Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: En sång för min dotter – om hur småtjafs förmörkar stundens glädje

by

En sång för min dotter
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 januari 2023
Regi Alauda Ruiz de Azúa
Medverkande Laia Costa, Susi Sánchez, Ramón Barea, Mikel Bustamante

En spansk film om livet, om hur vi människor kan bry oss om varandra, tjafsa och vara grälsjuka samtidigt. Jag såg någonstans att den stora spanske filmregissören Pedro Almodovar öst beröm över denna film. Det är logiskt, filmskaparen går tydligt i Almodovars fotspår i hur karaktärerna skildras. Fast En sång för min dotter är mindre absurd än vad Almodovars filmer ibland kan vara, denna film tar inte ut svängarna lika mycket – och det är mest positivt.

En film om det stora i det lilla livet och som skildrar hur vi blir föräldrar åt våra föräldrar samtidigt som vi blir föräldrar åt våra barn. Eller hur det kan inträffa samtidigt. För en del kan barnen förstås hinna bli tonåringar eller vuxna innan det är dags att ta hand om våra föräldrar.

Huvudpersonen Amaia är en 25-årig kvinna. Hon och hennes partner Javi har precis fått ett barn, lilla Jone. De inser först då på allvar att de nu har ansvar för ett helt nytt liv och att det ändrar mycket i deras liv. Javi är ljustekniker på teatrar och måste ta jobb i en annan stad när det erbjuds. Amaia hoppas kunnas göra en del av sina jobbuppdrag via dator hemifrån. Hon märker snabbt att det är omöjligt när hon är ensam med en baby som skriker och vill bli tröstad och vill ha bröstmjölk. Amaia bestämmer sig då för att flytta hem till sina föräldrar ett tag.

Föräldrarna bor i en mysig krustads i Baskien. De är lyckliga över barnbarnet men trots det så gnäller framför alla Amaias mamma och kommer med pikar. Fast när de promenerar på staden och möter bekanta skiner Amaias mamma och visar upp barnbarnet och skryter. Men hemma tjafsar hon och ger pikar åt Amaia. Det är som att vi ofta inte inser hur lyckliga vi är just när vi är lyckliga. Vi låter småtjafs förmörka glädjen i stunden. Det är filmens tema. Att vi glömmer att vårt liv är det vi lever just nu, precis här och nu.

Tyvärr tycker jag att filmens sista tredjedel blir lite seg och övertydlig men då de första två tredjedelarna är så bra och helt slukar mig får filmen betyg efter kvalitet på de första två tredjedelarna.

Filmen utspelas i Spanien och jag tror att vi som bor i Sverige inte helt kan identifiera oss med Amaia. Dels har vi ju en föräldraförsäkring som gör att vi kan vara hemma med nyfödda barn och första tio dagarna kan båda föräldrarna vara hemma. När det gäller vård av sina föräldrar är det inte heller lika utspritt i Sverige att flytta hem till sina äldre, sjuka föräldrar och ta hand om dem. Att vi lämnar bort barnen på dagis och de äldre till äldreboenden eller sjukvården har sina fördelar och sina nackdelar, men jag är ändå glad över att jag och min man kunde vara hemma med barnen i början och sedan kunde ha dem på dagis så vi båda kunde jobba.

Filmrecension: Rodeo – berörande och stark men den gör mig också sorgsen

by

Rodeo
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Lola Quivoron

En berörande men också en film som gör mig sorgsen. En unik, annorlunda skildring av en ung kvinna som kämpar för att ta plats i en ultramaskulin grupp, ett ett manligt motocrossgäng från underground-världen med en hel del kriminalitet. Julia är en ung kvinna som älskar att fara fram i hög fart på en motorcykel. När hon blir utkastad från sin familj träffar hon på detta motocross-gäng och hon satsar allt för att bli accepterad och en i gänget.

Det är mycket snyggt filmat och det är spännande att få en inblick i en värld dit jag själv aldrig skulle bege mig. Jag lyckades inte ens som tonåring att lära mig köra moped.

Filmens distributör beskriver filmen:
En feministisk uppgörelse med en ultramaskulin värld – en förförisk fransk American Honey på två hjul.

Jag är kritisk till den beskrivningen som sätter ett slag likhetstecken mellan feminism och att vara kriminell. Julia är utan tvekan kriminell. Det är hon redan innan hon träffat motocross-gänget. Hon har inga problem med att stjäla motorcyklar. När hon släpps in i gänget tar hon för sig genom att vara suverän på att ha idéer på hur gänget ska kunna genomföra brott.

Filmen har förföriska bilder från när Julia och gänget far fram på motorcyklarna, vinden blåser igenom deras hår och de utstrålar lycka och de kan resa sig på cyklarna och göra på ett hjul. Bilderna får mig att känna den frihetskänsla som väller igenom Julia när hon far fram på en motorcykel. Men det är farligt, livsfarligt, det vet det flesta av oss. Så jag blir väldigt kluven till bilderna där de gör konster på motorcyklarna, i full fart far de fram utan hjälmar. De leker med döden.

Julia är en fascinerande ung kvinna och samtidigt är det väldigt sorgligt att se hur grymt förtrycket av kvinnor är i denna miljö. Kvinnorna måste helt inordna sig under männen och antingen som den fängslade gängledaren Dominos fru låta sig i stort sett leva inlåst eller som några av de andra kvinnorna vara vackra bihang med kurviga kroppar. Att som Julia försöka ta för sig och bli likvärdig med männen är i stort omöjligt.

Skådespelarna är suveränt duktiga. Julie Ledru som spelar Julia kommer vi absolut att få se i fler filmer framöver liksom Antonia Buresi som har rollen som Ophélie, Dominos fru.

Rodeo vann juryns pris Un Certain Regard i Cannes filmfestival 2022.

Filmen är mycket stark men jag blir också nedslagen av hur farligt Julia lever. Ett minus för filmen är att jag inte får någon förklaring till varför hon blir utslängd från sin familj, blir utan bostad och därför måste bo i motocross-gängets förråd. Fast å andra sidan är det också en del av filmens styrkor att den inte berättar allt utan låter oss själva känna och tänka.

Om regissören:
Född 1989, har Lola Quivoron ett par kortfilmer bakom sig när hon långfilmsdebuterar med Rodeo. Under fyra år dokumenterade hon motorcykelgäng liknande de i filmen.
– I den miljön var jag som kvinna en främmande fågel, säger regissören Lola Quivoron. Men min huvudperson Julia trotsar alla givna gränser.
– Jag vill utmana den manliga blicken, säger hon.

Filmrecension: Vitt brus – om konsten att snacka utan att se verkligheten

by

Vitt brus
Betyg 3
Vitt brus har premiär på utvalda svenska biografer den 9 december 2022 och på Netflix den 30 december 2022.
Regi Noah Baumbach

En djupdykning i en familj från den övre medelklassen i USA, en typisk familj med förmågan att strö ord omkring, alla snackar mycket, de har en otrolig svada men är blinda för verkligheten som är mitt framför ögonen. Om konsten att snacka. utan att se någonting. Ett fenomen som är väl spritt i världen idag, bland över medelklassen, bland akademiker och kulturvärldens elit.

Filmbolaget beskriver filmen så här:
En modern amerikansk familj försöker hantera vardagliga konflikter samtidigt som de kämpar med de universella mysterierna av kärlek, död och möjligheten att lyckas i en osäker värld.

Jag har svårt att betygsätta den. Den genomför sitt tema mycket väl och har flera bra skådespelare som Adam Driver i täten. De unga skådespelarna i rollerna som familjens barn är samtliga mycket duktiga. Men berättelsen talar inte till mig. Jag kan inte identifiera mig med att leva med sådant babblande som inte är förankrat i verkligheten. Om man är uppväxt i, rotad i, arbetarklass är det svårt att bli engagerad. Det är väl samma fenomen som gör att Ingmar Bergmans filmer inte talar till mig medan Lars Noréns och August Strindbergs verk gör det.

Huvudspåret för filmen är de existentiella frågorna, speciellt frågan om livet och döden. Ja allra mest om döden och dödsskräck. Det är intressant att observera hur mycket Jack (Adam Drivers karaktär) och hans kollegor på universitetet (de är universitetslärare och väldigt akademiska) snackar. Vilka svador de har. Filmskaparen driver lite med deras syn på sig själva och deras konkurrens om sina ämnen. Det är roligt men också väldigt löjligt. Så jag är rätt splittrad i min uppfattning. För de existentiella frågorna och dödsskräcken i speciellt finns det bättre filmer. Filmen bygger på en bok av Don DeLillo. Jag har inte läst den så jag vet inte om den skulle tala mer till mig. De existentiella frågorna är ett av mina special-intressen som jag gärna fördjupar mig i, ett annat av mina grundläggande teman är sådant som har att göra med livet för oss som växer upp i den samhällsklass som måste försörja sig med arbete för att få råd med mat och kläder. Varje kritiker ser ju film utefter sin uppfattning och för mig är Vitt brus absolut sevärd men den berör mig inte så mycket, men det har ju att göra med min utgångspunkt i vad som engagerar mig.

För övrigt är ju Adam Driver alltid bra. Så om inte är det ju värt att se Vitt brus för att se Adam Driver som en universitetslärare och familjefar med begynnande ölmage.

Filmrecension: UFO Sweden – en bra svensk sci-fi äventyrsfilm för vuxna

by

UFO Sweden

Betyg: 4

Premiär på bio, juldagen 25 december 2022

Längd: 1h 56 min

Regi: Filmkollektivet Crazy Pictures

Distributör: SF Studios

Medverkande: Inez Dahl Torhaug, Oscar Töringe, Jesper Barkselius, Eva Melander, Sara Shirpey, Håkan Ehn, Isabelle Kyed, Mathias Lithner, Niklas Kvarnbo Jönsson, Joakim Sällquist m fl

På juldagen i år hade den svenska sci-fi och äventyrsfilmen UFO Sweden premiär på biografer runt om i landet. Produktionsbolaget bakom denna film Crazy Pictures, som 2018 gjorde filmen Den blomstertid nu kommer, hade hört talas om och träffade sedermera föreningen UFO-Sverige och då föddes idén att göra en svensk science fiction-film med det okända som tema. Enligt filmskaparna själva är filmen som vi fick se ”en äventyrsfilm för vuxna” och den är inspirerad av filmer och TV-serier som Stranger Things, True Detective, Arkiv X och Interstellar.

Jag kan definitivt hålla med om att UFO Sweden har inspirerats av bl a Interstellar och Arkiv X, och handlingen kretsar kring den fosterhemsplacerade tonårsrebellen Denise, som börjar tro att hennes pappa, som försvann åtta år tidigare 1988, inte är död, utan han har blivit kidnappad av UFO:n. När ingen annan tror på henne, tar hon hjälp av en lokal UFO-förening i Norrköping, staden och platsen där huvuddelen av handlingen utspelar sig. Det för att försöka ta reda på sanningen. Ännu en Norrköpingskoppling i filmen är Statens Hydrologiska och Meteorologiska Institut (SMHI), som har en intressant roll och funktion i filmen, som man nog inte tänker sig den.

Att vi dessutom får en lagom dos av 80-tals nostalgi musikledes genom en av Alphaville största hits och det med en kassettbandspelare i Denise pappas bil en röd SAAB 90 gör inte saken sämre och till det att handlingen äger rum 1996 med bl a modemuppkopplade datorer, dataskärmar likt de numera kasserade tjock-TV appaterna och Windows 95 som nyaste operativsystemet gör inramningen bra och skådespelarnas insatser är bra. Bäst betyg får, kanske inte så ofta nämnt, ljudet och har bion Dolby ATMOS ljudsystem då lyfts upplevelsen än mer. Total betyget landar på en solid 4:a och jag rekommenderar att du går och ser filmen, på biografen för bäst upplevelse.

Filmrecension: Beck – Dödsfällan – en perfekt deckare att starta en långhelg med tv-serier

by

Beck – Dödsfällan
Betyg 4
Premiär på C More 25 december 2022
Regi Niklas Ohlson
Medverkande Peter Haber, Jennie Silfverhjelm, Valter Skarsgård, Anna Asp, Måns Nathanaelson, Elmira Arikan, Jonas Karlsson, Martin Wallström, Rebecka Hemse, Ingvar Hirdwall

Om man, som jag, gillar Beckfilmerna och deras speciella atmosfär är denna film nummer 47 i serien efterlängtad. Jag hade planerat sedan länge att se den direkt då den släpptes på C More på juldagens morgon och jag blev inte besviken. Det är en riktigt bra film i den delen av serien där Beck spelas av Peter Haber. Den yngre Beck, det vill säga Vilhelm Beck (dotterson till Martin Beck) spelas av Valter Skarsgård, som är perfekt i den rollen.

Filmen kretsar kring Vilhelm som nu blivit polisaspirant och på sitt första uppdrag tillsammans med sin handledare hittar han en 17-årig pojke då de kallas ut för att kolla upp ett inbrott.

Denna film, nummer 47 i Beckserien, är typisk Beck-film som skildrar människor som är utsatta i samhället och vi kommer nära poliserna i Becks team plus Valter och hans handledare, som är patrullerande poliser. Vi förstår deras känslor och vi känner med dem och hur maktlösa de kan känna sig.

Valter Skarsgård är en så duktig skådespelare, jag förmodar att han kommer att ta ännu mer plats i kommande Beckfilmer. Det är nog svårt att avsluta serien nu när den är inne i ett vinnande flöde.

En viktig del i filmen är de olika karaktärerna i Becks team och deras personliga utveckling, deras liv och motgångar och medgångar i livet, både inom jobbet och privatlivet.

Som alltid finns det en udd av samhällskritik från vänsterhåll i filmen. Vi får se hur de svagaste i samhället blir utnyttjade av de mäktigaste och det är tydligt hur eliten håller varandra bakom ryggen. Däremot finns det inget av ett av dagens stora problem i samhället: de unga människor i konkurrerande gäng i förorten som skjuter ihjäl varandra. Där finns inget om de krafter som ligger när lastbilar med stora stenar körs ut i förväg före upploppen då ungdomar och andra i en del förorter attackerar polis och ambulanser. Jag funderar lite på varför filmskaparna undviker detta problem. Det kan vara för att de som ligger bakom att elda på stenkastningen inte är den traditionella svenska eliten. Jag vet inte, förstås. Fast det kanske finns andra filmskapare som kommer att skildra detta samhällsproblem.

Beck – Dödsfällan är en bra film i serien och Peter Haber och Valter Skarsgård bär sina roller så bra liksom hela gänget kring Martin Beck. Martin Wallström har vuxit in i rollen som den tuffe polisen som fått ersätta Mikael Persbrandts Gunvald-karaktär. Jennie Silfverhjelm är bättre då det inte är fokus på hennes karaktärs kärleksproblem och Måns Nathanaelsons roll som Oskar Bergman går inte att låta bli att älska. Beck – Dödsfällan är en perfekt början på en tv-serie-helg.