Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: En doft av kärlek – ren äggröra med flera sidospår

by

En doft av kärlek
Betyg 3
Svensk biopremiär: 3 maj 2024
Regi Anh Hung Tran

Då den eviga diskussionen om vad som faktiskt kan kategoriseras som ”riktig film” – olyckligtvis, fortfarande pågår och stjäl uppmärksamhet från betydligt mer relevanta diskussionsämnen, kan dock frågan sannerligen ställas om Anh Hung Trans senaste film En Doft Av Kärlek. Frågan som sådan relaterar inte till någon undermålig kvalité eller frånstötande vision, istället är det den ohyggliga emfasen på matlagning som många gånger får en att undra om vi har att göra med någon bisarr två timmars version av Trädgårdstider, där Tareq Taylor serverar mat ackompanjerad av en pittoresk bakgrund.

För inte ens om vi kombinerade den lysande Ratatouille av Pixar, Lasse Hallströms Chocolat och den bedrövliga Burn med Bradley Cooper i huvudrollen, uppnår vi samma mängd sekvenser som består av gastronomisk kreation. Förvisso är filmen tilltalande rent estetiskt med ett varmt foto med sepia-ton och vacker scenografi kombinerat till att likna en tavla av Georges Seurat. Problemet är att det är substanslöst och menlöst många gånger om. Även om intentionen är att få publiken att salivera av den fantastiskt kaloririka maten måste det finnas en berättelse eller åtminstone karaktärer som är någotsånär intressanta. Och även om Juliette Binoche och exmaken Benoît Magimel har god kemi och erbjuder ett sansat och stilfullt samt återhållsamt skådespel, är personerna de gestaltar lika spännande som färdigstekta köttbullar på en blåsig bensinstation. Romansen mellan de båda- som är filmens egentliga kärna, är långtifrån engagerande eller övertygande. Trots att den basuneras ut i storslagna utläggningar om kärlek, och i metaforer för hur det kan jämställas med årstiderna, framstår inget som särskilt övertygande eller genuint romantiskt.

Berättelsen är i sin tur en ren äggröra med flera sidospår, som tycks vara av stor betydelse men glöms bort. Andra viktiga sekvenser – som är avgörande för karaktärsutvecklingen, påbörjas men varken slutförs eller uppmärksammas, något som gör att filmen känns fragmenterade, glömsk och närmast vilsen. Detta blir som mest drabbande i films sega final som känns som ett rent pulvermos – slarvigt, stressat och smaklöst.

Men det finns också något sympatiskt och behagligt i filmens helt opretentiösa och lättsamma hållning. Framförallt känns filmen välkomnande och som en enda massiv dessert som i små episoder tillfredsställer. Anh Hung Tran regisserar också det hela försiktigt och anspråkslöst utan någon cynisk agenda, utöver det injiceras otroligt försiktig humor som mestadels är effektiv. Denna oerhörda ödmjukhet och varma regi gör det hela betydligt mer trivsamt än det har någon rätt att vara.

Så trots en blek berättelse och ointressanta karaktärer lyckas Anh Hung Tran att få publiken att svälja det hela, även om det är en fråga om tomma kalorier.

Spy x Family Code: White – lysande, en av årets mest underhållande filmer

by

Spy x Family Code: White
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Takashi Katagiri

Där västerländska popkulturella kolosser som Star Wars, Marvel eller Sagan Om Ringen ofta är monolitiska och upptar oerhört mycket medialt utrymme, och finns i det allmänna medvetandet, är anime betydligt mer fragmenterat. Flera skribenter gör också misstaget att tro att anime är ett brett paraply. Att Dragon Ball är detsamma som Attack On Titan och att anhängare av det ena automatiskt är det av det andra, mestadels för att de delar visuella egenskaper.

Inget kunde vara mindre sant, anime är betydligt mer nyanserat och brett. Den oerhörda mängden gör att det ofta uppstår en stor individualism, där flera projekt som går under radarn för många kan få slaviskt tillgivna fans.

Men det finns ett fåtal som kan ses som ledstjärnor. De senaste åren har nämnda Attack On Titan varit fanbäraren men i och med seriens avslut har ett par andra kandidater seglat upp som potentiella tronföljare. En av dem är Spy X Family, som tagit anime-världen med storm, detta genom sin oerhörda charm, minnesvärda trio huvudpersoner och vackra animation. Framförallt familjen Forgers dotter Anya har mer eller mindre blivit en ambassadör för hela animemediet i och med sina legendariska ansiktsuttryck och busiga påhitt.

Majoriteten av de filmer som baseras på animeserier har ofta var icke kanoniska. Förutom Jujutsu Kaisen 0 och Demon Slayer vill få stöta sig med den kontinuitet som existerar i de pågående tv-serierna. Detta gör att – förvisso underhållande, filmer som My Hero Academia World Heroes’ Mission aldrig känns särskilt meningsfulla, bara som en massiv parentes.

Spy X Family har dock till sin fördel att serien är något av en evighetsmaskin, det är korta episoder som sällan har någon större betydelse eller påverkan. Därför är en film utan vidare insatser – för den övergripande berättelsen, i det närmaste perfekt.

För briljansen med Spy X Family ligger i det löjligt simpla konceptet. Detta gör att filmen snabbt kan introducera premissen och karaktärerna för alla oinitierade. Gifta på låtsas-upplägget må inte vara originellt, men sättet det presenteras i serien – och även här, är lysande och så charmigt att det är omöjligt att inte se filmen med ett brett leende. Spy X Family är inte främmande för det sockersöta och rent banala, men få berättelser kan förmedla det med sådan oerhörd värme och humor. Tillsammans med de överdrivna gesterna och mimiken – som de flesta animefilmer omfamnar, blir resultatet en ren njutning.

Code: White lyckas också fånga essensen av allt det som gjort serien till ett sådant fenomen. För de inbitna fansen finns gott om ekon och referenser till de mest älskade scenerna från förr, men för dem som aldrig haft nöjet att spendera tid med familjen Forger väntar en förstklassig introduktion som kommer skapa omedelbar förälskelse i de fantastiska karaktärerna.

Tv-serien har alltid varit utrustad med strålande animation, till stor del hjälpt av den fantastiska designen, både vad gäller karaktärer och miljöer. Samarbetet mellan Wit Studio och CloverWorks ledde också till betydligt högre animationskvalité då arbetet kunde fördelas. Men för filmen har båda bolagen tagit nästa steg. Code: White är rent ljuvlig att se på, med silkeslen animation, knivskarpa linjer och – som alltid, fantastiska miljöer och maträtter som får det att kurra i magen.

Men mer än något annat är detta en oförskämt underhållande film som innehåller det mesta. Som familjeunderhållning är detta inget annat än briljant och sättet komik blandas med absurd action är sublimt.

Spy Family Code: White är fullkomligt lysande och en av vårens mest underhållande filmer. Det är bara att utbrista i ett massivt ’’Waku Waku !’’

Filmrecension: Challengers – juvenilt berättande, slarvig regi

by

Challengers
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Luca Guadagino

Luca Guadagino har en lång karriär bakom sig med en rad filmer som både blivit bejublade och bespottade. Men det stora internationella genombrottet kom först 2017 med Call Me By Your Name. Den råa romansen som utspelade sig i Italien tog de flesta – bortsett från undertecknad, med storm och sköt Timothée Chalamet till himmelen som en av nutidens mest populära filmstjärnor.

Guadagino själv fick också helt andra möjligheter och kapitaliserade genast med att göra en remake av Dario Argento klassikern Suspiria. En film som innebar ett omedelbart nödstopp i den då uppåtgående karriären. För även om det fanns gott om chockmoment och ekon från originalfilmen, var Suspiria årgång 2018 rent dravel som – förutom stilfulla visuella egenskaper, inte var värd någons uppmärksamhet. Och medan Chalamet mer eller mindre gått från klarhet till klarhet har Guadagino istället slirat runt med filmer som – tematiskt och genremässigt, spretat åt alla håll och kanter. Däribland en dokumentär om skomakaren Salvatore Ferragamo, tv-serien We Are Who We Are samt en och annan kortfilm. Inget av projekten har lett till samma euforiska respons som Call Me By Your Name. Men när nu den omåttligt populära, trendiga och charmanta skådespelaren Zendaya samarbetar med Guadagino, som både huvudrollsinnehavare och producent, finns förhoppningar om en kursändring.

Och nog visar sig Zendaya vara filmens hemliga vapen. Eftersom Guadagino alltid regisserat sina ensembler utan vidare elegans eller omsorg behövs en aktör med utstrålning och naturlig karisma för att kompensera. Zendaya har detta i överflöd och lyckas framförallt kanalisera ett imponerande fysiskt skådespel i de scener hon spelar tennis. Här förmedlas en otrolig kinetisk energi som kombineras med en sorts råbarkad koreografi som understryker hur otroligt imponerande atletisk briljans kan vara att bevittna.

Men ungefär där slutar lovorden, för Challengers är inte en film som vill övertala publiken om vilken otrolig sport tennis är. Istället är det ett juvenilt och såsigt kärleksdrama som ger navelskådande en ny innebörd. För där scenerna innehållandes tennis är iscensatta med flera snillrika visuella knep, där kameravinklar konstant ändrar perspektiv och låter oss följa händelserna på oerhört innovativa sätt, är själva berättelsen med ett triangeldrama i centrum mest barnslig och inte det minsta romantisk, än mindre erotisk. Guadagino vill mer än något annat skapa en film med en sexuell spänning där gamla emotionella sår leder till känslosamma vulkanutbrott där förlorad kärlek och avundsjuka duellerar utan hänsyn till något eller någon.

Konceptet må låta spännande och som uppgjort för lite klassisk relationsfriktion som gjort sig så bra på bio i otaliga exempel. Några medryckande sammandrabbningar eller verbala slagfält blir det dock aldrig tal om. Guadagino kör fast i en berättarteknik som påminner om de sämsta av realitysåpor, med löjliga verbala utläggningar och patetiska metaforer.

Ingenting känns det minsta trovärdigt eller äkta, än mindre intressant. Dialogen som är menad att vara sensuell – i många fall uppkäftig, framstår snarare löjeväckande och klen. Att könsord och svordomar haglar kvittar, det hela känns pubertalt och omoget. Det blir än värre av att filmens karaktärer är makalöst osympatiska, själviska och beter sig som förvuxna barn. Guadagino har en försmak för det goda livet, något vi kunde se i Call Me By Your Name, men till skillnad mot andra filmskapare som ifrågasätter överflöd och absurda privilegium verkar Guadagino aspirera på att själv bosätta sig i något av de makabert lyxiga hotellrum som vi får spendera tid i. Där American Psycho författaren Bret Easton Ellis lyckas göra lyxmärken och dekadens till något både komiskt och upprörande är vältrandet i absurd lyx här rent provocerande.

Utöver detta verkar Luca Guadagino tappat sitt sunda förnuft vad gäller att implementera musik. Soundtracket som komponerats av Trent Reznor och Atticus Ross är förvisso pulserande och hade gjort sig utmärkt i en renodlad actionfilm. Men när det kommer dundrandes mitt i scener, som hade mått bra av total tystnad, blir resultatet som bäst konfunderande och i sämsta fall skrattretande.

Och där Zendaya i alla fall har karisma och utstrålning kan detsamma inte sägas om motspelarna Mike Faist och Josh O’Connor som är hopplöst anonyma.

Challengers dröm om att vara ett erotiskt och vågat triangeldrama misslyckas kapitalt i och med juvenilt berättande, slarvig regi och ett antal skådespelare utan förmåga att agera. Utan Zendaya hade det hela behöva utvisas från plan med omedelbar verkan.

Filmrecension: Leaving Jesus – en film som är viktig för många som lämnat eller vill lämna en fundamentalistisk grupp

by

Leaving Jesus
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Ellen Fiske

En dokumentär som sätter igång många tankar och känslor. Vi får följa en grupp före detta kristna fundamentalister som träffas på en retreat i USA för kristna som lämnat sin tro.

Ellen Fiske, regissören, har fått komma retreatdeltagarna mycket nära och har fått närvara med filmkameran vid terapisessioner, övningar och också fått följa med flera av dem till deras privatliv. Det är imponerande att dokumentären fått möta dessa människor i så känsliga situationer.

Alla som är på retreaten är födda in i sina kyrkor och samfund. De har aldrig haft något val och vi får därför ingen förståelse för vad som lockar människor till dessa samfund och grupper. Jag skulle gärna se en liknande film med människor som gått med i en grupp som är fundamentalistisk och som hindrar dem från att leva som de vill och att de sedan vaknar upp och lämnar. Att lämna något man själv valt måste vara omskakande och svårt. Jag har läst några sådana böcker, speciellt av före detta scientologer.

Att som vuxen lämna något man fötts in i måste vara enormt svårt. I många fall måste de lämna familj och släkt samtidigt. Många fundamentalistiska grupper tillåter inte sina medlemmar att umgås med avhoppare. Så är det i Jehovas Vittnen, till exempel.

En del av kyrkor som deltagarna i retreaten kommer från brukar inte definieras som fundamentalistiska, till exempel Katolska kyrkan eller Pingstkyrkan. Vad som blir djupgående fundamentalism beror inte alltid på religioner eller filosofin utan minst lika mycket på den enskilde individen och gruppen. Också politik kan bli fundamentalistisk. Också så kallade new age-grupper som fokuserar på nyandlighet kan utvecklas till fundamentalism, tänk bara på vad som hände med Heavens Gate som var en slags ufo-troende nyandlig grupp. P3 Dokumentär har berättar om den:
De döda visar sig tillhöra en religiös sekt, som tror att de ska hämtas upp till himlen av ett rymdskepp som följer kometen Hale-Bopp. En komet som precis vid den här tiden, kan ses som tydligast från jorden. Många av medlemmarna i sekten har lämnat sina familjer tjugo år tidigare.

Retreatledaren jämför att tro på Gud med att vara fundamentalist. Det är trots allt inte samma sak. Vad Gud är kan definieras på så många olika sätt. Alla som tror att det finns något utöver det som går att mäta med dagens vetenskapliga utrustning är inte fundamentalister.

De existentiella frågorna om liv och död, om meningen med livet, tvingas nog de flesta att möta någon gång i livet. Jag blir glad av att det finns regissörer som Ellen Fiske som tar upp det detta och går på djupet med ämnet. Det är skickligt att få dessa människors förtroende, att få komma dem så nära och få dem att berätta. Och med tanke på hur farliga fundamentalistiska grupper kan bli är det viktigt att kunskap om detta når ut. Jag tror att denna film kommer att bli viktig för många som brottas med att lämna ett samfund eller grupp de fötts in eller gått med i och nu har lämnat eller vill lämna.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med regissören Ellen Fiske.

Vem skriver teater- eller filmkritikern för?

by

Behövs teaterkritik? Behövs filmkritik? Litteraturkritik? Konstkritik? Flera kulturredaktioner har fått nedbantad budget vilket fört med sig att redaktionerna dragit ner på kritik-verksamheten.

Dramaten har bjudit in till ett panelsamtal om teaterkritik. I inbjudan står: Dramaten bjuder in till en kväll om teaterkritikens roll idag i ett förändrat medieklimat. Medverkar gör kritiker från olika dagstidningar.

De viktigaste frågorna kring teater- och filmkritikens vara eller inte vara är för vem och varför. Tycker jag i alla fall.

Dramatens inbjudan är därmed väldigt tydlig. Dramaten är med intresserad av att nå ut till den publik som läser dagstidningar. Det är ofta lika med den som har sådan inkomst att den har råd med en prenumeration. För en månadsavgift på närmare 700 kr, som är vanligt pris på prenumeration idag, är för mycket för en låglönefamiljs budget. För Dramaten är det därför tydligen viktigast att nå ut till medelklassen. För att de har råd att prenumerera.

Fast prata om klass-samhälle är näst intill förbjudet idag. Tar man upp att det är skillnad på förutsättningarna för att arbeta med kultur eller journalistisk beroende på bakgrund suckar alla och tittar bort.

När jag var elva år åkte jag buss till närmaste stad en gång i veckan för att gå en kurs i att skriva på skrivmaskin. Det var långt före dagens samhälle med datorer, surfplattor och mobiltelefoner. Mitt mål var att bli journalist. Men när jag gått ur gymnasiet vågade jag inte söka in till Journalisthögskolan, för på den tiden avgjordes vem som kom in genom tester och intervjuer. Jag var alldeles för osäker för att våga mig på det. Som tur var ändrade det sig och det gick att söka in på betyg och jag hade höga betyg, så jag kom in.

Det som slog mig direkt när jag börjat på utbildningen att där fanns en grupp elever som var självsäkra och trygga. De hade släkt som jobbade inom journalistik eller liknande. De visste hur allt gick till. Det är inte konstigt att det är så. Vi är alla påverkade av vår uppväxt, det går inte att komma ifrån. Jag kom ihåg hur konstigt det kändes på mitt första frilansuppdrag: att jag skulle få betalt för att skriva något. Att få betalt för att ha roligt. I mitt liv hade lön alltid varit sammankopplat med hårt jobb, att gå upp tidigt och slita. Tänk att det fanns människor som försörjer sig på att skriva nyheter och på att göra intervjuer och att recensera. Det var som en dröm, svårt att tro på.

Det finns mycket att säga och fundera på kring kritik av teater, film, litteratur, konst med mera kultur. Jag upprepar det jag skrev i min inledning: Vi måste veta vem vi skriver för.
Många vill inte medge att det är viktigt. De säger att de vill skriva kritik för alla. Men det är omöjligt. Den som arbetar inom teater har sin synvinkel, den som ser teater eller film ofta är inte alltid intresserad av samma sak som den som bara har råd att gå på teater en gång om året. Det betyder inte att den ena sortens kritik är finare än den andra eller att någon behövs mer än den andra.

Att kultur i alla dess former är viktig för människor och mänskligheten tror jag alla mina läsare håller med om i alla fall. Och denna övertygelse binder samman alla kulturarbetare, alla kritiker oavsett bakgrund. Det är jag säker på. Genom kulturen får vi möta andra världar och situationer än de vi lever i, vi får möta olika sätt att tänka och känna och vi får möta oss själva.

Men beroende på vår bakgrund ser vi olika saker i en föreställning, i en film, i ett konstverk, i en roman eller en essä och så vidare. Jag minns när jag såg den kritiker-hyllade filmen Call Me By Your Name och Timothée Chalamets karaktär hade sex i sängen med en persika. Jag kunde inte låta bli att inse att hans familj hade anställda som skulle ta hand om tvätten efter honom.

Jag har många exempel på att den som kommer från en ekonomiskt trygg bakgrund inte ser samma saker som den som vet att han/hon/hen måste betala sin hyra och köpa mat till sina barn. Därför behövs olika slags kritiker, med olika bakgrund.

Jag tycker det är viktigt att det finns teater-, film-, konst- och litteraturkritik som vänder sig till olika målgrupper och jag önskar att den svenska nationalscenen också vill nå ut till de som inte har råd att prenumerera på dagstidningar.

I vilket fall som helst: att veta vem man skriver för är ett viktigt första steg. Och det ena är inte finare än det andra.

Varför drar ägarna och cheferna ner på bevakningen av kultur? Varför väljer de som kan bestämma att kulturredaktionerna på de traditionella medierna ska minska på antalet filmer och teaterföreställningar som recenseras? Orsaken sägs vara ekonomiska skäl.

Vad måste göras när ekonomin blir sämre? Vad måste de flesta göra i sådana situationer, såväl företag som privatpersoner? Se över utgifter och intäkter.

Här är några små tankar kring utgifter och intäkter.

Traditionella medier utsätts för hård konkurrens idag om annonsörer. Ändå är det dyrt att annonsera i de stora tidningarna som Dagens Nyheter. Kanske det vore en vinst för dem att istället för att ta 50.000 kr för en annons och få två annonser, vilket skulle ge 100.000 kr, kunde de ta 40.000 kr och få fyra annonser, vilket skulle ge intäkt på 160.000 kr. Siffrorna är förstås tagna i luften och inte de riktiga priserna. Det är själva principen jag tar upp. Lägre priser kan ge fler annonsörer som också återkommer.
Samma sak gäller med avgiften för en prenumeration. Sänk priset och få fler prenumeranter.
Sedan finns det andra sätt att få fler annonsörer intresserade. Ta bort betalväggen på fler artiklar så fler läser dem.

För att rädda skogarna och träden vore det dessutom bra att trycka färre tidningar och satsa mer på online-versioner.

Utgifter går också att se över. Medier har ett viktigt uppdrag i en demokrati. Det går inte att äta att man har viktiga uppdrag, det är sant, men hur höga löner måste cheferna och ägarna ha? Hur stora vinster måste de ta ut? Visst finns det saker att skära i där.

Men istället för att ta itu med sina egna intäkter och utgifter väljer många tidningsägare att angripa konkurrenten Google, berättar Dagens PS:
Det är Googles fel att Europas medier går på knäna.
Om det inte vore för att sökjätten snedvridit konkurrensen på annonsmarknaden hade de kunnat tjäna mer på sin journalistik, spenderat mindre på dess annonstjänst – och återinvesterat pengarna i verksamheten.
Det menar 32 mediabolag utspridda över 13 europeiska länder som nu stämmer Google på 2,1 miljarder euro, skriver Reuters.