Disclosure

När bröderna Howard och Guy Lawrence, som tillsammans utgör den uppstickande garage house-duon Disclosure, släppte sin debutsingel Offline Dexterity för snart tre år sedan var de bara femton respektive arton år gamla. Mycket har hänt sedan dess, utöver en hyllad remix på Jessie Wares Running så toppade ifjol Latch både den ena och den andra årsbästalistan. På deras nya singel White Noise lånar Aluna Francis (från AlunaGeorge) ut sin röst och just nu befinner de sig mitt uppe i arbetet med det kommande debutalbumet, så här lät det när Kulturbloggen mötte upp Surrey-duon på Debaser Medis i Stockholm i samband med deras första spelning i Sverige.

När började ni göra musik ihop och när började ni lyssna på elektronisk musik?

Howard: Vi började göra musik ihop för fyra år sedan, vilket var i samband med att vi började lyssna på elektronisk dansmusik. Jag hade faktiskt inte ens lyssnat på elektronisk musik innan vi började  göra vår musik, innan dess hade jag mest lyssnat på singer/songwriters, Kate Bush och Peter Gabriel.

Var det någon specifik låt som fick er att fastna för elektronisk musik?

Howard: Det var när vi hörde Joy Orbison och Burial som vi båda kände ”wow”.

Guy: Vi brukade gå på dubstep-klubbar hela tiden, men det var först när vi hörde Burial som vi insåg att dubstep även kunne innehålla melodier.

Hur har ni utvecklats sedan ni gav ut Offline Dexterity?

Howard: Vi diskuterade nyligen det där, vi vill ju såklart tro att vi båda har blivit bättre. Jag var bara femton när vi började så vi har ju lärt oss mer om såväl låtskrivande som produktion.

Guy: De senaste låtarna har varit lite rakare. Eftersom vi arbetat med vokalister har vi ju varit tvungna att lämna utrymme åt dem, ett resultat av det är att vårt sound har blivit lugnare och mer minimalistiskt.

Ni växte ju upp i en musikalisk familj, vilka spår tror ni det har lämnat på musiken ni gör idag?

Guy: När vi var små fick våra föräldrar oss att spela instrument, jag lärde mig att spela trummor och gitarr, men våra föräldrar lyssnar inte på elektronisk musik.

Howard: Jag lärde mig att spela bas och eftersom alla de bästa basisterna spelar funk gled jag in på funken och Stevie Wonders briljanta låtskriveri, jag frågar ofta mig själv hur han skriver sina låtar.

Hur skulle ni beskriva musikscenen i Surrey?

Howard: Det finns ingen. Eftersom det bara tar tjugo minuter att åka in till London finns det inte något utrymme för en scen i Surrey.

Guy: Det är på landet, så det bor mest rika personer och affärsmän i Surrey.

Hur upptäcker ni ny musik?

Howard: Vänner, bloggar… och genom att lyssna på the xx.

Guy: Nuförtiden har vi smält in i industrin, så vi får som tur är massa promoskivor, men annars har vi ju våra favorit-DJ:s.

Vilken betydelse har internet haft för er musik?

Howard: Helt avgörande. Delvis i termer av hur det gett oss en boost, men det var även tack vare internet som vi hittade vår manager.

Guy: När vi släppte vår första singel kunde vi inte DJ:a och utan internet hade det enda sättet för ett band som oss att slå igenom varit genom att DJ:a. Nu började vår musik spridas genom bloggar, det var galet.

Hur tror ni att den elektroniska musiken kommer utvecklas de närmsta åren, tror ni vi kommer få se fler inslag av live-instrument?

Guy: Det är svårt att säga, house-musiken verkar vara på väg tillbaka efter att dubstep varit stort i några år. Det är ju bara bra för oss.

Howard: Sedan verkar det som att musiken görs av allt yngre människor. Jag var femton när vi började och se nu på Happa som är femton år och gör industriell techno.

Guy: Vem som helst kan köpa en laptop och skaffa Logic. Idag har alla möjligheten att skapa saker, om du öppnar Logic och leker runt med standardljuden så får du garage house-ljud. Men det är svårt att få till instrument-ljud, man måste nästan ha riktiga instrument för att det ska låta bra.

Hittills har ni bland annat samarbetat med Sam Smith och Aluna Francis, hur går det till när ni väljer ut folk att samarbeta med?

Howard: Vi väljer folk som har unika kvaliteter, med Aluna var det ju naturligtvis hennes röst. Sam är också en fantastisk sångare, kontrollen han har över sin egen röst är otrolig.

Guy: Sam träffade vi genom vår manager. Vanligtvis går det till som så att vår manager visar ett YouTube-klipp och frågar om vi skulle vilja arbeta med personen i fråga, men med Aluna var det annorlunda. När vi spelade med AlunaGeorge frågade vi bara om hon ville sjunga på en av våra låtar.

Har ni några drömartister ni skulle vilja samarbeta med?

Howard: Så många att det inte ens är värt att tänka på, men det skulle vara kul att göra något med en rappare.

Guy: Båda personerna vi vill samarbeta med absolut mest är döda. Eller vi skulle vilja göra något med tidiga D’Angelo, men då skulle vi antagligen bara sitta i rummet och stirra på honom. De andra två är Michael Jackson och J Dilla.

Kommer ni själva sjunga på några låtar på skivan?

Howard: Jag kommer sjunga på två spår.

Guy: Vi vill inte bara ha låtar med sång, det kommer vara några instrumentala och halv-instrumentala låtar också.

Kommer albumet fortsätta i den poppiga riktningen ni tagit med låtar som Latch och White Noise, eller kommer man fortfarande kunna känna igen er tidiga stil?

Howard: Det kommer bli en blandning av pop och klubbmusik. Låtarna som innehåller sång kommer vara de som är mest kommersiellt gångbara, men vi kommer inte helt glömma bort vilka vi var. Vi älskar fortfarande våra gamla låtar.

Varifrån kom idén till promobilderna där era ansikten täcks av tecknade ansikten?

Howard: Ursprungligen var det en vän till vår manager som gjorde den till vår första singel, sedan hade vi inte råd med en ny artwork så vi fortsatte med samma koncept. Nu har det blivit som ett varumärke.

Foto: Emma Andersson