Death of a Unicorn
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 maj 2025
Regi Alex Scharfman
Filmbolaget A24 kan enkelt stämplas som finsmakarnas egen Marvel Studios. Under de senare åren har studion gjort sig känd för att producera och distribuera filmer som mött oerhörda framgångar hos recensenter och som alltid haft en signifikant närvaro vid diverse prisceremonier. Framgångarna är många, med filmer som Everything Everywhere All at Once, Past Lives och nu senast Brutalisten. Studion har skapat ett unikt signum med små, dramatiska och ytterst prestigefyllda projekt som nämnda titlar, en A24-film är numera del av en sorts institution där studions anspråkslösa logotyp blivit en garant för kvalitet.
Dock finns det en annan sida av A24, en som studion själv inte vill stoltsera med. För bredvid dessa hyllade produktioner hittar vi också filmer som verkar vara skapade efter den mest artificiella av mallar. Däribland fjolårets Dream Scenario med Nicolas Cage som trots sitt underhållningsvärde kändes som en sorts independent pudding som kombinerade de mest tröttsamma tendenserna från moderna independentfilmer, med alltför lite självsäkerhet och egen identitet. Detta märktes främst genom bisarr humor, en djup ironi och ett stort mått självgod cynism.
Dessa inslag kan i rätta händer vara utmärkta men kan – då det skär fel, vara lika utmattande och menlösa som evighetslånga digitala massförstörelse-scener. Death Of A Unicorn känns som en hopplös och än mer outhärdlig släkting till Dream Scenario, det är en film som utstrålar övermod, nonchalans och en allmän likgiltighet. Hela filmen kan överlag bäst beskrivas som ointresserad och larvig ned till minsta beståndsdel. Där andra regissörer med mer erfarenhet än Alex Scharfman – som långfilmsdebuterar här, kan tygla vitt skilda genrer och element, föra samman dem till en udda men ändå övertygande helhet, är detta ett kaos som känns som en ren lekstuga där ingen med sunt förnuft vågat sätta ned foten.
Ambitionen är att göra en personlig, allegorisk och mörk skräckkomedi som storögt ser till Jordan Peele och dennes Get Out, där överklassen och samhälleliga fel får sig både en och annan känga. Men detta förblir bara embryon, vad publiken istället får är en provocerande slarvig film som stirrigt och ofokuserat försöker balansera tematik och inslag alltför komplexa och svåra för dess ytterst låga intellektuella kapacitet.
Att det förekommer ett stort mått av oerfarenhet, kombinerat med inkompetens, går inte att undkomma. Alex Scharfman vill sikta högt men klarar inte ens av att nå upp till höjdgränsen för de snällaste attraktionerna på Gröna Lund. Försöken att skapa en hjärtevärmande relation mellan Paul Rudd och Jenna Ortega faller platt då kemin mellan de båda – samt personregin, är urusel. Samma okunskap drabbar skräckmomenten som är utan den behövliga ironiska komiken eller något genuint skräckvärde.
Den helt absurda premissen till trots är filmen löjligt tillknäppt, humorn som är essentiell i ett projekt som önskar blanda det groteska med det vansinniga, är enklast uttryckt kass. Det faktum att kompetenta och vanligtvis goda skådespelare som nämnda Rudd men också den fantastiska Richard E. Grant lämnas vind för våg är inget annat än skandalöst. Enligt uppgift sägs Jenna Ortega skrivit på sitt kontrakt för filmen innan hennes stora genombrott med Netflix-serien Wednesday, något som kanske förklarar varför Ortega bjuder på sitt sämsta skådespel hittills. Detta är en hiskeligt apatisk insats där Ortega tittar ut i en ful barrskog med död blick och kör in en e-cigarrett i ena mungipan. Det är precis lika trist och håglöst som det låter.
Det enda som räddar Death Of A Unicron från totalt undergång är Will Poulter som trots den ruttna regin lyckas hitta rätt i sitt skådespel. Poulter verkar vara den enda som haft ork och uthållighet nog att överleva inkompetensen och bjuder på filmens enda fungerade komik. Tur det för annars hade detta behövt disponeras lika brutalt som filmen gör med flera av sina intet ont anande offer.
