Fedra/Hippolytos
Av Jean Racine, Seneca och Euripides
Bearbetning Tora von Platen
Översättning Göran O. Eriksson, Magnus Florin, Hjalmar Gullberg
Regi Tatu Hämäläinen
Scenografi Anastasia Ax
Kostym Jenny Nordberg
Ljus Susanna Hedin
Musik Maria W Horn
Musiker Magdalena Meitzner
Peruk och mask Thea Holmberg
Premiär på Dramaten, Scenkonstmuseet 28 september 2019
Föreställning som recenseras: 29 september 2019
Fedra/Hippolytos på Scenkonstmuseet är en modig uppsättning. Detta drama som först skrevs av den grekiske dramatikern Euripides 400 fKr och sedan kommit i flera versioner sedan dess handlar om drottning Fedra som blir galet passionerat förälskad i det mest förbjudna, sin unge styvson Hippolytos. Vad jag menar med modig är framför allt att scenlösningen gör att skådespelarna är nära publiken, den sitter nästan i knät på publiken, vilket kräver en hel del av skådespelarna.
Föreställningarna spelas i Scenkonstmuseet, i en hall som inte i första hand är tänkt som teaterscen utan snarare för performance eller en installation. Publiken sitter runt om scenen som ser ut som ruiner som bombats med några stora gipspelare som fortfarande står kvar. Det innebär att skådespelarna hela tiden är oerhört nära publiken som ofta kan se dem, bra när inte någon skådespelare är gömd bakom någon av gipspelarna. Akustiken fungerar inte helt perfek ti detta rum. Är skådespelaren bakom en pelare, dold från där jag sitter hörs det inte alltid vad han eller hon säger. Dessutom spelas föreställningen med mer ljus i rummet än föreställningar oftast har i traditionella teatersalonger. Luften är fylld av damm och små partiklar och marken är täckt av flisor och lös sand.
Kanske var det ljuset som gjorde att flera ur publiken satt och pillade med sina mobiltelefoner av och till och också fotade under föreställningen, något som annars aldrig brukar vara tillåtet under en teaterföreställning. Jag har ingen aning ifall det är tillåtet i den här föreställningen men det gjordes i alla fall.
Myten om Fedra har berättats på många sätt under olika tider. I denna uppsättning har manusförfattaren Tora von Platen utgått från klassiska pjäser av Jean Racine, Seneca och Euripides. Fedra är vansinnigt förälskad i sin styvson. Att en äldre kvinna är kär i en mycket yngre man ses väl fortfarande inte med blida ögon. Om det varit ombytta könsroller, att drottningen varit bortrest och kungen förfört sin styvdotter hade det inte varit samma skandal.
Om du läst någon av de tre versionerna av Fedra som omarbetats till denna föreställning kommer du att se att allt inte följer det du läst. Tora von Platen har satt sin prägel på texten och den får en mer nutida tolkning, i skuggan av #metoo. Regissören, Tatu Hämäläinen, har strukit under detta genom att rollbesätta delvis med queer-ögon. Iwar Wiklander i rullstol spelar Fedras amma och förtrogna medan kung Theseus spelas av Mia Benson. Jag minns att när jag läste Fedra första gången som drama önskade jag få se en version där Theseus, kungen som reser iväg på egna äventyr där han slåss med monster och har älskarinnor, ifrågasätts eller åtminstone inte skildras som en god kung. Hans eskapader är en av orsakerna till tragedin, tycker jag. Detta har manusförfattare och regissör också tagit fasta på. Theseus skildras som både auktoritär och våldsam.
Musiken vill jag ge ett stort plus. Den är oerhört fascinerande med gonggong, shamantrummor och glas fyllda med vatten. Det var något konstigt med ljudet dock som gjorde att ljudet ibland skar sig, jag är osäker på om det var medvetet för att ge obehag-känslor eller om det var något fel på ljudet?
Ett minus får manuset på grund av att när upplösningarna närmar sig har Hippolytos en käresta, visar det sig. Något som inte på något sätt visats under föreställningens lopp.
I helhet är det svårt att vare sig göra tummen upp eller tummen ned. Det är en intressant uppsättning, en modig föreställning, som jag går och tänker på efteråt länge. Samtidigt var den rätt övertydlig och ganska seg av och till.
Medverkande
Ingela Olsson
Rasmus Luthander
Iwar Wiklander
Mia Benson
Maia Hansson Bergqvist
Omid Khansari
Häxjakten av Arthur Miller handlar om några unga flickor i Salem i USA under 1600-talet pekade ut människor i bygden som häxor och beskyllde både män och kvinnor för att ha samröre med djävulen och många dömdes till döden efter flickornas vittnesmål. Berättelsen bygger på verkliga händelser även om det inte är exakt återgivning av de historiska händelserna: Arthur Miller skrev om pjäsen: Av dramatiska skäl har det ibland varit nödvändigt att slå ihop många rollgestalter till en. Antalet flickor har reducerats. Abigails ålder har höjts. Ett flertal domare av ungefär samma rang hr fått symboliseras av Hathorne och Danforth. … Varje rollgestalts öde är exakt överensstämmande med den historiska förlagans öde, och det finns ingen i dramat som inte spelade en liknande – och i vissa fall exakt samma – roll i historien.
Regissören säger i en intervju till journalisten Betty Skawonius, i programmet för uppsättningen: Förhoppningsvis blir det en berättelse om hur lätt ett samhälle kan brytas ned, inte en hjältesaga om några få som handlar rätt när alla andra handlar fel. Utan om allas delaktighet. De som utnyttjar sin maktposition och de som inte använder sin makt. De som agerar, de som löper de och de som håller tyst.
Pjäsen är skriven av Niklas Rådström och innehåller fem akter. Som allt Rådström skriver är det poetiskt, mångbottnat, vackert och berörande.
Det är svårt att inte engagera sig i karaktärerna. Jag förstår dem och lider med dem och vill gå upp och på scen och styra och ställa saker till rätta. Det är väl vad som kan kallas en engagerande berättelse.
