Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Det heliga trädets frukter – imponerande

by

Det heliga trädets frukter
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Mohammad Rasoulof

I de situationer då produktioner skett under stora svårigheter eller uppförsbackar brukar resultatet sällan vara felfritt eller utan skavanker. Men trots att regissören Mohammad Rasoulof tvingats skapa filmen under stort hemlighetsmakeri för att undkomma den auktoritära regimen i Iran, samt fly landet med ett antal av sina skådespelare efter en arresteringsorder, är slutresultatet genuint imponerande. Det finns inga kompromisser trots de oerhörda omständigheterna.

I en tid då det hetsigt diskuteras kring mer anslag för film och behovet av mer pengar för produktioner i allmänhet visar Rasoulof att en regissör som förstår begränsningarna och kan anpassa sitt omfång också kan skapa stordåd. För även om inspelningen skett under påfrestningar lyckas Det Heliga Trädets Frukter framstå mer komplett, genomtänkt och förfinad än ett antal andra filmer som kunde stoltsera med att vara nominerade till en Oscar för bästa film. Framförallt finns här ett politiskt mod och en subtil precision vad gäller att förmedla djup och argsint samhällskritik. Detta görs genom den grandiosa men samtidigt oerhört intima berättelsen. Där andra narrativ börjar småskaligt och rör sig mot något större, i filmer som nyttjar historiska händelser vill berättelsen oftast kulminera vid de essentiella historiska ögonblicket, gör Rasoulof motsatsen och bryter istället ned sin berättelse till att bli mer och mer koncentrerad utan att glömma bort den historiska kontexten.

Den fasansfulla misshandeln av Mahsa Amini, som senare resulterade i hennes död och ledde till de oerhörda protesterna, blir den stora katalysatorn för att skapa starka störningar inom den familjedynamik filmen centrerar kring. Det snillrika i att spegla de historiska protesterna genom ett mikroperspektiv gör att den auktoritära terrorn kan förmedlas genom en vardag som även för oss i väst blir någotsånär bekant. Snart blir propagandan, våldet och de allmänna övergreppen på befolkningen inte bara något som sker på tv-skärmar och mobiler. Den toxiska osanningen blir snart ett gift som sakta men säkert förtär relationerna.

Sättet splittringen och uppvaknandet skildras hos familjens två döttrar är klarsynt och oerhört stilfullt, här skapas en fascinerande generationskonflikt där ungdomen – som genom modern teknik kunnat se bortom lögnerna och förvrängningen av verkligheten, börjar se sina föräldrar som främlingar som vägrar släppa taget om uppfattningar som aldrig var sanna. Här exponeras också publiken för filmens fantastiska ensemble som alla erbjuder ett naturligt, dedikerat och prestigelöst skådespel. Det är också imponerande hur pass visuellt kompetent projektet är. Genom ett färglöst foto och en mycket geometrisk komposition skapas en film som också visuellt återger den inrutade och tryckande tillvaron i Teheran.

Allegorierna till terrorstatens hämmande effekt blir än mer potenta i filmens andra halva då Rasoulof fortsätter att stänga bländaren och minska omfånget. Då blir ett relativt simpelt besvär till en snara runt halsen, något som blir en fantastisk representation för hur det triviala i händerna på tyranni blir till ett vapen lika farligt som batonger. Detta leder i sin tur fram till filmens fantastiskt nervpirrande final som är så pass laddad och spännande att hela biosalongen tycks vara berövad från syre. Här finns också flera paralleller med den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, även den ville studera effekterna på familjen av ett repressivt samhälle och hur politiska misslyckanden och makthunger mer eller mindre utplånat samhället och dess medborgare.

Turerna kring produktionen för Det Heliga Trädets Frukter må ha varit lika dramatiska och upprörande som det innehåll vi upplever i filmen. Men trots det lyser den faktiska filmen. Även om det finns vassa kanter och strukturella fel som hade kunnat rättats till för en helt fulländad upplevelse är detta en otroligt imponerande film, både vad gäller det dramatiska handlaget men också vad gäller att kontextualisera och belysa modern historia.

Filmrecension: Älskling – en otäck djupdykning i en manipulativ människas beteende

by

Älskling
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Lilja Ingolfsdottir

En djupdykning i en kvinna som är manipulativ och lurar allt och alla och mest av allt sig själv. Denna beskrivs av en hel del kritiker som en äktenskapsskildring vilket jag tycker är missvisande. Delvis är det en skildring av en separation, kanske skilsmässa men endast ur en enda persons synvinkel. Vi får följa Maria som utan tvekan har stora problem med sig själv. Hon är manipulativ på ett sätt som måste vara oerhört svårt att leva med. Ena stunden är hon rosenrasande och hotar med att dra och om partnern inte börjar tycka synd om henne och be henne stanna börjar hon gråta och tala om hur synd det är om henne. Hon är offret, det ständiga offret som alla missförstår och är dumma mot, enligt henne själv. Mest av lurar hon sig själv. Hon är den eviga tonåringen som alltid skyller alltid på andra och som inte tar ansvar för att hon har fyra barn.

En scen i början säger väldigt mycket. Maria storhandlar mat tillsammans med barnen. När hon ska betala visar det sig att hon inte har pengar på sitt kort. Hon prövar med ett kort till och där finns inget att betala med heller så hon måste ringa till sin man och be honom föra över pengar. Att gå och storhandla med barnen och inte ens ha kollat hur mycket pengar som finns på kontot säger en hel del om hennes oförmåga att ta ansar som vuxen. Allt är kaos dessutom, barnen drar åt olika håll. Scenen signalerar att det är mycket som inte är bra med henne och hennes barn.

När mannen, Sigmund, senare på kvällen kommer hem efter att ha varit på resa i jobbet berättar han att han ska jobba igen om några veckor. Maria blir vansinnigt arg och skriker och slåss. Hon säger att de varit överens om att han skulle vara hemma och ta hand om barnen efter denna sista jobbresa. Hon måste få chansen att jobba med sina projekt. Ett stort problem med den överenskommelsen är att hon inte har något godkänt projekt att jobba med. Sigmund däremot har inkomster när han reser i jobbet. De har fyra barn att försörja. Två från Marias tidigare äktenskap och två tillsammans. Den som är vuxen och förälder måste man ta ansvar för barnen men Maria verkar leva i någon drömvärld.

Det är plågsamt att se och på något sätt verkar det som att filmens skapare tycker synd om Maria. Jag kan inte se filmen på annat sätt än att Maria är en stor egofixerad mamma som inte är vuxen sin uppgift som förälder. Mot slutet kommer en form av lösning som är rejält konstruerad och svår att riktigt tro på. Jag är kluven till om filmskaparen förstår hur plågsamt det är att se en kvinna lura sig själv så fruktansvärt.

En stark beskrivning av Marias karaktär får vi i början av filmen då hon berättar hur hon ”hittade” Sigmund och kunde göra honom till sin. Hon använder just de orden att hon vill ha honom till sin. Att äga en annan människa? Vad är det för inställning till andra människor?

I Norge har filmen gjort stor succé. Mot slutet av förra året brakade ÄLSKLING in på norska biotoppen och lade sig direkt som etta och den huserar fortfarande på 10-i-topp i Norge.

Om man är en stor beundrare av filmer och teaterföreställningar med liknande teman som Ingmar Bergmans scener ur ett äktenskap kan denna film vara tilltalande. Fast jag ändå tycker att den mer handlar om en djupt störd kvinna. En äktenskapsskildring skulle jag föredra att den skildrade både mannen och kvinnan och inte enbart fokuserade på kvinnan.

Filmrecension: Räv och hare räddar skogen – varm berättelse som väcker fantasin

by

Räv och hare räddar skogen
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Mascha Halberstad

En animerad berättelse för hela familjen om de två vännerna Räv och Hare och alla deras andra vänner i skogen. När de vaknar på morgonen efter en fest upptäcker de att skogen börjar försvinna då den översvämmas. Vad de inte vet är att en bäver har byggt sig ett lyxboende som innebär att det blir en översvämning. Bävern har låtit massor av träd huggas ned för att kunna bygga sitt boende som är som ett nöjesfält under vattnet. Att det blir katastrof för alla djur i skogen som förlorar sina hem bryr sig bävern inte alls om.

Parallellen är ganska tydlig till vad som händer i världen nu med klimathotet. Först tänkte jag att det är lite tråkigt om filmer som vänder sig också till de yngre åldrarna ska vara för tidsmässigt politiskt inriktade men handlingen är rolig, varm och har flera djup i berättelsen. Som alla bra familjefilmer har den saker som talar till alla åldrar.

Räv och Hare som bor tillsammans är ett kärt återseende för många. Regissören, animatören och illustratören Mascha Halberstad har tidigare gjort en tv-serie med figurerna Räv och Hare. Den har visats över hela jordklotet och belönats med priser som Cinekid Audience Award 2019 och Ensor Best Animation Award 2020.

Ett stort plus till filmen för att den inte på välkänt Disneymanér över på med aktionscener och en gigantisk stridsscen. Jag charmades också av de sköna karaktärerna. De två råttorna är nog filmens roligaste karaktärer med sin varma göteborgska dialekt går det inte att låta bli att älska dem.

Figurerna ser ut som leksaker, delvis som figurer gjorda i plats. Det gör att deras mimik inte har så stor bredd. Det som ger deras karaktär hänger mest på rösterna. Det är animations-teknik som jag inte är helt förtjust i. En fördel med den tekniken är dock att barn kan få igång sin fantasi och leka med sina leksaks-figurer och hitta egna äventyr med dem.

Räv och Hare räddar skogen hade världspremiärer på Berlins Filmfestivals barn- och ungdomssektion Generation.

Det är en rolig film med en fin berättelse som sätter igång flera intressanta saker att prata om och väcker fantasin. Det är en varm berättelse om vikten av vänskap.

Filmrecension: Mickey 17 – en soppa som spretar åt alla håll

by

Mickey 17
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Bong Joon Ho

Filmbolaget Warner Bros och alla andra involverade kring marknadsföringen för Mickey 17 tycks vilja frammana ett scenario där ingen skall komma ihåg att regissören Bong Joon Ho faktiskt varit verksam innan sin bejublade film Parasit. Även om den Oscarsbelönade kritikerfavoriten må ha satt Joon Ho på kartan för den stora allmänheten har regissören gjort ett antal filmer i hemlandet Sydkorea men också i USA med den ganska blaskiga Snowpierecer – som senare blev TV-serie hos Netflix. Men hela marknadsföringskampanjen har konstruerats efter uppfattningen att detta är en sorts engelskspråkig debut från Joon Ho, ett steg in i västvärlden och chansen att bredda sitt filmskapande.

Och oavsett vad PR-gruppen vill uppenbarar sig mindre behagliga minnen gällande Joon Hos filmskapande under Mickey 17s sega speltid på 137 minuter. Däribland att den makalösa och galna åktur som var Parasit inte är standard då Joon Ho står som regissör. Istället är det en märklig – men ibland, underhållande mix av ohämmade upptåg, en berättelse som knappt håller samman och en kylig cynism som kan vara närmast utmattande.

Mickey 17 följer till stor del samma problematiska trender som filmer som Disneys spelfilmsversion av Mulan regisserad av Niki Caro. Det vill säga en bejublad regissör vars tidigare filmer varit kritikerfavoriter tar sig ett större och mer svulstigt projekt med en budget vars cateringkostnader är densamma som hela den tidigare filmkatalogen. Denna resa innebär dock växtvärk. Även om Bong Joon Ho arbetat i USA tidigare är förväntningarna och ambitionerna andra nu, något som leder till en film som vill spänna musklerna och framstå episk i sitt omfång. Detta resulterar dock i något som många gånger känns som en smärre röra. Precis som för många andra regissörer som tar steget till storskaliga studiofilmer försöker Joon Ho att cementera ett fåtal signum från tidigare filmer som ett sätt att visa på en unik identitet. Här manifesterar det sig i kaosartad humor och ett närmast spattigt berättande som stirrigt och hetsigt kastar sig mellan våld, snusk och nihilism. Rent formmässigt är det minst lika stor oreda, scenografiskt och fotografiskt är det definitionen av funktionellt men fullkomligt identitetslöst med en alldaglig science fiction-miljö och ett ytterst anonymt foto.

Ensemblen har – som filmens gedigna budget indikerar, också rustats upp. Robert Pattinson, Toni Collette samt Mark Ruffalo är sannerligen inte att förkasta men endast Ruffalo känns det minsta minnesvärd. Både Pattinson och Collette dras med karaktärer vars substans är densamma som vatten, Pattinson har dessutom sadlats med den hopplösa uppgiften att leka Tom Hardy, mer exakt den Hardy som mumlar, gnäller och grymtar i kopiösa mängder. Collette får i sin tur otäckt lite relevant material att jobba med och får helt och hållet förlita sig på sin pondus som aktör för att klara sig. Ruffalo briljerar dock i rollen som en hybrid mellan Donald Trump, Elon Musk och Jerry Falwell, detta är en både djupt komisk men samtidigt otäckt pricksäker rolltolkning av essensen av en teologisk fascist vars förakt och makthunger saknar gränser. Och det är i de stunderna som Mickey 17 helt hänger sig till att vara en satir över det moderna samhället som den når oanade höjder.

Då blir cynismen, grymheten och den kolsvarta synen på livet en ren njutning. Det liknar då en mer raffinerad och explosiv version av den överdrivna Don’t Look Up, där alltifrån skamlös kommersialism, storbolag och terrorstater får mer stryk än en amatörboxare i en strid mot Cassius Clay. Satiren och samhällskritiken må vara bred och motsatsen till subtil, men det finns en genuin kraft och vitalitet i de scener då filmen skapar slagkraftiga allegorier till dagens händelser. Och det är i en av dessa scener som Joon Ho når så pass högt att man kan undra om man man ser en genuin uppföljare till Parasit. När den hysteriska komiken, vansinnet och hämningslösheten samverkar når Mickey 17 fantastiska toppar. Men tyvärr sker detta alltför sällan och filmens sista tredjedel känns som en genuin härdsmälta då den spydiga cynismen och brutaliteten ersätts av ett av de mer menlösa klimax som kunde föreställas. Att det hela också känns onödigt utdraget hjälper inte heller.

I ett fåtal stunder är Mickey 17 genuint briljant, och då den vågar vara en bitsk satir finns det grandiost underhållningsvärde. Men som helhet är det en soppa som spretar åt alla håll och kanter, till skillnad mot Parasit är det bara segment och inte slutprodukten som förblir oförglömlig.

Filmrecension: Sommarboken – poetisk, magisk, filosofisk

by

Sommarboken
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 februari 2025
Regi Charlie McDowell
Manus Robert Jones

En poetisk, magisk, filosofisk och vacker upplevelse om de stora frågorna om liv och död, om kärlek och tillhörighet, om sorg och att våga leva igen. Glenn Close är strålande i denna filmatisering av Tove Janssons bok Sommarboken. Tillsammans med Emily Matthews som spelar Sophie skapar hon filmmagi. Emily Matthews var nio år då filmen spelades in. Hon och Glenn Close fångar den stämning av kärlek som binder samman farmor och sondotter och samtidigt bubblar deras sorg under ytan och de kan smågräla också, för att båda söker sin självständighet.

Sommarboken är en av Tove Janssons vuxenböcker som handlar om Sophie som tillbringar en sommar i ett ganska skruttigt hus i den finska skärgården, i Finska viken, tillsammans med sin pappa och farmor. Men något haltar, någon saknas. Sophies mamma har dött.

Sophie är ett barn som säger vad hon tänker och känner och säger det rätt ut. Hon konstatera krasst och säger till farmor: ”Pappa älskar mig inte längre nu när mamma dött. Det är därför han ville att du skulle med.”

Pappan spelas av Anders Danielsen Lie flickan. Han är tyngd av sorgen efter sin fru. Han är mest sur och tvär och orkar inte bry sig om sin dotter på grund av sorg och saknad. Filmen blir till stor del fokuserad på relationen mellan farmor och Sophie, som skildras mycket realistiskt och levande. Det känns som att jag som tittare är med där, jag känner vad de känner.

Berättelsen är stark och vacker, med flera lager som fångar sorgens många ansikten men det är också en hoppfull skildring om att mötas mellan olika generationer och om att lyssna på natur och hav och hur stora äventyr som kan utspelas i lugnet i ett liv som går långsammare.

Det är underbart och vilsamt att uppleva en film som skildrar en tid då människor kunde ha tid att sitta stilla på en klippa vid havet och lyssna på vågor och fåglar och vind, en skildring av livet under en tidsepok då ingen behövde kolla SMS eller sociala medier på mobiltelefonen, en tid då barn kunde leta fyrklöver på gräsmattan istället för att spela tv-spel.

Ett litet minus får filmen för att den försöker få med för mycket. Regissör och producent försöker trycker in så mycket som möjligt från boken vilket gör att där finns scener utan att de har ett riktigt sammanhang i filmen. Den som har läst boken kommer förstås att få ut mer, för att han/hon/hen känner igen scener från boken.

Men som sagt: ett stort, stort BRAVO för dessa fantastiska naturscener som känns som att jag är med där, jag känner vattnet på fötterna, jag känner vinden och jag huttrar när stormen drar fram.