I och med ankomsten av deras tredje album Given to the Wild har NME:s nya omslagspojkar – åtminstone på de brittiska öarna – omfamnats i en stil värdig en ny Messias. Nästa mål är Europa. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp Hugo White, bandets ene gitarrist, inför spelningen på Debaser Slussen.
Mitt första intryck av er senaste skiva är att den inte är fullt så direkt som era föregående skivor. Håller du med om det och speglar det i så fall en personlig utveckling hos er som band?
Till viss del. Vi har lärt oss betydligt mer om låtskrivarhantverket vilket resulterat i att vi försökt nå resultat på annorlunda sätt. Det handlar inte längre om att vara lika rakt på utan om att försöka skapa sinnesstämningar som är stiliga, tålmodiga men simpla. Alla verkar tycka att de nya låtarna är komplicerade, kanske överkomplicerar vi det ibland.
Har skivan någon genomgående tematik?
Musikaliskt så behandlar inte skivan någon direkt tematik. Vi skrev låtarna separat och satte gradvis ihop dem. Genom att gå tillväga på det viset så behandlades olika sinnesstämningar av olika personer – så skivan är som ren resa genom olika sinnesstämningar där varje låt står för en egen atmosfär. Nästan som en film med alla sina känslomässiga toppar och dalar.
Finns det någon textmässig tematik?
Det var Orlando som skrev texterna. Det finns någon form av tematik som är svår för mig att prata om då jag inte skrev texterna. Mycket handlar om att växa upp och de förändringar som tvingas på dig. Våra reflektioner om att växa upp.
Ni har nämnt band som The Stone Roses, David Bowie och Kate Bush som influenser, på vilket sätt påverkades ni av dem?
De är inga direkta musikaliska influenser. De är snarare känslobaserade influenser. De har alla gett ut skivor som kan stå för sig själva och skapa sin egna atmosfär. Ambitionen var att göra något liknande själva.
Kan du beskriva arbetsprocessen bakom skivan?
De första fyra månaderna spenderade vi separerade från varandra. Vi började skissa på låtidéer i våra lägenheter som vi allt eftersom de tog skepnad mailade till varandra. Det började som snuttar som inte var i närheten av färdiga låtar – sedan gick vi in i vår studio i London utan några som helst restriktioner. Vi kunde sitta uppe hela natten och jobba på ett parti från en låt. I ett och ett halvt års tid gjorde vi inget annat än att skriva på de låtarna som kom med på skivan. Vi skrev inget mer. Inga b-sidor eller någonting.
Var den här skivan svårare att göra än era föregående skivor?
När vi gjorde den kändes det som vår svåraste skiva hittills. Vi gick våra egna vägar för att undkomma alla diskussioner som brukar uppstå när vi skriver låtar – vilket inte var så enkelt. Det var fortfarande en hel del argumentation och det tog över ett år att få vissa av låtarna att låta som de gör nu i termer av arrangemang. Själva inspelningsprocessen var också rätt så problematisk. Vi spelade in hela albumet tillsammans med en producent men blev inte helt nöjda med resultatet så vi var tvungna att spela in den ytterligare en gång på egen hand.
Du nämnde att ni skrev förstadiet till låtar på egen hand, vilka låtar skrev du?
Grew Up at Midnight är en av mina låtar. Det är även jag som ligger bakom texten. Jag skrev på låten i en veckas tid innan jag bjöd över Orlando till min lägenhet men slutversionen är fortfarande rätt så olik min originalversion. En annan av ”mina” låtar är Went Away även om det ibland är rätt så suddigt att urskilja vem som skrivit vad då alla kommit med idéer som i slutändan smält samman till låtar.
Är du nöjd med all uppmärksamhet ni fått speciellt i brittisk media?
Jag är väldigt lycklig samtidigt som jag är rätt så överraskad över skivans mottagande. Vi hade inte visat låtarna för någon innan de var klara så vi hade ingen aning om hur folk skulle reagera – vi hade förberett oss för det värsta. Det faktum att skivan gått hem så väl hos vår publik är viktigt för oss eftersom vi lagt ner såpass mycket tid och arbete i den.
Stämmer det att skivbolaget tyckte att skivan var för experimentell?
När vi skickade in demoversionerna kallade bolagsfolket in oss till ett möte där de berättade att de tyckte att vi skulle släppa en EP istället för en hel skiva. Vi blev naturligtvis förbannade och kämpade för vår sak. Efter att ha hållit en föreläsning om våra ambitioner för var och en av låtarna på skivan och förklarat varför en viss låt skulle komma just i den ordningen lyckades vi övertala skivbolaget att det skulle vara lönsamt att släppa skivan och nu när det gått så bra är de väldigt positiva.
Kan du berätta lite om skivans artwork?
Det är en skotsk konstnär som heter Andy Goldsworthy som bandet, speciellt Orlando, är väldigt förtjusta i. Han gör skulpturer som han placerar i olika miljöer och fotograferar under flera årstider. På så sätt ger han skulpturen ett eget liv där vi i hans bilder kan följa skulpturens förvittring. Vi skickade ett e-mail till en av hans agenter där vi förklarade att vi ville använda ett av hans fotografier till vår skiva – det visade sig att han ägde vår förra skiva och var ett fan av bandet så han gick med på det.
Vilka är era ambitioner nu?
Att spela mer utanför de brittiska öarna. Vi har spelat på tok för lite i Europa. Det är svårt att säga någonting konkret då det är så dyrt men som band är vår ambition definitivt att spela mer i Europa. Det är ett löfte.
Så här lät det när The Maccabees framförde Feel to Follow från nya skivan Given to the Wild i Nyhetsmorgon tidigare på dagen:
