Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Claire Darling – filmen saknar vilja att gestalta något

by

Claire Darling
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2019
Regi Julie Bertuccelli

Ett franskt drama med minnen från ett långt liv som börjar närma sig slutet.

När Claire Darling bestämmer sig för att göra sig av med sina ägodelar är det en vacker sommardag. Hon fyller gårdsplanen med antikviteter och prylar för en auktion som lockar många nyfikna och spekulanter. Och hon säljer till vilket pris som helst. Auktionen är som ett avslut och ett accepterande av att hennes liv börja närma sig sitt slut. Minnen av bilder från hennes liv kommer upp. Hon minns mannen och sonen som dött och dottern Marie som tagit avstånd från henne.

Filmen varvar hela tiden sekvenser med tillbakablickar med nutid. En äldre kvinnas liv där förvirring smyger sig in blandat med klara minnesbilder.

Filmen är som Claires minne. Som en trasig spegel med många bitar. Mängder av antika föremål har varit en stor del av livet och hon gör sig av med dem med orden: Farväl mina älsklingar ett nytt liv väntar . Ni kommer att bli lyckliga.

Med många teman i filmen men utan en röd tråd blir filmen inget lyckopiller. Erfarna och skickliga skådespelare, Catherine Deneuve, Chiara Mastroianni och många fler fina aktörer räddar inte filmen trots utmärkt samspel. Den härliga franska landsbygden, beundran för alla antika föremål och prästen i kyrkan som övertalas till exorcism känns väldigt mycket som fransk kultur. Men omgiven av dyrbara antikviteter, arvegods och samlingar blir Claire bara en förvirrad kvinna. Det kunde ha skapat en bra film om inte historien hade varit så fragmenterad.

Filmen är gjord efter en roman av Lynda Rutlidge ” Faith Bass Darling´s Last Garage Sale” och regissören Julie Bertuccelli fastnade för historien om det outtalade som finns i familjer.

Här är dock för mycket outtalat och oförklarat för att filmen skall engagera. Filmen känns som den saknar vilja att gestalta något. Ett drama med en historia dold för publiken. Då hjälper inte bra skådespelare och fint filmfoto.

Filmrecension: Mid90s – Heartwarming, nostalgisk och minnesvärd

by

Mid90s
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 april 2019
Författare och regissör: Jonah Hill
I rollerna: Sunny Suljic, Katherine Waterston, Lucas Hedges, Na-Kel Smith, Olan Prenatt, Gio Galicia, Ryder McLaughlin

En riktig hjärtevärmande film, nostalgisk och minnesvärd – den dröjer sig kvar länge efteråt. Ceremonier och livet i skateboard-världen skidras med äkthet och skönhet i “Mid90s”.  Jonah Hills debut som manusförfattande regissör är en livfull historia.

Handlingen kretsar kring Stevie, en trettonårig blyg pojke som ser ännu yngre ut, som bor med sin unga och distraherade mamma (Katherine Waterston) och sin artonåriga ensamma storebror Ian (Lucas Hedges). Hemmet är inte stabilt och Stevie söker sig därifrån och hittar en grupp skejtare i den lokala skatebutiken.

I gruppen finns Ray (Na-kel Smith), Olan Prenatt (Fuckshit), Ruben (Gio Galicia) och Fourth Grade (Ryder McLaughlin). Det är inte lätt, men Stevie lyckas bli accepterad av gruppen, och genom gruppen hittar Stevie sin plats i den stora, dåliga världen.

Denna vänskap leder honom till droger, sex, alkohol och våld, men han känner sig upprymd av denna fantastiska vänskap där han kan känna sig som en cool och viktig person.

Jonah Hills första egen-regisserade film tar oss med på en nostalgisk och anspråkslös resa för att minnas våra de varma relationer vi kunde ha under den tidsepok  tiden då internet inte fanns än. en tid då vi mötte varandra på gatorna.

De unga skådespelarna är helt enkelt fantastiska och historien är enkel utan något onödigt.

Intressant att veta att historien i filmen utspelar 1996 när Hill var 13 år också, precis som Stevie.

Citad från filmen:
Ray: Många gånger känner vi att våra liv är de värsta, vi är värst drabbade, men jag tror att om du tittade i någon annans skåp, skulle du inte byta din skit för någon annans skit. Låt oss gå.

Filmrecension: Asterix: Den magiska drycken

by

Asterix: Den magiska drycken
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 april 2019

Gillar du serieböckerna om Asterix och Obelix gillar du förmodligen den här filmen också, fast jag tycker inte riktigt om de dockliknande figurerna, jag föredrar serieböckernas animering. Men det är en smaksak.

Det här äventyret finns dock inte i någon av serieböckerna. Alexandre Astier har skrivit det här äventyret som är det första som inte är baserat på ett seriealbum. Tiden har förändrat mycket. Asterix och Obelix värld är en mansdominerad värld, till stor del. Det är bara männen som slåss och försvarar byn och det är bara män som får vara druid. Det märks att Alexandre Astier försökt förändra detta något. Det gör han snyggt utan pekpinnar och utan att det känns påklistrat.

Druiden Miraculix trillar från ett träd och då blir han rejält omskakad, hans bild av sig själv vänds upp och ner. Han inser att en dag kommer han inte att vara pigg längre och inte kunna blanda den magiska dryck som ger den galliska byns invånare mirakelkrafter, som de behöver då romarna försöker invadera och ta över byn.

Miraculix bestämmer att han måste ge sig iväg ut till alla galliska områden för att leta reda på en ung gallisk druid som kan bli upplärd av honom och få ta över. Med på resan följer, förstås Astérix och Obelix, och en liten påhittig flicka som heter Pektin.

Gallerna i byn är lite skeptiska till att Miraculix ska hämta någon utifrån. De litar inte riktigt på någon som inte är uppfödd i deras by. Det är lite lustigt att se hur en sådan inställning kan verka helt naturlig i det sammanhanget men om svenskar gav uttryck för sådant skulle det kallas rasistiskt. Kanske man inte ska analysera barnfilmer på det sättet?

Jag är en stor fan av Asterix och Obelix och jag tycker filmen är godkänd men inget mästerverk, inget som överraskade mig särskilt och inget som dröjer sig kvar efteråt. Men ok.

Versionen jag såg hade svenskt tal så filmen fungerar bra att ha med sig också barn som inte kan läsa.

Filmrecension: Shazam

by

Shazam
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 april 2019
Regi David F Sandberg
I rollerna: Zachary Levi, Asher Angel, Mark Strong, Jack Dylan Grazer, Grace Fulton, Ian Chen, Jovan Armand, Faithe Herman, Cooper Andrews, Marta Milans och Djimon Hounsou

Shazam är en charmig, lite barnslig men ändå rolig, färgglad superhjältefilm som väl i första hand vänder sig till en något yngre publik. Det är en snäll och varmhjärtad superhjälte-historia, skapad av den svenska långfilms-debuterande regissören David F Sandberg.

För fem år sedan släppte han kortfilmsskräckisen ”Lights out” på webben och den blev en sådan framgång att David F Sandberg fick en filmbudget på en miljard kronor i Hollywood. Hans första Hollywoodäventyr – superhjältefilmen ”Shazam” – är en lättsam superhjältefilm där vi slipper möta dessa svårmodiga vuxna män som blir superhjältar. Istället är det några barn som bor i ett fosterhem som är huvudrollerna.

Hur David F Sandberg genom sin kortfilm kom till Hollywood är som en saga i sig. I en intervju i Dagens Nyheter säger han:
– Det har verkligen gått bättre än jag hoppades på. Min plan var att göra några små kortfilmer att visa Svenska Filminstitutet och Film i Väst för att få pengar till en längre kortfilm. Sedan kanske få göra en svensk långfilm, för att sedan långt fram i tiden ta mig till Hollywood. I stället fick jag hoppa fjorton steg i förväg.

”Shazam” bygger på serietidningen om Billy Batson som är en föräldralös pojke som förvandlas till en superhjälte varje gång han uttalar ordet ”Shazam”. I filmen får vi följa honom i sin jakt efter att hitta sin mamma, som han tappade bort då han var mycket liten. Han hamnar på det ena fosterhemmet efter det andra, men han rymmer alltid. Men så hamnar han på ett ovanligt fosterhem med ganska udda barn och samtidigt råkar han ut för ett mystiskt möte med en trollkarl som ger honom superhjältekrafter. Det tar lite tid för honom att lära sig hantera sina krafter. Det är roligt och en härlig drift med de annars så allvarliga superhjältefilmerna.

Jack Dylan Grazer som vi ser i rollen som Freddy, det vill säga pojken som blir superhjälten då han säger Shazam, lär vi se i fler filmer. Han har absolut potential att bli en stor internationell stjärna, liksom de andra underbara barnen i den ovanliga familjen. Mark Strong i rollen som den elaka skurken är som alltid bra. Han är alltid bra i skurkaktiga roller. Hans roll har ett litet budskap i sig. Föräldrar som inte ser sina barn och accepterar dem som de är riskerar ett hemskt öde.

Den är färgglad, barnsligt lekfull: när superskurken ska hålla sitt ödesmättade tal på slutet av filmen befinner han sig på så långt avstånd att ingen hör vad han säger. På många sätt är ”Shazam” en uppsluppen dekonstruktion av hela genren.

Filmrecension: Dumbo

by

Dumbo
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2019

Ännu en i mängden utav nya filmatiseringar utav Disneys älskade klassiker. Tidigare släpptes en live-action av Askungen år 2015, Djungelboken år 2016 och Skönheten & Odjuret år 2017. Dumbo är bara till och med den första utav de tre som kommer i år. De andra klassikerna är kommande Aladdin med biopremiär i maj och Lejonkungen med premiär i sommar. Filmerna skiljer sig från de gamla tecknade för att de nya blandar animerade element med vanlig film.

Den förra tecknade filmen om elefanten Dumbo kom redan år 1941. Handlar simpelt om en elefant med för stora öron som kan flyga och växer upp under miljön på en cirkus i USA.

Denna film regisserad av Tim Burton ser vi Danny DeVito som cirkusdirektören Max Medici som tillsammans med driver cirkusen med artister och sina medarbetare spelade av Roshan Seth, DeObia Oparei, Sharon Rooney och Colin Farrell.

Danny DeVitos karaktär är som klippt och skuren för honom. Han passar perfekt som den direktör som försöker livnära sig på sin cirkus. Det är desperata tider i USA under denna period och han investerar i den dräktiga elefanten som sedan mera föder den annorlunda elefantungen som tillslut får namnet Dumbo. Colin Farrell spelar den forna ridstjärnan Holt Farrier som återvänder till cirkusen efter deltagit i det första världskriget. Det blir sedan mera hans barn Milly (Nico Parker) och Joe (Finley Hobbins) som finner Dumbos hemliga förmåga.

När succén är ett faktum och biljettförsäljningen rusar i skyarna så kommer ägaren av det framtids inspirerande nöjesfältet Dreamland till den mindre cirkusen. Ägaren V. A. Vandevere (Michael Keaton) och hans franska flickvän Colette (Eva Green) köper Dumbo och cirkusen för att slå dem samman med hans tivoli.

I Dreamland blir Dumbo huvudnumret men de andra ser vad Keatons karaktär egentligen vill.
Problemet med filmen är inte iden eller historian. Den är fin och visar mod, spänning och ett äventyr. Eller ja ett försökt likt det. Som i 2015 års box-office bomb Tomorrowland så saknar denna karaktär! Den vill så mycket men faller platt. Denna är till och med plattare än 2012 års John Carter.

Skådespelarnas insats är tråkiga och ger inte något. Med glimten i ögat så är det miljöerna som lyfter filmen, den är inte mörk som Tim Burtons tidigare filmer utan detta är ett familjeäventyr med en tunnare story. Den visas till och med dubbad till svenska.

I den nya filmen då som nu finns låten Baby Mine med. I 1941 års film framförs den av sångerskan Betty Noyey och i den nya filmen är den istället framförd av det kanadensiska bandet Arcade Fire.