Filmkritik

Poor Things
Betyg 5
Svensk biopremiär 26 januari 2024
Regi Yorgos Lanthimos

Det är groteskt, rubbat, snuskigt … och fullkomligt oemotståndligt. Regissören Yorgos Lanthimos väljer att imitera det fiktiva bandet Spinal Tap och vrider upp volymen till 11. Resultatet blir 140 minuters obehindrad briljans. Allt leds av en självlysande Emma Stone som överglänser all konkurrens genom ett skådespel som går bortom det geniala.

Jag har ofta sagt att filmer av ytterst låg kvalitet lämnar mig mållös. Det superlativet har sällan använts – för egen räkning, då subjektet är av gränslöst hög kvalitet. Men då eftertexterna till Poor Things rullar är det det svårt att hitta ord. Den genialisk åktur, det fullkomliga vansinne som utspelar sig på duken, är mer eller mindre omöjligt att skriva ut i text.

Lanthimos är en av få regissörer idag som jobbar utan kompromisser men också utan något som helst ego. Där andra så kallade auteurer – exempelvis Wes Anderson, har en distinkt och patenterad stil, både dramaturgiskt och visuellt, är dennes filmer också sadlade med ett självgott högmod. Den personliga stilen känns inte intuitiv eller naturlig, snarare som ett forcerat hävdelsebehov som tar upp mer plats än det egentliga innehållet. Lanthimos må vara självsäker men hans vision känns fullkomligt genuin.

Detta gör att det ursinne av hysteri som angriper tittaren aldrig framstår sensationellt eller cyniskt. Poor Things är precis som mästerverket The Favourite utan några som helst hämningar. Fast denna gång går Lanthimos igenom ytterligare en barriär. De områden som nu besöks befinner sig bortom all beskrivning, både innehållsmässigt och visuellt. Där The Favourite följde vissa visuella grundregler – i och med att vara kostymdrama, är Poor Things ett potpurri av precis allt. Scenografin, som är närmast hypnotisk – med sina detaljerade viktorianska ornament, fusioneras ihop med ett bländande vackert foto som skapar en drömlik surrealism som genast drar tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga verk tillsammans med regissören Marc Caro, framförallt De Förlorade Barnens Stad. De fullkomligt absurda landskapen som målas upp är oförglömliga samtidigt som de förmedlar en bisarr känsla av autenticitet då städer som Paris och Lissabon porträtteras.

Men Lanthimos förstår att det inte räcker med visuella under. Utan en berättelse är det hela menlöst. Och precis som med The Favourite får vi storlaget berättande som bländar genom att kombinera kolsvart humor, sylvass dramatik och oväntat högt tempo. Dessutom lyckas Lanthimos också framhäva glödheta ämnena, som kopplingen mellan sekularisering och kvinnlig frigörelse, samtidigt som han skjuter till både komik och allvar. Berättelsen är lika förvriden och motbjudande som den är ungdomligt energisk. Tematiken är som ett vilddjur och tar sig an det mesta mellan himmel och jord. Det kan låta spretigt men Lanthimos tämjer detta vilddjur och bjuder på en show som äcklar, fascinerar och får publiken att vrida sig av skratt.

Makalöst nog slutar inte superlativen där. Poor Things är redan superb och oemotståndlig men som kronan på verket lyckas allt detta nästan överskuggas av Emma Stone. Benämning ’’en av sin generations bästa skådespelare’’, är lika tandlös och fånig som då varje gastronomisk institution i New York City påstår sig besitta stans bästa hamburgare. Denna gång lägger Oscarsvinnaren in en växel som får kollegor av alla åldrar och kön att tappa hakan. Där andra skådespelare – som medverkar i filmer med hög potential för prisceremonier och kritikerjubel, har ett utstuderat och cyniskt tillvägagångssätt visar Stone inga sådana tendenser.

Skådespelare som sålt sin integritet genom utstuderat lockbete för Oscarsgalor – däribland Renée Zellwegers porträtt av Judy Garland eller Sandra Bullocks förkastliga insats i The Blind Side, framstår som lågvattenmärken då Stone drar fram som en tornado. Sättet hon blandar komik, dramatik och hämningslöst agerande är fullkomligt hypnotiserande. Det är en insats som är genuin ned till minsta fiber och som – trots kolsvarta stunder, är hoppfull vad gäller potentialen för en ung kvinna att växa och befästa sin position i samhället. Vid sin sida har Stone också två ytterligare fantastiska skådespelare, Willem Dafoe och Mark Ruffalo, som båda tillför en minst lika stor entusiasm och precision.

Allt detta flyter samman i en extatisk gryta som aldrig slutar att hänföra eller förundra. Trots en rejält tilltagen speltid på nästan 140 minuter far tiden förbi snabbare än i de flesta actionfilmer.

Poor Things är en mer eller mindre fulländad film som aldrig slutar att hänföra, de mest fundamentala aspekterna av filmskapare, berättelse, berättarteknik, visuell flärd och skådespel uppnår närmast ofelbara nivåer här. Det är svårt att inte lämna salongen i full extas. Christopher Nolan må ha iscensatt sprängningen av den första atombomb i Oppenheimer, men Poor Things smäller högre än vilken kärnreaktion som helst.