Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Call Me Madame Maestro – helt underbar film som ger oändligt mycket

by

Call Me Madame Maestro
Betyg 5
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Christina Olofson

En av de bästa dokumentärfilmer jag sett på länge, med massor av underbar musik, med både hopp och varningar. Denna film lyfter fram och låter oss möta några kvinnor som är dirigenter. Dirigenternas värld är helt klart ett område där kvinnor haft svårt att bli accepterade. I filmen får vi möta några av de kvinnor som trots allt motstånd tagit plats på dirigentens plats och fått leda orkestrar. Men motståndet är inte övervunnit.

Filmen bygger på två tidsepoker. För 30 år sedan mötte regissören Christina Olofson dirigenter från Sverige, Norge, Ryssland och USA. Nu har regissören träffat dessa dirigenter igen. Hur har det gått för dem och vad tänker de om att vara kvinna i dirigenternas värld nu? Vi får också möta några av dagens dirigenter som är mitt uppe i sina karriärer.

Dessa kvinnor har skapat historia och jag är imponerad av deras mod och skicklighet. Som en av dem påpekar: en medelmåttig manlig dirigent kan fortfarande få uppdrag men en kvinna som är dirigent måste vara på topp för att accepteras. Det är samtidigt sorgligt att det fortfarande är stor skillnad på mäns möjligheter och kvinnors. För även om det idag finns fler kvinnor som är dirigenter är det långt ifrån jämställt. När Kungliga Operans VD får frågan i filmen om de har engagerat någon kvinnlig dirigent för säsongen kan han inte nämna någon.

Det var skrämmande att inse hur konservativt allt är, in i minsta detalj, inom den klassiska musiken. Dirigenter förväntas vara klädda i svart – och i början av sin karriär fick flera av dessa kvinnor som var dirigenter höra att de inte fick ha långbyxor för det kunde då se ut som att de försökte vara män.

Pandemin och hur den satte stopp för de flesta kulturevenemang påverkade de kvinnor som är dirigenter oerhört. Givetvis. När nästan allt ställdes in fick inte de några uppdrag. En kvinna som är amerikansk dirigent berättade att de fortfarande kunde göra en del konserter som sändes online och de fick uppföra konserterna med plexiglas emellan varandra och med munskydd.

Filmen handlar om kvinnors möjligheter att ta plats i en typiskt manlig sfär som dirigenternas och det är samtidigt en symbol för alla de områden i samhället dit kvinnor inte är lika välkomna som män är. Men filmen är också en bedårande resa in i att upptäcka den klassiska musiken. Genom filmen öppnas mina ögon för många detaljer av hur en operaföreställning och en konsert byggs upp.

Även om filmen som dokumentär pekar på flera svårigheter för kvinnor att bli dirigenter och är tydlig i att formulera problem lämnar den ändå kvar en del för mig som tittare att själv tänka och fundera på. Vilket är ett stort plus.

Denna film är ett måste att se för alla som är intresserade av musik – men den ger också mig som inte är kunnig inom klassisk musik oändligt mycket.

Lite bakgrundsfakta om dirigenterna som medverkar i filmen:
Kerstin Nerbe är en av våra första svenska kvinnliga dirigenter, en efterföljare till Ortrud Mann. Båda medverkade i filmen Dirigenterna. Kerstin utformade sin egen plattform i skapandet av Folkoperan i Stockholm, tillsammans med Claes Fellbom.
JoAnn Falletta medverkade också i Dirigenterna. I dag är hon chefdirigent för två amerikanska stora orkestrar i USA: Buffalo Philharmonic Orchestra i New York och Virginia Symphony Orchestra i sydöstra Norfolk.
Victoria Bond var vid tiden för förra filmen verksam som dirigent i New York och hade påbörjat en karriär som kompositör. Idag möter vi henne i Baden-Baden, där hennes nyskrivna opera ”Clara” om Clara Schumann repeteras.
Marit Strindlund efterträdde Kerstin Nerbe 2013, som chefsdirigent och musikalisk ledare på Folkoperan. Hon är sedan hösten 2020 konstnärlig chef för musiken vid Kulturhuset Spira i Jönköping.
Anna-Maria Helsing är opera- och symfoniorkesterdirigent med utbildning från Sibeliusakademin i Finland. Helsing har dirigerat alla ledande finska orkestrar och en rad kända internationella orkestrar.
Stina Widén är en ung tidigare jazzsaxofonist som utbildar sig till dirigent i Norge, vilket hon anser ger henne bättre möjligheter att göra det hon brinner för.
Cayenna Ponchione-Bailey är dirigent i Oxford och forskare inom genusvetenskap och musik. Cayenna är uppvuxen i Fairbanks, Alaska, i ett enkelt hem utan musikbakgrund, till skillnad mot sina kollegor som oftast kommer från välbeställda hem.
Julia Jones är operadirigent och efterfrågad på Stockholmsoperan. ”Utan musiker har jag inget jobb”, säger hon. Genom att påpeka och understryka att det är en kvinna som står framför orkestern skapas problem – där de inte finns, enligt henne.

Regissören
Christina Olofson är en av Sveriges mest uppmärksammade filmare. Hon är utbildad filmklippare och har regisserat och producerat ett 30-tal filmer – både spelfilm, dokumentär och kortfilm. Bland titlarna kan nämnas: Sanning eller konsekvens, I rollerna tre, Happy End, Hannah med H, Kropparnas arkiv, Anna Lindh – Människan, ministern, mordet och många fler.

Filmrecension: Marisol – om att våga möta sin egen inre sanning

by

Marisol
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund

Marisol är en väldigt ärlig och rakt-på biografi om författaren, dramatikern och översättaren Fredrik Ekelund som kom ut som transvestit vid 64 år ålder. Eftersom hen är författare är att skriva något som troligen sitter i ryggmärgen för hen. I dokumentären får vi se ett filmklipp från när hen berättar för sina barn och en av dem ställer direkt frågan: ”Kommer du att skriva en bok om detta?”

Jag tror att denna film framför allt sätter igång tankar och funderingar. Fredrik/Marisol kastar sig huvudstupa in i ett vild liv med andra transor i Köpenhamn. Hens familj kraschar och barnen undrar vem deras pappa egentligen är.

Ibland poppar en tanke upp: Är detta en skådespel? En test? En konstnärlig installation? Jag vet, att det är ingen vacker tanke så jag trycker ned den. Jag har för flera år sedan träffat och intervjuat Fredrik Ekelund när hen vann pris som arbetarförfattare. Hen har, som hen själv också berättar i filmen, varit ganska manhaftig, jobbat i hamnen, varit fysiskt stark, spelat fotboll på ganska hög nivå, älskar fotboll.

En sak som skrämmer mig är då hen flera gånger i filmen berättar att när hen är kvinnan Marisol är hen roligare, vänligare, mer omvårdande. Andra transor berättar sådant också, om att de som kvinna vågar vara mycket mer social och rolig än som man.

När Fredrik är Marisol så är går hen i högklackat, målar sig med lysande rött läppstift, har helt kjol eller klänning. Hmm. Men så går aldrig jag klädd. Jag drömmer inte om att vara man – jag är kvinna och många andra jag känner som är kvinnor vill inte heller gå i högklackade skor. Varför är det kvinnligt och inte manligt? Där är själva knuten tycker jag. För mig får vem som helst gå klädd hur han/hon/hen vill.

Mellan raderna tycker jag att det Marisol handlar om är att befria sig själv från fördomar, tvång, traditioner – att få vara den man är och att varje individ är mångsidig och inte kan rymmas inom en fastställd mall. Marisol handlar egentligen mest om att våga möta sin egen inre sanning. Och den sanningen är inte en enda utan vi är så mycket mer.

Regissörerna Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund säger:
– I grunden handlar det om att vara människa, bortom kön, ålder, klass, och ras och att våga se vem som egentligen finns där under. Om att släppa fram den kraft som kan ligga dold inom en men också om att tämja den drift som kan bo i kraften, och som blir destruktiv om man låter den ta över.

Filmrecension: Halloween Kills – ett Halloweengodis som fastnar i halsen

by

Halloween Kills
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 oktober 2021
Regi David Gordon Green

John Carpenters över fyrtio år gamla originalfilm står sig som en av de mest nervpirrande och otäcka filmupplevelser jag haft. Med enkla medel och begränsad budget så lyckades Carpenter skapa en mardröm, där en man bakom ett lakan var bland det mest skräckinjagande som någonsin visats på film. Idag ser skräckgenren annorlunda ut, det subtila och krypande obehagliga har ersatts med det rent makabra, där människor mördas på de mest brutala sätt. Halloween har under årtiondena följts upp med så många uppföljare och nyversioner att det nått komiska proportioner. Versionen från 2018 var menad som en nystart där allting förutom den första filmen ignorerades. Get Out-producenten Jason Blums medverkan ingjöt hopp om en vass och modern tolkning. Men Halloween (2018) blev endast en parentes, bortsett från en intensiv och energisk Jamie Lee Curtis så fanns det inte mycket att applådera.

Tyvärr så gör inte uppföljaren Halloween Kills mycket för att höja nivån. Förutom oerhört välgjort intro som kärleksfullt iscensätter Carpenters original ned till minsta detalj, så är det återigen en fråga om tama skräckmoment som sätter blod och inälvor före allt annat. De få tillfällen som kunde blivit psykologisk skräck förvanskas av otålig regi som endast vill nå fram till blodbadet. Och redan efter det första våldsamma mordet börjar utmaningen märkas av, vad som följer är en orgie i bestialiska avrättningar som knappt går att se skillnad på. Våldet som sådant är också så pass extremt att det gränsar till att framstå som parodiskt. Det subtila och krypande obehagliga från Carpenters original får ge vika för ”hoppa-till”-moment som redan efter första försöket känns trötta.

Det verkar också finnas en tematisk målkonflikt genom filmen. Mellan den brutala grisfesten så görs det ett och annat försök att diskutera allvarliga samhällsproblem som grupptänkande och faran med medborgargarde, något som känns relevant med tanke på det vi fått se utspela sig i USA när ”pöbeln” har försökt ta kontrollen. Men dessa stunder av reflektion får ge vika för än mer död och trötta skräckklichéer, där karaktärsgalleriet vandrar rakt in i de mest uppenbara fällor. Inte ens Jamie Lee Curtis kan göra mycket för att väga upp slentrianen då hon bokstavligt talat förvisats till sängen genom hela filmen. Något som dock måste framhållas som positivt är musiken framförallt bidraget från det svenska bandet Ghost.

Halloween Kills är inte film, det är scener från ett slakthus. Att det hela avslutas med en hopplös cliffhanger lämnar det bestående intrycket att detta Halloween-godis fastnar i halsen.

Filmrecension: Världens vackraste pojke – jag är helt tagen

by

Världens vackraste pojke
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 oktober 2021
Regi Kristina Lindström och Kristian Petri

Jag är helt tagen. Så många känslor som far runt efter att ha sett denna, förmodligen världens ärligaste dokumentära berättelse. I år, 2021, är det 50 år sedan Luchino Viscontis Döden i Venedig hade världspremiär och regissören utnämnde sin Tadzio till ”världens vackraste pojke”. Den svenske femtonåringen Björn Andrésen fick rollen. Att bli uppmärksammad och hyllad världen över för sitt utseende i så ung ålder har satt sina spår i hans liv. I denna biografiska film berättar Björn Andrésen väldigt öppet om sitt liv som haft både ljus och stor framgång och djupaste mörker.

På casting till filmen fick Björn ta av sig på överkroppen. Han var inte alls bekväm med det. Han var en ganska försiktig och blyg tonåring. Det är en stark bild av hur filmindustrin utnyttjar människor och begår övergrepp över de unga. Hans blick från inspelningen av castinen kan nog alla som ser filmen, liksom jag, känna att även om hans leende är oerhört vackert så finns det en djup sorg där bakom. Han förlorade sin mamma tidigt och han växte upp hos sin mormor. Det var mormor som tog med honom till uttagningen till filmen och som pushade på honom för att han skulle bli berömd.

Det finns många talande scener i filmen, både filmklipp och när Björn eller någon annan sitter ner och berättar. Ja till och med när någon sitter ned och berättar blir det levande. Det sätter igång bilder inom mig. Det är välgjort.

Även om mycket berättas öppet och som jag upplever det ärligt är det en del som ändå lämnas osagt. Björn blev en gay-ikon och levde i ett år i Paris som en slags uppvisningstrofé. Stenrika homosexuella män betalade hans boende och gav honom fickpengar för att kunna visa upp sig tillsammans med honom. Hur påverkade det Björn? Hur påverkade det hans sexualitet och hans självbild? Eftersom Björn varit gift, fått barn och haft olika flickvänner är han inte homosexuell, eller så är han bisexuell. Nu bryr jag mig inte om vilken sexuell läggning någon har, det som gnager är bara om han blev påtvingad något som inte är äkta för honom.

Luchino Visconti reste Europa runt för att hitta den pojke som skulle vara perfekt i rollen som Tadzio i filmatiseringen av Thomas Manns roman. Visconti var en högst speciell person, han var av italiensk furstesläkt och samtidigt var han öppen som homosexuell och kommunist. Visconti är ett välkänt namn bland italienska furstendömen, det var en Visconti som under 1600-talet skapade den lek som förmodas vara den första tarot-leken. Det har förstås inte med vare sig filmen Döden i Venedig eller Världens vackraste pojke att göra, egentligen, förutom att namnet Visconti står för internationell påverkan av människor i hundratals år.

I denna dokumentär får Björn frågan vad han skulle vilja säga till Visconti om han träffade honom nu. Det var inte några hyllningsord direkt. Redan på presskonferensen efter filmens premiär förklarade Visconti att Björn var världens vackraste pojke men att hans blomningstid egentligen var över redan.

Björn berättar också i filmen att när filmen visades i Cannes, på filmfestivalen, tog Visconti med honom på gay-nattklubb. Björn som bara var tonåring förstod inte ens vad det var slags lokal han hamnat i och han öste i sig alkohol. Jag undrar om det går till likadant fortfarande med barnstjärnor i internationella filmer eller hade det varit annorlunda om Björns mamma levt och följt med?

Ett stort plus ger jag också till musiken som Filip Leyman och Anna Von Hausswolff komponerat.

Egentligen vill jag att en dokumentär ska säga mig något mer än själva berättelsen om människan eller händelsen som skildras. Världens vackraste pojke bryter mot mitt inställning kring detta. Den handlar mest om en person, Björn Andrésen, och hans livsöde. Men det är så berörande att jag inte kan värja mig och därför måste jag ge filmen högt betyg. Det finns förstås saker som filmen berättar som är allmängiltigt – och som borde lyftas fram mer i samhället och bland människor. Björn och hans syster Annike förlorade sin mamma då de var små barn och ingen pratade med dem om den sorgen. När Björn var vuxen förlorade han ett barn, som dog i plötslig spädbarnsdöd. Detta bär han med sig som en stor skuldkänsla. Det finns många människor som förlorar ett barn och barn som förlorar en förälder. Det finns människor som bär på djupa sorger och det är något som borde tas upp oftare och fler borde lära sig hur man bemöter sörjande. Där har denna film något viktigt och allmängiltigt att skildra.

Filmrecension: Från Neapel till Rom

by

Från Neapel till Rom
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 oktober 2021
Regi Daniele Luchetti
Medverkande Alba Rohrwacher, Luigi Lo Cascio, Laura Morante, Silvio Orlando, Giovanna Mezzogiorno

En äktenskaps- och skilsmässodrama om tvåbarnsföräldrarna Aldo och Vanda. Filmen är välgjord med duktiga skådespelare som känns väldigt äkta. Den är absolut sevärd även om jag känner mig lite fundersam efteråt och tycker den enbart lyfter fram de mörka delarna. Filmskaparen gör ett medvetet val av vilka delar av relationer som ska visas upp och jag känner att det är ett sätt att överdriva det mörka och dölja det positiva.

Filmen börjar med en lycklig scen då familjen verkar vara på en fest som har med karneval att göra. Föräldrar dansar och ser lyckliga ut och barnen leker och skuttar. Men när de kommit hem och barnen lagt sig brakar det lös. Aldo berättar för Vanda att han varit otrogen. Vanda reagerar splittrat, hon blir både djupt sårad men samtidigt vill hon inte förlora familjelivet. Hon både slänger Aldo men vill samtidigt behålla honom. Det är skrämmande hur just en reaktion i någon minut kan påverka hela livet efteråt.

Filmens handling står under det tidiga 1980-talet och fortsätter 30 år framåt. Familjebanden är starka men samtidigt finns där mycket hjärtesorg och bitterhet.

En av filmens mest intressanta delar är skildringen av föräldrarnas olika karaktärer. Aldo arbetar som journalist på radio där han pratar om litteratur. Han är lekfull och berättar gärna spännande sagor för barnen, han är mjuk mot barnen. Vanda är hårdare, speciellt mot dottern Anna. Sonen Sandro verkar stå moderns hjärta närmare. Vanda blir väldigt deprimerad och styrs av djupa ångestkänslor. Aldo är mer lättsam och verkar inte ens kunna visa ilska, förmodligen ljuger han ofta för sig själv.

Det finns en hel del aktuella filmer och tv-serier kring liknande tema. En ny version av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap som serie på HBO bland annat. Skilsmässor och separationer är vanliga teman i relationsdraman. Givetvis eftersom det är något som berör oss alla i våra liv.

Det som stör mig och gör att filmen inte får ännu högre betyg beror på:
1. Vi får i stort sett bara se klipp ur deras samlivs jobbigaste situationer, de stora grälen, förutom inledningsscenen då de utstrålar glädje.
2. Reaktioner hänger lite för mycket i luften. En del får vi förklaring på men det mesta lämnas till vår egen fantasi. Jag tror det är medveten från regissörens sida. Det gör att var och en kan sätta in det som hände i sina egna liv och/eller betrakta och tolka det utifrån egen erfarenhet. Den som skiljt sig och ser skilsmässan som något positivt ser nog mest det mörka och negativa i relationen, det förljugna eller illusionerna. Men den som levt i ett förhållande länge har ofta lärt sig att allt i livet innehåller motgång och medgång, alla människor har olika sidor och inget är för alltid en rosenröd dröm och det mesta har bara svärta och ljus. Därmed återkommer vi till punkt 1. Vi får inte se det ljusa som troligen också finns i relationen. Varför håller de trots allt ihop?

Lite bakgrundsfakta om filmen:
Från Neapel till Rom är regisserad av den italienska regissören Daniele Luchetti som har hyllats för sina filmer La Nostra Vita och Min Bror är Enda Barnet. Filmen är baserad på den storsäljande romanen Band: en äktenskapsroman av Domenico Starnone, en av Italiens mest uppburna moderna författare. Det är även den första italienska filmen på 11 år som har fått äran att inviga Venedigs filmfestival där den fick ett strålande mottagandet av såväl kritiker som publik.