Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Osynliga i fokus på Folkets bio i sommar

by

De osynliga är den svenska titeln på en fransk film som har premiär på Folkets bio den 23 augusti. Filmen handlar om en grupp som ofta är osynlig i samhället: hemlösa kvinnor.
Filmen handlar om socialarbetare och hemlösa kvinnor på ett kommunalt center i Frankrike som tvingas stängas av besparingsskäl. De utsatta kvinnorna förlorar den enda trygghet de har i tillvaron. Filmen som regisseras av Louis-Julien Petit har en lång rad amatörskådespelare med egna erfarenheter av hemlöshet i rollerna.

Folkets bio står som så ofta för att distribuera filmer som sticker ut i mängden. De osynliga är en av flera filmer som Folkets bio visar i sommar som lyfter fram grupper som annars syns väldigt sällan i film eller i medier överhuvudtaget. Först ut på svenska biodukar i sommar av dessa är Rött kort i regi av Soheil Beiiraghi som går upp på svenska biografer 28 juni.

Filmen handlar om några iranska kvinnliga fotbollsspelare i landslaget. Laget har lyckats ta sig till VM-final men när de ska checka in på flygplanet på väg till finalen stoppas lagets stjärna, Afrooz. Hon får inte gå ombord på planet, hon får inte lämna landet eftersom hennes man inte ger henne tillstånd till det. I Iran får gifta kvinnor varken resa från Iran eller ta ett jobb utan att deras man godkänt det.
Det är skrämmande att kvinnor är så ofria i Iran och i flera andra länder. Men detta talas det sällan om, heller. I mina ögon är det ett fruktansvärt kvinnoförtryck att kvinnor ägs av sina män. Visserligen finns det förstås många män i Iran som inte hindrar sina fruar att resa – men att det ens är möjligt och att det aldrig hörs något om detta från svenska och andra europeiska kvinnokämpar är för mig obegripligt.

Den tredje filmen som lyfter upp en ofta osynlig grupp i film är Josefin & Florin, i regi av Ellen Fiske och Joanna Karlberg. Den har inte premiär förrän den 20 september, men med förhoppning att sommaren blir lång räknar jag in den bland sommarfilmerna.

Filmen bygger på verkliga förhållanden och berättar om den 22-årige rumänske tiggaren Florin som träffar den 38-åriga svenska singelmamman Josefin utanför mataffären. De blir förälskade och gifter sig efter åtta månader och flyttar ihop i den lilla byn Oskarström.
Florin och Josefin kommer från två mycket olika kulturer och de har en ålderskillnad på 16 år – trots stor kärlek utsätts deras förhållande för många utmaningar av olika slag. När såg vi en film om romer på svenska biografer senast?

Vilken verklighet och vilka grupper i samhället skildras i film oftast? Det är definitivt medelklassen och de rikaste som är i fokus allra mest. Förut var det dessutom att vara medelklass, eller överklass och heterosexuell som var normen. När det gäller att annan sexuell läggning än hetero har det hänt en del inom filmvärlden men förövrigt är det fortfarande de välbeställdas liv som är i centrum. Jag rekommenderar Folkets bios sommarutbud.

Filmrecension: Fenix – skildrar en mörk verklighet

by

Fenix
Betyg 3
Svensk premiär 31 maj 2019
Regi Camilla Ström Henriksen

En film om barn som tvingas bli vuxna för tidigt.

När en tonåring blir den mest ansvariga i familjen känns något fel. 13-årige Jill är tonåringen som tvingas att vara vuxen i en familj där mamman är psykiskt sjuk och pappan är frånvarande.
En mamma som knappt orkar gå ur sängen och än mindre ta ansvar för sina barn. Att vara tonåring och hela tiden behöva välja sin ord för att inte såra mamma är en balansgång. Och att ta hand om sin lillebror som ännu är liten men ibland förstår mycket är inte lätt. När pappan kommer hem hoppas Jill att allt skall bli bra. Men han kommer bara för att hälsa på. Han har inte för avsikt att stanna och han slår ifrån sig ansvaret genom att betona att han inte är typen att vara pappa.

Det är en mörk verklighet som skildras . En skrämmande realistisk situation utan hoppingivande ingredienser. Filmen är gjord ur barnens perspektiv. Den skildrar konflikten mellan deras önskan att vara barn och deras verkliga liv. Ett liv som även för en vuxen skulle vara svårt att leva.

Marie Bonnevie som den dysfunktionella mamman är långt från det gängse mammaidealet. Ibland ömtålig och känslig för att sedan bli våldsamt utagerande. I Bonnevie ryms båda sidorna.
Sverrir Gudnason är den snälla pappan som aldrig blir vuxen nog att ta ansvar. Jill (Ylva Björkaas Thedin) har den stora rollen som tonåring, ännu barn men för tidigt på väg in i vuxenlivet. Casper Falck-Lovås charmar med sin oskuldsfulla uppsyn.

Det är en mycket realistisk film med ett sorgligt budskap. En verklighet man gärna skulle blunda för men som är viktig att se. Att filmen är gjord ur barnens perspektiv gör den speciell och unik.

Filmrecension: Rocketman – det surrar om Oscarsnomineringar kring den här filmen

by

Rocketman
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 maj 2019
Regi Dexter Fletcher
Längd 2 tim 1 min
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)
I rollerna: Taron Egerton, Jamie Bell, Bryce Dallas Howard, Richard Madden m fl.

De bästa biografiska filmerna är de som både upplevs som ärliga dramatiseringar av personen som skildras och samtidigt berättar något om livet eller samhället och som berör många. Med Rocketman, som handlar om den legendariska popstjärnan Elton Johns liv, lyckas filmskaparen väva ett enastående mästerverk. I huvudrollen som Elton ser vi en imponerande trovärdig Taron Egerton.

Jag är säker på att både Elton Johns många fans är nöjda med filmen samtidigt som den ger något åt biobesökare som inte tillhör hans fanskara. Filmen har många detaljer med kläder, musik och livsberättelsen som fansen lär grotta ned sig i och diskutera och samtidigt berättar den om en tidsepok och en utveckling i samhället från en tid då homosexualitet var något som måste döljas till en tid då homosexuella kan vara öppna och kan gifta sig, få barn och som Elton John bli Sir.

Det finns en stor utmaning med att göra filmer som bygger på verkliga personer och en fälla som många regissörer faller i då de blir så trogna handlingen att dramatiken försvinner. En annan fälla är att filmskaparen sopar känsliga saker under matten eller gör tvärtom: skildrar problemen så överdrivet att det fina försvinner. Dexter Fletcher har lyckats undvika att falla i någon av dessa fällor. Vi får, som jag upplever det, en ärlig skildring av de drog- och alkoholmissbruk som Elton John var fast i och vi får se hans demoner och den sorg han bär inom sig för att hans pappa inte kunde ge honom kärlek. Endast hans mormor gav honom kärlek under barndomen. Detta sår bar han med sig i många år.

Det är mycket bra musik och dans i filmen och ett fantastiskt arbete har lagts ner på kostym och scenografin, på att återskapa Eltons Johns färgsprakande kläder och scenografi från berömda konserter. Dessutom är rollerna besatta med en lång rad av duktiga skådespelare. Pojken som spelar Elton John som barn, då han fortfarande heter Reggie, är ett fynd. Sådan duktig skådespelare.

Taron Egerton som spelar Elton John som vuxen fyller trettio i höst och är en brittisk skådespelare som tidigare har synts i komedin Kingsman. I och med rollen som Elton John lär han få ett rejält internationellt genombrott. Han är duktig både med små gester och mimik och de stora åthärvorna och han kan sjunga.

Filmen berättar om legendaren Elton Johns liv, från de tidiga åren som underbarn vid Royal Academy of Music genom hans långa och betydande musikaliska samarbete med Bernie Taupin. Men samtidigt är det en film om samhällets utveckling under ett par decennier och den sätter fingret på vad som är det viktigaste i livet. Elton John är så rik och har tjänat många miljoner på sin musik och ändå var han inte lycklig.

Själv tillhör jag inte Eltom Johns fans. Jag har givetvis hört många av hans hits och jag tycker de är bra utan att det är min favoritmusik. Men den här filmen berör mig djupt. Den handlar om ett människoöde som ger hopp och den skildrar utvecklingen under en tidsepok då majoritetens inställning till homosexualitet och relationer förändrats. Utan tvekan surrar det om Oscarsnomineringar kring Rocketman.

Filmrecension: Aladdin

by

Aladdin
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2019
Regi Guy Ritchie
I rollerna: Mena Massoud, Naomi Scott, Will Smith m.fl

Aladdin är en söt, vacker, välgjord och av och till spännande spelfilmsversion av den klassiska berättelsen om Aladdin och den magiska lampan med anden som kan uppfylla tre önskningar. Mycket sång och musik, en spelfilmsmusikal-version med Will Smith som en lyckad ande.

Will Smith äger filmen. Han är helt suverän som anden i den berömda sagan om Aladdin och den magiska lampan. Det är Will Smiths roll som gör att filmen är så bra. Aladdin spelas av gulliga Mena Massoud och prinsessan Jasmin av Naomi Scott och den onda vesiren Jafar av Marwan Kenzari och visst, de är alla bra, men det är så förutsägbara roller. Det är inte deras fel förstås. Det är bara Anden som får spela ut ordentligt och det gör Will Smith. Han är rolig, har ett stort hjärta och han kan både sjunga, dansa och agera. Han gör det så bra att filmen blir riktigt, riktigt underhållande.

Disneys tecknade version av Aladdin hade premiär 1992. De som då såg den som småbarn är givetvis en av de stora målgrupperna för att nu ta med sig sina småbarn på Aladdin. De kommer säkert inte att bli besvikna. Det är samma berättelse men berättar på ett lite annorlunda sett. De som aldrig sett den första filmen får ett filmäventyr som är både gulligt och spännande och ska jag vara ärlig upplevde jag några scener rätt spännande fast jag egentligen visste hur det skulle sluta.

Disney slår till med en välgjord musikal-spelfilm, välgjord på så många plan: med musik, sång, duktiga skådespelare och en berättelse som lyfter fram flickors rättigheter.

Filmdistributörens sammanfattning av handlingen:
I denna spelfilmsversion av den animerade klassikern möter vi Anden, som har kraften att ge tre önskningar till den som har den magiska lampan. Aladdin är den gatsmarte småtjuven som förälskar sig i sultanens vackra dotter Jasmin. Jasmin vill kunna påverka sitt liv, men hennes far vill allra helst hitta en äkta man till henne. Under tiden smider den onde trollkarlen Jafar planer på att avsätta Sultanen för att själv få styra Agrabah.

Filmrecension: The Hustle – förutsättningarna fanns men så charmigt blev det inte

by

The Hustle
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 maj 2019
Regi Chris Addison

Två kvinnor som är varandras motsats i allt, tävlar om att lura en ung multimiljonär på hans förmögenhet. Med olika knep och strategier försöker de krossa varandra för att vinna. Resultatet blir mer oväntat än de kunde föreställa sig.

Filmen omtalas i reklamen för att vara den kvinnliga motsvarigheten till ” Rivierans guldgossar ”, en film med Michael Caine och Steve Martin från 80-talet. Båda filmerna handlar om svindleri i exklusiva miljöer. En tävling i vem som är bästa svindlare där allt går ut på att luras. Men där slutar likheten trots bra skådespelare även här. Det är aldrig lätt att upprepa ett tema och nya tider kräver nya infallsvinklar.

The Hustle saknar innehåll och ett bra manus och de scener som lockar till skratt är få. Trots att skådespelarna kämpar med sina roller faller filmen platt till marken. Inte ens sex på flygplanstoaletten kan få filmen att lyfta. När piloten varnar för turbulens är enda gången jag fnissar i biofåtöljen sedan blir det inte roligare. De flesta skämten med anspelning på sex är inte roliga bara plumpa eller omotiverade. Likaså är många scener helt konstlade och känns mest som konstruktioner för att fylla ut filmen.
Rebel Wilson som är en stor komiker i alla bemärkelser är en ljuspunkt. Här räcker dock inte hennes insatser och efter en stund tröttnar man på alla skämt om kurvor och den hetsiga spelstilen. Anne Hathaway är mer tillbakahållen och försvinner bredvid Wilson. Alex Sharp med ett utseende som förvuxen pojke och it-nörd kan man falla för. Han är också den enda i filmen som är trovärdig. Med många fina skådespelare och härliga miljöer fanns förutsättningarna för en charmig historia.

Och att tjejer blir bättre svindlare än män för att männen tror att de är smartare kanske stämmer. En bättre film blev det tyvärr inte.