Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Lärarrummet – en rysare om etik och lag och ordning

by

Lärarrummet
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Ilker Çatak

En smygande rysare som utspelas i och kring ett lärarrum, en nyutbildad ambitiös lärare och en skola med noll-tolerans – som blir en symbolisk skildring av det västerländska samhället. En skarp skildring av hur skolmiljön speglar samhället. Filmen är utvald som Tysklands Oscarsbidrag.

Carla (Leonie Benesch) är en ambitiös ung lärare vars elev, Ali, på fördomsfulla grunder anklagas för stöld. Huruvida det faktiskt är en felaktig anklagelse får vi aldrig reda på. Hur det är med stölderna på skolan, om det är en eller flera olika tjuvar, det får vi aldrig veta säkert.

Carla bestämmer sig i alla fall för att Ali är felaktigt anklagad bestämmer sig för att själva hitta tjuven. Hon gör en egen utredning. Hon ställer sin bärbara dator öppnad på ett arbetsbord i lärarrummet. Vad ingen vet är att hennes webbkamera är på. Och så öppnar hon sin plånbok och bläddrar tydligt bland sina sedlar och lägger sedan in sin plånbok i sin jacka som hon hängt på stolen framför datorn. Därmed kan hennes webbkamera tydligt spela in om någon plockar fram hennes plånbok. Så lämnar hon rummet och när hon kommer tillbaka har någon varit framme och stulit en del av hennes pengar.

Det sätter förstås igång en lång rad kedjehändelser. Det första problemet är att det bara är armen på blusen på den som stjäl pengar som syns. Det lyckas dock Carla lätt identifiera då ingen annan bland personalen har en blus med exakt det mönstret. Men oj, vilka följdreaktioner inspelningen får. En viktig fråga är om Carla ens har rätt att spela in vad som händer i lärarrummet utan att ansökt om tillstånd för det.

Alla reagerar och agerar kring händelserna. Föräldrar är upprörda av flera olika skäl, eleverna är upprörda och lärarna är upprörda. Carla är inte direkt smidig. Hon vill stå på eleverna sida och vara ”snäll”. På flera sätt blir hon en symbol för när snällhet blir dumhet.

Berättelsen ställer frågor om vårt samhälle, om lag och etik, om vad som är rätt och vad som är fel. Hur långt får man gå för att identifiera en tjuv? Vilka rättigheter har någon som blir beskylld för ett brott?

På flera sätt är denna berättelse ironisk. De kanske med absurda och roliga scenerna utspelar kring skoltidningen där Carla ställer upp för en intervju. Hon namnger inte den person hon identifierat som tjuv men skoltidningens elever använder sin rätt som journalister och intervjuer den misstänkte personen – som ju därmed blir identifierad. Skoltidningen intervju blir långt ifrån den upprättelse som Carla tänkte den skulle ge henne utan tvärtom sätter artikeln igång ett ännu större drev.

En styrka i filmen är att den inte ger klara entydiga svar, varken om vem eller vilka tjuvar som finns eller vad som är etiskt korrekt. Var och en får tänka och känna efter själv.

Filmrecension: Je´vida – en berättelse om att bli fråntagen sitt språk och sin kultur

by

Je´vida
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2024
Regi Katja Gauriloff

En berättelse om hur människor påverkas av att bli fråntagna sitt språk, sin kultur och sin tillhörighet. I filmen handlar det om samer i Finland men det är en berättelse som upprepats världens över, om och igen, där majoriteten i ett samhälle inte accepterar minoriteter.

Iida är en tvär och sur, överviktig, storrökande, äldre kvinna som blir uppsökt av en systerdotter, som hon inte visste existerade. Iida inte hennes riktiga namn. Hennes namn var Je’vida innan det togs från henne då hon som barn skulle assimileras i det finska samhället och tvångs-placerades på skolinternat.

Den finska assimileringspolitiken startade efter världskrigen och innebar att alla samebarn skulle växa upp på skol-internat. De skulle tas ifrån sina familjer, lära sig tala finska och fick inte tala sitt språk. Detta pågick till 1980-talet

Innan Je’vida flyttades till internatet bodde hon med mormor, morfar, mamma och syster i en stuga nära fiskevatten i norra Finland. Je’vida var redan som liten envis och rätt jobbig att ha att göra med. Hennes syster var mycket smidigare. När de bodde på internat fick hennes syster flytta till en finsk familj och systrarna förlorade helt kontakten med varandra.

Filmen började i nutid och den äldre Iida/Je’vida har blivit uppsökt av sin systerdotter Sanna, som ärvt stugan där Je’vida med syster växte upp. Sanna övertalar henne att följa med dit för att tömma huset eftersom det ska säljas. Innan Sannas mamma dog visste Sanna inte att Iida/Je’vida existerade. Sanna hade ingen aning om att hon hade en moster och hon visste inte att hennes mamma som barn bott där uppe i norr, i samernas område. Det verkar som att systerdottern inte ens visste att de var samer. Systerdottern har många frågor och vill att Iida/Je’vida ska berätta om sin barndom. Iida/Je’vida bara surar och svarar knappt. Om hon svarar är det korthugget och otrevligt. Det är inte lätt att känna sympati för denna buttra, argsinta kvinna.

Sakta börjar föremål i huset sätta fart på minnena inom Iida/Je’vida. Filmen hoppar mellan nutid och 1950-talet och också någon tid däremellan. Allt är mycket vackert filmat i svartvitt med skog, sjö och djur från norra Finland och från samernas träffar. Tidshoppen ger en känsla av att alla tider finns samtidigt, att tid bara är en illusion. Sakta börjar vi förståIida/Je’vida och känna med henne då vi får se övergreppen på skolinternatet och vi får uppleva hennes starka band till morfar och fisket, vi får se hennes drömmar då hon var nära att dö under flykten från internatet. Iida börjar sakta tina upp och Je’vida får komma fram.

Je’vida ska vara världens första långfilm på skoltsamiska, det språk som hon talade som barn. Ett språk som i dag talas av ungefär 300 personer.

Filmrecension: The Zone of Interest – årets och kanske decenniets mest drabbande film

by

The Zone of Interest
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 februari 2024
Regi Jonathan Glazer
I rollerna Christian Friedel, Sandra Hüller, Freya Kreutzkam med flera

Årets och kanske decenniets mest drabbande film som skär rakt igenom alla känslor och gör mig nästan förlamad, jag är helt knockad. Knockad av sorg över mänskligheten och samtidigt drabbad av hur knivskarpt tydligt den skildrar den vanliga människans likgiltighet eller bekvämlighet som möjliggör våld, mord, förintelse. Både då och idag, i stora sammanhang, i små sammanhang.

Hur kunde nazisterna genomföra projektet Förintelsen? Hur kunde turkarna genomföra förintelsen av armenier? Hur kunde IS genomför massmördandet av yazidier? Hur kunde Hamas döda mer än 2.000 på en musikfestival för några månader sedan? Denna femfaldigt Oscarnominerade film undersöker vilket ansvar den vanliga människan har.

Året är 1943 och lägerkommendanten Rudolf Höss (Christian Friedel) bor bredvid koncentrationslägret i Auschwitz tillsammans med sin fru Hedwig (Sandra Hüller) och deras fem barn. Frun fixar i trädgården med blommor och grönsaker, hon sköter ett växthus. Familjen badar och Rudolf fiskar med barnen. De har gäster på besök. De lever ett vanligt familjeliv och för att göra muren mellan koncentrationslägret och familjens trädgård vackrare planterar Hedwig klängväxter.

Vad som pågår på andra muren visas aldrig i bild, det hör vi bara. Vi hör ljud från vapen, vi kan höra en människa skrika av ångest. Men familjerna som bor runt om reagerar inte, det har blivit så vana. För dem är det vardagsliv. Hedwig tillsammans med andra fruar i området kan prova klänningen och pälsar från de fångar som mördats. Hur kan människor bli så avtrubbade? Ja det är den fråga filmen undersöker.

Filmen är inspelad med kameran på avstånd. Vi kommer aldrig riktigt nära någon av människorna och kan inte identifiera oss med dem. Vi ser dem alla på lite avstånd. Kanske är det så vi ser på det mesta. Hur många vi möter släpper vi riktigt nära?

Ljudet är en av filmen viktigaste pelare. Vi får aldrig se bilder från lägret bakom taggtråden. Det är ljuden som berättar vad som händer: pistolskott, tåg eller bildar som anländer, skrik från fångar, order från soldater. Också när familjen är vid badstranden och hittar bärbuskar kan vi tillsammans med fåglarnas kvitter höra ljud från lägret.

Vad gör att familjen Höss kunde vara lyckliga i sitt hus när de bodde granne med en mordmassaker på miljoner judar? Frågan är kanske inte svår att besvara, det är kanske mer att den gör ont och blir ganska träffande. Jag såg en dokumentär om klädindustrin där unga indier jobbade med att färga t-tröjor för bland annat svenska företag. Indierna går runt barfota med bara ben i stora kärl med färg som är giftig. På så sätt kan klädindustrin hålla låga priser för våra kläder medan arbetarna riskerar sina liv med giftiga kemikalier. Det är inte ren avrättning som i koncentrationslägren, det är ett mer långsamt dödande.

Vad filmen inte skildrar är resan fram till att förintelsen satte igång. Hur kunde människor bli så avtrubbade att det blev helt normalt att ett folkslag kunde avlivas, att ett folkslag inte hade samma rättigheter som andra? Den frågan bränns. Vågar vi uttala den och se oss omkring?

Filmen är ett mästerverk både i hur den är filmad och ihopklippt och ljudet är värd ett stort pris. Den är skarpsynt, slående, tydlig, frätande, drabbande.

The Zone of Interest är femfaldigt Oscarnominerad, bl a ”Bästa film”, ”Bästa regi” och ”Bästa Internationella film” och har även nominerats till nio BAFTA. Filmen premiärvisades i Cannes 2023 och belönades med Grand Prix och FIPRESCI. Filmen är skriven och regisserad av Jonathan Glazer och är löst baserad på Martin Amis bok med samma namn.

Filmrecension: Ombord på Adamant – om kulturens kraft

by


Ombord på Adamant
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Nicolas Philibert

Välkommen till en värld där alla människor räknas. Där de människor som ofta göms undan också får tillgång till kultur. Denna dokumentär ger hopp och jag hoppas den ska ge inspiration till samhällen världen över och öppna ögonen för alla människors värde. Det är en dokumentär som gör mig glad, fast också sorgsen då jag vet att det som sker på båten tyvärr hör till ovanligheterna runt om i världen.

L’Adamant är en stor husbåt som ligger förankrad på floden Seine i Paris. Till båten välkomnas vuxna men olika mentala funktionshinder eller mentala sjukdomar. På båten har de tillgång till massor av olika kultur. Där kan de måla, där kan de spela musik, se på film, skriva och lyssna på poesi och de får är delaktiga i stormöten om verksamheten och får vara med och kontrollräkna kassan till caféet. Ja det är väl egentligen naturligt. Varför ska människor mer eller mindre tas ifrån sin rätt att räknas som vuxen för att den har något funktionshinder?

Filmen skrällvann mot spelfilmerna i Berlin och plockade hem Guldbjörnen, vilket ju hör till ovanligheterna att en dokumentär vinner.

Många av de människor som kommer till husbåten och deltar i verksamheten porträtteras och berättar om sig själva, om sina drömmar och förhoppningar, om sina rädslor. En del berättar om sin bakgrund. De får tala utan att bli avbrutna och får vara sig själva, får vara den de är. Filmarna gör ett fantastiskt arbete som låter kameran vila på deras ansikten, nära och utan stress eller hets. Som tittare kommer jag nära och känner det som att jag är med på plats.

Visst, jag kan mycket väl tänka att det finns dagar då allt inte är så lugnt och att några ryker ihop. Vi får följa lugna dagar och sammanhållning. Men jag ser ingen anledning att dessa människor ska behöva visa sina sämre dagar. Vi har alla sämre dagar och det är inte något för den stora publiken, vi har alla rätt till integritet.

En av filmens stora styrkor är hyllningen till kulturens kraft. Det är något som bör lyftas fram oftare, i synnerhet i dessa dagar där kulturen står under attack. Musik, film, litteratur, teater, konst – allt behövs för alla människor, med eller utan mentala funktionshinder så är kultur ett fundament i vår tillvaro där vi kan upptäcka oss själva och andra, få se andra synvinklar, uppleva andra världar, andras tankar och känna igen våra egna tankar och upplevelser.

Mer kultur åt alla. Det är vad denna film ropar ut. En stark och berörande film om kulturens läkande kraft.

Filmrecension: Smoke Sauna Sisterhood – unikt med inte perfekt

by

Smoke Sauna Sisterhood
Betyg: 3
Svensk biopremiär 9 februari 2024
Regi Anna Hints

Några av den senaste tidens mest intressanta dokumentärer har visat sig ha de mest förunderliga och bisarra ämnen som kan föreställas. Exemplen är många, kultklassikern King Of Kong, där ingenjören Steve Wiebe bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att slå poängrekord i arkadspelet Donkey Kong, eller den bara några år gamla The Lost Leonardo som gjorde sagan om en kontroversiell Da Vinci målning till en nagelbitare. Smoke Sauna Sisterhood har en minst lika unik premiss, ett antal estniska kvinnor samlas i en rökbastu och talar ut om sina långa och långt ifrån okomplicerade liv. Utgångspunkten är minst sagt säregen och att läsa filmens synopsis höjer både ett och annat ögonbryn.

Likt de andra exemplen lyckas regissören Anna Hints skapa ett intresse kring ämnet och engagera publiken. Då filmen stannar inne i den trånga bastun och låter berättelserna stå i centrum är Smoke Sauna Sisterhood både underhållande, gripande och rolig. Ämnena som diskuteras rör sig mellan högt och lågt, perverst snusk kan snart gå över i drabbande utsagor och tuffa barndomsminnen. Hints tappar aldrig greppet om tittaren då berättelserna presenteras, det finns en magnetism i det avskalade sättet som de många minnena presenteras på.

Där andra dokumentärfilmare är fascinerade av ytterst påträngande närbilder av ansikten väljer Hints istället att fokusera på avklädda kroppar, hur tanklös fotmassage blir till en nervös reaktion då något smärtsamt förmedlas eller hur svettningarna intensifieras vid de mer dramatiska skeendena i berättelserna. Till hennes hjälp finns också ett otroligt stilfullt och tilltalande foto som ramar in filmens miljöer med otrolig visuell skärpa. Trots intensiva närbilder på svettiga kroppar är fotot aldrig påträngande eller klaustrofobiskt, intimiteten är genuint fantastisk och sättet den estländska naturen skildras på är oerhört slående. Genom att undvika närbilder på ansikten – och i de flesta fall skymma dem, blir flera av bekännelserna som att bevittna en bikt, där publiken får ta del av saker och ting som vi egentligen inte borde få höra.

Och om hela filmen hade hållit sig till samtalen i bastun utrustat med det eleganta fotot hade det hela kunnat stämplas som något av en oväntad triumf. Olyckligtvis görs det en rad snedsteg som är genuint konfunderade. Hints värderar det avskalade och återhållsamma då det kommer till att låta kvinnorna och deras upplevelser stå i centrum, men mellan samtalen i bastun förekommer bombastiska distraktioner som försöker visa de spirituella inslagen som förekommer inom den estniska bastukulturen. Sättet detta skildras på är i fullkomlig polemik med filmens övriga intention – att vara lågmäld och inte det minsta konstlad. Men i dessa mellansekvenser, menade att ge andrum mellan konversationerna, bombarderas publiken med löjeväckande scener som liknar något från en rekryteringsreklam för en sekt. Dessutom överöses dessa sekvenser av dånande musik som verkar ha irrat bort sig från de mest explosiva av actionfilmer. Dessa segment är också återkommande och så pass aparta från resten av filmen att det uppstår en identitetskris, det är absolut oförståeligt varför en film som eftersträvar att vara jordnära väljer att forcera in dessa plågsamt artificiella inslag.

Stundtals är Smoke Sauna Sisterhood både fascinerande och egensinnig, i sina mest effektiva sekvenser demonstreras värdet av lågmäld intimitet och hur vardaglighet kan vara bland det mest exotiska som kan upplevas. Men de rent absurda kreativa besluten som distraherar och förtar från dessa moment är tyvärr alltför problematiska. Det hela slutar med att vara unikt men långtifrån perfekt.