Djur

Kråkor
Författare: Cord Riechelmann
Översättare: Nina Katarina Karlsson
Utgiven: 2018
ISBN: 9789187891816
Förlag: Ersatz

Ersatz ger under året ut fyra böcker ur serien Naturläror. Just lära eftersom det inte handlar om ”…ren vetenskap, utan ett lidelsefullt utforskande av naturen: kunnigt, åskådligt och medvetet om att det framför allt är en berättelse om människan – och en blick på naturen som inkluderar också henne.” Böckerna är nätta, furstligt illustrerade i fyrfärg och till detta trådinbundna. De redigeras av den tyska författaren och formgivaren Judith Schalansky som exempelvis skrivit Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka.

Seriens inledande bok om kråkor är skriven av Cord Riechelmann. Man behöver inte vara fågelskådare på amatörnivå eller fullblodsornitolog för att uppskatta den. Mest nytta gör den kanske i händerna på en kråkhatare eller den som efter vissa filmupplevelser blivit patologiskt rädd för fågeln. Boken är först och främst personligt hållen även om det i slutet finns 20 kråkporträtt. Dess förtjänster framträder emellertid som tydligast när Riechelmann återvänder till anekdoten, myten eller kulturen. Det är för en lekman som en annan intressant och underhållande men framförallt lärorik läsning. Vem vet egentligen att kråkfåglarna stammar från en urkråka som flög runt i tropiska regnskogar för några miljoner år sedan? De följde människan i spåren då vi har en förmåga att lämna efter oss likbeströdda slagfält, avfall och kadaver. Sedan har kråkorna spridit sig över världen och antagit olika skepnader. Korpen och kråkan som vi känner den räknas till samma art, även om man utan att göra bort sig kan skilja dem åt. Annars är ju skatan vanligt förekommande med sitt säregna ljudande och sin underbara fjäderskrud.

Människan har under historiens gång haft en skiftande relation till kråkan. De har varit både dyrkade och bespottade eller rentav beskjutna. De har representerat eller förknippats med livet men kanske framförallt döden i och med sitt förhållande till kadavret. De har beskyllts för de mest bestiala handlingar och kråkan har oftast kommit att betraktats som galgfågel par exellence. Att de först och främst äter upp ögonen beror dock inte på något annat än att deras näbbar och klor inte förmår ta sig igenom varken människors eller djurs skinn. Anusöppning och ögonhålor är tacksamma ingångar till det smaskiga kråset som gömmer sig under skalet.

Trevligast är boken när olika lokala kråkförmågors hyss och finess återges. I Tokyo finns det dem som för nöjes skull lägger småsten på tågrälsen för att sedan glatt ”med huvudet på sned” kolla på när det gnistrar och har sig. Eller varför inte de som lärt sig att kasta nötter framför bilar som sedan gör arbetet åt dem. En vän berättade i dagarna om en kråka som fick två gamar att råka i luven på varandra för att kunna roffa åt sig lite mat medan de var upptagna med sitt ving- och näbbgemäng. Som vilket barn som helst gav den först den ena och sedan den andra gamen ett tjuvnyp och fick dem att tro att de gjort det mot varandra. Kråkors intelligens är känd, men att de kunde lära sig att under kontrollerade former i flera steg använda sig av verktyg för att komma åt vad godbit forskarna nu erbjöd fascinerar mig.

Det går inte att skriva om denna bok utan att lite närmare nämna de illustrationer som är utspridda. Det är foton, kopparstick och målningar. Bladen på just denna bok har ovansidor som är svartfärgade vilket är talande för hur genomarbetad och detaljrik boken är. På en i övrigt blank sida ungefär i mitten av boken, har en störtdykande kaja illustrerats. Man får lätt känslan av att den kommer från de föregående sidorna där han skriver om kajors lek. Håller alla böcker denna standard, har vi en serie av väl genomarbetade, lättillgängliga, underhållande och inte minst stilistiskt fantastiska böcker framför oss.

Jag har för lite ornitologi i mina ådror för att kunna komma med några som helst invändningar, men att det finns kråkforskare- och fantaster gör mig glad. Och renläriga positivister kan hålla sina glädjedödande klor borta.