Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Debaser Slussen

Woods kommer till Sverige för tre spelningar

by

woods

Fram med flanellskjortorna, hyllade Woods kommer till Sverige. Brooklyn-bandet som gått från anonymitet till hype gav under fjolåret ut sitt sjunde album Bend Beyond. I maj ger de i WWDIS regi tre spelningar på svensk mark:

12 maj – Pustervik
13 maj – Debaser Slussen
14 maj – Debaser Malmö

Så här skriver WWDIS på sin hemsida:

”Runt lägerelden som spontant satts igång på Bedfor Ave sitter fyra dudes, höga på gud-vet-vad, med en burkig kassettspelare, allehanda instrument och både ett och annat plagg av flanell. Dom har döpts sig till Woods och är arketypen för lo-fi-psyk-folk-folket som hörs så ljudligt från Brooklyn. För bara några år sedan visste du inte vilka de var. Nu, 2013, är dock en annan tid. Tacksamt, för Woods är precis den dos av hallucinatorisk pop vi behöver i år.

Brooklyn är det geografiska nav där vi hittar Jeremy Earl, bandets grundare. I en sliten lägenhet huserar han både skivbolag,Woodsist (Kurt Vile, Wavves, Real Estate) och studio (RearHouse) och det är där Woods DNA kommer ifrån. De tidigaste inspelningar var textbokexempel på no-fidelity psykedelisk folkrock och det var egentligen bara ett litet antal utanför New York som hörde de smått fantastiska musikaliska tripparna som de fick ner på tape. Woods anno 2013 är ett band som klämt ur sig sju album och har turnerat världen runt inför en skara fans som vuxit sig större än vad normala klubbar kan husera. Typ. Kult och vansinne är det i samma förpackning. Senaste ”Bend Beyond” från förra året är en skiva vi hissar upp i skyn och dyrkar för varje minut och sekund som går in i våra huvuden.

Sant är att Woods spelat på What We Do Is Secret tidigare. Sant är också att peppen vid deras ankomst sprider sig som en lavaström och slukar allt och alla när den drar förbi. Sant är att vi åter igen lyckats lura hit dem och att ni väntat på detta ögonblicket.”

Biljetterna släpps onsdagen den 23 november klockan 9.00.

Father John Misty på Debaser Slussen

by

Father John Misty, Debaser Slussen
13 november 2012
Betyg: 4

Josh Tillman hade redan släppt sju soloskivor när han hoppade av Fleet Foxes tidigare i år, men det var först när han antog nya pseudonymen Father John Misty och släppte albumet Fear Fun i våras som han hittade rätt med sin nya lekfullt historieberättande röst. Med sin nya konstellation bestående av ytterligare fem medlemmar intog en Josh Tillman på spelhumör Debaser Slussen i Stockholm. Trots att det bara var tisdagskväll var så gott som utsålt.

I konsertens andra låt Only Son of the Ladies’ Man sjunger han:

”I’m a steady hand, I’m a Dodger’s fan

I’m a leading brand of a one night stand

I’m a ladies’ man.”

Och det är just den typen av humoristiska iakttagelser som Tillman numera livnär sig på. Faktum är att denna nyfunna självironi går hem förvånansvärt väl. I stor utsträckning beror det på Tillmans karismatiska scenpersonlighet – för även mellansnacket är väldigt, väldigt underhållande. Han har liksom glimten i ögat och det är som att vad han än säger blir roligt.

Men det är inte bara de konceptuella Hollywood-texterna som genomgått en positiv utveckling. Musikaliskt amorterar vår favoritpastor smart från den amerikanska folksjälen, fast till skillnad från Fleet Foxes stämsång är det betydligt rakare och lutar nästan åt country-hållet. Resultatet är ett kalejdoskop av melodisk folk, rockabilly, country och rock’n’roll.

Efter att ha avslutat ordinarie set med Hollywood Forever Cemetery Signs, den första singeln som släpptes från Fear Fun, återvände Tillman till scen för att tillsammans med gitarristen Benji tolka 50-talsklassikern Nevertheless (I’m in Love with You) innan resten av bandet stämde in i en lite mer ösig cover på Canned Heats On the Road Again. Därefter tänds lamporna och jag tror nog att de flesta lämnar Debaser med en bra känsla och ett leende på läpparna.

Följande låtar spelades:

Funtimes in Babylon
Only Son of the Ladies’ Man
Nancy From Now On
I’m Writing a Novel
Misty’s Nightmares 1 & 2
This is Sally Hatchet
Well, You Can Do It Without Me
Now I’m Learning to Love the War
Tee Pees 1-12
Everyman Needs a Companion
Hollywood Forever Cemetery Sings

Extranummer:

Nevertheless (I’m in Love with You)
On the Road Again

Foto: Peter Bigerstam (obs. bilderna är från spelningen på Pustervik i Göteborg några dagar senare)

I Break Horses på Debaser Slussen

by

I Break Horses, Debaser Slussen
10 november 2012
Betyg: 4

Det tog tre år för Maria Lindén och Fredrick Balck att spela in I Break Horses debutskiva Hearts som gavs ut förra året. Visst, det är ingenting jämfört med de 21 år det har tagit för Kevin Shields att följa upp Loveless, men vi kan nog ana vissa drag av studioperfektion hos den svenska indiepopkostymen.

På förhand fanns det kanske vissa frågetecken. Det är ju först på senare tid som bandet – som tycks ha börjat som ett studioprojekt – ens börjat komma ut och spela, men det skulle visa sig att I Break Horses även är en utmärkt liveakt. Efter en festivalsommar som bland annat hade svängarna förbi Way Out West var det äntligen dags för deras första spelning på hemmaplan. Eftersom det var helg och fritt inträde innan 22:00 var det dessutom inför en förväntansfull storpublik.

Tillsammans med tre medmusiker svepte Lindén och Balck in oss i ett ljuvligt skimmer. De såg ut som silhuetter uppbackade av en bländande drömsk ljusshow.

De ofrånkomliga shoegaze-jämförelserna med band som My Bloody Valentine och Slowdive känns ännu mer berättigade live än på skiva. Delvis eftersom Lindéns reverbdränka vibrato försvinner bakom de storslagna ljudmattorna (som mestadels består av synthar, synthar och återigen synthar). Delvis eftersom de nyttjar olika typer av väsen, om än inte lika aggressiva som föregångarna, för att skapa stämning. Men deras pulserande musik svävar också i gränslandet mellan mer samtida elektroniska akter såsom M83 och Washed Out.

Fast egentligen behöver man inte jämföra I Break Horses med något annat band. De står utmärkt på egna ben. Deras sound är unikt, drömsk och fullständigt vackert. I kombination med ljusshowen känns det som att iaktta den mest perfekta av soluppgångar en dimmig sommarmorgon.

De premiärspelade även en ny låt som får mig att längta efter ett nytt album. Förhoppningsvis tar det inte 21 år att färdigställa.

DIIV på Debaser Slussen

by

DIIV, Debaser Slussen
8 november 2012
Betyg: 4

DIIV är Beach Fossils-gitarristen Zachary Cole Smiths soloprojekt som så sent som förra året blev till ett riktigt fyrmannaband. Men det var först när debutskivan Oshin gavs ut i somras som de vann över våra hjärtan. Deras psykedeliskt virvlande gitarrskimmer hypnotiserade oss ögonblickligen. Sedan upprepades samma vinnande koncept i låt efter låt.

Senast DIIV besökte Sverige var i samband med Brooklyn, Sweden. Vad har egentligen hänt sedan dess? Bandet känns om möjligt ännu tightare och spelar, välförtjänt, inför en större publik. Smith har bytt den överdimensionerade Musse Pigg-tröjan mot Paisley-skjorta och urtvättade gröna mjukbyxor. Men utöver det så är det i stort sett samma spelning vi får bevittna. Novembermörkret har lagt sig över Sverige men Smith ser fortfarande ut som en Kurt Cobain-dubbelgångare när han gömmer sitt ansikte bakom den blonda 90-talsluggen.

Med tanke på bandets nästintill overkligt späckade turnéschema (ibland har de till och med gett två spelningar inom loppet av en dag) är det beundransvärt att de lyckas klämma ut så mycket energi ur de där skimrande melodierna. De visar alls inga tecken på trötthet eller tristess, fast det märks att de på scen har två lägen; de koncentrerade skostirrarna och duracellkaninerna som omöjligt kan stå stilla. På samma sätt känns det som att de delar in publiken i två läger; de som står stilla och försöker urskilja vad Smith ”sjunger” (vilket faktiskt är en rätt svår uppgift) och de som släpper kontrollen och hoppar runt till musiken (vilket ikväll är en klar minoritet).

Precis som på skiva har How Long Have You Known? starkast refräng medan Doused och Sometime bärs fram av de mest drivande beatsen. Därför tillhör de kvällens höjdpunkter, även om konserten håller en förhållandevis jämn nivå. Än en gång vinner DIIV över publiken och jag blir förvånad om de lagom till nästa sommar inte tillhör de hetaste namnen på en festival av Hultsfreds eller Way Out Wests storlek.

Foto: Emma Andersson

Biffy Clyro på Debaser Slussen

by

Biffy Clyro, Debaser Slussen
5 november 2012
Betyg: 3

Inför släppet av sitt sjätte album Opposites, som till fansens belåtenhet dessutom är ett dubbelalbum, gav skotska kvartetten Biffy Clyro en intim spelning på Debaser Slussen. Ett intressant val av lokal med tanke på att Biffy Clyro efter sitt kommersiella genombrott med Only Revolutions från 2009 hunnit spela på såväl Debaser Medis som Stockholms Stadion (där de agerade förband åt Foo Fighters förra sommaren).

Med tanke på hur snabbt biljetterna gick åt – och att Simon Neils mannar egentligen hade kunnat sälja ut en betydligt större lokal – är enda tänkbara förklaringen till att de spelade på just Debaser Slussen att de planerar att återvända till Sverige inom en snar framtid, kanske redan i början av nästa år när Opposites nått skivhyllorna.

Inledningen med Stingin’ Belle från nya skivan, följt av The Captains arenavänliga fotbollsrefränger, satte prägeln på större delen av spelningen. Energiska män, tre fjärdedelar med bara tatuerade överkroppar – och inte att förglömma: en känsla för spänstig men hård pop – som river av sina lika muskulösa som intrikata låtar inför en minst sagt lika inlevelsefull publik. Framförandet är stabilt och det är proffsigt. De skakar liv i Debaser –  men blir i längden aningen förutsägbara.

Akustiska God & Satan sticker förvisso ut, och publikresponsen är ju på en konstant hög nivå, men en bit in i konserten märks det att Biffy är vana med att spela på arenor och större festivalscener. Det märks att de är vana vid lite bredare penseldrag. Hitsen, såsom Bubbles, Many of Horrors och avslutande Mountains, lyfter – vilket visar på att Biffy Clyro är ett duktigt liveband – men det går inte att undgå känslan av att det vi ser bara är en Biffy Clyro konsert i mini-format. Svettigt, trångt och speciellt? Ja. Men knappast deras bästa spelning.

Här kan ni se musikvideon till Stingin’ Belle:

Foto: Emma Andersson