Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Drömmen lever vidare – en varm film som ger hopp

by

Drömmen lever vidare
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 maj 2024
Regi Robert Guédiguian

En hyllning till livserfarenhet och en tribut till alla som kämpar för att förbättra livet och världen och som gör det utan stora åthävor, utan att sätta sig själva i centrum och inte söker beröm. En enkel film om kärlek, politik och att vara en hygglig människa, att göra så gott man kan.

Det är så befriande med en film där karaktärerna varken snortar kokain eller skjuter ihjäl varandra utan beter sig som människor gör mest. Inte ens haschrökning skildras som fullt normal i denna film. Livet och vardagen kan vara stor och fylld av äventyr och utmaningar utan droger och våld.

Robert Guédiguian som regissör är en mästare på att visa hur politik är en del i vår vardag, att det politik handlar om är det som påverkar våra liv. Han gör det ofta, som i denna film, utan stora gester, utan att peka finger utan bara i all enkelhet lyfta fram människor i sin vardag.

Vi får följa människor som lever i Marseille, en stad som drabbades av en katastrof 5 november då bostadshus som var slarvigt byggda rasade och flera hyresgäster dog. Handlingen kretsar kring Rosa och hennes familj som bor i Marseilles arbetarområden. Rosa är sjuksköterska och ska snart gå i pension. Hon är aktiv i lokalpolitiken i De gröna. Hon har två vuxna söner och två barnbarn. Hennes man dog när barnen var små, så hon är ensamstående men både familjen och områdets matriark som alla vänder sig till för att få goda råd.

Vi får följa hennes liv och hennes söners liv och deras relationer med utmaningar och sammanhållning.

Inför lokalvalet har är Rosa representant för De gröna i möten med andra partier som tillsammans vill utmana de borgerliga. Men det verkar omöjligt att samla de olika inriktningarna och Rosa känner sig mer och mer desillusionerad och trött på politiken. Då dyker Henri, hennes yngste sons flickväns pappa upp, helt underbart spelad av den fantastiska franska skådespelaren Jean-Pierre Daroussin. Henri och Rosa äter middag ihop och samtalar och pratar och kommer nära varandra. Det är så fint skildrat. Henri är mer en drömmare som läser mycket och gärna citerar ur böcker och Rosa är den praktiska som får saker gjorda.

Går det att ha ett kärleksförhållande och samtidigt vara politiskt aktiv? Det är en fråga som Robert Guédiguian utvecklar på ett varmt sätt.

Mitt i sin enkelhet är det en praktfull film med miljöer från Marseille. Jag får sådan längtan att komma dit. En varm film som skänker hopp.

Filmrecension: Kingdom of the Planet of the Apes – lysande

by

Kingdom of the Planet of the Apes
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj 2024
Regi Wes Ball

Efter åtta filmer – då vi inkluderar den ursprungliga serien samt versionen från 2001, är Apornas Planet en filmserie med sällsynt historik. Dock betyder inte det att filmerna inneburit hundraprocentig kvalitet alla gånger. Förutom originalet från 1968 med vapenfetischisten Charlton Heston i huvudrollen, har serien haft oerhörda toppar och dalar. Men den moderna trilogin som inleddes 2011 välkomnade en klart jämnare och mer pålitlig kvalitet. Framförallt innebar filmerna en otrolig möjlighet för den – som alltid, underskattade Andy Serkis att briljera som filmernas mest centrala karaktär, apledaren Caesar.

Men i och med att den trilogin kom till sitt avslut 2017 verkade en fortsättning onödig och ointressant. Och då en fortsättning – till slut, annonserades var det inte mycket som verkade rätt. Matt Reeves – som regisserade de två föregående filmerna, hade lämnat för att arbeta vidare med sina diverse The Batman-projekt, detsamma för Serkis. Dessa två nyckelfigurer har istället bara figurerat som tillfälliga konsulter. Den aktuella regissören Wes Ball har inte heller mycket att stoltsera med, endast den fullkomligt menlösa Maze Runner-trilogin.

Tack och lov visar sig skepsisen vara obefogad. Kingdom of the Planet of the Apes är genomgående lysande. Även om den inte slussar in några större innovationer eller förändringar förstår Ball essensen av vad som gjort den moderna trilogin så pass lyckad. Det faktum att det finns tre solida filmer att stödja sig emot – inte bara narrativt, utan också visuellt och dramaturgiskt visar sig vara en stor tillgång för Ball. Istället för att försöka skapa en egen identitet som filmmakare kan han istället fokusera på att expandera och bevara det som visat sig vara så framgångsrikt. Samtidigt är det inte tal om någon hjärndöd repetition, istället väljer Ball och de tre manusförfattarna Josh Friedman, Rick Jaffa och Amanda Silver, att ta berättelsen många hundra år in i framtiden men ändå bibehålla flera viktiga anslagspunkter som stilfullt länkar ihop filmen med det som varit.

Genom att flytta berättelsen framåt lyckas projektet slå sig fritt ifrån alltför många jämförelser, istället inleds ett nytt kapitel som för berättelsen vidare mot nya och oerhört spännande möjligheter. Precis som förr får vi stifta bekantskap med en rad mycket uttrycksfulla och distinkta primater, där Owen Teague står i centrum som den unge men beslutsamme Noa.

Som brukligt används häpnadsväckande teknologi för att skapa fotorealistiska kreatur med mer uttrycksfullhet än ett antal av de skådespelare som kan stoltsera som Oscarsvinnare. Tekniken som redan var imponerade 2011 är nu än mer bländande, sättet päls och hud renderas är otroligt. I en tid då det blivit det nya svarta att avsky så kallad CGI är detta exemplet på hur makalös tekniken kan vara i rätt händer. Givetvis finns det sekvenser som kan katalogiseras som mer tveksamma, det gäller framförallt de scener då ett multum digitala karaktärer förekommer, men detta är en fullkomligt trivial kritik med tanke på mängden digitala bilder och hur hög klass de håller.

Men Kingdom Of The Planet Of The Apes är mer än bara en uppvisning i kostsam teknik. Till skillnad mot James Camerons Avatar-hybris finns här en solid och klassisk äventyrsfilm som mycket väl utnyttjar sin speltid på nästan 150 minuter. Just äventyrsaspekten har betydligt mer emfas än actionsegmenten, även om det givetvis finns gott om pulshöjande sekvenser. I grund och botten är detta en film med en klassisk berättarstruktur, där en lång fysisk resa går hand i hand med en emotionell där huvudpersonen genomgår en oerhörd förändring. Denna sorts äventyrsfilm har olyckligtvis blivit alltmer ovanlig och fått stå åt sidan för renodlad action där våldet och koreografin går före förundran att se fantastiska platser. Därför påminner filmen också väldigt mycket om den ursprungliga filmen från 1968, framförallt eftersom Ball introducerar en mer mysteriös aspekt. För där Caesar-trilogin hade en given slutdestination och få möjligheter att skapa mystik, lyckas Ball att återinföra en marginell gåtfullhet där publiken förblir intresserad av vad som kan tänkas vänta bakom nästa hörn.

Det enda genuina klagomålet är att filmen har en aningen stapplande start som känns onödigt trevande och stel. I övrigt finns det inte inte mycket att invända emot. Kingdom Of The Planet Of The Apes är ett sublimt äventyr som visar att den nästan sextio år gamla filmserien har ofantligt mycket mer att ge.

Filmrecension: Arthur the King – en film som värmer hjärtat

by

Arthur the King
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Regi Simon Cellan Jones
I rollerna Mark Wahlberg, Nathalie Emmanuel, Simu Liu, Ali Suliman, Juliet Rylance mfl.

Den som kan se denna berättelse utan att bli berörd måste ha ett hjärta av sten. Filmen bygger på verkliga händelser som multi-sportaren Mikael Lindnord berättat om i boken ”Arthur – Gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem”. Filmen ställer frågan: Vad är det allra viktigaste i livet? I filmen får vi följa hur en extremt tävlingsinriktad man hittar den allra bästa vännen i en gatuhund. Det är en underbar historia om en vänskap som börjar med att Mikael ger en gatuhund en svensk köttbulle och därefter vek hunden inte från Mikaels sida. Det är omöjligt att inte bli förälskad i denna charmiga lurviga vovve.

Den sjuårige gatuhunden Arthur blev världskändis när han hängde med det svenska multisportlaget Peak Performance på strapatsrik tävlingsrunda genom Ecuadors djungel. Lagkaptenen Mikael Lindnord fick så tät relation med Arthur att han tog med vovven hem till Sverige. I filmen spelas rollen som Mikael av Mark Wahlberg, en av Hollywoods mest vältränade skådespelare vilket passar bra i denna roll. I filmen utspelas berättelsen i Dominikanska republiken och Mikael bor i USA och hans team är inte heller svenskar, som i verkligheten.

Den amerikanska filmindustrin har satt sin typiska ton på filmen på flera sätt och satt en Rocky-prägel på berättelsen. Regissören har valt att göra laget till ett lag med fyra deltagare där var och en är extremt sugen på att vinna tävlingen, där det handlar om revansch för var och en. För den kvinnliga lagmedlemmen handlar det som att hennes pappa varit en framstående multisportare och nu är han döende i cancer och dottern vill vinna för att ge honom glädjen över att hon också lyckats.

Första delen av filmen är fokuserad en hel del på själva tävlingen och där finns några mycket spännande moment. I andra halvan av filmen skiftar fokus över mer och mer på Arthur och relationen mellan honom och laget.

Jag tror att filmen har en stor publik i Sverige, både för att Mikael är från Sverige och för att det finns stort hundintresse i Sverige. Många hundägare i Sverige har tagit hand om hemlösa hundar från andra länder. Det är en varm film om den fantastiska vänskap och lojalitet som kan finnas mellan en människa och en hund.

För den som är intresserad att veta mer om Arthur finns det en hel del nyhetsartiklar på webben och flera youtubeklipp på Arthur. Efter sex år i Sverige blev han svårt sjuk och gick ur tiden, men Arthur fick ändå många fina år med Mikael och hans familj. Det är en hjärtevärmande film med ett budskap om vad som är allra viktigast i livet, om vänskap och lojalitet. Ett budskap som behövs idag.

Filmrecension: Tarot – långtråkiga, sega skräckscener som jag mest skrattade åt

by

Tarot
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 maj 2024
Regi Spenser Cohen och Anna Halberg

En skräckfilm borde väl vara spännande eller skrämmande någon gång? Här satt jag mest och hade långtråkigt när det var meningen att det skulle vara kusligt. Ibland skrattade jag och övriga publiken när det skulle vara skräckfyllda scener. Jösses.

Filmen marknadsförs med att ett gäng vänner bryter mot en regel som säger att man inte ska använda någon annans tarotlek. Det stämmer inte, det är inte filmens handling. Det som sätter igång hemskheterna är att en kvinna som var sierska och astrolog i Ungern för flera hundra år sedan satt en förbannelse i tarotleken som används. När någon använder den tarotleken slår förutsägelserna in i deras mest hemska form i en grym blodig död.

Sju vänner har hyrt en fantastisk herrgård för att fira att en av dem fyller år. De är fyra unga kvinnor och tre män. När de upptäcker att ölen tagit slut börjar de leta överallt i det stora huset och hittar en gömd avdelning i källaren som är fylld av saker som har med magi och ockultism att göra. Där hittar de en tarotlek i en trälåda. En av de unga kvinnorna känner till tarot och blir övertalad av de andra att göra läggningar för var och en av dem.

Ett stort minus är att vi inte hinner bygga upp någon relation till eller känsla för någon av de sju innan det läskiga börjar. De är trevliga, ganska vanliga unga människor men ingen fastnar riktigt som karaktär.

En vanlig missuppfattning bland de som inte känner till tarot är att det är ett verktyg för att förutsäga framtiden. Visst, det finns de som använder tarot för att sia om vad som ska hända men det är långt ifrån den vanligaste användningen. Det finns många tankar och idéer kring tarot. Det finns de som har en massa ritualer och regler och andra som har en betydligt mer avslappnad relation till tarot. Det finns de som tror att det är farligt att låta andra röra ens personliga tarotlek. Men det är långt ifrån en allmän regel.

Sex i svärd

En direkt felaktighet om tarotkorten är med i filmen. Det är slarvigt av filmskaparna. I en scen visas ett kort som påstås vara ”sex i svärd”. I den scen där det sägs att en person drabbas av ”sex i svärd” har manusförfattare och regissör förväxlat kortet ”sex i svärd” med ”tio i svärd”.

Svärd är en av fyra sviter i tarot. Svärd förknippas med luftens element och handlar om tankar, om logik och förnuft, idéer. Korten i den sviten handlar inte ens om riktiga svärd som fysiskt körs i ryggen på någon. Det handlar om jobbiga tankar. Jag hade nog väntat mig lite mer kunnande av ett team som gör en skräckfilm kring tarot.

Tio i svärd

Visst, det är en skräckfilm och inte tänkt som en korrekt skildring av tarot. Att jag inte helt håller med om en del tolkningar av korten, det kan jag överse med eftersom det är en skräckfilm. Men direkta fel som förväxlingen av ”sex i svärd” med kortet ”tio i svärd”, det är rent slarv.

Skräck är en genre med många usla filmer men också en och annan film som ändå är intelligent uppbyggd. Tarot tillhör inte de lyckade i sin genre. Jag hörde ingen i salongen skrika av skräck. Under reklamen före filmen var det en reklamfilm som var lite skrämmande och då hördes flera i publiken skrika till, men inget sådant under filmens gång. Den är en av de segaste rysare jag sett på länge.

Monstren, det vill säga figurer från tarotkorten, som tog gestalt och mördade personer som blivit spådda, var mest fula och äckliga. Och personerna, i filmen var byggda på klichéer, karaktärer vi sett i alldeles för många filmer redan. Och att en skräckfilm inte ens är det minsta läskig är ändå ett bottenbetyg.

Ett litet försök till tema finns i filmen. Det handlar om ödet och om det går att förändra vad som förutsagts. Det genomförs tyvärr lite slarvigt och höjer inte betyget för helheten för min del ändå. Synd för det kunde varit intressant.

Filmrecension: En doft av kärlek – ren äggröra med flera sidospår

by

En doft av kärlek
Betyg 3
Svensk biopremiär: 3 maj 2024
Regi Anh Hung Tran

Då den eviga diskussionen om vad som faktiskt kan kategoriseras som ”riktig film” – olyckligtvis, fortfarande pågår och stjäl uppmärksamhet från betydligt mer relevanta diskussionsämnen, kan dock frågan sannerligen ställas om Anh Hung Trans senaste film En Doft Av Kärlek. Frågan som sådan relaterar inte till någon undermålig kvalité eller frånstötande vision, istället är det den ohyggliga emfasen på matlagning som många gånger får en att undra om vi har att göra med någon bisarr två timmars version av Trädgårdstider, där Tareq Taylor serverar mat ackompanjerad av en pittoresk bakgrund.

För inte ens om vi kombinerade den lysande Ratatouille av Pixar, Lasse Hallströms Chocolat och den bedrövliga Burn med Bradley Cooper i huvudrollen, uppnår vi samma mängd sekvenser som består av gastronomisk kreation. Förvisso är filmen tilltalande rent estetiskt med ett varmt foto med sepia-ton och vacker scenografi kombinerat till att likna en tavla av Georges Seurat. Problemet är att det är substanslöst och menlöst många gånger om. Även om intentionen är att få publiken att salivera av den fantastiskt kaloririka maten måste det finnas en berättelse eller åtminstone karaktärer som är någotsånär intressanta. Och även om Juliette Binoche och exmaken Benoît Magimel har god kemi och erbjuder ett sansat och stilfullt samt återhållsamt skådespel, är personerna de gestaltar lika spännande som färdigstekta köttbullar på en blåsig bensinstation. Romansen mellan de båda- som är filmens egentliga kärna, är långtifrån engagerande eller övertygande. Trots att den basuneras ut i storslagna utläggningar om kärlek, och i metaforer för hur det kan jämställas med årstiderna, framstår inget som särskilt övertygande eller genuint romantiskt.

Berättelsen är i sin tur en ren äggröra med flera sidospår, som tycks vara av stor betydelse men glöms bort. Andra viktiga sekvenser – som är avgörande för karaktärsutvecklingen, påbörjas men varken slutförs eller uppmärksammas, något som gör att filmen känns fragmenterade, glömsk och närmast vilsen. Detta blir som mest drabbande i films sega final som känns som ett rent pulvermos – slarvigt, stressat och smaklöst.

Men det finns också något sympatiskt och behagligt i filmens helt opretentiösa och lättsamma hållning. Framförallt känns filmen välkomnande och som en enda massiv dessert som i små episoder tillfredsställer. Anh Hung Tran regisserar också det hela försiktigt och anspråkslöst utan någon cynisk agenda, utöver det injiceras otroligt försiktig humor som mestadels är effektiv. Denna oerhörda ödmjukhet och varma regi gör det hela betydligt mer trivsamt än det har någon rätt att vara.

Så trots en blek berättelse och ointressanta karaktärer lyckas Anh Hung Tran att få publiken att svälja det hela, även om det är en fråga om tomma kalorier.