Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: In the Land of Saints and Sinners – överraskande, spännande och rolig irländsk Vilda Västern

by

In the Land of Saints and Sinners
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Robert Lorenz
Medverkande Liam Neeson, Kerry Condon, Ciarán Hinds, Jack Gleeson, Colm Meaney m.fl.

En både överraskande, spännande och rolig actionfilm från Irland. En vilda västern från Irland med en lång rad av de mest internationellt kända skådespelarna som Liam Neeson, Kerry Condon, Ciarán Hinds, Jack Gleeson, Colm Meaney.

Händelserna utspelas 1974 – en tid då en våldsam konflikt mellan protestanter och katoliker eller mellan de som ville att Nordirland skulle vara en del av Irland och de som vill att Nordirland skulle vara en del av Storbritannien. Det var sprängdåd och många som blev ihjälskjutna. I filmens inledning får vi se några unga IRA-medlemmar utlösa en bomb utanför en pub i Belfast. En pub där några av deras fiender håller till. Till dessa IRA-medlemmars förskräckelse kommer några barn förbi puben sekunderna före explosionen och tre barn dör under attacken. IRA-medlemmarna (egentligen vill jag kalla dem IRA-terrorister för det är svårt att definiera dem som något annat egentligen eftersom många civila drabbades av deras dåd) flyr till Irland och gömmer sig i en avlägsen irländsk by.

Liam Neeson spelar huvudpersonen, Finbar, en lönnmördare som bestämmer sig för att gå i pension och försöka bli en god samhällsmedborgare som uppskattas av befolkningen i den lilla irländska byn. Finbar inbillar väl sig att byborna inte begriper vad han sysslar med. När han slog igenom gjorde han några filmroller jag var imponerad av men sedan Liam Neeson inte medverkat i filmer som imponerat på mig. Men i den här rollen är han bra, riktigt bra.

Men då han sagt upp sig som lönnmördare och börjar anstränga sig för att vara snäll mot människor upptäcker han att en ung man regelbundet misshandlar en liten flicka. Det är inte så lätt att hålla sitt löfte att inte döda mer när han möter sådant. Det visar sig vara mer komplicerat än han tänkt sig att sluta ta till våld.

Det blir en riktig rörig situation då den unge vidriga mannen tillhör IRA. Att attackera IRA är farligt.

Att filmen fungerar så bra beror på flera saker. Först och främst är det en lång rad duktiga skådespelare utöver Liam Neeson, som Kerry Condon (The Banshees of Inisherin), Ciarán Hinds (Belfast, Tinker Tailor Soldier Spy) och Jack Gleeson (Game Of Thrones). De är ju samtliga erfarna och duktiga skådespelare. Ciarán Hinds har jag nog aldrig sett göra någon dålig insats.

Filmen har fantastiska vyer över den irländska bygden, förstås. Jag gillar hur ljud och musik samverkade med bilder och dramaturgin i filmen. Det är en underhållande berättelse med ett par oväntade vändningar.

Det är samtidigt en film som på sitt sätt är aktuell. Konflikten på Nordirland har lagt sig men världen plågas av flera vidriga konflikter idag, som Rysslands attack mot Ukraina och Hamas attacker mot Israel. Vi är långt ifrån en fredlig värld idag och som denna films berättelse visar för våld alltid med sig mera våld.

Filmens regissör, Robert Lorenz, är rutinerad och vet hur man formar en stark film. Som producent har han vunnit Sscar två gånger, för American Sniper och Letters from Iwo Jima.

Filmrecension: This World is Not My Own – en film som strålar av energi och fantasi

by

This World is Not My Own
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi Petter Ringbom och Marquise Stillwell

En fantastisk film och berättelse som låter som en saga men handlar om verkliga händelser, verkliga kvinnor. I centrum för filmen står konstnären Nellie Mae Rowe som var dotter till slavar och som aldrig fick gå i skola men alltid målade, tecknade, skapade – för hon kunde bara inte låta bli. När hon en dag mötte en annan kvinna som var lika originell fast på annat sätt så blev hennes konst upptäckt.

Två av hennes konstverk kommer från hösten 2023 att ingå i Moderna Museets samlingar i Stockholm. Genom en gåva från Judith Alexander Foundation kommer verken Nellie Mae Rowe’s House och Untitled (Big Brown Dog) att finnas där. Verken presenteras hösten 2023 i samband med premiären av filmen This World is Not My Own.

Nellie Mae Rowe föddes troligen år 1900. Folkräkningen i USA var inte så noga med att notera svarta barns födelser. Berättelsen om hennes liv och hennes konst speglar samtidigt den
amerikanska segregationen och rasismen men också medborgarrättsrörelsen i 1900-talets Atlanta.

Nellie Mae Rowe gjorde konst av allt hon kunde hitta. Som vuxen fyllde hon sin stuga med teckningar, dockor, skulpturer och massor olika föremål. Hon var en urkraft som vara måste skapa. Hon var född konstnär. Stugan blev som en lekstuga där släktingarnas barn älskade att vara.

Sex år före sin död upptäcktes hon av en förmögen gallerist, Judith Alexander, som introducerade hennes verk för konstvärlden. Vi får följa Nellie Mae Rowes liv men också Judith Alexanders uppväxt och liv, en vit kvinna med helt annan bakgrund, från en välbärgad övre-medelklass familj med en far som ledde upplopp mot svarta. Ett tag kändes filmen lite splittrad då vi får följa deras olika uppväxt men när de möts förstår vi varför vi fått följa Judiths liv också. De två tillsammans blev ren kreativ dynamit.

Denna dokumentär strålar av energi och fantasi och lekfullhet. Jag känner det som att jag är med där och jag vill vara nära både Nellie och Judith, de var två unika individer som vågade stå för vem de var.

Filmrecension: Kyssen

by

Kyssen
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 september
Regi Bille August
Skådespelare Esben Smed, Clara Rosager, Lars Mikkelsen, David Dencik

En välgjord film om kärlek med stora hinder. En annorlunda kärleksfilm som överraskar och inget är förutsägbart. Den danske regissören Bille August som 1988 vann Oscar för bästa utländska film, för Pelle Erövraren, har gjort stor succé i Danmark med denna film. En berättelse om hur fördomar bygger murar kring människor och hindrar medkänsla, samhörighet, lojalitet och kärlek. När regler och ära går före det mänskliga.

Handlingen utspelas vid tiden för första världskriget utbrott. Huvudpersonen är en ung man, Anton, vars far övergav familjen när han var liten och därför har vuxit upp med fattiga omständigheter med sin mamma och med en skam som klistrats på både honom, hans mamma och övriga släkten. Släktens heder är nedsolkat på grund av att hans pappa övergav sin familj.

Anton har nu fått chansen att återupprätta familjens heder då han fått en plats på en officersutbildning inom kavalleriet. Han är plikttrogen, snabbtänkt och är omtyckt av sina kurskamrater trots att han inte är lika välbärgad och rik som de övriga.

En dag när han är ute på träning med sin trupp möter han en äldre herre som fastnat i leran med sin bil. Anton ser till att hjälpa mannen att få loss bilden. Mannen är baron på ett närliggande slott och tackar för hjälpen genom att bjuda in Anton till slottet. Det är bal och baronen har en mycket vacker dotter, Edith. Anton bjuder upp henne men till sin förskräckelse upptäcker han att hon är skadad och inte kan röra benen. Efter en olycka som barn har hon blivit lam. Men den pinsamma situationen vänds till en djup vänskap då han blir inbjudan på te hos Edith och hennes kusin, som hjälper till på slottet.

Filmen är oerhört välgjord med många känslofyllda foton och talande miljöer från kavalleriet och tiden vid första världskrigets utbrott. Någon annat hade jag inte väntat mig när Bille August är regissör.

Det är en berättelse om hur svårt det är att våga bryta strukturer och förväntningar och krav från konservativa ideal. Om fördomar som förtrycker, om den lilla människan som är tyngd av krav och regler. Om hur svårt det kan vara att våga bryta mot omgivningens förutfattade meningar. Kanske sitter dessa blockeringar mest inom den enskilde individen?

Anledningen till att den inte får ännu högre betyg beror bland annat på att det finns delar av berättelsen som jag har lite svårt att se som realistiska. Edith är trots allt arvtagerska till en titel och stor förmögenhet. Jag har lite svårt att tro på att inte flera unga lycksökare skulle stå i kö för att få gifta sig.

Filmen bygger på en romanen Hjärtats oro av österrikaren Stefan Zweig. Hans litterära skatt har resulterat i över etthundra filmatiseringar för film och tv, bland annat ”Mary Queen of Scots”, ”The Grand Budapest Hotel” och ”Schack”.

Filmrecension: Joyland – en unik film om kamp för rätten att vara individ i ett patriarkat

by

Joyland
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 september 2023
Regi Saim Sadiq

När kultur, oavsett om det är film eller litteratur eller teater eller bild, är som starkast är när de för in oss i en värld, eller samhälle, eller in i människors känslor och tankar – till miljöer och situationer som vi antingen kan känna igen oss i eller någon plats eller situation som vi aldrig varit i och förmodligen aldrig kommer till. När kulturen gör båda delarna: både får oss att känna igen saker i våra liv och samtidigt får vi uppleva andras liv och tankar – då är det nog kulturens främsta gåva till oss människor. Det gör denna unika film från Pakistan som har fått tjugo internationella priser och blev shortlisted till Oscars i kategorin Bästa internationella film.

Vi får följa familjen Rana i Pakistan. En äldre far, två vuxna söner och deras fruar, som bor tillsammans. De är muslimer men till skillnad från i Iran kan kvinnorna gå utan att vara täckta av någon form av slöja. Kvinnorna har också viss frihet, men det är fortfarande männen som styr och då framför allt den gamle mannen. Som tvåa i att ha rätten att bestämma kommer den äldste sonen. Den äldste sonen och hans fru får sitt tredje barn i början av filmen. Det är ytterligare an flicka, vilket för med sig viss besvikelse, även om de inte visar det tydligt.

Yngste sonen Haider har varit utan jobb i flera år och hjälper därför till hemma med allt tillsammans med sin brors fru. Haiders fru har ett jobb som hon trivs mycket med. Då får plötsligt Haider ett jobb och livet förändras för familjen på flera sätt. Haiders fru tvingas att sluta jobba för att hjälpa till hemma. Det är mycket som ska skötas om: den gamla pappan och barnen. Det är ett samhälle där det inte tycks finnas dagis och de äldre bor hemma med familjerna. Haiders fru mår inte bra av att inte få jobba. Hon har dock ingen talan. Den gamla mannen bestämmer som en patriark.

Haiders jobb vänder upp och ner på mycket, framför för honom själv. Jobbet han fått är som dansare på en burlesk teater med erotisk dans. Han är bakgrundsdansare åt Bibi, en trans-kvinna som är showens fixstjärna. Haider blir upp över öronen förälskade i Bibi och hen låter honom komma nära. De inleder en nära relation. Allt detta måste ske i hemlighet. Ingen granne till familjen får ens ana var Haider jobbar. Att han dessutom har en förhållande med en transperson samtidigt som han är gift får inte på något sätt komma fram.

Det är en mörk film där mycket ger mig en klaustrofobisk känsla, de är alla så fastbundna vid alla traditioner. Allt är reglerat, där är så många murar och regler för hur de ska leva och det är viktigt att inte ge grannar något att skvallra om. Det handlar om familjens heder.

Filmdistributören skriver.
Joyland är en varm kärleksfilm från långfilmsdebuterande regissören Saim Sadiq. På grund av sitt tema har den skapat viss kontrovers i hemlandet. Men publiken har tagit Joyland till sina hjärtan både i Pakistan på de många festivaler där den visats.

Jag skriver inte riktigt under på att det är en varm kärleksfilm. Haider är en fascinerande ung man som ger så mycket kärlek till alla och som tycks vara varm med barnen och helt utan prestige. Men Bibi är ingen enkel person att vara tillsammans med och det är svårt att beskriva hen som varm eller kärleksfull, snarare rätt utnyttjande.

Där där ingen större utveckling av karaktärerna under berättelsen, men så är livet ibland. Det gör inte filmen sämre. Anledningen till att filmen inte får ännu högre betyg är två skäl:
där är konstiga hopp i handlingen av och till som när en person sticker till flygplatsen och det verkar som att personen tänker fly, men plötsligt i nästa scen är den personen åter i familjens hägn. Det andra skälet är att många scener är inspelade i näst-intill mörker, det kan vara svårt att se vad som sker ibland.

Men det är en unik film som för oss in i en miljö där traditioner möter nya livsstilar och berättelsen känns äkta och går inte att se oberörd. Det går inte att se filmen utan att fälla någon tår. Det är en film som gör oss uppmärksammade på osynliga regler i våra liv och en resa in i en helt annan miljö än vår egen. En stark och djupt berörande film om kamp för rätten att vara individuell i ett begränsande patriarkat. En kamp som kan ta tid och bara är möjlig att genomföra med små steg i taget.

Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

by

Past Lives
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Celine Song

Uppfattningen att dramatiska produktioner – med romantiska undertoner, tenderar att dra åt det lågmälda och försiktiga hållet är en sanning med kraftig modifikation. Ett antal dramatiska produktioner, oavsett om de är kritikerfavoriter eller ej, vältrar sig i ett fyrverkeri av känslomässiga vulkanutbrott och tårdrypande skådespel som på det mest cyniska sätt avser att manipulera publiken. Den ökända Oscarsjuryn är särskilt svag och förförd av dessa typer av ansatser. En rad regissörer med försmak för det onödigt dramatiska, skulle därför behöva gå kurs hos Past Lives-regissören Celine Song.

Past Lives är antitesten till allt som kan kategoriseras som högljutt eller framfusigt. Detta är en studie i lugn och återhållsamhet. Samtidigt som varken filmen eller dess karaktärer höjer sina röster över normal samtalston finns det inget tillknäppt eller högtravande över presentationen. Personerna är inte svarta lådor som måste dechiffreras eller tolkas genom diagram. Celine Song besitter en fantastisk personregi vilket gör den mycket kompetenta ensemblen både intressant och sympatisk. Trots att lite sägs råder det ingen ambivalens vad karaktärerna står eller avser. Att kunna berätta subtilt och tydligt är sannerligen ingen enkel uppgift, men en som uppfylls till fullo här. Det finns också en vilja att låta väst möta öst, både i narrativet men också i dramatiseringen. Tidigare möten mellan den östasiatiska filmkonsten och den västerländska har inte alltid varit ett lyckligt äktenskap. Se bara till den katastrofala The Great Wall där regissören Zhang Yimou fick se sina Hollywood-aspirationer gå upp i rök. Men Song har hittat ett sätt att ta det bästa från den amerikanska independentfilmen och föra det samman med den subtila dramatik som kan hittas i Wong Kar-wais bästa filmer.

Den finstämda romantiken från In The Mood For Love är den primära inspirationskällan, Song vägrar att låta Past Lives bli det minsta sentimental eller fysiskt erotisk. Sättet det platoniska förhållandet skildras på är båda moget och oerhört professionellt, genom prestigelöst skådespel från Greta Lee och Teo Yoo skapas en sällsynt magnetism som gör de mesta alldagliga händelser till fascinerande hållplatser på en förvånansvärt medryckande resa. Filmen är också estetisk tilltalande med ett mycket stilfullt foto som fångar Manhattan på ett oerhört naturtroget och alldagligt sätt, där distrikt som sällan får uppmärksamhet på film nu får stå i centrum.

Även om det vilar ett vemod över filmen finns det också en oerhörd värme som gör det svårt att slita sig. Då allting väl är slut är det svårt att inte fråga sig om Song skulle vara villig att producera en uppföljare. Så pass fascinerande är de två livsödena och karaktärerna vi fått möta.

Dock finns det invändningar som omöjliggör ett perfekt betyg. I och med att Celine Song väljer ett så mjukt handlag saknas det utmärkande moment som kan lyfta filmen från mycket bra till genial. Allting befinner sig på en spikrak bana som inte avviker eller tar några risker. Att implementera några – överdrivna, dramatiska skeenden hade varit ett svek mot hela filmens etos, samtidigt är filmen så pass lågmäld att den inte har möjlighet att gå hela vägen in i själen. Det finns också tillfällen då dialogen inte är fullt trovärdig, det gäller speciellt i scenerna mellan Greta Lee och John Magaro. Även om dessa sekvenser är välspelade är de inte skrivna med samma omsorg som dialogerna mellan Lee och Yoo.

Men Past Lives är en imponerande demonstration i konsten att vara återhållsam och oerhört empatisk. Trots det låga tonläget är detta en av årets mest medryckande filmupplevelser.