Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: A Hidden life – förunderligt, unikt, vackert, poetiskt, berörande, starkt, sorgligt och viktigt

by

A Hidden life
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 januari 2020
Regi Terrence Malick
I rollerna Matthias Schoenaerts, Bruno Ganz, Michael Nyqvist
Filmen är ca 2 tim 54 min

Bildmässigt, ljudmässigt och berättarmässigt är det mästerligt. Något av de mest förunderliga, unika, vackra, poetiska, förunderliga, mest berörande, starka, sorgliga och viktiga som gjorts på film på länge. Regissören Terrence Malick har ett bildspråk som är helt unikt. (Förlåt upprepning av ord). A Hidden Life hyllas av internationella filmkritiker runt om i världen och filmen har ett budskap och en berättelse som är viktigare än på länge nu när högernationalister står och klampar och vill in i regeringar runt om i västvärlden.

Berättelsen bygger på en sann historia, om en österrikisk bonde, Franz Jägerstätter, i en by högt upp på bergen, i princip på nivån ovan molnen. Han och hans familj får slita hårt för att försörja sig men de lever enkelt och verkar lyckliga i sin anspråkslöshet. Men så blir det världskrig och Hitlers styrkor intar Österrike.

Österrikiska soldater måste svära trohet till Hitler. Det är en relativt enkel ceremoni där soldater står i en lång rad, håller upp sin hand och läser en liten ramsa. Men Franz Jägerstätter inser långt innan han ens bli inkallad att han aldrig kommer att kunna svära trohet till Hitler. Han vänder sig till byns präst och talar om sitt samvete. Prästen menar att han bör tänka på att ta hand om sin familj, att den Gud kan förlåta den eden. Franz får ett möte med biskopen för att ta upp frågan och en rädd biskop råder honom att svära eden. I byn blir det jobbigare och jobbigare. Både Franz själv och hans familj blir utstötta. Ingen vill ha med en svikare att göra, en person som inte vill försvara sitt land. Eller så ger han dem dåligt samvete över att han står fast vid något de alla innerst inne vet är det rätta.

Filmen ställer oerhört svåra frågor på sin spets. Varför hjälper inte Gud sina trogna som ber om hjälp när de står upp för det rätta? Är det verkligen rätt att utsätta sina barn för att bli faderlösa för att han inte kan svära en liten kort ed? Till och med hans advokat råder honom att svära eden utan att mena det.

Filmen tar upp en svår etisk situation och jag tror att var och en som ser filmen inte kan låta bli att ställa sig själv i sitt inre inför valsituationen och granska sitt val. Det kan vara en ganska plågsam filmupplevelse att möta sig själv på det sättet.

Och med ett fantastiskt foto, men filmklipp som är helt unikt och med enastående skådespelare i rollistan är det en film som berör starkt och på djupet. Men varför får den då inte ännu högre betyg av mig? Betyg 3 betyder avgjort en bra film. Men varför inte ännu högre? Först och främst för att filmen kunde sagt precis samma sak utan att vara nästan tre timmar. På två och en halv timme hade den kunnat säga samma sak och gå på djupet. När den regissör inte klarar att klippa ned överflödiga scener som säger samma sak tappar filmen en del av sin skärpa. Ja, en del av upprepningarna har sin funktion, som upprepningar och omtagningar i musikaliska verk också har. Men minst femton minuter skulle kunna klippas bort och filmen skulle fortfarande vara lång och krävande men då bli ett mästerverk.

Filmrecension: Dolittle – en stor besvikelse

by

Dolittle
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi Stephen Gaghan
I rollerna: Robert Downey Jr, Antonio Banderas, Michael Sheen, Jim Broadbent, Jessie Buckley, Harry Collett, Rami Malek, Octavia Spencer, Kumail Nanjiani, John Cena, Marion Cotillard, Tom Holland, Selena Gomez, Ralph Fiennes, Emma Thompson. m fl.
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

Jag älskade filmen Dr Dolittle som kom 1998 med Eddie Murphy i rollen som läkare som av en händelse plötsligt återfår gåvan han hade som barn; att kunna tala med djur. Det var en film som spred glädje och hade den underbara sången “Tala med djuren” som jag och mina barn länge gick och sjöng. Jag tvivlar på att denna nya version av Dolittle kommer att sprida liknande positiva energier bland barnfamiljer.

Här är det tvärtom en actionfilm med samma mall som Pirates of the Caribbean och en massa liknande filmer: ni känner säkert väl till mallen vid det här laget: en blivande hjälte är deprimerad och har gett upp gnistan, plötsligt händer något och hjälten behövs och hen rusar för att rädda världen. Det visar sig vara svårare än hen trott och hen måste ge sig ut på en farlig resa. Där finns någon annan person som inte är en hjälte men väldigt gärna vill följa med. Hjälten säger nej men denna person lyckas förstås klura sig med ändå. En ond person bestämmer sig för att sätta käppar i hjulet. En mängd svårigheter möter hjälten och dennes brokiga medhjälpare. När det ser som mörkast ut vänder det.

Det finns tusentals actionfilmer som bygger på denna mall. En del är bra, andra sämre. Det räcker inte att följa mallen och peppra den med en drake för att göra en bra film. Jag förstår inte hur en filmskapare kan misslyckas med en sådan underbar berättelse som Dr Dolittle. Men här är det förutsägbart in i minsta detalj och redan efter femton minuter längtade jag efter att filmen skulle ta slut.

Hur man dessutom lyckas få en av världen charmigaste skådespelare, Robert Downey Jr att tappa all sin gnista i en film, det är en gåta. Hur kan en regissör misslyckas med att låta honom briljera med sin charm. Jag tänker glömma att jag sett honom i den här filmen. Han är för bra för att jag ska svärta ned min bild av honom med detta misslyckande.

Filmens handling är i stort sett fristående från den förra filmen. Vi möter en djupt deprimerad Dr Dolittle som förlorat livsgnistan och slutat att hjälpa sjuka djur eller människor efter att hans förlorat sin älskade fru sju år tidigare. Ja sorg kan förändra människor i grunden. Men här är det skildrat så överdrivet, så fjantigt – han blir en löjlig figur bara. Det visar sig att den brittiska drottningen ligger för döden och om hon dör förlorar Dolittle det stora område han har till alla djuren. Han tvingas agera och beger sig till Buckingham Palace med gorilla, vandrande pinne struts, hund med flera djur. Det finns några scener som är lite små-mysiga men dessa scener räcker inte för att rädda filmen.

Nej det hade nog varit bättre att göra en uppföljning med Eddie Murphy och i den mer musikaliska versionen.

Dolittle är en stor besvikelse.

Filmrecension: Thalasso – eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen

by

Thalasso – eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 januari 2020
Regi Guillaume Nicloux

Michel Houellebecq är en författare som vågar bryta mönster och vågar ifrågasätta saker. I många ögon är han kontroversiell. Jag tycker han är både rolig och modig – och framför allt tror jag den gör ett misstag som tar honom på orden. Han porträtterar långt ifrån perfekta människor, det är vad jag konst kan göra, ge oss insyn i andras existens.

Filmen “Thalasso – eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen” är en helt underbar skildring av vår tid. På ett sätt fortsätter på filmen “Kidnappningen av Michel Houellebecq” som kom för fem år sedan. Kidnapparna från den filmen dyker upp en bit in denna nya film.

Houellebecq har frivilligt lagt in sig på Thalasso, ett slags spa, en form av hälsohem där han utsätts för alla möjliga behandlingar med stor influens av new-age med lerinpackningar, kryterapi, massage av olika slag. Det mesta är jobbiga terapier men det värsta av allt är väl dels att han inte får röka, inte ens utomhus, och inte heller dricka en droppe alkohol. Ingen vin serveras till maten.

Då möter han i korridoren sin räddare, skådespelaren Gérard Depardieu som har varit på Thalasso många gånger och vet hur man gör för att både ta sig en rök och dricka vin. De har kul tillsammans och de samtalar om livets både stora och små frågor. Vad är döden? Vad är uppståndelsen?

Mitt i detta blir Houellebecq kontaktad av en de som kidnappade honom fem år tidigare. Kidnapparen vill ha hjälp för att hans 80-årige mamma har lämnat hemmet. Kidnapparen misstänker att Houellebecq vet var hon är eftersom han fick sådan bra kontakt med mamman då han var kidnappad.

Filmen är rolig och av och till riktigt absurd och den ger en hel del att reflektera över. Både Houellebecq och Depardieu bjuder på sig själva och har inga problem att driva med sig själva.

Det är dock ingen film för den som är utan humor. Och inte en film för den som inte är öppen för olika sätt att se på livet. Där finns bland annat en rolig scen då Houellebecq blir spådd av en ung kvinna med tarotkort. Jag tycker om filmens öppna förhållningssätt och den var mycket bättre än jag hade förväntat mig.

Filmtankar om den hyllade filmen Unga kvinnor

by

Unga kvinnor har svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi och manus Greta Gerwig.
I rollerna Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh, Laura Dern, Timothée Chalamet, James Norton, Meryl Streep med flera

Filmen är en av de mest hyllade filmerna som gått upp på bio under senaste tid. Jag tycker inte filmen är dålig men jag kan inte se den som något mästerverk.

Jag har lite svårt för filmer där en lång rad av karaktärerna är fina människor, charmiga och ganska rättrådiga och goda. Så jag borde vara allergisk mot den här storslagna berättelsen om fyra systrar som växer upp under senare hälften av 1800-talet i en tid då kvinnor inte har många rättigheter. De fyra unga kvinnorna växer upp under relativt enkla förhållanden och deras pappa är iväg och krigar i det amerikanska inbördeskriget för att befria slavar. Ja alla är på rätt sida och goda människor även om det hettar till ibland med missförstånd. Min bild av verkligheten är inte att det sällan är så gulligt. Trots det är filmen väl värd att ses. Det kan ha sina poänger att familjer skildras där föräldrarna vill väl.

Ett skäl till att filmen blir så bra är en lång rad av de duktigaste unga skådespelarna som finns på den internationella filmscenen nu, inte minst den charmiga Timothée Chalamet som spelar de fyra systrarnas granne.

Filmen bygger på en roman och andra texter av Louisa May Alcott som handlar om de fyra systrarna som försöker bryta mot tidens mall för kvinnor. Mest framåt är Jo, som vill bli författare och kämpar hårt med att skriva och lyckas också få en del publicerat. Amy vill bli konstnär och Meg vill bli skådespelare och Beth är familjens musikaliska geni.

Regissören Greta Gerwig har också skrivit manus och hon har gjort ett mycket bra jobb med att skapa en film av boken och andra texter. Filmen utspelar sig på flera tidsplan men det blir inte rörigt utan det går lätt att hänga med i vilken tid det är.

Fotomässigt och ljudet och musiken är också oerhört välgjort. Det är en skicklig filmskapelse. Men då jag ändå känner att det är lite förljuget ändå. Det fanns många konflikter i samhället då under den tid då norr stred mot söder för att förbjuda slaveri. Alla filmer som utspelar sig i den miljön under den tidsepoken behöver givetvis inte handla om kriget och rasismen – men här finns det knappt med alls. Det blir för gulligt. Systrarna och föräldrarna håller ihop mycket tätt trots att det egentligen finns en hel del konkurrens mellan systrarna. Så även om det är en vacker film, en mysig film, en film jag blir glad över känns den ändå som något av blunda för verkligheten. En välgjord vacker film, underbara skådespelare och en söt historia. Det räcker långt men inte till att bli ett mästerverk.

Filmrecension: Cats – mycket som inte fungerar i filmen

by

Cats
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Tom Hooper
Längd 1 tim 50 min
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

Musikal är ett sätt att berätta något och film ett helt annat. Det är inte ofta det fungerar så bra att föra över något från den ena konstformen till den andra. Cats fungerar inte så bra. Inte i regi av Tom Hooper i alla. Tom Hooper som belönats med Oscars statyett tidigare och lyckats bra med filmer som The King’s Speech och Les Misérables lyckas inte något vidare när han tagit itu med Andrew Lloyd Webbers musikal “Cats”. Ändå har han haft en påkostad produktion med en lång rad duktiga skådespelare som James Corden, Dame Judi Dench, Jason Derulo, Idris Elba, Jennifer Hudson, Ian McKellen, Taylor Swift, Rebel Wilson, Francesca Hayward med flera.

Jag erkänner att lite kul var det att se Judi Dench som gammal fin kattdam och Ian McKellen som en åldrad trött katthane. Musiken är bra men det räcker inte för en hel film. Dessa två saker är ett skäl till att betyget trots allt blev hela 2 av 5 och inte lägre. Ett annat skäl till att betyget inte blev lägre är att emellanåt fanns det scener som var berörande.

Nu till allt det som inte fungerar i filmen: Ramberättelsen finns knappt. En kattunge slängs ut i en säck på Londons gator men lyckas överleva genom att andra äldre gatukatter öppnar säcken. Där blir kattungen indragen i den stora katthändelsen: den stora tävlingen där en katt kan vinna en resa, eller upphöjelse, till katternas himmel och ett nytt liv. Endast en katt kan vinna detta varje år och för att kunna vinna måste katten göra ett sångframträdande som berör den gamla kattdamen (Judi Dench) som är enväldig domare. I stort sett består filmen av scener där den ena katten efter den andra sjunger sin historia om varför just hen borde vinna. Mitt bland alla dessa framträdanden dyker då och då den elaka katten Macavity upp och kidnappar varje katt som konkurrerar om en plats i katternas himmel. Handlingen berättas dock segare än segt.

Det är dock högst oklart vad den där katternas drömhimmel är. Som publik frågar jag mig om det ens är något att eftertrakta?

Ett stort minus får filmen för miljöerna, som är gråbrun-daskiga, mörka och inte alls spännande. Ett annat minus får filmen för kattkostymerna som inte engagerar, inte ger känslan av att det är katter utan det ser i allra högsta grad ut som människor i kattkostym, vilket fungerar på en musikalscen men inte i en film. Ett annat minus får filmen för katternas rörelser, när de ska smyga fram försiktigt ser det ofta mest ut som att de är kissnödiga. Danserna och hoppen är inte alls på den nivå jag tycker filmen borde ha med tanke på dess enorma resurser.

Att jag tyckte det var lite kul att se Judi Dench som katt håller nog inte alla med mig om. En del av de filmkritiker som såg pressvisningen mumlade något om att de hellre såg henne och övriga skådespelare i bättre roller, i bättre filmer.

“Cats” är en av de musikaler som visats längst i West End (21 år) och på Broadway (18 år). Den hade världspremiär på New London Theatre 1981 och är mångfaldigt prisbelönad med bland annat sju Tony Awards. Sedan premiären, har den spelats för 81 miljoner människor, i över 50 länder och på 19 språk. Den anses vara en av de mest framgångsrika musikalerna någonsin.

Förmodligen har filmen, trots den dåliga kvaliteten, sin publik. Många som älskar musikalen Cats kommer att vilja se den. Tja. Kanske blir de besvikna, kanske nöjer de sig med att det trots allt är en filmatisering, ett försök till att göra något av musikalen. I USA har filmen gått med enorm förlust och fått låga betyg både av kritiker och publik på sajter om IMDB.com.