Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Butiken – ett slag mitt i solarplexus på tillväxtfilosofin

by

Butiken
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Ami-Ro Sköld

Ett slag mitt i solarplexus på tillväxtfilosfin, en grym och träffande beskrivning av vad som håller på att ske i västvärlden där mänskliga rättigheter försvinner och arbetstagarens rätt gröps ur allt mer. En film som träffar rakt in i nutiden. Vi har mitt i vår verklighet sett hur priserna rusat uppåt, vi ser hur matvaror blir allt dyrare men ändå har de stora matvarujättarnas ägare liksom eldistributörer håvat in stora vinster de senare åren. De som får betala när det blir svåra tider är som alltid de maktlösa, de fattigaste.

Vi får följa några anställda på en butik från en lågpriskedja för matvaror. Kostnaden för personalen har ökat med tio procent men varorna har ökat med tjugo procent. Chefen är inte nöjd med att personalkostnaden ökat trots att hans vinst ökat. Nu ska det skäras i personalen och då bestäms det att ingen ska veta i förväg vilka tiden han eller ska jobba. De som behövs för att jobba får ett sms som de måste svara på direkt och kunna ta sig till butiken inom trettio minuter. Det finns de som bor längre ifrån. De får helt enkelt sluta eller lösa det på något sätt.

Vi får följa några av de anställda och deras problem som förvärras när deras inkomst minskar. De var ju lågavlönade redan innan. En ensamstående pappa har inte råd att låta sina flickor hålla på med konståkning, som är flickornas stora dröm. En ung kvinna har varit butikschef under ägaren men är mammaledig med en baby. Hon ställs inför ultimatum att antingen komma tillbaka och jobba eller riskera att inte ha sitt jobb efter mammaledigheten. Hon tvingas pumpa bröstmjölk till sin baby och låta någon sköta den.

När personalen pressas och måste jobba snabbare och snabbare och inte ens hinner prata med kunder blir det av och till full kalabalik i butiken. När maskinen för pantflaskor inte skickar ut kvitton är det ingen som har tid att laga den och det skapar vilda protester från kunderna.

Alla blir pressade. Att ha dålig ekonomi och ingen trygghet i arbeten skapar oro och göder konflikter mellan de anställda och gentemot kunderna. Egentligen skulle detta kunna vara en skildring av många andra arbetsplatser. Det är det blir när människor blir allt mer maktlösa, får mer ekonomiska bekymmer och måste kämpa varje minut samtidigt som de vet att makthavarna sitter i trygghet och bara ökar sin välfärd och sina bonusar.

Nära butiken har hemlösa byggt upp en liten samfällighet där de bor i husvagnar eller tält. De hemlösa brukar ta tillvara på avfallet från butiken. Men nu kommer nya regler: avfallet ska låsas in. Denna film är precis som det står i filmdistributörens pressutskick: En iskall påminnelse om vad som händer när människor reduceras till kuggar i ett maskineri – och när ett helt samhälle rear ut sin själ.

Handlingen hoppar mellan två sätt att berätta. Dels är det en filmad berättelse med en skakig hoppande kamera som ger känsla av att det är direkt från verkligheten. Emellanåt är det en animerad berättelse då all personal och kunder blivit dockor. Ganska fula dockor med förvridna ansikten. Väldigt effektivt, det blir en distans mellan oss och dem där vi kan se hur små de är, hur hjälplösa det är som dockor i de mäktigas händer.

En scen som är ohyggligt träffande och som säkert många av oss kan relatera till är när chefen håller ett peptalk med personalen och talar om hur viktiga det är och att deras uppdrag är att förbättra människors tillvaro. Anledningen till att de ska bemöta kunderna med snabbhet är att kunderna effektivt och utan krångel ska kunna köpa vad de behöver för att snabbt komma hem till sin familj och sina barn. Snabbheten som de pressas att jobba under har inte med vinstprofiten att göra, säger han. Vi vet vilken lögn det är.

Inledningsscenerna där kyckling säljs till reapriser är ohyggliga. dessutom vet vi ju hur kycklingarna föds upp med knappt någon centimeter att röra sig, att de pumpas upp för att bli feta på de kroppsdelar som ger mest vinst åt matvarubutikernas ägare, vilket gör att många kycklingar inte ens kan bära upp sin egen tyngd. Industriuppfödningen av kyckling är vidrig och en skam för mänskligheten att vi behandlar levande varelser på det sättet.

Vad är väl några människoliv i jakten på evig tillväxt? Ja vad är liv när det finns en urstark grupp överst i samhället som äger och står och som håvar in de stora vinsterna. Denna film är en spark rakt in i lovsången till tillväxten.

Filmrecension: Nostalgia – bedövande vacker, smärtsam och unik

by

Nostalgia
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Mario Martone

En bedövande vacker, smärtsam och unik film om längtan till något som redan runnit förbi. Denna italienska film som utspelas i Neapel sticker ut i mängden filmer med sin ovanliga berättelse och fantastiska foto och enastående skådespelare.

Den Grekiska filosofen Herakleitos ska ha sagt att ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”. Panta rei är ett grekiskt uttryck för att ”allting flyter” och med detta menas att allt ständigt förändras. Det är därför man säger att man aldrig kan bada i samma flod två gånger. En man som drivs av illusionen om att försöka gå ner i det som redan runnit bort är huvudkaraktären Felice i Nostalgia. Nostalgia är baserad på Ermanno Reas roman från 2016.

Felice återvänder efter fyrtio år till Neapel. Han närmar sig sextio års-åldern och börjar sin återkomst med att besöka och ta hand om sin gamla mor. Deras möte är oerhört vackert och finstämt. Rent av svårt att ta till sig. Hans mamma ser inte bra och orkar inte sköta sin hygien och han badar henne försiktigt och ömsint.

Felice gick i en slags exil som femtonåring då han blev inblandad i kriminalitet. Neapel är en av de italienska städer där maffiagrupper styr och ställer. I filmen får vi se hur livet kan vara i en sådan stad. Skildringar av den katolske prästen Luigi och hans kamp för att få ungdomar bort från kriminalitet och hans kamp för att få ihop invånarna i ett motstånd mot maffian är en ovanlig skildring av kyrkans roll mot maffians förtryck. Något som helt klart kan vara ett föredöme och en inspiration för de religiösa ledare som bor och verkar miljöer som plågas av gängkriminella grupper i Sverige.

Filmen berättar i lugn mak om Felices längtar efter en tid som flytt. Byggnaderna, gatorna, kvarteren känns som om de är desamma som för fyrtio år sedan, säger han. Men vem lurar han egentligen? Miljöerna i filmen ger en stark visuell upplevelse där dåtid möter nutid. Nostalgia var Italiens Oscarsbidrag 2023. Den är suggestiv och engagerande och väcker många tankar och känslor. Det är en sorgesam varning för att försöka återkomma till en tid eller relation som flytt. En varning för att tro på att gammal kärlek aldrig rostar. Inget består för evigt.

Filmrecension: Storm – gripande, hjärtslitande

by

Storm
Betyg 4
Premiär på bio och online 5 april 2023
Regi Erika Calmeyer

En gripande, hjärtslitande berättelse om den djupaste soreng och att ändå vara tvungen att fortsätta leva när det värsta händer. Om norsk film om att älska sitt barn trots allt, trots all smärta barnet ger.

Elin är ensamstående mamma med två barn, sexårige Ulrik och åttaårige Storm (i filmen säger mamman att Storm är åtta år men i pressmeddelandet om filmen står det att Storm är tio år). Vi får ingen förklaring till bakgrunden till att Elin är ensamstående, vi får bara se att barnens pappa ligger begravd på en kyrkogård.

Pappan har gått bort relativt nyligen, verkar det som. Fast det får vi inte veta säker utan det är en slutsats jag drar av saker andra föräldrar säger i förbigående. Vi lämnas åt att dra våra egna slutsatser, vilket ibland i filmer är bra men ibland ger en känsla av att vi saknar en del för att riktigt förstå. I denna film tycker jag det blir ett minus.

En sak är tydlig: familjen mår inte bra. Lillebror Ulrik är vild, ostyrig, utåtagerande och storasyster Storm har tvångssyndrom och mamma Elin har inte ork att riktigt ta sitt ansvar som mamma.

Elin bestämmer att de ska åka på fisketur. På vägen dit retar Ulrik sin syster och när de kommer fram springer han iväg in i skogen mot älven. Elin stannar vid bilen för att lasta ur och säger till Storm att springa efter och ha koll på lillebror. Det är liksom helt konstigt. En mamma som låter en åttaåring ta ansvar för en vild sexåring nära en älv med höga klipper vid vatten med kraftiga strömmar. Det förfärliga händer att Ulrik drunknar. Elin och Storm lämnas för att överleva denna sorg.

Mardrömmen blir snart ännu värre. Ett rykte sätter fart som säger att det finns ett vittne till olyckan. Ett vittne som hävdar att det inte var en olyckshändelse utan att Storm knuffade i sin lillebror. Storasystern dödade alltså sin lillebror, enligt vittnet.

Ane Dahl Torp som spelar Elin är så säker i rollen. Hon bär så mycket på sina axlar och vet inte vad hon ska säga eller göra. Att drabbas av en sådan tragedi är obeskrivligt. Den unga flickan Ella Maren Alfsvåg Jørgensen som spelar dottern Storm är också imponerande bra. Hur lyckas regissören att få barnet så naturlig och så äkta? Det Elin och Storm är med om kan ingen som inte drabbats av något sådant förstå.

Det fattas en del i berättelsen, tycker jag. Som varför får vi inte veta hur och när pappan i familjen gått bort? Och varför är det ingen som på något sätt anklagar mamman för att hon lät barnen spring fritt i en så farlig miljö och hur kunde hon lämna ansvaret att passa sin lillebror åt en åttaåring? Men då skådespelarna är så äkta lyfter de filmen trots dessa minus.

Det är så tydligt att de tre i familjen mådde dåligt redan före Ulriks död. Varför får de ingen hjälp i tid? Det är bedrövligt och säkert vanligt.

Filmrecension: Shazam: Fury Of The Gods

by

Shazam: Fury Of The Gods
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 mars 2023
Regi David F. Sandberg

David F. Sandberg har inte legat på latsidan sedan Shazam hade premiär för fyra år sedan, något som blir extra uppenbart då uppföljaren visar sig vara mer energisk och inspirerad. Nu fanns det ingen anledning till att göra sig alltför bekväm. Den första filmen med Zachary Levi i huvudrollen må ha fått ett relativt varmt mottagande. Men det hade också att göra med det faktum att majoriteten av DC och Warner Brothers projekt som Batman v Superman: Dawn Of Justice och Aquaman utgjort en hälsofara för biopubliken. Shazam var inte någon uppenbarelse, det var ett spontant, lättsamt och aningen tramsigt äventyr. Den största meriten var befrielsen från regissören Zack Snyders döda stämning och vedervärdiga estetik som dominerat samtliga DC-projekt efter den urusla Man Of Steel.

De allmänna förväntningarna inför en uppföljare tycks ha varit ljumma. Att Fury Of The Gods också har försenats lovar inte heller särskilt gott. Samtidigt fortsätter DC och moderbolaget Warner att strukturera om sig själva. Detta har lett till ett smärre kaos där skådespelare och filmserier har torpederats och avförts i samma takt som vallöften. Men Sandberg låter sig inte påverkas av detta. Han har istället gjort sig mer bekväm med materialet och sina skådespelare. Resultatet är en förvånansvärt rolig och energisk film som är bättre än sin föregångare på alla sätt och vis.

Genom att ha klarat av den tradiga och typiska ursprungshistorien – som majoriteten av serietidningsfilmer inkluderar, kan Sandberg nu gå rakt på sak. Han har sett över läget, hittat berättelsens styrka och de inslag han brinner mest för. Tidigt klargörs det att Fury Of The Gods vill vara en kombination av 80-talets kultklassiker som The Goonies – vilket refereras genom en T-shirt i filmen, samt John Hughes The Breakfast Club. Det må förekomma gudar, superkrafter och odjur men Sandberg är snarare intresserad av den skojfriska relationen mellan de unga protagonisterna och deras diverse utmaningar i livet.

Denna dynamik blir än bättre av det tydliga band som finns mellan de unga aktörerna. Det barnsliga buset och syskonbråken kunde ha framstått alltför ordnat och polerat, men visar sig vara filmens största styrka. Humorn är överlag mer balanserad denna gång och det är svårt att inte le då grå skolvardag kolliderar med gudalika förmågor. Sandbergs uppenbara entusiasm inför uppföljaren smittar av sig på samtliga involverade. Det finns inga tankar på att göra något som tänkas ändra sättet vi ser på filmkonsten, istället är det en ren lek där målet är att ha så roligt som möjligt.

Som en renodlad ungdomsfilm med övernaturliga inslag lyckas Fury Of The Gods underhålla samt engagera på ett – acceptabelt, emotionellt plan. Som en polerad och episk actionfilm är resultatet inte detsamma. För även om Sandberg inte verkar känna någon rädsla inför en större budget än sist finns det tydliga inslag som endast verkar existera på uppmaning av bolagscheferna hos Warner. För då Sandberg lämnar staden Philadelphia och tvingas ta sig an de mer storslagna aspekterna förvandlas filmen till något av en julkalender på steroider.

Det hela når någon sorts kritisk massa då den grekiska mytologin och dess inslag ska göra entré. Den spjuveraktiga humorn har även en plats här, men sekvenserna som involverar Lucy Liu och Helen Mirrens två antagonister är mer eller mindre omöjliga att se på. Här transporteras publiken bort ifrån storstaden till fiktiva landskap med tveksamma visuella effekter och ett överflöd av evighetslång exposition. Detta är dock inte i närheten ett lika flagrant fel som det skådespel som serveras. Att Lucy Liu stapplar fram och visar på ett engagemang som känns igen från de stunder då tonåringar tvingas till rumsarrest må vara hänt. Men att den fenomenala Helen Mirren erbjuder sitt sämsta skådespel någonsin lämnar mig faktiskt mållös. Med tanke på att Mirren faktiskt medverkar med viss entusiasm i en rad Fast And Furious-filmer, där karaktären varit mer obetydlig vad gäller substans är häpnadsväckande. Mirren stirrar dött in i kameran och häver ur sig krystade repliker som bryter ny mark vad gäller pinsamhet.

Samma misär drabbar även allt som involverar action med stora doser digitala effekter. Förutom en visuellt snygg sekvens – mot filmens absoluta slut, är actionscenerna genomgående oinspirerade och genomförda utan någon känsla för komposition eller koreografi. Det känns flera gånger som om vi satts i en tidsmaskin – inte av den bra sorten, och tvingas uppleva den terror som var Tim Storys Fantastic Four-filmer. Hela slutet visar sig också vara en lång och menlös actionsekvens som vägrar att ta slut.

Shazam Fury Of The Gods må vara misslyckad som actionfilm, men det går att ha överseende med då resten av projektet lyckas underhålla genom fartfylld humor och en påtagligt glad regissör.

Filmrecension: Close – omöjligt att inte bli berörd av detta mästerverk

by

Close
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 mars 2023
Regi Lukas Dhont

Under barndomsåren är sommaren bästa tiden på året. Inte bara för det varma vädret och långa ljusa dagar – och kvällar – utan för de, vad det kändes som, oändliga loven där tid och möjligheter låg som långa strängar av ax på ett sädesfält. Och det är i en av de strängarna Close, den andra filmen från den belgiska regissören och manusförfattaren Lukas Dhont, tar sin början. Två vänner, Remi och Leo, har i fantastiskt samförstånd och fantasi i perfekt samklang lyckats fly en belägring och undvikit att blivit infångade. De flyr genom blomfältet och vidare till Remi där barndomen och vänskapen aldrig behöver ta slut. I alla fall känns det säkert så för dem båda just där och då.

Men som med allt fint här i världen tar det slut. Både lovet och den enkla villkorslösa vänskapen. Tillbaka i skolan i högre klass börjar det kommenteras om att deras vänskap är lite väl närgången, både lite retsamt av flickorna och något elakare av pojkarna, och även om det inte riktigt funnits något uttalat förhållande – mest för att de är väldigt unga och oskyldiga än – så är det ändå någonting som antyds i de bilder Lukas så vackert målar upp. Och ofta gör han mästerligt så, låter kommunikationen ske genom bilderna och inte nödvändigtvis genom orden som yttras.

För att distansera sig från kanske inte anklagelserna men kommentarerna letar sig Leo in i nya vänskapskretsar och håller Remi på behörigt avstånd. Han är fortfarande snäll mot honom, och avslutar inte deras vänskap, men i sitt försök att balansera nyvunnen populäritet och undvika vidare elaka kommentarer blir han ändå distanserad. Kyligare. Vilket är en hård påminnelse om hur ont det kan göra att växa upp, försöka passa in, utvecklas åt olika håll, och känna vänskapsrelationer falla samman. Jag har absolut känt det, och tror de flesta också har gjort det i någon mån. Och visst svider det. Speciellt som ung och när hormoner rusar samtidigt som en utvecklar ett förstånd att hantera allting med. Tyvärr slutar det inte alltid lyckligt. Som här.

Vemod blir till tragedi och de flesta steg av sorgprocessen. Eller kanske mest förnekelse och ilska, men även förvirrat försök till accepterande också. Både för Leo och Remis mamma Sophie, spelad av den belgiska skådespelerskan Émelie Dequenne – kanske mest känd från Dardenne-brödernas Rosetta (1999) – som försöker balansera sin egna sorg med vänskapsrelationen till Leo som fortsätter besöka dem. Allra mest hjärtskärande blir det när de båda går in i Remis rum för att leka detektiver och försöka ta reda på inte vad utan varför det har hänt. Återigen är det mycket starkt skildrat genom handlingar snarare än att det säger sådant till varandra. Liksom en middagsscen när Leos storebror pratar om sin framtid och Remis pappa brister ut i gråt – underförstått för att han aldrig kommer kunna unna sin egna son allt det. Men de diskuterar det aldrig utan låter bilderna brinna klart som ett starkt ljus. Självklart kräver detta också oerhörda skådespelarinsatser – vilket också samtliga levererar, men kanske då just Leo – spelad av Eden Dambrine, som träffade regissören Lukas under en tågresa där han blev tillfrågad om han ville medverka i en film och genast tackade ja på plats – som lyser allra klarast i hela ensemblen.

Allt som allt är det en mästerlig film som inte riktigt klassar sig som en HBTQ-skildring, eller coming-of-age drama, men som ändå lyckas sända ut så mycket ljus att det belyser så mycket av livet och dess samtidiga smärta och skönhet att det är omöjligt att inte bli berörd och känna med dess karaktärer. Och när filmen är slut känns det som att kliva ur en emotionell berg&dalbana.