Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Debaser Slussen

Cursive på Debaser Slussen

by

Cursive, Debaser Slussen
Betyg: 4

En mörk och unken klubblokal. Ut på scen kommer bandet som alternativrockens eviga tonåringar The Cure själva handplockade som förband inför den episka Curiosa-turnén 2004. Turnén där även band som Interpol, Muse och Mogwai var med på ett hörn.

Cursive må vara något till åren komna, debutskivan Such Blinding Stars for Starving Eyes gavs ut redan 1997, men det amerikanska bandet har helt klart ett sätt som får sina yngre kollegor att blekna i jämförelse. Konserten är som en fullständig urladdning. En explosion av energi. Vi märker redan i inledande This House Alive, från senaste skivan I Am Gemini, vilken riktning konserten ska ta.

De är skickliga. De får ett mindre än halvfullt Debaser att låta som om det vore lönehelg. Musikaliskt vill jag beskriva det som punk-influerat, fast det är betydligt mer än så. Den riffbaserade gitarrocken är lika emotionell som bandet är samspelt. I bakgrunden hör vi ljudet av en avlägsen trumpet som förflyttar den attackerande ljudväggen till helt nya dimensioner. Det är intensivt utan att för den sakens skull luta i alltför stor utsträckning på just energin. Det är kraftfullt men fyllt av fingerkänsla. Kort sagt, Cursive stod för en av årets piggaste klubbspelningar. Och senaste skivan I Am Gemini låter betydligt större live än på skiva.

Friends på Debaser Slussen

by

Friends, Debaser Slussen
Betyg: 3+

Valborgsfirande med Brooklyns mest hajpade band Friends under Debaser Slussens dekadenta discokulor är som en efterlängtad rendevouz med en slags rytmisk girl power-pop som annars kan tyckas vara rätt underrepresenterad i indievärlden för tillfället.

Sångerskan Samantha Urbanis engagemang och scennärvaro tar Stockholm med storm. Hennes hästsvans trotsar alla tidigare kända gravitationslagar och hon är nästan lika full av energi som hennes mikrofon är dränkt i mystiskt reverb. Det är nästintill omöjligt att urskilja ett ord hon säger mellan låtarna – ändå hörs texterna förvånansvärt kristallklart. I Friend Crush klättrar hon runt i publikhavet och får så många som möjligt att dansa med till bandets kanske ”snällaste” textrad:

”I’ve seen you around/I don’t know what you think of me/I want to be your friend/I want to ask your advice on the weekday/I want to plan something nice on the weekend”

Successivt vävs vi in i en värld som präglas av lockande basgångar och exotiska rytmer. Esoteriska texter och subtila provokationer. Ta till exempel I’m His Girl som till en början tycks handla om sockersöt tonårskärlek men som vid en närmare titt snarare är en hyllning till polygami:

”So if you love someone, let them be free/I know I don’t want no one, suffocating me/Don’t settle for ownership etc etc”

Ju längre konserten håller på, desto starkare blir låtmaterialet. Va fan gor du markerar för mig spelningens höjdpunkt. Inte minst väcks den stora frågan varför en av deras låtar har en svensk titel?

Zola Jesus på Debaser Slussen

by

Zola Jesus, Debaser Slussen
Betyg: 4

Den rysk-amerikanska operaskolade sångerskan Nika Roza Danilova, mer känd som Zola Jesus, har tre album och ytterligare några EP:s in i sin karriär hunnit ge ett antal spelningar på svensk mark. Publiken har gradvis vuxit sig större men frågan är om den någonsin varit lika förväntansfull som ikväll. På relativt kort tid har den blonda gothprinsessan lyckats befästa sig som en etablerad akt inom den alternativa musikscenen.

Hon inleder med låtar från senaste skivan Conatus men blandar givmilt in en hel del från Stridulum II vilken jag fortfarande håller som hennes bästa album. Som scenperson är Zola Jesus rätt så fängslande att iaktta när hon rör sig i takt till de (i livesammanhang aningen mer) industriella låtarna. Vid ett tillfälle hoppar hon till och med ner i publikhavet, varifrån hon sjunger sisådär en halv låt.

Rösten är hennes främsta vapen, inte bara kraften som reverbet bidrar med utan det enastående register som, inte minst när Sea Talk tar vid där Collapse slutar, inspirerar till så enormt starka känslor. Det är fysiskt omöjligt att lämnas oberörd.

I längden känns det som att Zola Jesus uteslutande hämtar allt sitt material från exakt samma mörka hål. Stundtals är det på gränsen till enformigt när hon med samma medel gång på gång försöker ge uttryck för sin storslagna romantik. För att ta nästa steg kan det nog krävas att hon vågar experimentera med mer varierade infallsvinklar. I sina bästa stunder är det redan vackert men jag saknar kontrasterna som skulle kunna göra det mästerligt.

Cass McCombs på Debaser Slussen

by

Cass McCombs, Debaser Slussen
Betyg: 3

Cass McCombs har kallats för mycket. Vandrande folksjäl eller Kalifornien-baserad existentialist. Den framlidne brittiske radiopersonligheten John Peel valde att kalla honom diskret men briljant och jag kan inte annat än instämma – även om jag själv tycker att skepnaden hans låtar tar för det mesta bäst beskrivs som lågmälda mysterier.

Ofta är det svårt att sätta fingret på exakt vad han försöker förmedla. Det är visserligen inte lika pårökt som hos många av hans kollegor men det är, på gott och ont, rakt igenom flummigt. Inledande Love Thine Enemy, som kan ha varit kvällens höjdpunkt, är ett tydligt exempel på en låt som väcker fler frågor än den besvarar.

Förra året släpptes de båda albumen Wit’s End och Humor Risk vilka konserten i stor utsträckning kretsar kring. En av de äldre låtarna som spelades var uppbyggande Equinox som även den tillhörde kvällens mest minnesvärda stunder. Överlag är det bäst när bandet tar i lite extra.

Hur charmigt det än må vara kan jag inte ge ett högre betyg än en trea. Precis som det ska vara en fredagskväll möts jag, åtminstone vid konsertens början, av ett nästintill fullsmockat Debaser Slussen – men bara en bit in i Cass McCombs set är det inte mer än halvfullt. Kanske är det inte alla som förstår sig på enigmat Cass McCombs – av förståeliga anledningar hamnar hans musik ju inte precis i facket ”den ultimata fredagsunderhållningen”. Dessutom är det många nyanser man går miste om live men som är desto enklare att urskilja på skiva. Dock tycker jag han är konsekvent och trogen sitt uttryck vilket i dagens musikindustri förtjänar stående ovationer.

Foto: Nikko Knösch

Youth Lagoon på Debaser Slussen

by

Youth Lagoon, Debaser Slussen
Betyg: 4

När Trevor Powers, mannen bakom DIY-fenomenet Youth Lagoon, gästar Debaser Slussen med sin unisont hyllade sängkammarpop övervinns alla tekniska bekymmer. Det är rätt så talande när rundgångarna i Montana enbart överöstas av publikens allsång och jag tycker mig faktiskt kunna urskilja något genuint i rösten när han berättar att Stockholm är hans nya favoritplats. Kärleken gentemot indiesverige är ömsesidig och räcker långt en kväll som denna.

Den musikaliska minimalismen – Trevor backas enbart upp av en gitarrist – är både introvert och storslagen. Med förhållandevis små medel lyckas han måla upp känslor som är större än livet. Det är charmigt, känslosamt och fängslande.

Musikaliskt är han inte helt lätt att placera då han konsekvent är trogen sitt personliga uttryck men som referenspunkter skulle jag vilja nämna en såpass eklektiska skara namn som Arcade Fire, Daniel Johnston och James Blake.

Fram emot slutet blir tidsintervallen mellan gångerna jag får gåshud allt tätare och precis som låtarna ofta går från lågmälda antiklimax till känslosprutande crescendon känns det som att han sparar de finaste fyrverkerierna till sist. Att fyrverkerierna stavas 17, July och Daydream behöver väl knappast någon motivering.