Bill Callahan: ”Sometimes I Wish We Were An Eagle”, Theresa Andersson: ”Hummingbird, Go!” och Gui Boratto ”Take my breath away” – tre skivor som alla fick högsta betyg hos DN.
Jag blev jättenyfiken och ville höra dem. Tyvärr fanns inte en enda av dem i Spotify. Och jag har ändå köpt ett premium-abbonemang där.
Men nej, jag var tvungen att köpa dem för 90 kronor styck hos iTunes. Lite surt, för det är inte många skivor som är värda 90 kronor, med tanke på att de flesta album lyssnar man bara på tre-fyra gånger.
[Läs mer…] om Tre skivor som fick toppbetyg med Theresa Andersson, Bill Callahan och Gui Boratto
elektro
Andreas Tilliander är tillbaka med nytt album och turné
Den svenska elektroniska musikens kung är tillbaka. Fem år efter succén med det kritikerrosade och grammisvinnande albumet World Industries släpper Andreas Tilliander nya albumet Show på Adrian, följt av en turné av dansant och poppig elektronisk musik. Den svenska turnépremiären ser vi på Kafé De Luxe i Växjö den 20 maj.
[Läs mer…] om Andreas Tilliander är tillbaka med nytt album och turné
Veckans spännande skivsläpp: Fever Ray, Salem al Fakir, Caroline af Ugglas och Doherty
Tre svenska artister har slagit till med nya album som hyllas den här veckan och som pricken över i:en har rockaren och skvallerpressens favoritobjekt Peter Doherty solodebuterat till lysande recensioner.
[Läs mer…] om Veckans spännande skivsläpp: Fever Ray, Salem al Fakir, Caroline af Ugglas och Doherty
Veckans skivor: fyra fyrapoängare med Grace Jones, Park Hotell, Q-Tip och Gang Gang Dance
Det är en rätt kul skivvecka med flera bra nya skivor från olika genre. Den som gillar diskopop av gammal klass kan glädja sig åt Grace Jones comeback. Hon syntes förresten i vimlet på MTV-galan på torsdagskvällen. Tänk vad tiden går. Kvinnan som var trådsmal och en androgyn rymdvarelse av Bowie-stilen var nu en medelålders dam. Det är nästan tjugo år sedan hon gav ute en skiva sedan. DN som hyllar skivan skriver: … när replikantkvinnan återvänder gör hon det med imponerande styrka. Nästan så att man föreställer sig att nya albumet ”Hurricane” legat nedfryst sedan 80-talet för att plötsligt resa sig likt en annan ”Demolition man”.
Albumet pendlar mellan maskinkylig elektro och soul och till och med samhällskritiska texter och ett gospel-spår, eller åtminstone med rejäla gospelinfluenser i ”William’s blood” .
Park Hotell
Det bubblar inom svenska indiepop och många nya band kommer fram. Park Hotell från Luleå har gjort klart sitt debutalbum för flera år sedan men av flera struliga skäl kom det aldrig ut. Men när albumet ”Free for friends” nu kommer hyllas det på många håll. Jag såg att skivan som fanns med bland en av de som musikmagasinet Sonic valt ut som särskilt premie att välja om man svarar snabbt på deras prenumerationserbjudande.
Debutalbumet har producerats av Jari Haapalainen som också spelade trummor. Tvillingsystrarna Johanna och Miriam E. Berhan körar.
Bland annat Dagens Nyheter ger skivan högt betyg:
För när det nyinspelade debutalbumet nu väl är här visar det sig rymma så mycket ackumulerad prillig popfrustration att man blir alldeles rödflammig av upphetsning. Det låter inte så lite engelsk 80-talsindie – med ekon av band som McCarthy och Razorcuts – med flinka gitarrer, en uppstudsig bas och ettriga trummor, och den för stilen så typiskt svävande sången ovanpå alltihop.
…
Det här är inte en lovade debut, det här är ett band som för länge sedan har fattat vad popmusik handlar om.
Skivans hemsida.
Här är Svenskans recension.
Här Dagens Skiva (som går mot strömmen och tycker den är tråkig)
Gang Gang Dance: ”Saint Dymphna”
För den som gillar mer jazz, konstmusik, djungeltrummor och elektroniskt i en egen och mycket speciell blandning är det säkert en julafton i förskott när Gang Gang Dance släpper ett album.
Det är ett av de nya skivor som får bra mottagande av musikkritiker.
Nils Hansson på DN skriver:
Att lyssna på dem har dock inte varit lätt. Men på ”Saint Dymphna” har de rensat bort allt det mest trassliga, grumliga och medvetet klumpiga. Varenda låt är tydligt definierad på sitt eget sätt, oavsett hur många lager den är sammansatt av.
Du kan lyssna på dem på deras Myspace.
Här en recension i tidningen Rolling Stone.
För hiphipare:
Också den som gillar hiphop har en ny skiva att lyssna på: Q-Tip har släppt ”The renaissance”.
Den tas emot väl på de flesta tidningars recensionssidor, betyg 4 både i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Albumet släpptes för övrigt samma dag som det var presidentval i USA, vilket påpekar i den engelska Wikipedian. En sådan där rolig detalj som aldrig skulle få stanna kvar i den svenska wikipedian där en liten grupp nördar tagit över och censurerar bort roliga detaljer hela tiden (den svenska wikipedian och dess gängstyre är för övrigt en sak värd att granskas).
Men åter till Q-tip, här finns han på MySpace om du vill lyssna på spår från nya albumet.
Albumet recenserat i BBC.
Helsingborgs Dagblad
Sonic Magasin.
Mest av allt är jag bara glad över att Q-Tip är tillbaka. Att få höra den där nasala robotrösten som låter som sandpapper inlindat i varm bomull igen räcker gott. Det är ju som han själv rappar: ”What good is an ear without a q-tip in it?”
Men det kära återhörandet stannar inte bara vid en av hiphoppens mest lättigenkännliga röster. Den förre A Tribe Called Quest-rapparens solokarriär hittills har inneburit tvära kast. Först den funkigt kommersiellt dansgolvsflirtande ”Amplified” som en reaktion på hans forna grupps introverta avslutning. Sedan det indragna svåra, men i längden väldigt givande, ”Kamaal the abstract” som en motreaktion på solodebuten. På ”The renaissance” återvänder Q-Tip till – och uppdaterar – den uppfinningsrika distinkt jazziga och souliga hiphoppen som utgjorde grunden för ATCQ. Det låter som att han hittat hem.
Grace Jones – Hurricane (Mix 1 Edit)
Gang Gang Dance live
Gang Gang Dance: Princes
Q-Tip – The Renaissance album realease party
Andra bloggar om: musikvideo, skivnytt, indie, hiphop, jazz, jam, elektro, pop, Grace Jones, Gang gang band, Q-tip, Park Hotell, Luleå