Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: ”La prima cosa bella”

by


Titel: La prima cosa bella
Betyg: 3
Premiär: 1 juli 2011

La prima cosa bella är ett vackert filmat italienskt familjedrama med duktiga skådespelare om konsten att försona sig med sitt liv och dess förutsättningar. Filmen har varit en publiksuccé i Italien och var landets Oscarsbidrag.

Anna Nigiotti är en vacker italiensk ung mamma som vinner en skönhetstävling där den vackraste mamman ska koras i Livorna i Toscana i Italien under 1970-talet. Männen i juryn flockas kring Anna och hennes lille son och hennes man blir båda illa berörda. Hennes make, Mario, klarar inte av alla mäns lystna blickar på Anna och i synnerhet är det hennes bakdel som drar klåfingriga pilska mäns fingernyp. Ganska kort tid efter tävlingen bryter stora grälet ut mellan Mario och Anna. Anna tar de båda små barnen med sig och lämnar maken, mitt i natten.

Anna och barnen, Bruno och Valeria, lever på alla möjliga håll därefter, på hotell, i en stuga på ett slottsområde, i en kemtvätts lokaler. Men var de än bor dras männen till Anna. Hon har ett sådant sensuellt utseende och en sådan lagom rundad kropp att många män vill ha sex med henne. Hon är en lättsam person, som vill leva livet fullt ut – och inte är rädd för att pröva nya saker.

Kanske är det inte den mest trygga uppväxten. Efter separationen bråkar föräldrarna också en del om vem barnen ska bo hos. Sonen, Bruno, tar mest illa vid sig, som vuxen är han drogmissbrukare.

Filmen skildras utifrån Brunos synvinkel och den handlar om flera tidsepoker som går i varandra. I nutid ligger Anna, mamman, på sjukhus med svår cancer och förväntas inte leva länge till och de två barnen samlas hos mamman. Filmen skildar olika händelser under deras uppväxt, minnen som tar tag i Bruno när han är vid sin mammas dödsbädd.

Den skildrar syskonens relation och hur de har olika roller i familjen och hur de också har helt olika relationer till mamman.

Skådespelarna är duktiga och det är skönt med filmer från icke-amerikanska filmbranschen, för då möter vi ansikten vi inte redan förknippar med en mängd andra tidigare rollkaraktärer. Visserligen spelas Anna av Stefania Sandrelli som haft roller i flera av Ettore Scolas filmer, men det stör inte upplevelsen av hennes rollkaraktär nu.

Varför jag inte gav önnu högre betyg beror dels på att mycket ändå var förutsägbart. Ett plus är att så svåra ämnen som försoning och livets alla trasiga människoöden kan skildras med värme utan att bli överdrivet humorflåsigt och inte heller för sorgligt sentimentalt.

Sonen, Bruno, framställs som att han har drogproblem. Han funderar på allvar till och med att ta av mammans smärtlindrande morfin. Men jag har svårt att köpa den delen. Han ser inte så nerkörd ut, ser inte så lidande ut. Han jobbar som lärare på en högskola men är mest på jakt efter droger för att lindra sin inre förtvivlan och för att slippa se den tomhet han känner. Den delen av berättelsen har jag svårt att tro på. En svårt missbrukande person kan ofta inte engagera sig så mycket i andra, som Bruno ändå gör. Men som helhet är filmen absolut sevärd, annars skulle den inte få betyg 3, och det är en stark trea.

Filmen fick betyg 4 i DN av Kerstin Gezelius som skrev:

Det är romantiskt. Det är italienskt. Det är starkt. Fingertoppskänslan i dialog och regi håller alltid koll på hur människor egentligen reagerar på saker och ting, när de filtreras genom deras överlevnadsstrategier, än på hur de borde reagera. Förloppen är drastiska men bildberättandet är så smidigt och situationerna så vardagliga att man inte märker när falluckorna öppnas och tårarna börjar spruta. Att allt det här hinns med på två timmar är också konstigt. Det hade lätt kunnat vara en dramaserie i tre, fyra delar och filmen påminner i sin känsliga väv mellan det moderna och det förflutna om tv-serien ”De bästa åren” (”Il meglio gioventù”) men är betydligt roligare och mer nostalgisk.

Regi: Paolo Virzì
Med: Micaela Ramazzotti, Stefania Sandrelli, Valerio Mastandrea, Claudia Pandolfi, Sergio Albelli mfl
Italien, 2010 (122 min)

Mer info om filmen på Folkets bios hemsida.

Betyg 3 i Expressen och betyg 4 i Göteborgsposten.
Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kung Fu Panda 2, söt men inget nytt

by

Titel: Kung Fu Panda 2
Betyg: 2
Svensk premiär: 3 juni 2011

Den kung fu-tränande pandan Po är tillbaka i Kung Fu Panda 2. Po inser att något inte riktigt stämmer med hans barndom, hans pappa är ju en gås och han själv en panda. I ett slagsmål möter han en skurk som har ett märke som får Po att någonstans inom sig minnas sin barndom och sin mamma. Hans gåspappa berättar då att Po är adopterad.

Chen är en påfågel. Hans föräldrar styr i en kinesisk stad men när en spåkvinna förutser att Chen ska bli ond slänger de ut honom. Chen ruvar på sin hämnd och när han får tag på kanoner då är det dags för honom att ta över sin barndomsstad och sedan hela Kina och samtidigt döda pandan Po, som enligt spådomarna ska stå i vägen för Chens makt.

Kung fu Panda 2 har med samma gulliga figurer som var med i första filmen, sött tecknade i mysiga kinesiska miljöer. 3D-versionen är välgjord rent tekniskt. Men en berättelse som kräver lite väl många slagsmål och scenen fyllda med strider är sällan riktigt bra. Jag såg den svensktalande versionen och det var en hel del barn i publiken. Ändå hörde jag inte några skratt från barnen när det skulle vara roligt och inte några andra ljud från barnen heller. Barn som ser film som engagerar dem brukar inte vara helt tysta.

Berättelsen är söt, men inget mer. Det mesta är hur förutsägbart som helst. Jag kan tänka mig att den engelska versionen kan ha sina poänger med röster från skådespelare som Jack Black, Angelina Jolie, Dustin Hoffman och Jackie Chan.

För min del tycker jag den är roligare på danska än på svenska:

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

The Tree of Life – en feel-bad-movie

by

Titel: The Tree of Life
Betyg: 2
Sverigepremiär: 27 maj 2011

Feel-good-filmer finns det gott om. Men när det handla rom feel-bad-filmer, filmer vi mår dåligt av, brukar de oftast vara för att det är en usel film, uselt producerad, uselt regisserad, usel dramatik. Att ”The Tree of Life” påverkar mg så negativt handlar inte alls om någon dålig produktion, snarare om att den är överproducerad. Det handlar om vad filmen förmedlar, som gör att många av oss som såg filmen samtidigt mådde dåligt efter. Den är mörk, förmedlar en så mörk bild av människan och livet att det var med tunga steg jag gick ut biosalongen på pressvisningen.

”The Tree of Life” är en episk berättelse om en man i övre medelåldern (spelad av Sean Penn) som mår dåligt av girigheten bland sina kollegor och han minns sin barndom, sin stränge far (spelad av Brad Pitt), sin mamma (spelad av Jessica Chastain).

Regissören Terrence Malick vill mycket med ”The Tree of Life”. Hans episka film följer inte vanliga dramaturgiska riktlinjer, tid och rum existerar inte. En människa som dör i ena scenen är med i nästa, som det kan vara med våra minnen. Minnen och drömmar och bilder på storartade naturscener väller över oss, allt till ackompanjemang av underbar klassisk musik. Juryn i den stora förnäma filmfestivalen Cannes föll pladask och filmen vann Guldpalmen. En del internationella kritiker, som Peter Bradshaw i The Guardian i England, ger filmen högt betyg, fast han tillägger:
This film is not for everyone, and I will admit I am agnostic about the final sequence, which suggests a closure and a redemption nothing else in the film has prepared us for.

En film behöver inte förmedla något positivt, behöver inte ge hopp eller glädje eller spänning för att vara bra. ”The Tree of Life” går dock för långt, det blir för mycket, Den är också 2 timmar och 18 minuter. Att överskrida den vanliga tiden för en film och ändå behålla publikens intresse och engagemang är en svår uppgift. Jag tycker inte Terrence Malick lyckats med. Trots att han har enormt skickliga skådespelare. Brad Pitt är skrämmande bra i rollen som fadern som offrade sin dröm att bli musiker och tar ut det på sönerna: sträng men ändå skör och vill ha kärlek. Sean Penn hamnar också helt rätt i sin gestaltning av den sorgsne och sökande mannen. Barnskådespelarna är fantastiska och här luktar det Oscarnomineringar lång väg.
Jessica Chastain i rollen mamman är väl den som inte lyckas så bra. Hon är för söt, för snäll, för god och för mesig.

Terrence Malick har också skickliga fotografer, bilderna är storartade. Fast det är just det: det blir för mycket.

Det finns en regel för den som skapar: ”Kill you darlings” – att våga ta bort favoritscener för att de förstör helheten. Regissören skulle behöva träna sig i det. Han siktar högt och för en del fungerar. Själv tyckte jag det blev för överdrivet, segt, för långt, för mycket, för storartat, för gigantiskt och dessutom för mycket amerikanskt fördomsfull med ljuva spröda mamman och den hårda fadern. Trots att filmen inte är som någon annan känns det som jag sett den förr, lite för ofta, för att den ska överraska mig

Och javisst, musiken fantastisk- men om det är bra musik jag vill uppleva går jag på en konsert.

Fast: det var ju intressant att få se Sean Penn spela Brad Pitts son.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Secretariat – en film att bli på gott humör av

by

Titel: Secretariat
Betyg: 3
Dvd-premiär: 1 juni 2011

Secretariat är en hästfilm, men inte den vanliga sorten utan mer en amerikansk berättelse om att våga satsa på sin dröm, våga tro på sin vision och ge järnet. Christopher Chenery äger en stor hästgård. När han dör ärver hans två vuxna barn gård och hästar, men det blir en stor skatteskuld också. Sonen vill sälja gården men dottern, som bor i Denver med sin familj, blir fascinerad av två föl som väntar på att bli födda. Hon är säker på att en av dem ska bli en stor galopphäst.

Berättelsen om Secretariat bygger på en sann historia och den är en varm film. Diane Lane och John Malkovich spelar huvudrollerna i den här filmen från producenterna av Miracle, Invincible och The Rookie.

Okey, jag kan bli lätt allergisk mot kvinnor som är så genomperfekta som huvudrollen, Penny. Att hon alltid har det rätta att säga, oavsett om hon sitter vid sin fars dödsbädd eller talar i telefon med dottern som spelar en antikrigsteater eller om hon förhandlar med garvade stenrika affärsmän. Den amerikanska drömmen, illusionen om dessa perfekta människor.

Men John Malkovich är ju alltid roligt att se. Nu spelar han en utflippad hästtränare med överdrivet intresse för skrikiga kläder. En ganska rolig roll att se honom i.

Secretariat skapar inte filmhistoria, men den är rolig, lagom spännande och fina hästbilder. En kul film att se tillsammans hela familjen, till exempel.

Bakom varje legend finns en ouppnåelig dröm. Upplev den fantastiska och rörande berättelsen om den otroliga kapplöpningshästen Secretariat och hans starka, envisa ägare – en hemmafru som riskerade allt för att göra honom till champion.

Ur Wikipedia:
Secretariat var ett engelskt fullblod och galopphäst som vann stora framgångar inom galoppsporten. Bland annat erövrade han den prestigefyllda titeln Triple Crown år 1973, enbart 3 år gammal där han även slog två världsrekord som gäller än idag. Secretariat var en stor röd fux som även kallades Big Red, samma smeknamn som användes på flera stora galopphästar, bland annat Seabiscuit, Phar Lap och Man O’ War. I oktober 2010 släpptes även en film om Secretariat med John Malkovich och Diane Lane i huvudrollerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Melancholia, recensionen

by

Titel: Melancholia
Betyg: 5
Premiär: 27 maj 2011

Betyg 5 hos Kulturbloggen betyder att recensenten räknas filmen som ett mästerverk. Det går inte att komma ifrån att Lars von Trier med ”Melancholia” skapat ett filmiskt konstverk. Sedan må han ha varit hur galen som helst på den berömda presskonferensen.

För filmens del var det nog ett stort misstag. Filmen kunde inte tävla om Guldpalmen i Cannes. Fast en av skådespelerskorna, Kirsten Dunst, fick ändå en guldpalm för sin roll i filmen. Vann Guldpalmen för bästa film gjorde istället ”Tree of life” med Brad Pitt. Kanske hade den vunnit ändå, kanske inte. Det går inte att komma ifrån att ”Melancholia” är något av det mest filmiskt intressanta som skapats på länge.

Massor av bilderna i filmer är från berömda konstverk. Det är så vackert och så välgjort att jag stundtals ryser när jag ser filmen.

Filmen handlar om två systrar, Justine (spelad av Kirsten Dunst) och Claire (spelad av Charlotte Gainsbourg). Justine är nygift med Michael (Alexander Skarsgård) och de ska fira en överdådigt lyxig bröllopsfest hemma hos systern Claire och hennes stenrike man John (Kiefer Sutherland) i ett slott.
Samtidigt närmar sig planeten Melancholia jorden. En del forskare är övertygade om att Melancholia bara ska passera jorden, men på Internet finns diskussioner där deltagarna är övertygade om att jorden ska gå under.

Det är en mängd framstående skådespelare med och de gör starka intryck. Stellan Skarsgård som vidrig chef för ett reklamföretag, Alexander Skarsgård som skör nygift ung man.

Som i alla riktigt bra regisserade filmer rör sig inte alls på ytan, det finns mycket som är outsagt, som ligger mellan raderna, som betraktaren av filmen själv kan känna och upptäcka och tänka.

Hur filmen ska tolkas? Det är nog mycket upp till betraktaren. Själv ser jag den som ett stor önskan om överklassens undergång. Kirsten Dunsts överklasstjej Justine är så fruktansvärt bortskämd att jag kan spy på henne. Hennes bröllopsfest är så påkostad att de flesta av oss inte ens under hela vårs livstid kommer att tjäna ihop samma summa som spenderas på hennes festnatt.

Hon är ett slags psykfall, fast om man inte tillhör överklassen har man nog svårt att lida med henne. För tusan, bortskämda kvinna, skärp dig, vill jag ropa till henne.
Det är bara att konstatera vilket engagemang Lars von Trier lyckas skapa.

Jag har tidigare berättar om hur journalister på pressvisning gapskrattade när världen gick under i Melancholia.
Hur skulle Lars von Trier tolka det, det funderar jag på. Hans undergångsskildring har en hel del humor i sig också, fast den är mörk och vidrig och utan hopp.

Jag har inte hittat någon annan recension än, så det ska bli väldigt intressant att se hur andra betygsätter denna film. Det är i vilket fall en film som ger betraktaren en del att tänka på och en hel del att diskutera.

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , ,