Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Cyrano och jag – en värmande historia i höstmörkret ackompanjerad av Ravels Bolero

by

Cyrano och jag
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 december 2019
Regi Alexis Michalik

En film om konsten att skriva ett mästerverk på tre veckor.

Året är 1897 i Paris. Edmond Rostand (Thomas Solivérès) är en ung pjäsförfattare med ekonomiska problem och en familj att försörja. Efter en misslyckad pjäs för den berömda aktrisen Sarah Bernhardt har inspirationen övergivet honom. När han en dag kontaktas av den store Constant Coquelin (Oliver Gourmet) som vill ha huvudrollen i hans nästa pjäs tänds hoppet. Problemet är bara att pjäsen måste ha premiär om tre veckor och att allt som är klart är titeln, Cyrano de Bergerac. Men naturligtvis accepterar han och han skapar ett mästerverk som har blivit en av fransk teaters mest spelade pjäser. En klassiker med fem akter på rimmad vers (som alexandrinen) och med en ordrik huvudroll som många skådespelare sedan tagit sig an. En pjäs som blivit förlaga till många andra verk, både på opera och film.

Cyrano och jag skildrar hur Edmond skriver sin pjäs vecka för vecka inspirerad av sin förälskade väns kärleksproblem. I en desperat kamp mot klockan och påhejad av Coquelin och hela ensemblen skapar han akt efter akt. Medan arbetet fortskrider dyker hela tiden nya problem och förvecklingar upp. Allt från scenkläder, obetalda skulder, ovilliga skådespelare och en svartsjuk hustru ställer till problem. Ja, ända fram till premiären då salongen endast är glest besatt och det förväntas att en premiär skall vara fullsatt. Men alla problem är till för att lösas.

Filmen är en fantasifull historia och den skildrar tillblivelsen av pjäsen om Cyrano med humor och värme. Det är en charmig skildring av 1897 och Paris teatervärld. Det är en komedi mer än ett drama och många olika karaktärer bidrar till att roa. Att skildra människor från sekelskiftet till vår tid är inte helt lätt. Det som var normalt då kan kännas väldigt förlegat i vår tid, till exempel kvinnornas roll. Bortsett från det är den trassliga intrigen i och utanför scenen engagerande och skådespelarna är fantastiska. Fantasin och flytet håller filmen igenom. Däremot visar den inte någon djupare bild av en författares arbete. Författarens bekymmer skildras mer som praktiska problem att lösa än att skapa text och drama i historien. Eftersom bristen på verklighetsskildring när det gäller författarskap är så tydlig saknar man djupet. Det är annars en riktigt fransk film med kulturen i högsätet omringad av kärlek och hjältedåd. En film som roar och intresserar och får mig att småskratta nästan hela tiden. En värmande historia i höstmörkret ackompanjerad av Ravels Bolero.

Filmrecension: Ailos resa – storslaget, enastående, magiskt och verkligt

by

Ailos resa
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi Gaullaume Maidatchevsky
Svensk berättarröst Rolf Lassgård
Längd 86 min
Censur Barntillåten

En helt fantastisk skildring av livet bland djuren i Lappland. Imponerande. Storslaget. Enastående filmat. Vi bjuds in rakt in verkligheten bland fjäll och skog i Lappland där vi får följa Ailo, en renkalv, när han föds och hans vandring med sin mamma och renhjorden. Vi får möta djuren som lever i det vilda: björnar, vargar, järv, hermelin, fjällräv, rovfåglar med flera.

Som liten kalv mötte han en hare och en liten vänskap föddes. Det här helt magiskt att få följa med här in i denna verklighet som existerar i vårt land. En miljö och platser jag kanske aldrig kommer att själv sätta min fot i, men på det här sättet får jag ändå en aning om dessa fantastiska miljöer: naturscener och djurens liv.

Det är verkligheten vi får följa, inte något tecknat gulligt sagoäventyr utan det äkta, de verkliga djuren och deras kamp för tillvaron. Vackert. Spännande. Magiskt men sant.

Fascinerande mitt i sin enkelhet. Det är verkligheten som den är, inte någon påhittad saga.

Vi får också se hur människan med sina stora maskiner hugger ned skog och det kan påverka och förändra renarnas existens. Om människor skövlar skogen där renarna vandrat i århundraden kan vi rubba en balans som rått och förstöra framtiden för renar och andra djur.

Filmskaparna har också haft fingertoppskänsla och visat naturen och djur som de är, men inte grottat ned sig i blodiga bilder då vargarna jagat och fått ett byte. Det gör filmen till ett sevärt juläventyr för hela familjen och en ögonöppnare för den underbara natur som finns.

På svenska biografer går den upp med Rolf Lassgård som berättare. Jag kunde tyvärr inte hitta någon trailer med hans röst så här är en trailer med engelsk berättare.

Filmrecension: I Guds namn

by

I Guds namn
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 november 2019
Regi Francois Ozon

En stark film om flera berättelser ur verkliga livet om män som utsattes för sexuella övergrepp av en präst när de var barn.

Att katolska prästen utnyttjat barn sexuellt är en av vår tids hemska skandaler och tragedier. Varje barn som utsatts för dessa övergrepp har lidit. Många har fått lida i tysthet. Det har inte haft någon att prata med och om de har pratat har människor ofta inte lyssnat. I synnerhet har kyrkans makthavare varit tröga med att lyssna.

I filmen får vi följa flera män som utsatts. Männen är sinsemellan olika. I inledningen av filmen för vi följa fyra barns-pappan Alexandre som bor i fru och barn när han en dag får reda på att prästen som utnyttjande honom som ung än idag jobbar med barn. Han bestämmer sig för att göra något åt saken och snart ansluter sig ytterligare två av prästens offer. Tillsammans vill de tre, Alexandre, Francois och Emmanuel lyfta den börda tystnaden varit för dem till följd av deras prövning. Kampen för upprättelse är svår och möter stor motstånd inom den katolska kyrkan.

Filmen är skakande, men som ofta när en film bygger på verkliga händelser tar rapporteringen av hur allt gick till över för mycket på bekostnad av dramaturgin. Det är lite för återberättande och för lite dramatiserande för att filmen ska bli riktigt enastående. Filmen är, givetvis, viktig och bör ses och diskuteras. Det är oerhört sorgligt att detta har hänt och kanske fortfarande händer runt om i världen och det är alldeles för många av de som utsattes som inte fått upprättelse och det är flera prästen som begått övergrepp och som fortfarande får verka som präster.

Filmen skildrar den sanna historien om en pågående skandal inom den katolska kyrkan och har orsakat stor kontrovers i hemlandet, Frankrike. I Frankrike har den varit en stor publiksuccé och den tilldelades det stora jurypriset vid 2019 års filmfestival i Berlin.

Filmrecension: The Irishman – rafflande, intressant, spännande och storslagen

by

The Irishman
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019 och Netflixpremiär 27 november 2019
Regi Martin Scorsese

Martin Scorsese är 77 år, Robert De Niro 76 år, Al Pacino 79 år och Joe Pesci 76 år. Det känns som att denna film är en slags “sista filmen med gänget”, en hyllning till dessa legendarer inom filmbranschen. Och det är en storslagen hyllning och som hand i handsken utspelas den passande nog bland maffian i USA, i efterkrigstidens USA.
Robert de Niro liksom de andra två stora stjärnorna, Joe Pesci och Al Pacino, får visa upp en stor del av sitt register och spelar både unga, medelålders och åldrande och Martin Scorsese får visa upp sin skicklighet som regissör.

På ett sätt är filmen en odyssé genom människans, och i synnerhet vissa mäns, liv. När djävulen blir gammal blir han religiös, sägs det. Robert De Niro spelar huvudkaraktären, Frank Sheeran, ur vars ögon historien berättas. Han är en krigsveteran från andra världskriget som arbetar som lastbilschaufför när han av en slump lär känna en av den amerikanska maffians ledare, Russell Bufalino (spelas av Joe Pesci). Eftersom Frank så lätt kunde lyda order under kriget och avrätta fångar blir han rekryterad som torped för maffian. Det är träffsäkert, rent filosofiskt. Vad är det människor, och oftast män, uppmuntras för inom det militära? Att kunna lyda order blint och att kunna döda utan att tveka.

En intressant del i skildringen är hur Frank Sheeran mest verkar tycka att det är alla andras beslut och fel. Han bara gör som han blir tillsagd och han vet att om han skulle tveka skulle både han och hans familj vara utsatta. Den som väl tagit maffian i båten, den får sitta kvar och ro. Han tycks inte anse att han själv har någon skuld i sammanhanget.

Mycket intressant är också berättelsen om fackföreningsmannen Jimmy Hoffa (som spelas av Al Pacino). Jimmy Hoffa var en stridbar fackföreningsledare i USA under efterkrigstiden. Hoffa kunde elda upp publiken och få dem att hylla honom som en stjärna – det finns onekligen paralleller med andra rörelser där en stor massa blint hyllar någon och blir hjärntvättade. Filmen pekar också på att Jimmy Hoffa liksom andra ledande fackföreningsmän kunde ge ekonomiskt stöd till företag som maffian låg bakom. Fackföreningsrörelser fungerade som en stor pengatvätt för svarta pengar.

Verklighetens Jimmy Hoffa försvann spårlöst. I filmen får vi förslag på vad som hände. Filmens förslag till vad som hände är en fullt möjlig förklaring. Filmen anspelar också på möjligheten att maffian låg bakom mordet på president Kennedy och därmed också i förlängningen mordet på Robert Kennedy.

Det finns många intressanta aspekter i filmen. En aspekt är skildringen av människors åldrande. Vi får se Robert De Niros karaktär som ung, som medelålders och som mycket gammal. Det är snyggt genomfört även om jag tycker att scenerna där han ska föreställa ung inte riktigt framställer honom som särskilt ung.

Mest av allt känns ändå filmen som en slags hyllning till dessa legendarer inom film och det är en stor upplevelse att få se dem nu, som äldre skådespelare. Robert De Niro har ju synts i en del filmer men Al Pacino och Joe Pesci tycker jag det varit rätt lite av under senare år.

Filmen är drygt tre och en halv timme, men den har inte en död sekund. Den är rafflande, intressant, spännande och storslagen.

Filmrecension: 21 Bridges – spännande, fartfylld och bra, trots mycket skjutande

by

21 Bridges
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019
Regi Brian Kirk

21 Bridges är en spännande, fartfylld action – och egentligen borde jag inte gillat den alls. Den har en hel del skjutande i sig och det är något jag ofta tycker är långtråkigt. Jag föredrar aktion och spänning som byggs upp psykiskt och med små medel. Men jag föll för denna fartfyllda action ändå. Ett skäl är förstås Chadwick Boseman, som spelar huvudrollen, den skjutglade polismannen Andre Davis. Chadwick Boseman blev ett namn för den stora biopubliken när han tog på sig rollen som Black Panther i Marvel-filmerna och han visar nu att han är en actionhjälte som håller. Andra duktiga skådespelare som ger filmen dess höga betyg är Sienna Miller och J.K. Simmons (Whiplash) som spelar två av Davis poliskollegor.

Filmen har dessutom en hel del av den amerikanska moralen i sig som jag har svårt att köpa. Vi får i början av filmen se den trettonårige pojken vara med på sin pappas begravning. Pappan som var polisman dog i tjänsten och självklart går Andre Davis i pappans fotspår och blir polis. Vi får i filmens början se en fruktansvärd predikan om hämnd som en präst håller. Jag har aldrig en predikan som liknar den i svenska sammanhang. Denna så vanliga filosofi om hämnd är så utpräglad amerikansk. Men … Ja trots detta rycktes jag med i filmen. Det var inte en död sekund. Spännande trots att en hel del ändå var förutsägbart.

Andre Davis har ett problem i tjänsten, han har skjutit ihjäl fler brottslingar än någon annan polis och utreds av internutredningen. När åtta polismän blir ihjälskjutna vid ett råd som går fel på alla sätt och vis får Andre Davis uppdraget att leda utredningen och hans kollegor som annars är skeptiska till honom knyter stora förhoppningar att han ska se till att de två rånarna som skjutit ihjäl poliserna ska bli ihjälskjutna under jakten på dem.

Men något är inte som det borde. Andre Davis inser att något inte stämmer. De två misstänkta mördarna är småskurkar och borde inte ens varit på den platsen. Hur kunde dessa två småskurkar hamna i den situationen, på den platsen? De var utskickade för att stjäla 30 kg kokain och hittar 300 kg. Vem har lurat dem och varför?

Filmen är, förstås, snyggt fotad. Till stor del utspelas den på Manhattan, ön i New York. Andre Davis inser att de två misstänkta befinner sig på Manhattan och han ger order om att hela ön ska stängas av. Alla dess broar stängs, tunnelbanan stängs, vägarna stängs och Manhattan fylls av polisen som letar mördarna. Det är snyggt filmat, snyggt ihopklippt.

Regissören Brian Kirk har tidigare gjort avsnitt till en rad kända tv-serier, bland dem Game of Thrones, Dexter och The Tudors. Bakom 21 Bridges ligger Joe och Anthony Russo som producerade Avengers: Infinity War.

I sin genre är 21 Bridges bra. En hårdkokt, rafflande actionfilm med duktiga skådespelare. Den tillhör väl inte filmerna som dyker djupt ner i våra existentiella frågor men det ger ändå upphov till saker att fundera kring. En korrumperad polis serverar två argument till varför någon polis skulle syssla med knarkhandel: 1. Droger kommer alltid att finnas och om inte de gör det så gör någon annan. 2. Poliserna som jobbar på Manhattan har så dåliga löner att de inte har råd att bo på Manhattan. Och eftersom de har så dåliga löner blir de alkoholister och har hög skilsmässostatistik.

Argumentet att droger alltid har funnits är inte hållbart, egentligen. Det är uppenbart att det finns högt uppsatta personer med mycket makt och inflytande som inte vill ha slut på droghandeln. Med tanke på all militär teknik och drönare som finns idag kan vi vara säkra på att USA och en del andra stormakten mycket väl skulle kunna få slut på världens droghandel, om de verkligen ville. Argument 2: om en yrkesgrupp har dåliga löner beror det på ett samhällssystem som göder fastighetsägare och ger dem möjlighet att suga ut hyresgäster – och dåliga löner kan höjas med andra metoder än att delta i narkotikaförsäljning.

Det finns en del viktiga saker att fundera kring som filmen tar upp, även om den är en underhållnings-action.