Dead Oceans

Under namnet Night Beds gav Nashville-bon Winston Yellen tidigare i år ut sitt debutalbum Country Sleep. Ett intimt personligt och emotionellt laddat album som knappast låter som ett verk från en tjugotreåring. När jag mötte upp honom på Kägelbanan i Stockholm hade han precis rest hit från Dublin, några dagar tidigare hade han framfört denna hjärtskärande a cappella-version av albumets öppningsspår Faithful Heights på det brittiska tv-programmet Later… with Jools Holland:

När började du spela instrument och när skrev du din första låt?

När jag var sjutton år började jag spela gitarr, så fort jag hade lärt mig några ackord försökte jag skriva mina egna låtar.

Vilka var dina största influenser på den tiden?

Jag skulle nog säga Stevie Nicks. När jag växte upp lyssnade jag mycket på Fleetwood Mac. Även The Four Tops, Tamla Motown och en del riktigt kass kristen musik.

Minns du vilket som var det första albumet du köpte? Hur tror du det albumet har påverkat dig som musiker?

Första albumet jag köpte? Jag tror inte det påverkade mig alls om jag ska vara ärlig. Det var antagligen ett kristet album, Jars of Clay eller dc Talk eller något. Känner du till dem? Riktigt usel kristen musik från 90-talet. Jag gillade dem då eftersom jag inte visste bättre.

Kan du berätta lite om var du växte upp och varför du flyttade till Nashville?

Jag växte upp på två ställen. Först Petaluma i Kalifornien, ett liten jordbrukssamhälle precis norr om San Francisco, sedan när jag var elva flyttade jag till Colorado Springs som är det jag skulle kalla mitt hem. Där var det väldigt konservativt. Det var främst familjer som bodde där. Mycket kyrkor, en tråkig plats, det fanns inte så mycket att göra. Samtidigt ligger det väldigt vackert precis intill bergen. Jag var en vanlig, sportintresserad unge.

När började du använda namnet Night Beds? Har namnet någon särskild betydelse för dig?

När jag var arton. Det var då jag startade det här projektet. Jag gillar att kalla det projekt istället för band, jag vill inte använda mitt eget namn för då skulle det vara som att jag bara var en dude med en gitarr. Jag vill ha någonting där jag kan känna mig frånkopplad samtidigt som jag är en del av det. Namnet har egentligen ingen betydelse, det är bara två ord som låter bra ihop. Det var ingenting jag tänkte på så frenetiskt mycket. Jag behövde bara ett namn. Men jag gillar nätterna, det är då jag känner mig mest kreativ.

Skulle du säga att din musik låter bäst om nätterna?

Jag tycker det, jag föredrar själv att lyssna på musik om nätterna.

Kan du beskriva arbetsprocessen bakom albumet? Du hyrde ju ett hus som tidigare ägts av Johnny Cash och June Carter för att skriva låtarna, på vilka sätt influerade det huset albumets utfall?

Någonstans i bakhuvudet tror jag nog att jag var influerad av hans musik. Johnny Cash var ju väldigt trygg i sitt sätt att göra saker som var väldigt simpla samtidigt som de känslomässigt var väldigt intensiva. Det var rakt på och han hade en tydlig vision, det spelade inte någon roll vad folk tyckte. De stunder då jag tvivlade på mig själv tror jag att Johnny Cash i mitt undermedvetna blev någonting som fick mig att fortsätta. Fast jag visste inte att det var hans hus förrän jag hade hyrt huset, så det var inte som att jag åkte dit för att skriva ett Johnny Cash-album.

Hurdant var huset?

Det var byggt i början av 1800-talet, innan det amerikanska inbördeskriget. Luften var tjock, det var väldigt grönt, utanför hördes cikador och syrsor och hettan var ångande. Det var ett trähus uppe på en kulle som på alla sätt var väldigt lantligt.

Hade du någon specifik ljudbild i åtanke när du påbörjade arbetet med skivan?

Mycket kretsar kring min röst. Jag ville att min röst skulle ligga i framkanten, sedan tänkte jag bara ut vad som behövdes till respektive låt, om det var en orgel eller en elektrisk gitarr. Jag ville att det skulle andas. Jag ville att albumet skulle kännas som en stor suck. Som att rummet fick ta plats. I slutändan kan du liksom höra hur golvet knarrar, det var som att stugan andades på sitt eget underliga sätt. Du kan höra cikadorna i bakgrunden. Sådana saker bidrar med atmosfär. Även om jag skulle vilja påstå att det är ett vintrigt, eller möjligtvis ett höstligt album så spelades det in mitt i sommaren och du kan nästan känna hettan och lukten av svett. Rent konkret så spelade jag in både sång och gitarr på samma gång så att det kändes mer som ett framträdande.

Hur kom du på albumtiteln Country Sleep?

Jag låg i min säng när det kom till mig. ”Country” är ett ord jag brinner för. Jag är inte nödvändigtvis ett fan av musiken, men människorna berör mig verkligen djupt. När jag bodde i min bil var det de människorna – de som saknade framtänder och levde miserabla liv – som jag brukade hänga med. Det är de människorna jag umgås med. Ordet ”country” har någonting ödsligt över sig. Den ödsligheten och isolationen är inte begränsad till Nashville, den finns överallt i Amerika och jag känner mig på något sätt ihopkopplad med den. Sedan är sömn för mig någonting narkotiskt, nästan avdomnat och tillsammans blir det en dimma jag gillar. Titeln poppade bara upp i mitt huvud och jag visste direkt att det var rätt.

Dina texter håller ofta en melankolisk ton medan vissa låtar, såsom Ramona, nästan känns poppiga. Var det någonting du hade i åtanke när du skrev skivan?

Jag gillar att blanda musik som är upptempo med texter som är väldigt mörka och sorgsna. Det är som två Titanics som kraschar in i varandra. Att kunna skapa något som får vissa att bli glada medan andra reagerar annorlunda. Jag söker bara efter en reaktion, positiv eller negativ. Så för mig är den låten intressant eftersom den är upptempo. Jag hyrde in en countrypop-trummis till just den låten eftersom jag ville att den skulle ha ett driv, samtidigt som jag behöll texten som ju verkligen är deprimerande.

Skriver du text och musik samtidigt?

Nej, texterna kommer alltid sist och melodierna kommer alltid först. Ibland finns det inte ens någon gitarr, som i Faithful Heights, den låten sammanfattar hela mitt låtskrivande. En melodi som kommer till mig som jag försöker skapa musik kring. När det kommer till texter så brukar jag med min iPhone spela in när jag mumlar slumpmässiga ord över en gitarr, sedan lyssnar jag igenom det för att komma på vad jag sjunger.

Det är någonting personligt över albumet, hur känner du nu när du sätts i en livesituation då du tvingas framföra låtarna inför en publik?

Det är en fråga som jag kanske hade svarat annorlunda på för två veckor sedan, att spela live är någonting som ständigt är under förändring. Personligen tycker jag inte om det. Det är inte mitt förstaval, det är någonting nödvändigt för att kunna ha en karriär eller någon form av stabilitet. Jag lider av scenskräck så för mig kommer det inte naturligt, men under den här turnén har det varit fler som faktiskt lyssnat på vad vi gör vilket ger en energin att ge någonting tillbaka till lyssnaren.

Hur gick det till när du snappades upp av skivbolaget Dead Oceans [som även gett ut skivor med bland annat Phosphorescent och The Tallest Man on Earth]?

Min manager skickade albumet till dem. Vi hade fått massa negativ respons från andra skivbolag, så fick vi plötsligt ett samtal från Dead Oceans chef som bjöd in oss till ett showcase i Bloomington, Indiana där deras högkvarter ligger. Så en vecka var vi där och vi hade aldrig spelat låtarna live tidigare, det var vår första show. Vi spelade inför ett tiotal personer. Dagen därpå ringde de upp oss och det var hur vi blev signade.

—

I höst återvänder Night Beds till Sverige för två spelningar. Den 15 november spelar han på Pustervik i Göteborg och den 16 november intar han Debaser Strand i Stockholm.