Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Dogtooth – avskalad film med mycket substans

by

Titel: Dogtooth
Betyg: 4
Sverigepremiär: 10 juni 11

Dogtooth är en avskalad film med mycket substans.
En familj sitter vid middagsbordet och diskuterar vilka varor som behöver inhandlas till hushållet. Sonen ber pappan om färg till en tavla han arbetar på och mamman anmärker att de snart har slut på kött. ”Mamma kan du skicka telefonen, tack!” Den yngsta dotter ler och tackar åter modern som räcker henne saltkaret.

Familjen bor i ett ljust och modernt hus på den grekiska landsbygden. Runt huset löper en hög mur och innanför den råder helt andra sociala regler än i världen utanför, där råder faderns regler. De tre vuxna barnen har aldrig lämnat inhägnaden. De lever i en verklighet där de fått lära sig att en katt är ett köttätande monster, hav betyder en typ av fåtölj och zombie är en gul liten blomma. Då den äldsta dotterns nyfikenhet växer blir det svårare och svårare för pappan att upprätthålla ordningen han har skapat sig.

Jag har svårt att minnas att jag tidigare sett en så avskalad film med så mycket substans. Den ofta statiska kameran, de enkla kläderna, avsaknaden av filmmusik samt det faktum att man valt att nästan helt utesluta namn lämnar utrymme till så mycket djupare reflektioner.
Giorgos Lanthimos tvingar oss att glömma I-Phones, Hunter-stövlar och viken av att ha x-antal hästkrafter i sin nya bil. Detta när han hjälper oss att förstå hur ett leksaksflygplan kan vara den viktigaste, allra käraste och absolut nödvändiga ägodelen för en vuxen människa. Dogtooth med premiär på Cannes Festivalen redan 2009 är idag, två år senare, högst aktuell då en hel värld frågar sig hur det är mjöligt att en människa som Anders Behring Breivik kan ha en verklighetsbild som skiljer sig så oerhört från andras. Självklart får vi inte svaret på varför terrorism existerar. Men vi får en lektion i att kunna se ur andra perspektiv och flytta fokus från det som oss är självklart. Att förstå är första steget mot att kunna förändra.

Sonen smyger sakta över gräsmattan med häcksaxen i högsta hugg. Katten sitter stilla och iakttar honom när han närmar sig. Övertygad om faran han befinner sig i kastar sig sonen över den lilla katten.

Dogtooth fick betyg 5 i DN och betyg 6 i SVD.

Tropa de Elite 2, recension

by

Titel: Tropa de elite 2
Betyg: 4
Premiär: 29 juli 2011

Tropa de elite 2 är en slags uppföljning och fördjupning av Tropa de Elite, en brasiliansk film som släpptes 5 oktober 2007.

Tropa de Elite handlade om BOPE, en elitgrupp inom militärpolisen i delstaten Rio de Janeiro och bygger på verkliga händelser i slumområden i Rio de Janeiro. Tungt beväpnande knarkligor härskar i samarbete med korrumperade poliser. Militärpoliserna anser sig vara rättrådiga och goda människor och de tar sig rätten att avrätta och skjuta ihjäl såväl knarkkungar som langare och korrumperade poliser. Filmen vann Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin 2008.

Tropa de Elite 2 är en slags fortsättning. Livet har gått vidare och händelserna utspelar sig i nutid. Personerna har åldrats och huvudkaraktären, Kapten Nascimento (spelas av Wagner Moura) blir chef för säkerhetstjänsten och hans son har blivit tonåring. Hans fru har lämnat honom och är tillsammans med en politisk aktivist på vänstersidan, för mänskliga rättigheter.

Tropa de Elite 2 är inspelad och ihopklippt på samma sätt som den första filmen, på ett sätt som gör att den känns som delvis dokumentär, med fladdriga klipp och sneda bilder emellanåt och färgsatt med i brungrumliga färgtoner. Kapten Nascimento är filmens berättarröst, precis som i den första filmen.

Första filmen var skrämmande i sin skildring av de fascistiska ideal som präglar elitstyrkor som BOPE. I Tropa de Elite 2 blir denna skildring ännu otäckare, för nu är det inte bara militärstyrkorna som tar sig rätten att härska över liv och död. BOPE har nämligen varit framgångsrika och knarklangarna har minskat och knarkkungarna förlorat inkomster. När knarkmaffian inte längre kan betala de korrumperande poliserna bryts jämvikten och poliserna ser ingen anledning att skydda knarkbrottslingarna. Istället tar poliserna över annan verksamhet i slumområdena och ser till att få extra inkomster på andra sätt, genom del av avgifter för kabel-tv, Internet med mera. Poliserna blir en form av härskare i sina bostadsområden och blir mycket attraktiva för politiker, som behöver röster. En komplicerad härva av mutor och korruption växer. Poliser kan avgöra en politikers framgång.

Tropa de Elite 2 är ingen enkel film och den skildrar ett Brasilien där rika inte blir åtalade för knarkbrott, där de fattiga lever under usla förhållanden i en slum vi knappt kan föreställa oss och kriminaliteten ökar explosionsartat och där politiken till stor del är korrumperad.

Filmen är rätt nattsvart eftersom det är så många som griper till våld och anser sig ha rätt att göra det, poliser, militärpoliser, kriminella. Men det finns glimtar av hopp bland de människorättsaktivister som finns, fast de är rätt maktlösa.

TROPA DE ELITE 2 är Brasiliens största biosuccé hittills. De första två månaderna sågs den av drygt 10 miljoner personer. Det är en hård film, med mycket våld, men samtidigt har den något att berätta, den skildrar utvecklingen i ett av de länder som ekonomiskt expanderar som snabbast. Den är spännande men ger inte en förenklad bild i svart och vitt av människor. Att göra en uppföljare kan vara svårt men i det här fallet blir uppföljaren en sevärd fördjupning och skrämmande skildring av samhället i en av de mest kriminella städerna i världen.

Om filmen från filmbolaget:
Berättelsen om världens farligaste stad, Rio de Janeiro, fortsätter i TROPA DE ELITE 2. Gatorna är fortfarande lika osäkra, men de absolut farligaste brottslingarna finns nu bland politiker och högt uppe i poliskåren. Kapten Nascimento tvingas ifrågasätta sina lojaliteter och får se gamla vänner förvandlas till fiender – och vice versa.

Regi: José Padilha

I rollerna: Wagner Moura, Irandhir Santos, Seu Jorge m.fl.

Originaltitel: Tropa de Elite 2 – O Inimigo Agora é Outro

Längd: 1 tim 55 min

Brasilien, 2010

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bilar 2, recensionen

by

Titel: Bilar 2
Betyg: 3
Sverigepremiär: 5 augusti 2011

Efter elva långfilmer på meritlistan, bland annat de tre Toy Story-filmerna, Hitta Nemo och Wall-E, är det inte så konstigt att uppföljaren till hyllade ”Bilar” från Disney Pixar både innehåller välanimerade sekvenser och varm humor. Studion har nämligen alltid gjort filmer för egentligen hela familjen, och inte bara de mindre som man först skulle kunna tro.

Personligen tyckte jag aldrig att första filmen var någon höjdare, men med den här filmen har man vågat ta ut svängarna med manuset och gjort någonting mycket roligare. Till exempel är bara dess spionhistoria så teknologiförespråkande att den inte bara lär underhålla de små utan även roa de något äldre då det nästan är en parodi på till exempel James Bond-filmerna (speciellt de senare, där man bara blivit fånigare och fånigare). Men spännande och effektfullt är det! Tyvärr försöker man återanvända några utav de skämt som fanns med i första filmen, och trots att man faktiskt locka fram ett skratt åt mig också är det inte lika roligt andra gången. Bättre fantasi än så borde de allt ha för nya filmer.

Någonting annat som bidrar till en intressant dynamik i filmen är de miljöombyten som sker. Vi befinner oss inte bara i ”Kylarköping” utan beger oss utåt till världsmetropolerna Tokyo, Paris och London också. Detta tack vara en världsomfattande racingturnéring som Blixten McQueen beger sig ut på med sin bästa vän Bärgarn. Det, tillsammans med en spännande spionthriller i bakgrunden som mot slutet vävs ihop för en solid förklaring, skapar en mångsidighet hos en högst intressant titel jag inte alls kunnat ana i Bilar-serien efter den tama första delen. Men faktum är att den håller sådan hög grafisk och dramaturgisk nivå att den mycket väl skulle passa som ett TV-spel för en minst lika bred publik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Irene Huss – Den som vakar i mörkret, recension

by

Titel: Irene Huss – Den som vakar i mörkret
Betyg: 2
Premiär: 6 juli 2011 – DVD

Så var det dags igen för svensk kriminalfilm. Det kommer sex nya filmer om kriminalaren Irene Huss och man är redan klar med inspelningen av samtliga och först ut är Den som vakar i mörkret. Filmerna är baserade på författarinnan Helena Turstens karaktär med samma namn.

I Den som vakar i mörkret hittar två pojkscouter en kvinnokropp begravd på ett fält. Polisen kopplas genast in och man upptäcker snart att här ligger inte bara en, utan flera kvinnor begravda. Alla är de begravda med ett personligt föremål som representerar dem som personer. Jakten på en brutal seriemördare är snabbt igång. Under utredningens gång får Irene (Angela Kovács) en allt starkare och intensivare känsla av att vara förföljd.

I tidigare Huss-filmer (och många andra svenska krimfilmer och böcker), spelar privatlivet en stor roll i berättandet. Så även i denna. Jag såg filmen på premiärvisningen och hade då den stora äran att få en kommentar av regissören Richard Holm (Johan Falk, Beck) innan filmen började. Richard nämnde då bl.a. att det var extra kul att få göra en film om en kriminalinspektör vars privata liv inte var ensamt och dystert. Det är just vid de delar som utspelar sig kring familjen som filmen har en av sina största svagheter. Privatlivet får för mycket plats. Det stör och gör filmen mer förutsägbar. Storyn kring seriemorden går i sin tur aldrig in på djupet och jag upplever att den missar sitt mål. Det blir tunt och ytligt.

Ett nytt ansikte dyker upp i filmen, nämligen kriminalteknikern Elin Nordenskjöld som spelas av Moa Gammel. En frisk vind bland annars gråa, trista stofiler. Det enda problemet med hennes intåg är de kommentarer som läggs av kollegan Johnny Blom (Dag Malmberg). De känns några halvhjärtade försök till någon form av komik och smakar mest illa. Malmberg gör, liksom Moa och Angela, annars en bra insats rent skådespelarmässigt.

Filmen är knappt godkänd och får därmed en tvåa. Önskar kommande fem filmer tonar ner privatlivet och lägger mer fokus på det team bekämpar mordgåtor på Göteborgs gator.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Enter the Void, recensionen

by

Titel: Enter the Void
Betyg: 5
Premiär: 15 juli 2011

Filmens inledning är en färggrann och intensiv innehållsförteckning över den drogtripp vi skall komma att bevittna; en japansk neonskylts-dröm som kan komma att ge många tittare epilepsi av nyfikenhet för det granna och designmässigt futuristiska. Och om kombinationen ungdomar, drogproblem och Tokyo inte vore intressant nog finns där mer att finna. Som stilistiskt foto, svindlande kameraåkningar och vinklar man knappt kunnat drömma om innan. Samt de ständiga tripparna filmen lotsar en igenom, både från droger och den påverkade livsresan som görs när människor dör och lämnar kroppen.

Som många tidigare stilistiska filmkonstverk i historien kommer säkerligen även denna bli en vattendelare där en smal grupp älskar vad verket gör och vill säga; medan resten nästan förbehållslöst avskyr den för att anspela på ren experimentlusta snarare än filmisk renhet. Men som vanligt blir den senare delen de stora förlorarna, eftersom de väljer att sluta sina ögon och förbise det annorlunda och otroligt vackra (även om det till stor del handlar om sorg och upprepad process för att komma över den).

Men bakom det estetiska och alla experimenten finns även någonting annat; banden mellan människor som får dem att handla och hamna i trånga men ack så intressanta situationer. Vilket bildar en enhetlig och mästerlig cineastisk helhet när man korsbefruktar med flygturerna mellan gator, mardrömmar och husfasader som nödvändigtvis inte existerar utanför tankarna. För även om Sofia Coppola bjuder in till ett mer förlovande Tokyo i ”Lost In Translation” och Darren Aronofsky visar det perfekta exemplet på anti-drogpropagande med sin ”Requiem for a Dream” (som skolor borde visa för ungdomar i ung ålder istället för att varna dem om eventuella bieffekter som snarare intresserar och bjuder in till farliga experiment istället för att avskräcka) så erbjuder man här en slags förvriden mix som inte liknar mycket, om ens något, man sett tidigare. Och till skillnad från dem, och många andra filmer, är det här ingenting man bara tittar på. Det är någonting man upplever; en gränsöverskridande och virtuos sanndröm som förbluffar en, samtidigt som den tömmer ens sinnen från övriga intryck för att tillsist belägra dem helt. Med rätta!

Läs även andra bloggares åsikter om ,