Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Aurora – filmen som fångar känslan av att hamna i en Kafkabok

by

Aurora
Betyg 3

En man går över spåren till pendeltåg, eller någon liknande slags tåg i Rumänien. Han går in på sitt kontor i en bullrig mekanisk verkstad. Han träffar en kvinna och en liten flicka, han träffar en äldre kvinna i en fallfärdig lägenhet, han går omkring som en levande död och skaffar delar till ett gevär.

Aurora av den rumänska regissören Cristi Puiu, som hyllades så för sin debutfilm Herr Lazarescus död, är tillbaka med en tre timmar lång film som är en slags absurd thriller filmad som om det var en realistisk dokumentär med regissören själv i huvudrollen.

Puiu spelar den deprimerade mannen som filar på sitt gevär och tycks leva ett känslolöst liv och han är så bitter och sur att det gör ont i en att se. För att inte förstöra filmen och vara en spoiler tänker jag inte berätta vad som händer i filmen, varför han gör i ordning geväret.

Puiu är en regissör som leker med filmens språk och utnyttjar och testar filmens schabloner för att se hur vi uppfattar saker, hur vi tolkar vad filmen visar upp. Filmen berättar inte vad människorna har för relationer, det är vi själva som fyller i och tolkar.

Det är spännande och när allt utspelar sig i ett deprimerande nutida Rumänien är det som att fyllas av samma känsla som böcker av Kafka ger mig.

Att sätta betyg på den här filmen är svårt, mycket svårt. Den är lång. Den första timmen kändes väldigt lång och träsmaken från de inte alltför bekväma stolarna på Folkets bio kändes mot benen i kroppen. Men efter en och en halv timme flög tiden iväg och jag blev överraskad att tre timmar gått. Det blev betyg 3, för filmen är fascinerande och stark, men ändå delvis för lång. Den blir mer som en film för filmälskare och filmkritiker och filmexperter, än en film för alla.

Aurora är en svart film, en absurd thriller, så svart att det blir lite roligt, som en mörk komedi.


Axel Andersson är delvis kritisk till filmen och skriver i sin blogg:

Det är tre timmar rumänsk uttryckslöshet i slitna lägenheter och på slitna gator. Puiu går omkring med sitt gevär. Röker. Bär upp ett element från förrådet. Dricker kaffe. Tittar på elementet. Duschar. Står alldeles stilla som vi gör, i verkliga livet.

Puiu överskattar sin förmåga som skådespelare och underskattar sin förmåga som regissör. En film med samma idé som istället för dramatik framför mynningen försökt sig på något mer komplext hade haft alla möjligheter att infria förväntningarna på Puiu som är högt ställda efter debutlångfilmen ”Herr Lazarescus död” från 2005. Hans filmspråk är eget och befriande skoningslöst i sin smutsiga visuella realism.

Jeanette Gentele i Svenska Dagbladet gav betyg 4 och skriver:

Regissören Cristi Puiu, som också spelar huvudpersonen, har reducerat det filmiska ned till något som bäst kan beskrivas som superrealism. Det tar tio minuter i mörker – ser ut som det är filmat i befintligt ljus – innan han och hans flickvän tagit sig upp ur sängen, gått på toaletten och fått på sig kläderna under så gott som kompakt tystnad.

Relaterat:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, SVT Kulturnyheterna, Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension från Göteborgs Filmfestival: R U There?

by


R U There?
Betyg: 3 av 5
Så har den då kickat igång. Det är för 34:e året i rad som man anordnar Göteborg International Filmfestival, Giff. Som vanligt är det ett fullspäckat schema med så väl seminarier, gästade regissörer som film. Festivalen har sitt nav på Draken i folkets hus; Järntorget. Därifrån kan man lätt ta sig runt till de andra biograferna med hjälp av spårvagn 6.
Efter en massa övervägande valde jag att börja festivalen med en film som går i årets tema. Nämligen närvaro. Filmens titel är R U There. En film som visade sig vara en film som verkligen passade in under det temat.

R U There är en holländsk produktion, skriven av Rogier de Blok och regisserad av David Verbee. Filmen handlar om Jitze (Stijn Koomen) en ung man som reser runt och livnär som datorspelare. Han spelar i lag och då är det viktigt att alla är i tiptop form. Efter att bevittnat en olycka i Taipei som ledde till döden, börjar Jitze att tänka. Han börjar tvivla på sin moral. Då träffar han Min Min (Huan-Ku Re) och genom den virtuella Second Life börjar de lära känna varandra så smått.

Idén är spännande. Här är en film där man inte tycker det är konstigt när två människor kysser varandra i ett ”chattrum”. Det går mej omärkt förbi och jag ser det som vilken filmkyss som helst. Närvaro på distans. I den riktiga världen är det ett evigt bullrande och dånande, men i Second Life är det lugnt, harmoniskt och avslappnat. Inte tycker jag heller att det är konstigt med datorspels turneringar eller professionella datorspelare. Nej, så ser det ut idag och jag tycker det är kul med en film som utspelar sig i denna miljö och tar sig an den på ett bra sätt.

Ett par händelser senare befinner sig Jitze och Min Min ute på landsbygden. Här sker långa långsamt gående scener. Lite för många långa. För att sedan, vips, få en svängom, med endast små indikationer om vad som egentligen har skett med den unge mannen. Tillbaka till stressen. Dånet.
Filmen funkar hyfsat. Jag hade nog lite för höga förväntningar på den. Mittenpartiet känns inte riktigt färdigt, men upprättelsen blir något sådär i slutändan. Helt klart sevärd.

Betyg: 3 av 5

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension: Mina eftermiddagar med Margueritte

by

Mina eftermiddagar med Margueritte
Betyg : 5 strömmingar av 5

”Mina eftermiddagar med Margueritte” utspelar sig i en fransk by, regisserad av Jean Becker. Gérard Depardieu spelar Germain, en medelålders överviktig haltande man som försörjer sig med lite av varje. Han är jätteduktig på att sköta sin trädgård men är sårad och sargad i självförtroendet eftersom han mobbades av läraren för att han hade svårt att läsa när han gick i grundskolan. Han växte upp med sin ensamstående mamma som inte kan visa kärlek. Hans pappa är okänd.

Germain haltar fram, hänger en stund i byns krog och snackar, bråkar med sin åldrande mamma som bor granne med honom och protesterar mot orättvisorna i livet genom att med jämna mellanrum skriva in sitt eget namn på torgets minnesmärke över de invånare som stupat i Algerietkriget. Statyn finns vid parken, där han ofta sitter och tittar på duvorna, som han på sätt och vis har en närmare relation till än vännerna på krogen.

Det är där, på parken, när han tragiskt sitter och räknar duvorna som han träffar 95-åriga Margueritte. Hon är liten, späd och älskar litteratur och böcker. En varm vänskap uppstår. Margueritte börjar läsa böcker för Germain, var värld först sakta men sedan med snabb fart vidgar sig och han upptäcker sprängkraften i kulturen.

Det är inte den mest lättsmälta litteraturen Margueritte bjuder in honom till heller utan böcker av Camus.

Som en liten överraskande knorr i filmen har Germain också en relation till en söt och pigg ung kvinna som är busschaufför. Men Germain är så bränd av livet att han inte vågar ge sig hän, inte vågar flytta ihop, inte vågar bli pappa.

Jag ser att Eva af Geierstam som recenserat filmen i DN ger betyg 3:

Gisèle Casadesus förkroppsligar den förfinade gamla överklassdamen och det är samspelet mellan de två som bär filmen genom sina orimligheter och kompenserar den en smula fadda och jolmiga smaken av nostalgi efter ett Frankrike som aldrig existerat.

Jag håller inte med om de negativa delarna i hennes kritik, ”Ett Frankrike som aldrig existerat”? Nja … Frankrike är stort och har många miljöer. I den här franska byn finns en gemytlighet men också mobbning, byråkrati och människor som sviker varandra och gör varandra illa, människor som förföljs av sina inre demoner men samtidigt vänner som ställer upp på varandra och ingen är bara ond.

”Mina eftermiddagar med Margueritte” är en hyllning till kraften i kultur och den förmedlar budskapet att det aldrig är för sent att reparera något. Den beskriver också kärlekens olika ansikten. För den som fastnat för den franska skådespelaren Gérard Depardieu är det absolut ett måste. Det är en varm film som ger hopp.

Den fick bra kritik i brittiska Guardian:

Touchingly, their growing friendship centres on books and words – Marguerite’s subtle love of them, Germain’s inquiring wonder about them – and the first text is Camus’s La Peste, which she reads to him. Gradually, if somewhat factitiously, his life is transformed through the experience, and in turn he enriches the lives of the collection of kindly, slightly bruised French types that constitute his circle. It’s a charming, sentimental, well-acted movie, and any readers’ group would want to make an outing to see it.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension: Medan åren går

by

Medan åren går
Betyg: 4 av 5 räkor.

”Medan åren går” av Mike Leigh (Happy-go-lucky) är ungefär lika munter som titeln antyder. Filmen kretsar kring ett lyckligt gift par, Tom (Jim Broadbent) och Gerri (Ruth Sheen) som båda är i övre medelåldern. Vi får följa dem under ett års tid och de lever ett stillsamt liv med mycket mat och dryck. Under detta år presenteras även de människor som lever omkring dem och man förstår snabbt att Tom och Gerri betyder otroligt mycket för sin omgivning.

Filmen är fantastisk! Den håller en grå ton genom hela berättelsen men Mike har lyckats hålla det på en bra nivå. Den blir aldrig för tung, men heller aldrig glättig. Både Ruth och Jim gör ett bra jobb och de levererar alla långa dialoger på ett härligt sätt. Karaktärerna runtomkring dem hålls även de på en bra nivå, även om den lätt neurotiska väninnan Mary (Lesley Manville) kan gå en på nerverna med sitt konstanta pratande, så har även hon sin charm. En annan sak jag verkligen gillade med den var att Mike har slopat allt vad skitsnack heter. I filmen dömer de aldrig varandra. Istället kommer jag på mig själv med att göra det bra på egen hand. Lysande.

Det jag kände som mer negativt med filmen var dess längd. Man har valt att låta tiden hoppa mellan de fyra årstiderna och framåt vintern kände jag att man nog skulle ha kunnat börja avrunda det på ett mer tydligt sätt. Det blir en händelse för mycket.

Även att köpa en begagnad bil kan vara en seger och en milstolpe!

Betyg: 4 av 5 räkor.

Relaterat: Kulturnyheterna, Svenska Dagbladet och

Läs även andra bloggares åsikter om , , och Expressen.

Filmrecension: Vår dag skall komma

by

Vår dag skall komma
Betyg 1

Rödhårige tonåringen Rémy bor i en stad på nordfranska kusten och han är en rätt jobbig, slö ung man som anser sig vara mobbad. Han tycker att han trakasseras av både skolkamrater och sin spydiga syster och mamma. En dag får han nog och rymmer hemifrån. Han råkar stöta på den uttråkade cyniske socialarbetaren Patrick, som också är rödhårig, spelad av .
Patrick och Rémy kommer fram till att det är för att de är rödhåriga som allt är åt helvete och det är för att Rémy är rödhårig som han blir mobbad. De drar ut på en road-turné för att hämnas.

Filmen ”Vår dag skall komma” är regisserad av Romain Gavras som gjort flera våldsamma musikvideos och i en M.I.A:s Born Free avrättar poliser rödhåriga personer.

Under sin färd kommer de i bråk med araber och judar och alla möjliga människor. Det är inte helt knäppa, galna bråk och det med en grå bakgrund av industrilandskap, kallt och betonglikt. Allt medan tonerna från Rachmaninoff flödar i bakgrunden.

Det är en helt sjuk film och jag undrar om den ska visa att utanförskap skapar obegripligt våld? Fast då missar regissören när de två huvudkaraktärerna är så osympatiska och frågan är ens om vi köper att det råder någon mobbning. Är inte systerns och mammans tjat på Rémy rätt naturlig?

Det var flera rent dramaturgiska misstag i filmen. Som när socialarbetaren Patrick ganska tidigt i filmen kör omkring lite på måfå och med blicken zoomar in några mycket unga kvinnor, vilket ger en del aningar om filmen. Aningar och förväntningar på filmen som inte alls följs upp. Hur de två, Partrick och Rémy, träffas är också svårt att ta tro på. En film är ingen dokumentär, det är sant. Men om vissa delar inte känns som logiska enligt filmens berättelse stör det helhetsintrycket. Det hjälper inte att Patrick spelas av Vincent Callas, en av fransk films främsta skådespelare, det räddar inte en rörig, buskisfilm. Vincent Callas lär vi dock höra massor om i år, han spelar ju i ”Black Swan”, en av de filmer som de lyser stor Oscarvarning från.

”Vår dag skall komma” är en annorlunda, märklig film och emellanåt överraskar den med bilder som säger mycket. Som när de anländer till hamnen för båten till Irland och där möts av ett hav av rödhåriga personer Tyvärr tycker jag att regissören inte tar vara på chanserna att ge filmen ett mer engagerande innehål

Lite utanför men: Alexandra Dahlström dyker upp på ett litet hörn i filmen som ”Engelsk flicka”.

Hynek Pallas i SVD ger filmen betyg 2 och skriver:

Och vad vi har sett det förut: de vita männen har fått fly och härja för att komma till insikt; de har dragit samma pretentiösa dialog, tittat på samma tuttar, slagits i samma slagsmål och kämpat mot samma eventuella homosexualitet. Baise-moi kom tillbaka – allt är förlåtet!

Aftonbladet gav också betyg 2 liksom Expressen.

Vår dag skall komma: Kulturbloggens betyg: 1 strömming

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,