Dramaten

Ifigenia i Aulis på Dramaten
Författare/dramatiker: Jon Fosse, efter Euripides
Översättning Marie Lundquist
Bearbetning Nadja Weiss, Irena Kraus
Regi Nadja Weiss
Scenografi John Engberg
Kostym Kajsa Larsson
Musik Philippe Boix-Vives
Ljus Raimo Nyman
Peruk och mask Moa Hedberg
Video Emil Klang
Premiär på Dramaten, Lilla scenen den 12 september 2019

Det är fascinerande hur ett drama som är 2.400 år gammalt kan tala till människor idag – och lär kunna tala till människor om ytterligare 2.400 år, om nu jorden och mänskligheten fortfarande existerar (men det är en annan diskussion vilket jag inte tänker vidareutveckla här).

Dramatens uppsättning av Ifigenia i Aulis i regi av Nadja Weiss är avskalad, vacker och kryper under huden. Den går inte att värja sig emot. Duktiga skådespelare i varenda roll, snygg scenografi med stora videoprojiceringar och musik som känns och kompletterar, fördjupar handlingen.

Jon Fosse, den norska dramatikens förgrundsgestalt, har moderniserat texten till den klassiska tragedin Ifigenia i Aulis som Euripides uppförde för 2.400 år sedan och som Nadja Weiss och Irena Kraus bearbetat för Dramaten. Ett extra stort plus både för Jon Fosses modernisering och bearbetningen av Nadja Weiss och Irena Kraus för att de inte försökt sätta in handlingen ni en modern kontext. Att föra över dilemmat till nutid klarar vi som publik alldeles utmärkt själva. Det är snarare så att när regissör och manusförfattare anstränger sig för mycket för att peka på vad ett drama kan om nutiden kan detta pekande bli övertydligt och dessutom förminska möjligheter till tolkning.

Ifigenia i Aulis handlar uppenbart om krigets oskyldiga offer, om barns maktlöshet. Den handlar om hämnd också och om grupptryck. Den kan tolkas som en skildring av vad människor är kapabla att göra för en religion eller en ideologi. Den skildrar också de meningslösa skäl som ligger bakom krig. Den har flera nivåer – och kan tolkas och förstås på flera sätt, som alla stora mästerverk inom drama kan.

Berättelsen bygger på den grekiska mytologin som inspirerat många författare och dramatiker. Euripides tragedi hade urpremiär för 2.400 år sedan och berättelsen om Igigenia som offrades av sin pappa finns också som en opera (Tragédie opéra) i tre akter av Christoph Willibald Gluck med text av François-Louis Gand Le Blanc Du Roullet efter Jean Racines skådespel Iphigénie (1675). Opera-versonen uruppfördes på Parisoperan den 19 april 1774.

Dramatens uppsättning börjar med stor videoprojektion av ett barn och dess röst och på scen kommer Kung Agamemnon (mycket bra spelad av Christoffer Svensson) som berättar för sin slav (Sten Ljunggren) att han gett order om att hans dotter Ifigenia ska sändas till dem. Agamemnon sitter fast i hamnen i Aulis med hela den grekiska hären, som är redo att slå till mot Troja för att hämnas att Paris, en man från Troja, fick den vackra kvinnan Helena att överge sin man Menelaos (Erik Ehn). Helena följde med Paris till Troja och nu ska den grekiska armén hämta henne och hämnas den skymf Grekland utsatts för då Paris tagit med sig Helena. Men Agamemnon och den stora grekiska hären sitter fast i Aulis. Vinden som ska föra deras skepp till hämnden har lagt sig till ro. En siare har gett budskap till kungen: om kungen offrar sin dotter Ifigenia ska vinden komma och föra dem till Troja.

Agamemnon har skickat bud till sin hustru Klytaimestra att skicka Ifigenia till Aulis för att gifta sig med den berömda kämpen Akilles. Agamemnon kan ju inte säga sanningen till sin fru, att dottern ska offras. Nu har Agamemnon ångrat sig och vill skicka ett bud med slaven till Klytaimestra att inte skicka dit dottern. Slaven blir dock stoppad av Menelaos under sitt försök att nå fram med brevet.

Det finns en fälla att åskådare ser föreställningen som något som bara skulle kunna ske under en tidigare epok, då patriarkala strukturer härskade. Men det finns många strukturer också idag där människor kan offra andra för något som de menar vara större.

En av många genomarbetade detaljer i uppsättningen är klädseln, där Ifigenia är klädd i vitt, Klytaimestra i lysande rött och Ifigenias lillebror Orestes som i föreställningen är en pojke i tioårsåldern har militärmönstrade kläder. En signal om hur pojken redan som liten fostras in i hämnd- och hederskulturen. Den som känner till mytologin vet också fortsättningen, hur Orestes kommer att döda sin mor när hon har dödat Agamemnon. Klytaimestra förlåter aldrig Agamemnon för att han lät Ifigenia dödas. När Agamemnon kommer hem igen efter att hären besegrat Troja blir han dödad. Men det är en annan föreställning. Hoppas det finns planer på Dramaten att sätta upp också den tragedin.

Från ett pressmeddelande om föreställning:
Regissören Nadja Weiss berättar om pjäsen:
De grekiska dramerna är som sagor som försöker hantera krigssituationens monstruösa verklighet med hjälp av fantasi och låtsasgudar.

Nadja Weiss tillhör Dramatens fasta ensemble men har på senare år även regisserat. Bland uppsättningarna märks Mannen utan minne och Rannsakningen.

Med rollen som Ifigenia i Ifigenia i Aulis debuterar Frida Argento Abrahamsson på Dramaten, direkt efter att ha gått ut teaterprogrammet på Kulturama gymnasium.

Ifigenia i Aulis i regi av Nadja Weiss är bland det snyggaste, mest berörande och starkaste jag sett på en teaterscen på länge. Den visar hur de odödliga tragedierna talar genom seklerna och visar människor på gott och ont, fångade i livets dilemma.

Medverkande
Frida Argento Abrahamsson Ifigenia
Erik Ehn Menelaos
Christoffer Svensson Agamemnon
Ellen Jelinek Klytaimestra
Hamadi Khemiri Akilles
Sten Ljunggren Den gamle mannen
Leonard Eriksson Igou, Jack Bergenholtz Henriksson (barnstatister) Orestes