Beckomberga
Av Sara Stridsberg
Regi Annika Silkeberg
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Peruk och mask Lena Strandmark
Musik Fredrik Arsæus Nauckhoff
Premiärföreställning på Elverket, Dramaten 12 september 2015
Föreställningen är redan igång när vi stiger in i lokalen på Elverket. Utan förberedelse kastas vi in i mentalsjukhusets uppluckring och nedläggning. Kanske skulle man kunna tro att alla tidigare inlagda nu kommer att jubla av glädje när de vid stängningsdags har möjlighet att lämna platsen. De kan nu ta bussen därifrån som går varje halvtimme.
Scenen har en lugn grön bakgrund som skulle kunna få vilken orolig själ som helst att sova bättre om nätterna. Men det är inte en avdelning av lugna och trygga patienter vi får möta. Det är trasiga människor som gör sig själva och andra mycket illa. De flyttbara glasvägarna mellan dem på scenen ger mig sken av dess avskildhet, instängdhet och vår oförmåga att kunna mötas på samma planhalva. Verkligheten blir aldrig densamma för någon. Vi ser varandra genom oslipat glass där skuggor och färger bryts med skilda linser.
Det är så lätt att till en början tycka synd om dem; mannen som suttit inne i över 60 år och som inga andra vänner har utanför, kvinnan som blev övergiven av sin man och ”tappade” förståndet eller mannen som försökte ta livet av sig för att han inte tyckte han hade något att leva för. Inledningsvis faller man lätt in i denna förenkling av verkligheten. Man tänker också ”stackars satar” och skönt att det inte skulle kunna hända mig. Men när du ser deras anhöriga och hör deras berättelser p.g.a. dessa patienter, så ser man deras utsatthet, fallenhet och lidande som både kan födas och ärvas. Det innebär att det hade kunnat vara du eller jag som hamnade på den där avdelningen. Psykisk hälsa är ett förfärligt lotteri, där ens psyke lever i en roulett.
I uppsättningen visar man b.l.a. på barnets enorma utsatthet när en förälder slutar vara förälder och tar sitt ansvar för det. Den unge slår nästan knut på sig själv för att pappans ska ge henne den faderskärlek som hon så desperat längtar efter. Hennes strävan blir självdestruktiv för att få någon typ av uppmärksamhet. Detsamma gäller i all den tvåsamhet som inte är jämbördig, där den ena utnyttjas och drivkraften enbart blir den andre.
Jag tycker nog att det fanns scener som man skulle ha kunnat ta bort. Vissa repliker som inte var tillräckligt nödvändiga för handlingen. Föreställningen höll inte ett tillräckligt högt tempo för att kunna trollbinda publiken i tre timmar. En del av berättandet kändes också likartat eller oviktigt i sammanhangen. Eftersom det var så många skådespelare på scenen kanske man hade kunnat välja bort någons berättelse, utan att för den skull förlorat stämning. Dessutom var många utgångspunkter för det dramatiska berättandet liknande, vilket gjorde att det med tiden förlorade viktig kraft.
Det mest fantastiska med föreställningen var att det trots allt elände och besvärliga öden för intagna och dess närstående, levereades en hel del bitande humor. Mitt i all sorg kunde de mentalt instabila ibland leverera helt träffsäkra kommentarer och ge varandra en och annan satirisk gliring. Dessa få, men regelbundna tragikomiska inslag var bärande och ledde till att man inte gick därifrån med ett sorgligt leende på läpparna.
Det som slår mig mest efter föreställningen, är det faktum hur svårt det är att mötas och skiljas med sina närstående, när man inte kan finna vägar för att förstå varandra på något sätt. När kommunikationen aldrig blir genuin och äkta. Vi har ju ibland helt skilda världsuppfattningar, behov och drivkrafter. Det gör ont när man bultar på dörren, men aldrig släpps in. Dessutom är det ju så, att hur mycket kan våra närstående kräva att vi ska bära upp dem i deras eventuella tillstånd!? Vad gör du när du står inför faktum att deras liv kräver så mycket att du kommer att ätas upp. För det finns verkligen människor som ”inte vet vad det betyder att bli frisk” och som gärna vill vara huvudrollsinnehavare i allas liv. Tänker du nöja dig med att vara statist i ditt eget liv!?
Medverkande
Emma Broomé, Danilo Bejarano, Rebecka Hemse, Alexandra Drotz Ruhn, Anna-Lena Hemström, Reuben Sallmander, Inga-Lill Andersson, Rolf Skoglund, Christopher Wagelin, Kristina Törnqvist, Jan Waldekranz, Magnus Ehrner
Foto: Roger Stenberg