Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Harold Frys oväntade vandring – en film som har allt, jag både skrattade och grät

by

Harold Frys oväntade vandring
Betyg 5
Svensk biopremiär 30 juni 2023
Regi Hettie Macdonald

Den vackraste berättelsen om sorg och att leva med sorg som sett på film. Till och med starkare och djupare än Manchester By the Sea. Denna film har allt. Jag både skrattade och grät. Den har enormt duktiga skådespelare i varenda roll. Magiskt och samtidigt realistiskt. Vackra talande vyer och enastående musik. En berättelse om att det aldrig är för sent att möta sig själv och att ta itu med sina djupaste känslor. Denna film grep tag i mig och kommer att sitta kvar länge.

Denna starka, berörande film är också en rejäl käftsmäll mot de som gått på illusionen om sorgbearbetning. En djup sorg är inget som går att bearbeta bort, det är något som lever inom den som mist en närstående och det går aldrig över, även om den som sörjer lär sig att leva med det, eller åtminstone utåt ser ut att leva vidare.

Det är en film som skildrar livet, religion, andlighet, hopp och tro och realism, om relationer, om vänskap, om samhället. Men flera överraskande vändningar och mycket som sägs mellan raderna.

Harold (spelas av Oscarsbelönade Jim Broadbent) är pensionär och bor tillsammans med sin fru Maureen (spelad av duktiga Penelope Wilton välkänd bland annat från Downton Abbey). En dag som är som de flesta andra i deras stillsamma liv dyker ett brev upp till Harold. Brevet är från Queenie, en kvinna som var hans arbetskamrat för många år sedan. Hon vill bara säga adjö och berätta att hon ligger för döden på ett hospice. Harold skriver först ett brev till henne men när han går för att posta brevet träffar han en ung kvinna som berättar att hennes faster överlevde en svår cancer för att hon fick hopp, hör att anhöriga trodde på hennes läkning. Harold bestämmer sig då, på plats, att börja vandra till Queenie. Han blir övertygad om att genom att han vandrar till Queeni på hospice kommer hon att få hopp och kunna överleva cancer. Han börjar vandra. Utan att ens tala med sin fru och utan att se till att ha bra skor att vandra i. Utan att egentligen ha någon vana av att vandra. Vandring kommer att ta många veckor eftersom sträckan han ska gå är mer än 80 mil.

Det blir ett äventyrlig vandring med många upplevelser, flera möten med olika människoöden. Efter ett tag blir hans vandring uppmärksammad i tidningar, radio och tv och han får efterföljare som vandrar med honom. Det är delvis komiskt och väldigt talande om hur människor söker något som kan ge dem tro och hopp.

Att Harolds vandring egentligen handlar om mycket mer än Queenie förstår vi ganska snabbt. En vandring är en vanlig symbol för att hitta svar om livet, om minnen, om det förflutna och framtiden, om försoning och skuldkänslor. Denna skildring av Harolds färd är bland de vackraste och mest berörande jag sett på film.

Filmen bygger på boken Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce, som utkom 2012 och översattes till svenska samma år. Joyce står även för manus till filmen om Harold Fry.

Musiken är ytterligare ett stort plus i filmen: Det instrumentala soundtracket till Harold Frys oväntade vandring är skapat av Ilan Eshkeri, som vunnit två BAFTA och två Ivor Novello-pris för sina kompositioner genom åren och samarbetat med artister som Coldplay, Annie Lennox och Sinead O’Connor. Han beskriver styckena ur filmen som musik för reflektion, meditation och upptäckter. Det skriver jag under på. Musiken samverkar kraftfullt med bilder, miljöer, dialoger, tanker och minnesbilder. I filmen finns också två nyskrivna sånger av den brittiska folksångaren Sam Lee.

Filmrecension: Indiana Jones and the Dial of Destiny – förvånansvärt bra

by

(L-R): Indiana Jones (Harrison Ford) and Helena (Phoebe Waller-Bridge) in Lucasfilm’s INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY. ©2023 Lucasfilm Ltd. & TM. All Rights Reserved.

Indiana Jones and the Dial of Destiny
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 juni 2023
Regi James Mangold

Indiana Jones har tampats med nazister, utsatts för voodoo och funnit den heliga graal. Nu är världens troligtvis mest kända arkeolog tillbaka för en femte och vad som sägs sista gång. Harrison Ford, som spelat Indiana Jones i samtliga filmer, är åttio år gammal och han vill inte lämna över rollen till någon annan.

Indiana Jones and the Dial of Destiny är förvånansvärt bra. Den fångar essensen i tidigare filmer och levererar ett actionpackat äventyr i samma andra som filmerna från 1980- och 1990-talet. Skådespelarna bakom många klassiska karaktärer har gått bort (Sean Connery, Denholm Elliot) men många återvänder (till exempel Karen Allen som spelar Indiana Jones fru Marion och John Rhys-Davis i rollen som Sallah).

Öppningsscenen har använt modern teknik för att göra Harrison Ford yngre. Trots blandad kritik tycker jag att det funkar rätt bra. Vi får inte glömma att tidigare öppningsscener, såsom i tredje filmen där River Phoenix spelar en ung Indiana Jones, också har varit ganska cringe. Det börjar rakt på – BAM! – Indiana Jones med en påse över huvudet forslas in i ett slott fullt med nazister. Tillsammans med vännen Basil Shaw (Toby Jones) försöker han i vanlig ordning hindra nazisterna från att komma undan med massa skatter — varav en tillhör den grekiska matematikern Arkimedes.

En av de som också försöker lägga händerna om Arkimedes verktyg som tillåter en att resa i tiden är Jürgen Voller (Mads Mikkelsen). Snabbspola till 1960-talet och månlandningen när David Bowies Space Oddity toppar listorna. Voller går nu under namnet Schmidt och är en framstående fysiker som hjälpt USA att landa på månen. Indiana Jones är en relik som bor ensam i en lägenhet i New York. Han är precis på väg att pensionera sig när hans guddotter, vännen Basils dotter Helena Shaw (spelad av den brittiska Fleabag-skådisen Phoebe Waller-Bridge) försöker fortsätta i sin faders fotspår och hitta Arkimedes skatt.

Det mynnar ut i en katt och råtta-lek via Marocko och Grekland till Egypten. Voller vill åt skatten för att resa tillbaka i tiden och se till att Tyskland inte förlorar andra världskriget. Det är med andra ord ett klassiskt Indiana Jones-äventyr som åtminstone gottgör för den mediokra fjärde filmen från 2008. Känslan är ofta nostalgisk och ”barnvänlig” på ett sätt som reflekterar Disneys varumärke, men trogen originalfilmerna på ett sätt som exempelvis den senaste Star Wars-trilogin inte lyckades med. Hatten (och piskan) av, eller något åt det hållet.

Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

by

The Boogeyman
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Rob Savage

Stephen King må vara en av de mest kända och – av vissa, mest hyllade amerikanska författarna i modern tid. Men filmatiseringarna av Kings böcker har haft ett omfång som sträckt sig från stinkande kalkonträsk till genuina filmklassiker som Nyckeln Till Frihet och Stand By Me. The Boogeyman har på förhand sett ut att placera sig på den mindre smickrande sidan av detta spektra. Trailern och marknadsföringen har ingett föga förhoppningar om att något stordåd väntar.

Så sent som förra veckan fick Kulturbloggen delta på den digitala presskonferensen för filmen, ett event som var lika inspirerat som en middag bestående av pulvermos och Bullens pilsnerkorv. Förutom regissören Rob Savage och skådespelaren David Dastmalchian verkade övriga inblandade inte det minsta intresserade, varken av filmen eller konferensen.

Men ett par punkter som återkom under konversationen – framförda av Savage, var förhoppningen att göra filmen till något mer än ytlig ’’hoppa-till-skräck’’. En film som återkom, vad gällde inspirationskällor, var Robert Redford-dramat Ordinary People, en film om just ordinära människor som prövas efter ett familjetrauma. Det lät i stunden som utstuderad och själslös marknadsföring, ihopsytt av cyniska publicister. Men det visar sig att Savage är en regissör som faktiskt kan backa upp sina påståenden. Faktum är att The Boogeyman är avsevärt mer intressant som ett mörkt relationsdrama än som en renodlad skräckfilm.

Även om det inte finns någon tvekan om att skräck och obehag är en del av filmens DNA åsidosätts detta initialt för att istället presentera familjen Harper och deras djupt problematiska familjedynamik. Där trauma och stökiga relationer i andra skräckfilmer endast är en tunn fernissa, menad att ge den mest minimala dramatiska substans, finns det ett genuint engagemang och intresse från Savages sida vad gäller detta inslag. Trots att skådespelarna – minus Vivien Lyra Blair, verkade måttligt intresserade av projektet vid presskonferensen, är det vi får se på film något annat. Chris Messina är inte överdrivet inspirerande men fullt duglig. Det är istället Blair och Sophie Thatcher som glänser och levererar två robusta rolltolkningar. Savage har också en finstämd och genuin personregi som gör denna trasiga och dysfunktionella familj trovärdig. Det här är sannerligen en positiv överraskning. Hur besynnerligt det än må låta känns är som att Savage inte är det särskilt intresserad av att skrämma publiken, att dessa inslag endast är ett ont måste. Dock blir denna aversion mot renodlad skräck förståelig då den väl framträder. Savage må ha fantastisk potential vad gäller att presentera sympatiska och lättillgängliga karaktärer, men som skräckregissör finns det en del att förbättra. Valet att försöka skapa en smakfull form av skräck, som inte grundar sig i våld, blod eller stympade kroppsdelar, är sannerligen beundransvärt. Förhoppningen är att skapa en långsam och laddad sorts terror som gör det omöjligt att andas.

Ambition måste applåderas på ett konceptuellt plan, alltför många skräckfilmer väljer idag de mest ointressanta av genvägar, där diverse monster studsar fram bakom hörn och får publiken att spilla popcorn över hela biosalongen då de hoppar till. Men den typ av skräck som eftersträvas här kräver erfarenhet och fingertoppskänsla, något Savage – ännu, inte besitter. Flera av scenerna som vill etablera ett elegant och hårresande skräckvälde blir tafatta och långt ifrån så laddade som behövligt. Mest effektiv är filmen då den gör sin minimala budget till en tillgång. Flera gånger skapas spänning och obehag då antagonisten döljs för publiken, till stor del som ett resultat av att budgeten inte tillåtit mer. Istället får publikens fantasi fylla i vad som får karaktärerna på film att blir kritvita i ansiktet. Att publiken skulle tvingas till en sådan form av reflektion var också en punkt som Savage var noga med att framhäva som väsentligt under presskonferensen, ett mål som uppnåtts även om det framstår aningen tursamt som en följd av en oerhört kort inspelningsperiod och knappa resurser.

Dock verkar denna filosofi endast ha varit närvarande under en kort period. Givetvis tvingas The Boogeyman sterilisera sig själv genom att gradvis anta en mer traditionell skräckfilms-skepnad. De tappra försöken till krypande psykologisk skräck är snart bortblåsta och ersätts med en rad trötta sekvenser där karaktärer skriker för full hals i mörka rum. Själva avslöjandet av den titulära Boogeyman blir inte heller så skräckinjagande som Savage utlovat. Något som blir ett antiklimax med tanke på löftet att antagonistens utseende skulle orsaka en och annan mardröm. Hela avslutningen känns överlag som ett separat projekt – omsorgen, värmen och omtanken är som bortblåsta och ersatta av en monsun av klyschor. Att det funnits väldigt lite att arbeta med blir också tydligt då mytologin bakom monstret utforskas. Kings berättelse är endast en kort novell som kan läsas på rekordtid. Inte har situationen blivit bättre av att King – enligt producenten Dan Cohen, initialt skötte all kommunikation genom sin manager Rand Holston, något som – med största sannolikhet, inte hjälpt till att fördjupa bakgrund och ursprung, vilket Kings monster vanligtvis alltid ackompanjeras av.

Om filmen endast är acceptabel är potentialen och framtiden för Rob Savage något helt annat. För som ren skräckfilm är The Boogeyman endast duglig, medan entusiasmen och den talangfulla personregin måste kategoriseras som oväntat stark.

Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

by

Spider-Man: Across The Spider-Verse
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Joaquim Dos Santos, Kemp Powers, Justin K. Thompson

Vilken smäll! Men inte ens så explosiva ord är tillräckligt för att beskriva det rus som uppstår då Across The Spider-Verse upplevs. Detta visar sig vara en närmast fulländad uppföljare som tydliggör att filmer om män, kvinnor – även djur, i färgglada trikåer kan vara det bästa som kan ses på en biograf. Och detta kommer från en tittare som inte var fullt lika lyrisk som andra kritiker vad den första filmen anbelangar. Introduktionen till Miles Morales för de stora massorna var förvisso ett hjärtligt, elegant och skickligt projekt, som mer än väl förtjänade applåder och hyllningsrop, men den sista växeln saknades för att – för egen räkning, kategorisera det som en felfri triumf.

När det nu – efter ett par förseningar, blivit dags att återse Miles och hans udda men älskvärda sällskap, av spindelmän- och kvinnor har precis allting spetsats och slipats till perfektion. I en rafflande öppning dras tittarna tillbaka till en era då Marvels berättelser endast kunde ses på lördagsmorgnar i animerad form. Trots medioker animation och än mer erbarmlig lokalisering, med bland annat Niclas Wahlgren i rollen som Peter Parker, var mytologin, berättelserna och spänningen obeskrivlig. Samma barnsliga förtjusning attackerar biopubliken i denna fantastiska introduktion som ger ett smakprov på allt underbart som komma skall. Den säregna animations-stilen känns denna gång mer självklar. Det är ingen följsam och sandpapprad Snövit och De Sju Dvärgarna utan en energisk, rå och ledig presentation som känns ungdomlig och oerhört befriande. Där den första filmen kändes lite trevande och osäker mellan varven, både i sin berättelse och i sitt utseende, är dessa tvivel som bortblåsta här. Across The Spider-Verse är en många gånger svindlade stilig film som blandar stilar och dränker varenda ruta i fantastiska färger och än mer egensinnig design.

Den självsäkerhet som visas upp är nästintill bländade. Här finns inte ett tvivel i världen, trots att bångstyriga koncept presenteras i rasade fart existerar inte minsta tvekan om att publiken kommer falla platt. Och till slut äter vi ur regissörerna Joaquim Dos Santos, Kemp Powers och Justin K. Thompsons händer. Men denna självsäkerhet slår aldrig över till att framstå arrogant eller självgod, det finns en enorm ödmjukhet och värme som ständigt är villig att ta publiken i hand och leda dem igenom galenskapen. Berättelsen må vara lika absurd som Lewis Carrolls saga om Alice I Underlandet, men resorna mellan de olika dimensionerna är endast ett verktyg för att expandera filmens emotionella kärna. Tematiken från den förra filmen – att vem som helst kan vara Spider-Man, må vara simpelt men i en tid då det förs ett krig mot jämlikhet och tolerans blir detta mer än ett ihåligt patos. Denna tematik nu än mer central och kopplas ihop till det mest klassiska av Marvel-teman, bandet till dem vi älskar och vad vi är beredda att göra för att skydda dem. Sättet dessa uttjatade koncept presenteras på får även de mest härdade och förbittrade av oss att häpna. Det är överlag fascinerade att Across The Spider-Verse många gånger väljer att dra i handbromsen och fokusera på vardagen. Den oerhört intima och finstämda relationen mellan Miles och dennes familj är en ren njutning att bevittna, pappa och mamma Morales kan redan nu titulera sig som två av filmvärldens mest gemytliga och varma figurer.

Oavsett vad som pågår finns det en vilja att ständigt röra sig framåt. Det är som att regissörstrion har så mycket spring i benen att de inte kan hålla sig från att utföra små jämfota-hopp mellan varven, detta genom snabb humor eller valfri stilfull referens till de mest inbitna kalenderbitare. Men detta framstår aldrig rastlöst eller hysteriskt, snarare sprudlande och otroligt berusande vad gäller att bli genuint glad av den uppenbara skaparglädjen. Energinivån är genomgående så pass hög att det eviga tjatet om ny kärnkraft känns överflödigt om Across The Spider-Verse hade kunde konverteras till en fungerande energikälla. Actionscenerna är iscensatta med en fenomenal uppfinningsrikedom som lyckas vara imponerande vad gäller storlek och lättsamma då humorn alltid står nära tillhands.

Filmens speltid har varit omdiskuterad innan premiären och flera kritiska röster har höjts kring det faktum att en animerad film kan vara hela två och en halv timme. Men det finns inte en minut eller sekund som inte känns essentiell, och då slutet väl börjar närma sig är det omöjligt att inte skrika efter mer. Lägg sedan till att skådespelarensemblen som lånar ut sin röster är fullkomligt superb. Shameik Moore och Hailee Steinfeld är lika lysande som förut i rollerna som Miles och Gwen Stacy, men nytillskott som Oscar Isaac är minsta lika superba och får produktionen att kännas otäckt gedigen.

Hyllningarna kan egentligen fortsätta ett bra tag till men det känns onödigt …
Across The Spider-Verse är mer energigivande än en hel årsförbrukning av energidryck, mer underhållande än en heldag på Gröna Lund och årets hittills bästa film. Det är en helt fantastisk uppföljare som spelar alla sin kort rätt. För alla som har det minsta intresse av Marvel är det en ren fest. Det enda ”misstaget” är en outhärdlig cliffhanger som kommer få oss alla att räkna ned dagarna tills uppföljaren anländer nästa år.

Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

by

Den lilla sjöjungfrun
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 maj 2023
Åldersgräns Från 7 år
Regi Rob Marshall

En storslagen, påkostad ny version av HC Andersens saga om den lilla sjöjungfrun. Denna nya version är en mörkare version än den förra långfilmen som Disney stod bakom. Sagan om den lilla sjöjungfrun som nu är tillbaka på bio, åter i tolkning av Disney, men denna nya film har visserligen samma grundberättelse som den animerande långfilmen från 1989 men är mer otäck, mer skrämmande. Den animerade från 1989 är en söt liten film. Den nya versionen är inte animerad på samma sätt, rollerna spelas av skådespelare som fast med ny teknik har havsguden liksom sjöjungfrun Ariel och hennes systrar med digitalteknik från fenor och fiskstjärt.

Med människor i rollerna blir berättelsen mindre söt och mer verklig, vilket gör den händelserna mer skrämmande. Filmcensuren har satt en sju års-gräns på denna nya. Det är bra för små barn bör absolut ha en vuxen med sig. Dessutom är denna nya ganska lång, två timmar och femton minuter, vilket kan vara för långt för de minsta. Filmen går upp på svenska biografer både med svenskt och engelskt tal. För det minsta är nog ändå den animerade versionen från 1989 ett bättre val.

Redan i den animerade Disney-versionen 1989 förändrades HC Andersen ursprungliga saga till en snällare berättelse än originalet. HC Andersens sagor hade ofta mer mörker i sig. Precis som i den snällare versionen från 1989 kretsar berättelsen nu om den unga sjöjungfrun Ariel som drömmer om att få uppleva äventyr. Ariel är den yngsta av Kung Tritons döttrar och hon har stark egen vilja och samlar på saker hon hittar i havet. Oj vad hon längtar efter att lära sig mer om livet på land. Hon är övertygad om att människor inte alls är så farliga som hennes pappa hävdar. Samtidigt finns det en ung prins, Eric, som inte kan finna ro på land och bara vill ut på äventyr till hans. När prins Eric och hans besättning råkar ut för fruktansvärt vänder och deras skepp går under blir Eric räddad av Ariel. Och båda blir förälskade. Fast Eric vet inte vem flickan är som räddade honom och Ariel kan inte ta sig upp på land och promenera, hon har ju inga ben. Den som sett den tidigare filmen vet förstås att det finns en häxa. Ursula, som har magiska krafter och kan ge Ariel ben. Fast häxan har förstås en ful plan med det hon gör.

För mig är denna nya version verkligen praktfull, storslagen, hänförande med underbara skådespelare som Javier Bardem som havsguden Triton och sångerskan, låtskrivaren och skådespelaren Halle Bailey som Ariel och Melissa McCarthy som häxan Ursula.

Vad jag saknade är hotet mot haven. Klimatförändringarna är reella och påverkar haven på flera sätt. Jag är lite förvånad att Disney inte tagit upp den aspekten i en film som trots allt utspelas mest till havs. Denna films tema är mer ett anti-rasistiskt budskap om att olika kulturer ska kunna leva tillsammans.

Undrar hur det blir med uppföljare. Den tecknade versionen från 1989 har hittills haft två uppföljare; Den lilla sjöjungfrun II – Havets hemlighet (2000) och Den lilla sjöjungfrun – Sagan om Ariel (2008). 1992-1994 sändes dessutom den tecknade TV-serien Den lilla sjöjungfrun om sjöjungfruns liv innan händelserna i 1989 års film. Jag vet inte om jag ser fram emot uppföljare till denna version. Det är så bra och lagom som den är.