demokrati

Svar till Peter Weiderud
Stöd den folkliga revolten men ta lärdom av Egyptens kamp mot Islamism

Den 31 januari skrev Peter Weiderud, ordförande för Broderskapsrörelsen, att ett islamistiskt styrt Egypten kommer att bidra till fred och utveckling.

Egypten har kämpat mot de islamistiska krafterna i över 60 år. Weiderud bör ta lärdom om Egyptens nutidshistoria innan han skriver en naiv artikel om vad ett islamistiskt Egypten kan innebära.

Revolutionären Sayyid Qutb såg västerlandet som dekadent med sin korrumperade moral och demokratiska ideal. När han återvände till Egypten från USA var han irriterad över hur President Gamar Abdel Nasser gjort Egypten mer västerländskt. Nasser var sekulär. Men det får inte glömmas att Nasser kom till makten genom en militär statskupp mot monarkin. Dessa revolutioner är en ond cirkel. Qutb blev ledare för Muslimska Brödrakapet. Han ansåg att även många muslimer har blivit ignoranta gentemot Allah, alltså jahiliyya, som i en period innan Islam, med en avsaknad av Sharialagar och ”riktig Islam”. Det är en svart-vit värld som målades, med Islam mot jahiliyya.

Qutb avrättas 1966. Deras nästa ledare blir Ayman al-Zawahiri som med sina allierade mördar president Anwar Al Sadat. Efter det kommer Hosni Mubarak till makten.

Radikala lösningar är sällan vägen till demokrati. Det behövs bildning och demokratiska institutioner. Det tar en lång tid att bygga upp.

Islamismen har faktiskt väldigt lite gemensamt med Kristdemokratin. Det finns mission i Kristendomen, att sprida budskapet, däremot finns inget koncept som liknar Ummah, en gemenskap av troende muslimer i världen. Detta ses som en nation. På så sätt är staten ej åtskilt från moskén. För övrigt är Kristdemokratin centristisk i kontinentaleuropa, med ett ursprung i Italien, mot fascismen. Kristdemokraterna åtskiljer också stat och kyrka i sitt principprogram. Till skillnad från Kristendomen, har Islam aldrig haft en riktig reform. Många av de frustrerade på gatorna i olika arabiska länder är analfabeter. Man får kritisera ledare och profeter i länder där majoriteten är kristna. Det är omöjligt i länder som Egypten, och det lär inte bli bättre med ett islamistiskt styrt Egypten. Sedan är många av traditionerna i den islamiska världen pre-islamiska. Men det är något som förhoppningsvis kommer att ändras när majoriteten blir mer bildade.

Weiderud nämner Turkiet. Det är ett nationalistiskt land efter jakobinskt modell. Islamister har hållits tillbaka med hot från militären. Erdogans Turkiet skiljer sig också enormt från det muslimska brödraskapet i Egypten. Rörelsen grundades 1928 av Hassan Al-Bana. Det blir något värre än Saudiarabien. Det är en extremistisk och xenofobisk Islam med ett system mot västerländsk sekularism och kvinnors rättigheter.

Magda Ayoub, tidigare Kristdemokratisk ledamot, skriver att hon fruktar muslimska brödaskapet mer än Mubarak. Hon vet vad hon pratar om. Det är också värt att notera, de unga männen på Kairos gator är mycket radikalare och extremistiska än iranierna på Tehrans gator. Det var i Tehran som vanliga medborgare gick ut på gatorna med levande ljus för ett nattvak efter 11 september.

Appropå Iran, är det bra att lära sig att det som börjar som en folklig revolt, i det fallet av vänsterradikala för över 30 år sedan, kan lätt tas över av andra grupper. Ayoub har fel att Egypten blir något i likhet med Iran. Det blir något mycket värre. Dessutom har Egypten inte naturresurser som Iran och Saudiarabien. Egypten har däremot en för stor befolkning att försörja och miljontals unga arbetslösa män som har ingenstans att ta vägen.

Det är visserligen sant att USA och Israel är rädda för ett Egypten utan Mubarak. De har också geostrategiska intressen i regionen. Till skillnad från det lilla och obetydliga Tunisien är Egypten en viktig bricka. Landet är nästan lika viktigt som Turkiet, Iran och Saudiarabien. Dominoeffekten av den tunisiska revolutionen är intressant men det finns ännu inga tendenser på att vi får se ett demokratiskt Egypten. El Baradei höjs till skyarna men bara för att han är en kändis i väst betyder inte att han kan fungera som en enande kraft i Egypten.

Konservatismen i Kristdemokratin är för kulturell heterogenitet. Klassiskt sätt erkänner man att världen består av olika civilisationer. Hjälp till självhjälp är bra. Det finns risker med interventionism. Det är beundransvärt av Weiderud att respektera andra religioner. Men han drar för snabba slutsatser.

Islamismen har mer gemensamt med neokonservatismen än Kristdemokratin. Båda är imperialistiska och vill sprida sin lära. Man kan välkomna den folkliga revoluten samtidigt som man kan förstå faran med ett islamistiskt Egypten. Det borde Weiderud också göra om han nu är en sann vän av mänskliga rättigheter.

Robert Tadjer

Relaterat:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Weiderup, islamister, demokrati