Filmpremiärer

Det är en het filmvinter, eller förvår. Den ena intressanta filmen efter den andra släpps upp på biograferna.

Vägen
Vägen är väl den av de senaste premiärerna som tagits emot mest positivt av flesta filmtyckare. Den bygger på Cormac McCarthys roman. Det är en stark berättelse och det är inte bara skådespelarna – Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Charlize Theron – som ger den dess kvalitet, fotot av Javier Aquirresarobe ger mörkt djup och mystik.
Filmen är en av de bästa jag sett på länge och jag håller med
Aftonbladets recension:

Det öde landet är ett trovärdigt landskap där huvudpersonerna rör sig, och de viktiga delarna av boken är kvar oförändrade. Ibland har något våldsamt mjukats upp, det finns lite mer kärlek och återblickar till livet före katastrofen. Men det är Viggo Mortensen och den unge Kodi Smit-McPhee som bär filmen. Man tror på deras relation och dras in i deras rädsla och kärlek, deras lycka när något överraskande gott inträffar. Och smärtan över allt elände de ser när de ständigt rör sig för att hitta något bättre.

Betyg 4 i DN och betyg 4 i SVD.

Hachiko – en vän för livet
Filmen bygger på en sann berättelse. När jag var i Tokyo visade mig mina värdar statyn på hunden Hachiko och berättade dess historia, om hur den troget väntade på sin husse. När husse en dag fick en stroke på jobbet och dog fortsatte hunden att komma för att möta sin husse vid tågstationen, i tio år.
Hunden finns som staty och är en symbol för lojalitet. En viktig egenskap i det japanska samhället, som värderas högt.
Wikipedia berättar om Hachiko:

In 1924, Hachik? was brought to Tokyo by his owner, Hidesabur? Ueno, a professor in the agriculture department at the University of Tokyo. During his owner’s life Hachik? saw him off from the front door and greeted him at the end of the day at the nearby Shibuya Station. The pair continued their daily routine until May 1925, when Professor Ueno did not return on the usual train one evening. The professor had suffered a stroke at the university that day. He died and never returned to the train station where his friend was waiting.
Hachik? was given away after his master’s death, but he routinely escaped, showing up again and again at his old home. Eventually, Hachik? apparently realized that Professor Ueno no longer lived at the house. So he went to look for his master at the train station where he had accompanied him so many times before. Each day, Hachik? waited for Professor Ueno to return. And each day he did not see his friend among the commuters at the station.
The permanent fixture at the train station that was Hachik? attracted the attention of other commuters. Many of the people who frequented the Shibuya train station had seen Hachik? and Professor Ueno together each day. They brought Hachik? treats and food to nourish him during his wait.
This continued for 10 years, with Hachik? appearing only in the evening time, precisely when the train was due at the station.

Nu har amerikanska filmmakare satt tänderna i den här japanska historien. Jag hade föredragit en japansk regissör, det erkänner jag. Det hjälper inte att Richard Gere spelar en huvudroll, det blir amerikanskt snyftigt istället för japanskt värdigt.

Men jag tycker ändå filmen är sevärd. Absolut, och jag lutar mer åt 3+.
DN:s Eva af Geijerstam gav bara betyg 2 – och för min del är det underbetyg. För övrigt förstår jag inte varför de sätter betyg 2 när slutklämmen i den lilla recensionen lyder som följer:

Men räknar man bort en del bristande hundrealism (hundra procent kramgo, noll procent kampvilja) är ”Hachiko – en vän för livet” en både genial och rörande produktplacering för all världens akitasällskap. Föräldrar anbefalles högsta beredskap.

Tyder inte det på att filmen ändå håller en betyg 3-nivå? Som SVD menar:

Filmen lanseras som en känslostark historia, och visst har den snyftarens otvetydiga kvaliteter. Men det allra starkaste intrycket efter filmen var ändå lusten att se det japanska originalet.

Men i brist på det japanska originalet är det inte helt fel att spendera en och en halv timme på den här versionen.

För övrigt: Betyg 3 i Aftonbladet också.

It´s complicated
En förvirrad drama om förvirrade medelklass människor i medelåldern som trasslar in sig i förhållanden, som jag tycker är komplicerat att tycka till om. En slags tantkomedi där Meryl Streep tyvärr får spela en av sina sämre roller. Varför skrivs det så få bra roller för kvinnliga skådespelerskor som fyllt 50?

Men filmen är rätt rolig och Alec Baldwin blir bara bättre och bättre som skådespelare ju äldre och fetare han blir.

MovieZine berättar om filmens intrig:

Tillhör man den här gruppen, frånskilda 40- och 50-talister, så finns det säkert mycket igenkänningsögonblick i ”It’s Complicated”. Men uppenbarligen kan även andra hitta lätt underhållning i filmen.
Jane (Meryl Streep) och Jake (Alec Baldwin) var gifta i nästan 20 år innan han vänstrade och gifte sig med den mycket yngre älskarinnan. Det har nu gått ytterligare 10 år och allt är inte längre lika lyckligt för Jake med den unga frun och styvsonen. Jane å sin sida känner sig ensam nu när den yngsta dottern flyttar hemifrån och dessutom saknar hon närhet och sex.
Omständigheterna placerar Jane och Jake ensamma i samma hotellbar i New York och efter en hel hög med vinglas går det som det går och det hela blir helt enkelt ”komplicerat”.

Filmen har sina poäng.
Rätt hyggligt mottagande av filmkritikerna också:
Betyg 3 i SVD, betyg 3 i Expressen och betyg 2 i DN.

It´s complicated – trailer

The Road – trailer

Hachiko – trailer