Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Spider-Man: No Way Home – mästerligt

by

Spider-Man: No Way Home
Betyg 5
Svensk biopremiär 15 december 2021
Regi Jon Watts

Regissören Jon Watts bjuder på en magnifik och rörande film som utan tvekan hör till en av årets mest spektakulära. Efter det aningen ljumma mottagandet för Eternals så är det Marvel tillbaka tillbaka i sin fulla prakt. Spider-Man är tillsammans med Batman och Stålmannen några av populärkulturens mest framträdande spelare. De har blivit en del av det allmänna medvetandet och är lika odödliga som James Bond och Darth Vader. Sam Raimis Spider-Man-film från 2002 är ett av de starkaste filmminnen jag har. Det var första gången jag insåg att en film kunde vara både actionfylld och packad med ett stort patos som faktiskt berörde.

Efter sju filmer – ej inkluderat de utan väggklättraren i titeln, samt den närmast klassiker-förklarade Into The Spider-Verse, så kan man fråga sig om det är möjligt att begeistra och förundra en gång till. Det visar sig snart att svaret på den frågan är ett dånande ja. Precis som en Shakespeare-pjäs så kan Spider-Man tolkas på en rad olika sätt, bra som dåliga. Jon Watts valde att ta tillbaka Peter Parker till tonåren. Med hjälp av humor och värme så har filmerna utforskat ungdomlig naivitet och Parkers önskan att till varje pris vara altruistisk och rättfärdig. Det kunde ha blivit övertydligt och tillrättalagt men Watts har injicerat en fantastisk dos uppriktighet som gjort alla karaktärer tillgängliga och oerhört mänskliga.

Marvels styrka – både på film och i serietidningar, har alltid legat i det massiva persongalleriet. Det finns ett skäl till att serietidningarna har insisterat på att behålla sin kontinuitet till varje pris- även om det inneburit stora problem mellan varven. Berättelser från årtionden tillbaka är lika relevanta nu som då för händelseutvecklingen. Den stora kontinuiteten har tillåtit berättare och författare att designa omvälvande sagot där skeenden som tidigare troddes vara triviala nu blir vitala. Samma filosofi går att finna i No Way Home, den otroligt långa historiken och kontinuiteten från tidigare filmer används till perfektion. Det finns inte ett moment som inkluderats av en slump, varenda gest, blick och replik fyller en viktig funktion. Filmens speltid på två och em halv timme känns på intet sätt för lång.

Publiken dras in i den fantastiska kombinationen av action, smart dialog och intensivt berättande. Watts visar inte några som helst spår av slentrian vad gäller att regissera Spider-Man-filmer, istället så verkar väntan och den fruktansvärda processen att filma under Covid-pandemin ha sporrat honom än mer. Energin och entusiasmen är fullkomligt galen, Watts verkar befinna sig i ett lyckorus där han överöser publiken med makalösa actionscener och fantastisk humor som är så pass konstant och effektiv att det behövs syrgas för att stabilisera andningen.

Visuellt så är det en närmast fläckfri filmupplevelse, flera sekvenser som uppvisas här hör till det mest uppfinningsrika vi sett i en actionfilm på mycket länge. Alla tänkbara tricks används, varav inga känns förlegade eller tjatiga, istället så blir det en visuell fest utan dess like som triumferar om och om igen. Ambitionsnivån är så pass hög att man kan undra om det är Babels-torn som byggs, men trots att filmens skala och helt vansinniga aspirationer kunde ha kapsejsat så finns det ett fantastiskt fokus. Långsamma scener får ta sin tid, det finns inga onödiga tillägg eller actionscener som pågår i evigheter. Filmens intro kan vara något av det mest systematiska och tålmodiga Marvel gjort, de förlitar sig helt på skådespeleri och på kemin mellan sina huvudrollsinnehavare.

Och den unga trion bestående av Tom Holland, Zendaya och Jacob Batalon skänker också filmen en dramatisk ådra. De tre huvudrollsinnehavarna har precis som Harry Potter-trion med Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint växt ihop och utvecklat en kemi som är genuin, spontan och helt naturlig. Tom Holland i synnerhet är helt makalös, detta är den mest sårbara och mänskliga Peter Parker vi någonsin sett, han är inte någon osårbar utomjording, endast ett barn som kastats in i lejonkulan. Zendaya är bättre än någonsin och skapar den mest mångfacetterade och robusta versionen av MJ som vi sett på film. Flera gånger så slås tittaren av hur rättfram och uppriktig No Way Home känns – till skillnad från flera hyllade filmer om ungdomsliv, så är Jon Watts film autentisk vad gäller att skildra ångesten och förvirringen som så många ungdomar genomgår på daglig basis.

No Way Home är en mästerlig uppvisning i hur medryckande och känslosam actionfilmen kan vara då den är som bäst. Det är en makalöst hjärtlig, rolig och emotionell film som är större än det mesta men som fortfarande behåller fötterna på jorden. Upplevelsen är så pass stark och felfri att jag transporteras tillbaka till den där varma sommardagen när Sam Raimis första film hade premiär. Jag lämnar salongen lika upprymd, optimistisk och lycklig som då.

Filmrecension: West Side Story – en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt

by

West Side Story
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Steven Spielberg

Steven Spielberg visar varför nyversioner kan vara både spännande och relevanta. West Side Story årgång 2021 är en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt. Det är i stunder som dessa som man påminns om skillnaden mellan regissörer och regissörer. Steven Spielberg har lyckats med att röra sig mellan det stora och det lilla med publiksuccéer som Jurassic Park och oerhört svårmodiga och känslomässiga projekt som München och Schindler’s List. Det är en imponerande förmåga att ha så stor erfarenhet av flera olika genres och att dessutom bemästra dem alla. Med West Side Story så erövrar Spielberg det sista området han inte har prövat på tidigare – musikalen.

Trots Spielbergs otroliga kompetens så fanns det en förståelig skepsis när det annonserades att hans nästa projekt skulle vara en nyversion – eller nytolkning, av West Side Story. Inom sin genre så kan originalet från 1961 jämföras med filmkolosser som Casablanca och Borta Med Vinden. Det är närmast helig mark som Spielberg vandrar på och det krävs en mästare för att klara av uppgiften. Lyckligtvis så är Steven Spielberg helt rätt man för jobbet.

Andra nyversioner velar och tvekar inför uppgiften att modernisera och förnya originalet. Oftast kan resultatet bli ett slags Frankensteins-monster där nytt och gammalt skär sig som en bedrövlig bearnaisesås. Men så är inte fallet med West Side Story, istället är det ett praktexempel på hur delikat och sublim en nyversion faktiskt kan vara. Från första rutan är det slående hur oerhört påläst och uppslukad Spielberg är av filmen från 1961 men också av de hundratals olika teateruppsättningar som gjorts. Det är en förödande stilig balansgång där modern koreografi och moderna specialeffekter möter ett klassiskt berättande som är både tillgängligt och charmerande.

Visuellt finns det absolut inget att anmärka på. Med ett stämningsfullt foto som rör sig obehindrat mellan realism och surrealism så skapas en spelplan där dans och hopplös kärlek är som hand i handsken. Koreografin är i det närmaste värt en egen uppsats, det här är bland det mest eleganta och energiska jag sett vad gäller dans på film, det går att se små inslag av pop och hiphop vad gäller vissa danssteg och rörelser, men det klassiska och traditionella förblir ryggraden som skänker West Side Story en oerhörd elegans. Energin och entusiasmen är rentav beroendeframkallande, många gånger känns det som att Spielberg har placerat publiken i en sportbil på en motorväg utan hastighetsbegränsningar. Han lånar helt obehindrat från hela sin filmkatalog, det finns till och med ett par korta ögonblick som tar oss tillbaka till de allra vildaste stunderna med Indiana Jones.

Berättelsen är också förfinad och mer exakt än tidigare. Det görs stora ansträngningar att skapa paralleller till vårt moderna samhälle där småkvarter gentrifieras och där kulturarv och subkulturer utraderas för att ge plats åt kommers. Spielberg närmar sig också diskussionen om ett multikulturellt USA med stor respekt och men också insikt. Till skillnad från filmen från 1961 så hyllas de amerikanska invandrarna, både deras kamp för ett bättre liv och deras kultur. Att ensemblen består av en rad okända ansikten med olika etnicitet stärker känslan av att detta är ett försök att skapa broar mellan olika kulturer och synsätt. Att ensemblen mestadels är obeprövad för de stora massorna bidrar också till färre jämförelserna med skådespelare som Natalie Wood och Richard Beymer. Det hade varit genuint distraherande om Tony och Maria hade spelats av två mer välkända personer. Rachel Zegler i rollen som Maria filmdebuterar och är genomgående lysande i denna ikoniska roll både vad gäller skådespel och sånginsats. Ansel Elgort har det dock svårare, trots en sympatisk framtoning så är agerandet aningen för stelt för att helt övertyga publiken i denna legendariska romans.

Filmens tredje akt är också något av ett sänke. Efter två timmar av dans, sång och romantik så är bränslereserven slut. Finalen är dramaturgiskt perfekt men utförandet är haltande och trött med flera scener som känns utdragna och rent triviala.

Tack och lov så är det inte denna något tomma slutkläm som följer med en ut ur biosalongen. Istället är det en känsla av glädje, beundran och respekt, både inför Steven Spielberg och inför den klassiska berättelsen som har sina rötter hos William Shakespeare. Till och med för en musikalskeptiker som jag själv så känns West Side Story genomgående strålande.

Filmrecension: Kören – en film om Tensta Gospel Choir – om en härligt medryckande kör i sorg och glädje

by

Kören – en film om Tensta Gospel Choir
Betyg 3
Svensk premiär den 26 november 2021
Regi Amanda Pesikan

En kör kan vara nästan som en familj och här är det en mycket brokig familj.
Med många olika personligheter och med olika bakgrund. Kören har funnits i
25 år och utstrålar mycket glädje och energi. När man ska åka på turné till gospelns hemstad Chicago har kören mycket förväntningar.

Ledaren är Cedwin Sandeman. Han vill att resan ska ge inspiration till kören. Men under resan dyker också problem upp. Problem mellan kör och dess ledare. Skillnaden mellan församlingarna i USA där alla i en gospelkör är troende och den svenska kören där alla inte är troende. I USA väcker det förvåning att man kan sjunga gospel utan att vara kristen. Många förväntningar kommer upp till ytan

Genom att belysa relation mellan grupp och ledare och betydelsen av visioner och tro sätter filmen fokus på gruppdynamik. Hur viktigt är det att alla har gemensam tro
eller finns det plats för oliktänkande?

Filmen ger inget svar på de frågor den ställer. Däremot skildrar den värmen och gemenskapen i kören. Att man ställer upp för varandra och accepterar varandras olikheter. Jag tycker också att man visar den utsatthet ledarens roll innebär.
Han är den enda vi lär känna i filmen, övriga blir mer statister runt honom.

En film om en härligt medryckande kör i sorg och glädje.

Filmrecension: Ghostbusters: Afterlife – en humoristisk pärla

by

Ghostbusters: Afterlife
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Jason Reitman

Inte sedan originalfilmen från 1984 har Ghostbusters varit relevant eller ens acceptabelt. Ivan Reitmans film är väl värd sin status som en humoristisk filmpärla. Konceptet, utförandet och manuset är fortfarande lysande mer än trettio år senare. Ensemblen med Bill Murray, Dan Aykroyd, Ernie Hudson, Rick Moranis, Sigourney Weaver och den bortgångne Harold Ramis, var i det närmaste perfekt för uppgiften att skapa hysterisk komik.

Därefter gick allting fel… Ghostbusters II från 1989 kan vara en av de mest tragiska och tafatta jag sett vad uppföljare beträffar. Skärpan, vitaliteten och uppfinningsrikedomen var som bortblåst och vad som erbjöds var en långsam, innehållslös och mördande trist upplevelse. Men ingen hade kunnat förbereda sig på den härdsmälta som var nyversionen av Ghostbusters från 2016. Trots en lysande samling skådespelerskor som Kristen Wiig, Leslie Jones, Melissa McCarthy och Kate McKinnon så var slutresultatet en fullkomlig katastrof. Med miserabelt dålig regi, värdelöst manuskript och tydlig känsla av oengagemang så såg Ghostbusters (2016) ut att vara spiken i kistan för hela filmserien.

Tack och lov så insåg Sony sitt misstag och har nu levererat Ghostbusters: Afterlife. Filmen ignorerar katastrofen för fem år sedan och går tillbaka till rötterna. Själva nyckeln till en lyckad Ghostbusters-film visar sig vara namnet Reitman. Jason Reitman efterträder här sin far Ivan som regissör. Jason Reitman är mest känd för sina underfundiga och något udda filmer som Up In The Air och Juno. Afterlife är till skillnad från tidigare filmer en energisk, snabb och rolig upplevelse som sparkar igång Ghostbusters igen. Det är beundransvärt hur försiktigt och varsamt Reitman behandlar originalet. Varenda beståndsdel av originalet bryts ned och analyseras, det finns en nästan religös hängivenhet att återskapa stämningen och utseendet. Elmer Bernsteins musik ackompanjerar en rad scener, de klassiska attiraljerna – som overallerna och de mekaniska spökfällorna, är som hämtade ur en tidsmaskin. Hela upplevelsen är autentisk och rentav förtrollande för fansen som gått igenom varenda ruta av Ivan Reitmans film.

Men filmer med stor vördnad och respekt för sin historia kan i många fall gå över gränsen. Även om man kan återskapa delar av sin historia så innebär det sällan automatisk framgång. Exempel som Doctor Sleep – eller nu senast Halloween Kills, övertalar sig själva att det är fullt tillräckligt med att efterapa det visuella för bli jämbördig med originalet. Reitman lyckas istället hitta essensen och själen från den första filmen. Även om det förekommer åtskilliga visuella vinkningar så genomförs det med enorm precision och intelligens. Alla sekvenser som involverar nostalgi blir så mycket mer än ihåliga referenser. Moment som har parodierats och hyllats under årtionden blir kärleksfullt återupplivade i Afterlife. Rent spirituellt råder det inget tvivel om att detta är en sann efterföljare.

Precis som då J.J Abrams tog tillbaka Star Wars från döden med The Force Awakens så är det fråga om en oerhörd balansgång mellan att imitera, hylla och föra arvet vidare till en ny generation. Både Afterlife och Force Awakens lider av att vara strukturellt identiska med filmerna de önskar att hylla. Men efter ”nära döden”-upplevelser så är det bekanta ett starkt tillvägagångssätt för att återfå bäringen på skutan. Även om berättelsen inte bjuder på några överraskningar så känns det tryggt och säkert att vara tillbaka på fast mark igen. Samtidigt som Reitman hyllar sin fars verk så är Afterlife också ett kärleksbrev till andra 80-talsfilmer, däribland Steven Spielberg och The Goonies. Parallellerna till Stranger Things blir också helt oundvikliga, framförallt i och med Finn Wolfhards medverkan. Till skillnad från den alltmer vilsna och ansträngda Netflix-serien så behåller Afterlife en ungdomlig nerv som känns autentisk och där äventyret faktiskt är spännande, inte bara ett pliktskyldigt måste för att förlänga seriens livslängd.

Afterlife är genomgående energisk och gladlynt, den bekymmerslösa och entusiastiska attityden håller i sig genom hela filmen. Ivan Reitmans styrka låg aldrig i att regissera gastkramande actionscener. Jason Reitman däremot visar sig ha en stor fallenhet för strålande biljakter och matiné-doftande action. Den ikoniska bilen Ecto-1 må vara älskad av fans världen över, men den har alltid fått agera som en glorifierad kuliss. Först nu blir denna klassiska filmbil till en karaktär i sig och det är svårt att inte falla pladask för valfri scen där bilen medverkar.

Allting stärks också av en oerhört stark ensemble. Carrie Coon kan vara en av filmvärldens mest underskattade skådespelare, med otrolig inlevelse och finess gör Coon en ganska platt karaktär till en både empatisk och karismatisk person. Mckenna Grace är lysande i rollen som Coons briljanta och egensinniga dotter. Paul Rudd är lika charmerande och lättillgänglig som alltid. Det är bara Finn Wolfhard som har det svårt med en roll som känns både ofärdig och ointressant.

Trots allt som Reitman lyckas med så finns ett och annat moment som känns utdraget och onödigt. Återigen så är scenerna med Wolfhard den primära boven i dramat, med en malande och själlös tonårsromans som endast skadar filmens tempo. Och även om logik inte bör efterfrågas i en film med spöken och proton-ryggsäckar, så finns det en rad luckor som är chockerande stora och ogenomtänkta. Slutligen så har Afterlife inte heller samma komiska udd som originalet. Humorn är förvisso närvarande och oftast effektiv, ändå når Afterlife inte de komiska höjder som då Harold Ramis,Dan Aykroyd och Rick Moranis stod för manuskriptet för 37 år sedan. Bristerna är dock inte tillräckligt stora för att stoppa den karavan av underhållning och komik som Jason Reitman dirigerar.

Från början till slut så är Ghostbusters: Afterlife underhållande, värmande och rolig – en kombination som är alltmer sällsynt. Filmen är utan tvekan en av årets mest positiva överraskningar.

Filmrecension: I koltrastens land – jag hoppas många ser denna film

by

I koltrastens land
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 november 2021
Regissör Blerta Basholli
Medverkande Yllka Gashi, Çun Lajçi, Aurita Agushi, med flera

Att starta en mindre affärsverksamhet i en patriarkalisk bygd i Europa kan möta stort motstånd. Denna film skildrar några kvinnor som vågade stå upp för sin rätt att ta hand om sin familj och samtidigt för vi se hur människor i Kosovo lever med en stor fråga: var är deras försvunna män, pappor och bröder? Tusentals män försvann under det krig som härjade i Kosovo. De kvinnor som tar ansvar för sina familjers ekonomi utmanar patriarkala krafter.

I fokus för denna skildring står Fahrije, en kvinna vars man varit försvunnen sedan kriget i Kosovo. Utan man i huset har familjen svårt att få ekonomin att fungera. Hennes svärfar, mannens pappa bor med dem men han är gammal och rullstolsbunden och kan inte bidra med så mycket. För att få pengar att överleva startar Fahrije en affärsverksamhet genom att sälja hemmagjord ajvar. Hon tar körkort och startar affärsprojektet tillsammans med andra kvinnor vilket inte ses med blida ögon. Hon blir hotad och utsatt och hennes barn får möta elaka kommentarer.

Filmskaparen har valt att berätta med bilder som fotograferade för att ge en stark känsla av realism, av autenticitet. Det känns som om att det är verkligheten, nästan som en dokumentär, som att jag är med där på plats.

Det är väldigt bra filmat och berättat, i en lugn takt där mycket händer under ytan. Vi ser hur en del av karaktärerna växer och utvecklas. Samtidigt som de utstår en hård kamp och Fahrije och övriga kvinnor måste stå på sig och våga tro på sig själva ser vi hur de stärks av sin gemenskap. Filmen är en ögonöppnare och ger hopp.

Filmen bygger på verkliga händelser. Inte bara att den utspelas i ett land och en bygd som påverkats av kriget och där människor fortfarande söker försvunna män utan också berättelsen om Fahrije och de andra kvinnorna bygger på verkligheten.

För mig var detta en vacker, stark, berörande ögonöppnare. Jag hoppas många ser denna film. Ibland känns det som att vi i Sverige som inte kommer från länder som drabbats av krig under senaste femtio åren inte inser vilken verklighet många i Europa lever i.

Filmbolaget berättar:
Denna feministiska filmpärla blev en sensation på filmfestivalen i Sundance där den hade sin världspremiär tidigare i år och kammade hem tre av festivalens tyngsta priser: det stora jurypriset, bästa regissör och publikpriset. I koltrastens land är även Kosovs Oscarsbidrag.