• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Deckare

Bokrecension: Slugger av Martin Holmén: Läs

9 november, 2017 by Daniel Lindvall

Slugger
Författare Martin Holmén
Utgiven: 2017-10
ISBN: 9789100145613
Förlag Albert Bonniers Förlag

Med Slugger avslutar Martin Holmén trilogin om Harry ”Kvisten” Kvists synnerligen vedervärdiga vedermödor i ett 1930-tals-Stockholm präglat av depression, fattigdom och klassförtryck. Första boken, Clinch, kom 2015 och följdes av Nere för räkning förra året.

Kvisten blev tidigt föräldralös, bortauktionerades som fattighjon, blev regelbundet misshandlad av den bonde som ropat in honom, och sedermera sönderslagen i boxningsringen och av några tjogtal plitar under de återkommande vistelserna på Långholmen för sitt ”bögeri”. Med modernt språkbruk skulle vi nog kunna säga att Kvisten lever med posttraumatiskt stressyndrom. Nu livnär han sig som indrivare med hjälp av det livets hårda skola verkligen lärt honom något om; våldet. Hur man använder det och hur man uthärdar det.

Kvisten är, milt sagt, inget moraliskt rättesnöre. Han tvekar inte (särskilt länge) över att slå en ledbruten och utsvulten gammal arbetare sönder och samman över en småskuld till någon krämare. Men han njuter inte av det. Njuter gör han bara när han slår uppåt, mot förtryckarna, mot brutala hallickar, fascistiska poliser, självgoda överklassmän. Han upptäckte den speciella – bräckliga, tillfälliga, men högst verkliga – självupprättelse bara våldet kan ge när han första gången vågade slå tillbaka mot den brutale bonde som använt honom som barnslav och anvisat honom sängplats i svinstian. Man kommer att tänka på vad Frantz Fanon skrev om våldets psykologiska funktion i förtryckta folks befrielsekamp.

Någonstans därinne i Kvistens ofta dimmiga, men också begåvade, hjärna finns också både samvete och medkänsla. Tyvärr, för honom själv, vill man tillägga. För i Kvistens värld går sällan en god handling ostraffad.

Det talas ibland om ”Nordic noir” när nordisk litteratur och film ska lanseras utomlands. Men få verk förtjänar egentligen beteckningen. Oftast räcker det med lite ytlig cynism, en återanvänd mordintrig och en trött kommissarie som, trots stereotypa karaktärsbrister, agerar moraliskt ankare från en tryggt medelklassig mellannivå. Svart som en kaffe latte ungefär. Martin Holmén däremot, är noir på riktigt. Han skriver om världen ur ett underifrånperspektiv lika becksvart som tjäran i Kvistens sönderrökta lungor. Det andas lika delar Dashiell Hammett och Jean Genet, med ruttnande dofter från Louis-Ferdinand Céline som extra krydda.

Ur detta asfaltsperspektiv, och med hjälp av en fiktiv och mycket välkonstruerad gangsterkrigsintrig, presenterar Holmén ett bara alltför realistiskt och välbekant klassamhälle, där såväl storfinansen som kungahuset och den spirande fascismen syns i bild. Om valet av epok och jämförelser med idag säger författaren själv: ”Naturligtvis finns det paralleller. Utsatta grupper i samhället blir allt mer utsatta, de populistiska högervindarna blåser friskare än någonsin och motsättningarna tycks bara öka. Det börjar lukta desperation igen.”

Läs.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Bok, Bokrecension, Deckare, Slugger

Filmrecension: Snömannen

12 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Snömannen
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 oktober 2017
Regi Tomas Alfredson
Manus av Hossein Amini och Matthew Michael Carnahan, som bygger på em deckare av Jo Nesbø

Snömannen bygger på boken med samma namn av den norska deckarförfattaren Jo Nesbø och har hans nerdekade polisman Harry Hole i huvudrollen. Boken är spännande och är en skrämmande historia om vad som händer i ett samhälle där barnen blir svikna. Som i alla deckare med Harry Hole är mördarna ruggigt grymma och sadistiska och med total brist på empati även om de på ytan kan se välartade ut och ha fina arbeten.

Filmen blir … Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta orden. Flera komponenter är välgjorda men ändå är det något som fattas och mycket är förutsägbart. Det är som tiden runnit iväg och deprimerade polismän som Harry Hole är passé. Vi har sett dessa berättelser förr och bara för att mördaren är en sadist blir handlingen inte mer berörande, snarare tvärton.

Den är snyggt fotad. Utan tvekan. Och musiken är skickligt införd. En del av musiken har komponerats av Jonny Greenwood, Marco Beltrami. Men trots en spännande deckare som grund och en lång, lång rad av skickliga skådespelare med Michael Fassbender som Harry Hole så blir jag aldrig särskilt engagerad av filmen. Delvis håller den, men delvis blir den tröttsam.

Det är på ett sätt ganska spännande med denna europeiska kulturblandning: Filmen bygger på en norsk deckare och handlingen utspelar sig i Norge, till stor del i Oslo medan skådespelarna talar engelska och kommer bland annat från Storbritannien, Norge, Frankrike (Charlotte Gainsbourg), Sverige (Rebecca Ferguson, David Dencik och Jonas Karlsson) och USA (Val Kilmer). Samtidigt känns det lite konstigt att se exempelvis Adrian Dunbar (känd som den korruptionsjagande polischefen Ted Hastings i Line of duty) spela en norsk affärsman. Det blir knas när norska politiker, norska poliser och norska norska affärsmän och läkare pratar engelska.

Snömannen är den första av Jo Nesbøs romaner om polisen Harry Hole som blir film och med tanke på slutet är det uppenbart att det kommer fler filmer om Harry Hole. Men jag undrar om inte tiden sprungit förbi denna typ av berättelser där våldet är så extremt sadistiskt och brottslingarna så överdrivet genomonda – det är svårt att se att det har något att säga oss. Det är inte trovärdigt och då förlorar jag engagemanget. Kanske sadismen i dessa deckare skulle må bra av att något nedtonas för att filmerna ska bli mer intressanta. För grundberättelsen har ändå flera intressanta teman.

Handlingen mycket förkortad:
Någon har skickat ett anonymt meddelande till polisen i Oslo, som får kriminalaren Harry Hole att se likheter mellan försvinnandet av en kvinna och äldre ouppklarade fall. Kan en seriemördare ha återvänt efter flera års tystnad? Tillsammans med sin assistent Katrine Bratt letar Harry Hole desperat efter sammanhang och ledtrådar som kan ta dem tillräckligt nära mördaren för att hindra honom begå flera bestialiska mord.

Så, javisst, Tomas Alfredson kan hantverket att regissera film. Den är inte oäven och är delvis engagerande. Men den kommer inte att räknas till hans största filmverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Deckare, Filmrecension, Jo Nesbö, Norge, Scen, Snömannen

Bokrecension: Coffin Road av Peter May

13 augusti, 2017 by Rosemari Södergren

Coffin Road
Författare: Peter May
Utgiven: 2017-08
Översättare: Charlotte Hjukström
ISBN: 9789177017158
Förlag: Modernista

Peter May är en hyllad skotska romanförfattare som numera bor i Frankrike. Han har vunnit många priser både i Sverige och internationellt för sin Lewis-trilogi om Edinburgh-polisen Fin Macleod. Han kan utan tvekan skriva kriminalhistorier. Hans deckare är både spännande och berättar något om samhället och om hur människor agerar.

Coffin Road utspelar sig på ön Harris i Yttre Hebriderna. En man spolas upp, halvt ihjälfrusen, på en ödslig strand på ön. Han är förvirrad, han vet inte vem han är och han vet inte varför han hamnat på stranden. Det enda han vet är att han varit med om något hemskt, det känner han på sig. Som tur är möter han en äldre kvinna som hälsar på honom och som vet vilket hus han bor i.

Kriminal-inspektören George Cann är en rolig bekantskap. Han är långt från en traditionell vältränad tuff mordutredare utan tvärtom har han dålig kondition och han mår dåligt när det gungar på båten som han tvingas följa med ut till ön där de hittat ett lik efter en mördad man.

Romanen kretsar kring tre karaktärer. Utöver den namnlöse mannen och kriminalinspektören möter vi tonårstjejen Karen Fleming som grubblar över hur livet blivit sedan hände hennes far, en framstående vetenskapsman, begick självmord. Karen saknar honom mer än hon kan utrycka eller ens erkänna för sig själv och hon gör mycket dumt, retar sin mamma och mammans nya man och hon utmanar och retar lärarna i skolan. Två år efter att hennes pappas självmordsbrev hittats kan hon fortfarande inte tro att han frivilligt skulle ha övergett henne. En dag upptäcker hon något som kan betyda att hennes pappa inte är död. Hon beger sig iväg på en farlig resa för att leta efter sanningen.

Coffin Road är Peter Mays nya fristående spänningsroman och den är verkligen spännande och även om jag som läsare tycker mig ha listat ut en del är det mycket som överraskar också – och jag är aldrig helt säker på hur historien ska sluta förrän jag kommer till slutet.

Den är bra skriven, bra komponerad och den har viktiga saker att säga om nutiden.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Bok, Bokrecension, Coffin Road, Deckare, Kriminalroman, Peter May

Recension av tv-serie: Bosch säsong 3

26 april, 2017 by Rosemari Södergren

Bosch säsong 3
Betyg 4
Visas på HBO Nordic

Harry Bosch är en envis polis i soliga Los Angeles. Men ett soldränkt Hollywood må synas glamoröst på ytan men under ytligheten vibrerar det av mörker och människor som inte bangar för att mörda eller beställa mord på människor som på något sätt står i vägen för deras ambitioner.

Harry Bosch är på sätt och vis urtypen för huvudpersonen i kriminalhistorier från 1900-talets slut och 2000-talets första år: en tjockskallig medelålders man som gör vad som faller honom in, envis som synden och ger sig inte en tum och anser sig alltid ha rätt. En typ som många av oss tröttnat på i dagens värld och samhälle där en helt annan typ fått ta plats i deckarserier: såväl kvinnor som mer känsliga personligheter. Men Bosch är inte så stenhård som han ser ut som och han lurar nog mest sig själv.

Tv-serien Bosch bygger på Michael Connellys internationella bästsäljare. Titus Welliver spelar huvudrollen och serien utvecklades av Eric Overmyer, en av genierna i ”The Wire”-gänget. Overmyer är också exekutiv producent tillsammans med bland andra Henrik Bastin, svensken som nu bor i Los Angeles och är en av de drivande krafterna bakom Fabrik Entertainment. Liksom de tidigare två säsongerna av serien bygger den nya säsongen på flera av böckerna. Det är bra, det gör att serien har flera handlingar som löper parallellt och fördjupar berättelsen.

Harry Bosch drivs av en envis kamp för vad han kallar rättvisa. Han är rätt tjurskallig vad gäller detta och han bedriver egen spaning vid sidan av sitt jobb, han till och med har satt upp några kameror för att kunna filma en man som begått mord på prostituerade, men aldrig ställts inför rätta. Harry förlorade sin mamma när han var tolv år. Hans mamma mördades och hon var prostituerad. Detta trauma sitter djupt i honom, som alla som sett de två tidigare säsongerna och/eller läst böckerna vet. Återigen kommer detta trauma upp, på flera sätt. Traumat driver honom förstås i sin jakt på att få fast alla män som begår brott på kvinnor och i synnerhet mot prostituerade.

Säsong 3 är intressant på flera sätt. Dels skildrar den mörka sidor av det amerikanska samhället och Los Angeles. Den visar också att de fulaste fiskarna finns på många nivåer i samhället. Frågan är också vad Bosch är på väg att utvecklas till. Denna tredje säsong är välgjord, spännande och berättar inte allt utan har flera nivåer av berättelsen där jag som tittare kan dra mina egna slutsatser.

En intressant del i säsongen är samspelet mellan honom och hans tonårsdotter, som är en av få som kan komma under huden på honom.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen Taggad som: Bosch, Deckare, tv, TV-serie

Bokrecension: Entry Island av Peter May

30 januari, 2017 by Rosemari Södergren

Entry Island
Författare: Peter May
Utgiven: 2016-08
Översättare: Charlotte Hjukström
ISBN: 9789177010999
Förlag: Modernista

Kanada är ett fascinerande land och jag har senaste året upptäckt flera deckare som utspelar sig där. Handlingen i “Entry Island” utspelar sig på ett isolerat ösamhället på ön Entry Island som ligger i ett band av öar. På de flesta av öarna är franska huvudspråket men på Entry Island är det engelska som dominerar och därför får kriminalpolisen Sime Mackenzie följa med polisteamet, eftersom han talar engelska som modersmål. De övriga poliserna på mordgruppen har franska som modersmål.

Denna konflikt mellan de två språkgrupperna ligger alltid och lurar under ytan i många sammanhang i Kanada, har jag förstått av de romaner jag läste på senare tid.

Handlingen kretsar kring en mordutredning av det första mordet på den lilla ön i mannaminne. Affärsmannen James Cowell, en av öns drygt hundra invånare, har knivhuggits till döds i sitt hem, och det mesta talar för att det är hans hustru, Kirsty, som hållit i vapnet.

Samtidigt rullar en parallellhistoria upp, om Simes farfars farfars far som växte upp som en fattig torparson på en by på en ö utanför Skottland. Farfars farfars far tvingades som ung man att emigrera till Kanada. Det var många skottar som på liknande sätt mer eller mindre deporterades till Kanada då de mäktiga och rika jordägarna tvingade bort torparna från sina gårdar. Det är skotskt historia som vi sällan fått höra om.

Peter May är en skotska romanförfattare, för övrigt bosatt i Frankrike. Han är skicklig skribent och han målar fram miljöerna och karaktärerna på ett levande sätt. Jag riktigt känner med Sime och jag dras in i handlingen. Tidigare har Peter May bland annat gett ut en Lewis-trilogi om Edinburgh-polisen Fin Macleod som har hyllats av kritikerna både internationellt och i Sverige, och har vunnit en rad priser, bland annat Le Prix Littéraire Cezam Inter CE i Frankrike och The Barry Award för »Årets bästa kriminalroman« i USA. Entry Island är Peter Mays nya fristående kriminalroman.

Jag vill läsa mer av Peter May och tänker bege mig till biblioteker för att få tag på hans tidigare kriminalromaner.

Dagens bok har recenserat den också och skriver: Fascinerande ömystik

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Bok, Bokblogg, Bokrecension, Deckare, Kanada, Peter May

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Gå till sida 5
  • Gå till sida 6
  • Gå till sida 7
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 28
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Sveriges största dramatiker, Lars Norén, har gått ur tiden

Sveriges största dramatiker, Lars Norén, … Läs mer om Sveriges största dramatiker, Lars Norén, har gått ur tiden

Ani DiFranco släpper album, Revolutionary Love,

Ani DiFranco släpper ett nytt album, … Läs mer om Ani DiFranco släpper album, Revolutionary Love,

Teaterkritik: The Caucasian Chalk Circle

The Caucasian Chalk Circle / Der … Läs mer om Teaterkritik: The Caucasian Chalk Circle

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Den franske löjtnantens … Läs mer om ”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Lars Bygdén och Anna Stadling hyllar … Läs mer om Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in