är en osäker situation och en humanitär katastrof för de som är offer. Det komplicerade politiska läget med lägren fulla av IS anhängare från ett otal länder som bevakas av kurdiska styrkor och syriska demokratiska styrkor visar situationens komplexitet. Och Turkiets Erdogan som attackerar de kurdiska styrkorna.

Filmen levandegör en komplicerad politisk situation och man inser att lösningen inte är lätt. Ändå är det en positiv känsla att människor försöka hjälpa varandra och kämpar för upprättelse för de drabbade. Att i fattigdom och misär finns en styrka och vilja att hjälpa. Att miljön skildras realistiskt bidrar till filmens autenticitet.

Filmrecension: Becoming Cousteau – om äventyret och upptäckterna som väckte kampen för vår jord

by

Becoming Cousteau
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 november 2021
Regi Liz Garbus

När klimathot är i fokus kommer denna storartade film om vår planet. Jacques-Yves Cousteau råkade som ung ut för en bilolycka som gjorde att han i sin rehabilitering lärde sig dyka och blev fascinerad av världen under ytan. Han tog som sin livsuppgift att utforska haven. Han är fransk marinofficer som blev regissör, oceanograf och pionjär inom dykning och undervattensfotografering

Denna dokumentär visar hur enastående vacker och fascinerande livet i havet är, men den visar också vilket hot havsdjupen, naturen och hela vår jord står inför. I filmen får vi följa med på den resa Jacques-Yves Cousteau gjorde, från att utforska den otroliga världen under ytan till att berätta om den i böcker och filmer och till att upptäcka det reella hot som vår planet står inför.

För mig är de bästa dokumentärerna de som berättar något mer än biografin över personen som skildras. De mästerliga dokumentärerna berättar något som berör oss alla, något som kommunicerar något vi kan relatera till eller ge oss ny kunskap, fördjupad förståelse. Detta gör denna dokumentär i allra högsta grad, på flera sätt.

Cousteau var äventyrare, uppfinnare, filmskapare och blev världskänd som mannen i den röda mössan, då han i flera filmer hade en lysande röd mössa. Han utforskade platser människan aldrig tidigare sett och redan för över femtio år sen påtalade han hur klimathotet riskerade att sabotera ekosystemen under vattenytan. Denna dokumentär av Liz Garbus har Oscarsnominerats.

Becoming Cousteau skildrar 1900-talets främsta havsutforskare, som inspirerade efterföljande generationer. Jag hoppas att filmen får många att gå i hans fotspår. Nu då världens makthavare har träffats i Glasgow för att komma överens hur världens gemensamt kan ta krafttag för att hindra klimathotet är denna dokumentär efterlängtad. Cousteau var en av de viktigaste rösterna för att stoppa miljöförstörelsen, för att kunna rädda det mångfaldiga livet i haven.

Fakta om Cousteau från wikipedia:
Cousteau ägnade sitt liv åt att utforska världen under havsytan. Hans äventyr filmades och har visats i tv-serier. Med skeppet Calypso besökte Cousteau med sitt team många intressanta undervattensvärldar. Dessa resor och upptäckter finns skildrade i många böcker och filmer. Han vann tre Oscar för filmerna Den tysta världen (1956), Guldfisken och Värld utan sol (1964) liksom flera andra priser, inklusive Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes 1956. 1976 ledde han den expedition som återfann vraket av fartyget HMHS Britannic på 120 meters djup i Medelhavet.

Kul att känna till:
The Life Aquatic with Steve Zissou från 2004 handlar om en besättning liknande Cousteaus.
I Dan Browns bok I cirkelns mitt har en av karaktärerna lånat många drag från Cousteau.

Filmrecension: Eternals – välmenande och intelligent

by

Eternals
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 3 november 2021
Regi: Chloé Zhao

Att den nyligen Oscarsbelönade Chloé Zhao fått i uppdrag att regissera Jack Kirbys abstrakta och udda skapelse är både vågat och klipskt. Under åren som gått har Marvel Studios och dess ledare Kevin Feige haft en övernaturlig förmåga att hitta regissörer med dramatiskt läggning och som också kan hantera en film med en budget som vida överstiger många länders BNP. Ryan Coogler briljerade med Black Panther, Jon Watts gav Spider-Man nytt liv igen och nu senast så bjöd Destin Daniel Cretton på en magisk film i Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings.

Chloé Zhao tillför en oerhörd känsla för det subtila och diskreta, Eternals visar sig vara en av de mest återhållsamma och försiktiga storfilmerna på länge. Scener som är befriade ifrån explosioner och sammandrabbningar staplas på varandra. Det är tydligt att Zhao är intresserad och fascinerad av filmens många karaktärer och deras mycket komplexa ursprung. Ambitionerna är höga, båda från studion och från Zhao, det är inte någon ihålig bruksvara som gjorts utan en personlig och egensinnig produktion som bär med sig mycket av det som gjorde Nomadland till en så uppslukande film. När Eternals är som bäst så verkar det som om Zhao fortsätter att försöka besvara de frågor och funderingar hon hade i Nomadland; hur ensamheten formar individen, vikten av att omge med bra människor och det eviga sökandet efter ett syfte.

Det råder inget tvivel om att Eternals är både välmenande och intelligent, men tyvärr så är Zhao inte riktigt redo för en film av den här storleken. Mängden karaktärer och deras komplexa motiv blir tillslut övermäktiga. Trots solitt skådespel från hela ensemblen – framförallt Richard Madden, Brian Tyree Henry, Lia McHugh och Lauren Ridloff, så tar det alltför lång tid innan någon av karaktärerna går att omfamna. Precis som i de tidiga X-Men-filmerna så är det stora karaktärsgalleriet något av ett hinder då det blir omöjligt att fördela tiden mellan personerna. Berättandet är många gånger tillkrånglat och svårt att följa, Zhao verkar vilja komma förbi själva intrigen och gå rakt på dramatiken istället. Bristen på erfarenhet är också flagrant i filmens actionscener. Efter den helt fabulösa sekvensen i San Francisco-bussen från Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings så känns Eternals actionscener mest som utfyllnad. De hämmas av mediokra digitala specialeffekter, tafatt koreografi och ihåliga slag som pågår alltför länge. Dessutom är Marvel Studios och dess patenterade humor inte fullt så funktionell som brukligt. Manuskriptet innehåller flera stiliga och underhållande repliker som kunde blivit komiskt guld, men Zhao lyckas inte hitta en bra tajming och många skämt försvinner och spolas bort av mörk dramatik eller tom action.

Problemen är därmed många, andra filmskapare och filmstudios skulle ha gett upp och börjat räkna ned tills sista arbetsdagen. Men Chloé Zhao visar sig vara en krigare, trots de många felen och en uppenbar ovana att hantera en film av denna storlek så slutar hon aldrig att arbeta i förhoppningen att bli bättre. Desto längre den pågår, desto bättre blir Eternals. Problemen med actionscenerna vägrar att försvinna, men både berättandet och spänningen höjs avsevärt mot slutet. Vi får bland annat en helt lysande vändning som intensifierar slutklämmen rejält. Dessutom väljer Zhao att imitera Denis Villeneuves Dune, istället för slå publiken med häpnad genom explosioner och stora fältslag så väljs en väg där vyer är minst lika viktiga för att få adrenalinet att pumpa. Eternals innehåller ett antal av Marvel Studios mest visuella och spektakulära sekvenser hittills, det sker med hjälp av ett vackert foto och en underbar komposition. Dramatiskt så finns det också ett antal stunder som berör djupt och som hör till det allra mest subtila och försynta vi sett i en MCU-film.

Eternals är långtifrån det bästa Marvel Studios eller Chloé Zhao har gjort. Dess narrativ har flera brister, personerna i dramat blir aldrig tillräckligt intressanta och actionscenerna är några av de mest ointressanta på länge. Men med sin oerhörda arbetsetik och ostoppbara vilja att gå hela vägen in i mål lyckas Eternals ändå lämna ett positivt intryck då eftertexterna rullar.

Filmrecension: My Hero Academia: World Heroes Mission – ett roligt extranummer

by

My Hero Academia: World Heroes Mission
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Kenji Nagasaki

Att vara väl förberedd är en av de viktigaste uppgifterna för en skribent, oavsett ämne. I fallet med My Hero Academia: World Heroes Mission har det tyvärr inte funnits tillräckligt med tid att gå igenom de mer än 30 manga-böckerna eller de otaliga avsnitten av den populära tv-serien. Men en sak står klart, oavsett kunskapsnivå gällande karaktärerna, deras motiv och superförmågor så fungerar My Hero Academia: World Heroes Mission utmärkt som färgsprakande mys-action.

En både attraktiv och avskräckande faktor gällande de mest hyllade och omtyckta anime- och mangaserierna är deras massiva omfång. Serier som Naruto och One Piece kännas ofta större än livet, i alla fall då vi ser till deras livslängd. Som en kort observation så sänds snart avsnitt 1000 (!) av One Piece. Uthålligheten, engagemanget och intresset för en serie med sådan kritisk massa överträffar mycket annan hängiven pop-kulturell fanatism. Att investera hundratals timmar under decennier i en enda berättelse som har en sällsynt och kraftfull förmåga att fullkomligt sluka tittaren/läsaren.

My Hero Academia är precis som One Piece och Naruto enormt populär. Med en cirkulation på över 50 miljoner exemplar så kan mangans popularitet jämställas med flera av de mest uppmärksammade västerländska litteraturfenomenen. World Heroes Mission är dessutom den tredje i raden av filmer baserade på My Hero Academia. Med andra ord så är det en institution som tillbeds med oerhörd vördnad och respekt.

Anime-adaptioner brukar mestadels vara avknoppade från den primära berättelsen, detta för att inte stöta sig med en redan etablerad kontinuitet. Det leder ofta till att biofilmerna känns som små avstickare utan vidare relevanta konsekvenser. Den omåttligt populära Hunter X Hunter och dess två biofilmer är praktexempel på två totalt menlösa långfilmer som inte tillför någonting varken för tidigare eller nytillkomna fans. De mest inbitna hoppas på stora narrativa framsteg men får oftast se sig snuvade på betydelsefullt innehåll.

World Heroes Mission bryter inte den trenden, det är förvisso dramatiskt och actionfyllt men hela äventyret känns som en engångsföreteelse som inte påverkar eller stöter sig med redan pågående berättelser. Filmen kan ses som ett roligt extranummer, knappast relevant för helheten men ändå uppskattat för den rena ansträngningen. För oss som inte vigt våra liv till My Hero Academia så erbjuds ett härligt smakprov som utan tvekan ger mersmak.

Det görs inga större ansträngningar att presentera världen eller de färggranna karaktärerna. Vi kastas rakt in i händelserna och det är bara att hänge sig åt mytologin och premissen om man skall ha någon chans att hänga med.
Från första rutan till sista så är det fullt ös med storslagna slagsmål och heroiska hjältar. Berättelsen är lika klassisk som den är förutsägbar, det är inga större innovationer vad gäller antagonistiska agendor eller superhjälte-krafter. My Hero Academia: World Heroes Mission känns som en mycket kärleksfull hyllning både till västerländska seriefigurer som Stålmannen och till japanska anime-klassiker som Dragon Ball. Världens överlevnad står på spel och självuppoffringen som våra hjältar måste göra tycks inte veta några gränser. Ensemblen är knappast originell vad gäller personligheter och motiv, den följer gamla och familjära mallar, men eftersom de flesta personer vi möter är både empatiska och charmiga så går den aningen kreativa slentrianen att acceptera.

Även om det är bekant – till och med uttjatat, vad gäller tematik, patos och dramatik så paketeras det med en sådan visuell flärd och charm att det är svårt att inte låta sig svepas med i actionfesten. Enda gången World Heroes Mission kör fast är i sitt genuint ihåliga slut. Vi får en utdragen och trist slutstrid som aldrig tycks vilja ta slut, det är som att hela filmen har hakat upp sig och bara fortsätter att bombardera tittaren med snarlik koreografi och artificiella förlängningar. Med tanke på hur väl portionerade de andra actionscenerna är så blir det nästintill obegripligt varför klimax tappar greppet.

My Hero Academia: World Heroes Mission löper stor risk att inte tillfredsställa de mest hängivna fansen med sitt simpla narrativ. Det finns inget här som förändrar spelrummet eller påverkar någon av karaktärerna till den grad att ingenting kommer vara sig likt efteråt. Men som en underhållande introduktion till My Hero Academia så fungerar World Heroes Mission utmärkt. Själv har jag redan börjat införskaffa några av de mer än trettio manga-böcker som finns tillgängliga.