Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Thalasso – eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen

by

Thalasso – eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 januari 2020
Regi Guillaume Nicloux

Michel Houellebecq är en författare som vågar bryta mönster och vågar ifrågasätta saker. I många ögon är han kontroversiell. Jag tycker han är både rolig och modig – och framför allt tror jag den gör ett misstag som tar honom på orden. Han porträtterar långt ifrån perfekta människor, det är vad jag konst kan göra, ge oss insyn i andras existens.

Filmen “Thalasso – eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen” är en helt underbar skildring av vår tid. På ett sätt fortsätter på filmen “Kidnappningen av Michel Houellebecq” som kom för fem år sedan. Kidnapparna från den filmen dyker upp en bit in denna nya film.

Houellebecq har frivilligt lagt in sig på Thalasso, ett slags spa, en form av hälsohem där han utsätts för alla möjliga behandlingar med stor influens av new-age med lerinpackningar, kryterapi, massage av olika slag. Det mesta är jobbiga terapier men det värsta av allt är väl dels att han inte får röka, inte ens utomhus, och inte heller dricka en droppe alkohol. Ingen vin serveras till maten.

Då möter han i korridoren sin räddare, skådespelaren Gérard Depardieu som har varit på Thalasso många gånger och vet hur man gör för att både ta sig en rök och dricka vin. De har kul tillsammans och de samtalar om livets både stora och små frågor. Vad är döden? Vad är uppståndelsen?

Mitt i detta blir Houellebecq kontaktad av en de som kidnappade honom fem år tidigare. Kidnapparen vill ha hjälp för att hans 80-årige mamma har lämnat hemmet. Kidnapparen misstänker att Houellebecq vet var hon är eftersom han fick sådan bra kontakt med mamman då han var kidnappad.

Filmen är rolig och av och till riktigt absurd och den ger en hel del att reflektera över. Både Houellebecq och Depardieu bjuder på sig själva och har inga problem att driva med sig själva.

Det är dock ingen film för den som är utan humor. Och inte en film för den som inte är öppen för olika sätt att se på livet. Där finns bland annat en rolig scen då Houellebecq blir spådd av en ung kvinna med tarotkort. Jag tycker om filmens öppna förhållningssätt och den var mycket bättre än jag hade förväntat mig.

Filmtankar om den hyllade filmen Unga kvinnor

by

Unga kvinnor har svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi och manus Greta Gerwig.
I rollerna Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh, Laura Dern, Timothée Chalamet, James Norton, Meryl Streep med flera

Filmen är en av de mest hyllade filmerna som gått upp på bio under senaste tid. Jag tycker inte filmen är dålig men jag kan inte se den som något mästerverk.

Jag har lite svårt för filmer där en lång rad av karaktärerna är fina människor, charmiga och ganska rättrådiga och goda. Så jag borde vara allergisk mot den här storslagna berättelsen om fyra systrar som växer upp under senare hälften av 1800-talet i en tid då kvinnor inte har många rättigheter. De fyra unga kvinnorna växer upp under relativt enkla förhållanden och deras pappa är iväg och krigar i det amerikanska inbördeskriget för att befria slavar. Ja alla är på rätt sida och goda människor även om det hettar till ibland med missförstånd. Min bild av verkligheten är inte att det sällan är så gulligt. Trots det är filmen väl värd att ses. Det kan ha sina poänger att familjer skildras där föräldrarna vill väl.

Ett skäl till att filmen blir så bra är en lång rad av de duktigaste unga skådespelarna som finns på den internationella filmscenen nu, inte minst den charmiga Timothée Chalamet som spelar de fyra systrarnas granne.

Filmen bygger på en roman och andra texter av Louisa May Alcott som handlar om de fyra systrarna som försöker bryta mot tidens mall för kvinnor. Mest framåt är Jo, som vill bli författare och kämpar hårt med att skriva och lyckas också få en del publicerat. Amy vill bli konstnär och Meg vill bli skådespelare och Beth är familjens musikaliska geni.

Regissören Greta Gerwig har också skrivit manus och hon har gjort ett mycket bra jobb med att skapa en film av boken och andra texter. Filmen utspelar sig på flera tidsplan men det blir inte rörigt utan det går lätt att hänga med i vilken tid det är.

Fotomässigt och ljudet och musiken är också oerhört välgjort. Det är en skicklig filmskapelse. Men då jag ändå känner att det är lite förljuget ändå. Det fanns många konflikter i samhället då under den tid då norr stred mot söder för att förbjuda slaveri. Alla filmer som utspelar sig i den miljön under den tidsepoken behöver givetvis inte handla om kriget och rasismen – men här finns det knappt med alls. Det blir för gulligt. Systrarna och föräldrarna håller ihop mycket tätt trots att det egentligen finns en hel del konkurrens mellan systrarna. Så även om det är en vacker film, en mysig film, en film jag blir glad över känns den ändå som något av blunda för verkligheten. En välgjord vacker film, underbara skådespelare och en söt historia. Det räcker långt men inte till att bli ett mästerverk.

Filmrecension: Cats – mycket som inte fungerar i filmen

by

Cats
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Tom Hooper
Längd 1 tim 50 min
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

Musikal är ett sätt att berätta något och film ett helt annat. Det är inte ofta det fungerar så bra att föra över något från den ena konstformen till den andra. Cats fungerar inte så bra. Inte i regi av Tom Hooper i alla. Tom Hooper som belönats med Oscars statyett tidigare och lyckats bra med filmer som The King’s Speech och Les Misérables lyckas inte något vidare när han tagit itu med Andrew Lloyd Webbers musikal “Cats”. Ändå har han haft en påkostad produktion med en lång rad duktiga skådespelare som James Corden, Dame Judi Dench, Jason Derulo, Idris Elba, Jennifer Hudson, Ian McKellen, Taylor Swift, Rebel Wilson, Francesca Hayward med flera.

Jag erkänner att lite kul var det att se Judi Dench som gammal fin kattdam och Ian McKellen som en åldrad trött katthane. Musiken är bra men det räcker inte för en hel film. Dessa två saker är ett skäl till att betyget trots allt blev hela 2 av 5 och inte lägre. Ett annat skäl till att betyget inte blev lägre är att emellanåt fanns det scener som var berörande.

Nu till allt det som inte fungerar i filmen: Ramberättelsen finns knappt. En kattunge slängs ut i en säck på Londons gator men lyckas överleva genom att andra äldre gatukatter öppnar säcken. Där blir kattungen indragen i den stora katthändelsen: den stora tävlingen där en katt kan vinna en resa, eller upphöjelse, till katternas himmel och ett nytt liv. Endast en katt kan vinna detta varje år och för att kunna vinna måste katten göra ett sångframträdande som berör den gamla kattdamen (Judi Dench) som är enväldig domare. I stort sett består filmen av scener där den ena katten efter den andra sjunger sin historia om varför just hen borde vinna. Mitt bland alla dessa framträdanden dyker då och då den elaka katten Macavity upp och kidnappar varje katt som konkurrerar om en plats i katternas himmel. Handlingen berättas dock segare än segt.

Det är dock högst oklart vad den där katternas drömhimmel är. Som publik frågar jag mig om det ens är något att eftertrakta?

Ett stort minus får filmen för miljöerna, som är gråbrun-daskiga, mörka och inte alls spännande. Ett annat minus får filmen för kattkostymerna som inte engagerar, inte ger känslan av att det är katter utan det ser i allra högsta grad ut som människor i kattkostym, vilket fungerar på en musikalscen men inte i en film. Ett annat minus får filmen för katternas rörelser, när de ska smyga fram försiktigt ser det ofta mest ut som att de är kissnödiga. Danserna och hoppen är inte alls på den nivå jag tycker filmen borde ha med tanke på dess enorma resurser.

Att jag tyckte det var lite kul att se Judi Dench som katt håller nog inte alla med mig om. En del av de filmkritiker som såg pressvisningen mumlade något om att de hellre såg henne och övriga skådespelare i bättre roller, i bättre filmer.

“Cats” är en av de musikaler som visats längst i West End (21 år) och på Broadway (18 år). Den hade världspremiär på New London Theatre 1981 och är mångfaldigt prisbelönad med bland annat sju Tony Awards. Sedan premiären, har den spelats för 81 miljoner människor, i över 50 länder och på 19 språk. Den anses vara en av de mest framgångsrika musikalerna någonsin.

Förmodligen har filmen, trots den dåliga kvaliteten, sin publik. Många som älskar musikalen Cats kommer att vilja se den. Tja. Kanske blir de besvikna, kanske nöjer de sig med att det trots allt är en filmatisering, ett försök till att göra något av musikalen. I USA har filmen gått med enorm förlust och fått låga betyg både av kritiker och publik på sajter om IMDB.com.

Filmrecension: Bombshell – när tystnaden bryts – läs hellre boken Klubben

by

Bombshell – när tystnaden bryts
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Jay Roach
I rollerna: Charlize Theron, Nicole Kidman, Margot Robbie, John Lithgow , Kate McKinnon, Connie Britton, Mark Duplass, Rob Delaney, Malcolm McDowell och Allison Janney mfl

Hur kunde en chef på en av världens största tv-stationer under årtionden sexuellt trakassera och utnyttja kvinnliga medarbetare? Filmen bygger på verkliga händelser, då Roger Ailes, mannen som skapade Fox News, kunde avslöjas och få sparken. Roger Ailes spelas oerhört bra av John Lithgow. Han tycker ju själv att han gjort kvinnorna en tjänst, han har hjälpt dem att komma fram i rampljuset. Att han vill ha lite lojalitet tillbaka, som att bli avsugen, är väl naturligt, menar han.

Joth Lithgow är en i raden av stora amerikanska stjärnskådespelare i denna film. Men trots duktiga skådespelare och en berörande berättelse misstänker jag att mitt betyg rent av är för högt. Skådespelarna är ett skäl till att betyget inte blir lägre och att filmen delvis ändå lyfter fram problematiken kring varför kvinnor inte går direkt och anmäler när de utsatts. I många fall känner kvinnorna sig medskyldiga. De ville ju ha karriär. Och de visste att en karriär i tv-rutan får bara vackra kvinnor. Den som inte är snygg nog får inte en plats i rampljuset. De känner att de hade fördelar av att de lätt sig utnyttjas sexuellt.

Nu är självklart varje kvinna och hennes situation unik. Det går inte att dra alla över en kam.

Varför jag ändå inte hyllar filmen beror bland annat på att situationen på ett ställe som Fox News är så speciellt, det skiljer sig från så många andra sammanhang där kvinnor blivit sexuellt utnyttjade och trakasserade. Det finns en risk att filmer som denna sprider uppfattningen att kvinnor som blir utnyttjade och inte säger till på en gång själva har utnyttjat situationen till egen framgång. Ett speciellt fall är Gretchen Carlson (spelas av Nicole Kidman). Hon hade ett eget program och framgång. Men först när hon fick sparken anmälde hon Roger Ailes. Det tror jag sticker i ögonen på en hel del. Det var förstås bra att hon gjorde det. Hon var smart nog dessutom att under lång tid spela in hans trakasserier och övergrepp och han lurades in i en fälla då han inte visste att han var inspelad. Roger Ailes förnekade alla beskyllningar och försökte få det till att ord stod mot ord, plus att han påstod att det var ett politiskt angrepp från vänstern.

Om man vill läsa något som jag tycker mycket mer seriöst rapporterar hur ett mångårigt utnyttjade av kvinnor kunde ske ska läsa boken Klubben istället. Här berättar Kulturbloggen om den boken.

Filmrecension: Documenting the Witch Path – ger mycket att tänka på och tala om

by

Documenting the Witch Path
Betyg 4
Visas på filmfestivaler runt om i världen och finns på iTunes, TUBI-Tv, Prime, Google Play, Xbox m.fl. Under 2020 kommer även filmen att rulla upp på fler stora streamingtjänster.
Regi Carl Sundström

En dokumentär om några unga filmskapare som bestämmer sig för att närmare undersöka ett område som verkar vara hemsökt av spöken eller något annat skrämmande paranormalt. Det är en fascinerande berättelse som undersöker vad som skapar skräck.

I Västernorrland finns en sju, Häxsjön, där hundratals kvinnor dödades, beskyllda för att ha varit häxor under 1600-talet. Det finns en stig genom skogen som kallas Häxstigen, som är den stig de häxdömda kvinnorna tvingades vandra på väg mot sin avrättning. Många brändes levande på bål, andra fick sina ben och armar fastbundna medan de slängdes för att drunkna i sjön. Om de sjönk och dog var det bevis på att de var häxor, om de flöt friades de från beskyllningarna.

I dokumentären för vi följa hu Carl Sundström som går en filmutbildning på en filmskola i Norrland tillsammans med två klasskamrater bestämmer att de vill undersöka Häxsjön, kanske göra en dokumentärfilm om den. När de ringer en ansvarig på kommunen blir det varnade för att undersöka sjön. De får reda på att kommunen startade ett projekt med guideturer till Häxsjön längs Häxstigen, men projektet stängdes efter att bara varit igång i två månader. När de intervjuar den guide som ansvarade för dessa turer blir de varnade för att undersöka det närmare.

Filmen är mycket spännande uppbyggd, vi får följa de tre unga filmskaparna när de förbereder sig och deras tankar och diskussioner. När tiden närmar sig för dagen då de ska bege sig dit och filma hoppar en av dem av, då han känner sig rädd.

Det är en oerhört spännande och intressant berättelse som säger mycket om hur människor reagerar inför det okända, inför det paranormala. Också den som egentligen inte tror på spöken kan bli riktigt rädd.

Vad du än själv tror och tänker om paranormala fenomen är denna dokumentär talade, stark och ger saker att diskutera.

Fakta från pressmedddelande om filmen:
Inspirerad av verkliga händelserna får du följa med tre dokumentärfilmare, (Nathaniel P. Erlandsson, Robin Franzen och Carl Sundström) som får nys om en gammal stig i skogen som leder till ”Häxornas Sjö”. De som var anklagade för häxkonster under 1600-talet fick vandra denna led för att sedan dränkas i den nu ökända sjön. Fast leden och sjön numera är avstängd för allmänheten bestämmer sig dokumentärfilmarna för att bege sig till platsen för att söka den skrämmande sanningen.

Filmen, som är skriven och regisserad av Carl Sundström och producerad av Simon Tuomisto, har vunnit fem priser varav ”Best Documentary Feature” på Bloody Horror International Film Festival och Independent Horror Movie Awards. John Lepper, Adam Whitton, Chase Whitton och Sundström Executive Produced.