Dramaten 2024
Son och far
Av Alexander Salzberger
Regi Alexander Salzberger
Scenografi och kostym Helga Bumsch
Ljus Susanna Hedin
Peruk och mask Peter Westerberg
Dramaturg Anna Kölén och Stefan Åkesson
Video Torbjörn Fernström
Loud Robin Auoja
Dramaturgassistent Ellen Knutas
Rörelsekonsult Giovanni Bucchieri
Medverkande Isa Aouifia, David Fukamachi Regnfors, Marie Richardson, Nemanja Stojanovic´, Peter Viitanen, Disa Östrand och Leonard Terfelt.
Premiär på Lilla scenen, Dramaten, 2 mars 2024
En regi-debut som fick stående ovationer. Alexander Salzberger står för både manus och regi i en föreställning som till vissa delar bygga på självupplevda händelser och som är kryddad med drömmar och influerad av Strindbergs Ett drömspel. Huvudtemat handlar om att inte låta det förflutna hindra framtiden. Att kunna släppa taget om bitterhet och förlåta eller åtminstone släppa det som inte varit bra. Ett tema som många, många kan känna igen sig i.
Son och far handlar om författaren och skådespelaren Alexander som arbetar med Strindbergs Ett drömspel. Han har precis träffat sin biologiska pappa för första gången och ska nu följa med till hans hem i Marocko. Det är synd om människorna säger Indras dotter i Strindbergs Ett drömspel och samma sorger och motgångar som människorna mötte för mer än hundra år sedan i Strindbergs drömspel möter dragens människor, om och om igen.
utifrån till liv. Tolv år efter genombrottet med ”Kicktorsken” tar han än en gång upp sin uppväxt och dina dysfunktionella familjer: mamman och nya styvpappan i Sverige och biologiska pappan i Marocko.
Inför premiären säger Alexander Salzberger:
– Det känns omtumlande och nästan genant att göra något så fruktansvärt självutlämnande, men framförallt jag känner glädje över att få ge publiken en sinnesutmanande upplevelse med tvära kast mellan skratt och avgrundsmörker.
Huvudpersonen Alexander är en ung man som vuxit upp med sin svenska mamma och styvpappa som är judisk. Hans biologiska pappa bor i Marocko och är muslim. Båda familjerna är vad många kategoriserar som dysfunktionella med halvsyskon som missbrukar droger och pappor som är våldsamma.
I föreställningen gör Alexander upp med det trasiga och det som gjorde ont. Genom föreställningens gång kommer han fram till en form av acceptans av sitt liv och sig själv. Jag tänker att denna föreställning förstås kan tala till många som vuxit upp med föräldrar från olika kulturer eller i trasiga familjer men det behöver inte vara något som syns utåt. Trasiga familjer finns på många håll och i många hem. Frågan är om det finns någon som växt upp i något som var helt utan utmaningar, utan sorg eller motgångar. Barn med föräldrar som ställer upp på dem kan istället möta avundsjuka och mobbning i skolor och till och med redan i förskolan. Också utåt sett lyckliga och lyckade familjer kan drabbas av sjukdomar eller familjetragedier som förändrar allt. Det var därför väldigt befriande när en halvbror säger att han ska inte använda sitt ”halvblatte-alibi”.
Föreställningen är den totalupplevelse med en lång rad duktiga skådespelare och där ljus, video, scenografi, ja allt samverkar till en helhet. Jag tycker att den talar till många fler än de som växt eller växer upp i dysfunktionella familjer.
David Fukamachi Regnfors är ett bra val i rollen som Alexander. Han är skör och öppen och som publik kan jag känna med honom. Marie Richardson är som alltid bra, här i rollen som mamman som pendlar mellan sin kärlek till sonen och sorg över att få ansvar över ett barn innan hon känner sig mogen. Hon bär också det tunga oket att ha blivit misshandlad. Peter Viitanen är ett perfekt val för rollen som en trasig bror som flytt in i drogernas dimma för att slippa se verkligheten. Få unga skådespelare kan på samma sätt utstråla denna smärta. Nemanja Stojanovic och Disa Östrand är också bra val för övriga roller,
Berättelsen är självbiografiskt, men samtidigt skruvad. Rollfigurerna gör till och med uppror emellanåt och ifrågasätter författaren och menar att han inte kan se saker ur fler perspektiv än sitt eget. Ja, det blir en metateater och det kan bli lite övertydligt. Det är ett grepp som används lite för ofta nu för tiden. Fast i denna föreställning tillför det trots allt nya synvinklar, vilket är viktigt för helheten. Det är bristen på att se helheten och andras perspektiv som ofta hindrar människor från att kunna gå vidare i livet trots en trasig barndom.
Jag har dock några saker som skulle kunna förbättras eller ändras: Det är många svordomar i dialogerna. Att människor svär är en del av verkligheten. Men om en karaktär får svära några gånger brukar det räcka, alla kommer att uppfatta den personen som en som sprider svordomar. Det blir på något sätt väldigt överdrivet och låta skådespelarna upprepa det för många gånger, det blir för tydligt och signalerar att regissören inte litar på att publiken ska förstå.
”Kill your darlings”-principen säger att ibland håller en regissör eller konstnär för fast vid något och klarar inte att skala ned något. Det finns några sådana scener som blir för övertydliga – ofta blir något starkare om det bara antyds.
Alla delar av ensemblen och produktionsteam är viktiga för helheten men jag vill ändå lyfta fram ljuset. Ljussättningen är helt fenomenal och stryker under och fördjupar och förstärker handlingen på många sätt.
Om Alexander Salzberger: Son och Far är skriven och regisserad av Alexander Salzberger, skådespelare, dramatiker och nu alltså även regissör. Han fick sitt genombrott med den självbiografiska monologen Kicktorsken, som gavs på olika scener i sex år och senare även blev en roman. Han har också skrivit pjäsen Äkta känner äkta för Kulturhuset Stadsteatern Vällingby, som även översatts och spelats i London och Istanbul.
Den sammanhållande karaktären är en rejält pratsjuk garderobiär som vidgat sig uppdrag i garderoben. Medan föreställningarna pågår syr han i lösa knappar i inlämnade jackor och svarar i kvarglömda mobiltelefoner. Det är roligt och absurt och samtidigt fullt av träffsäkra skildringar av vår tid på många sätt. Publiken skrattade i stort sett hela föreställningen.
Det enda jag blev besviken på var att jag hade väntat mig att få se Claes Eriksson från Galenskaparna agera eftersom han står nämnd i programmet som V.I.S. (vän i salongen) och hans syns på någon föreställningsbild från Oscarsteatern där denna föreställning hade urpremiär i november 2022. Men jag tror att jag missuppfattade det. Det är bara det att Claes Eriksson också är en stjärna som kan kombinera komedi med allvar på ett lika strålande sätt som Andreas T Olsson.
