Dan Ekborg

Tartuffe handlar om den välbärgade mannen Orgon och hans familj. Orgon blir vän med Tartuffe, en mycket religiös man, som han utger sig att vara i alla fall men som visar sig vara en bedragare. Orgon är så bländad av Tartuffes predikningar om renlevnad och enkelhet att han skänker allt han äger till Tartuffe och lovar gifta sin dotter med honom. Orgons familj lever en slösaktigt glatt liv med vackra kläder, ostron och champagne. Ett liv som kan bära till helvetet, därför vill Orgon att familjen med hjälp av Tartuffe ska bli frälsta.

Tartuffe skrevs av den franske teatermannen Jean Baptiste P. Molière i slutet av 1600-talet. Han spelade upp en första version av pjäsen för hovet i Versailles 1694. Den väckte sådan förargelse bland kyrkans män att den fick spelförbud.
Molière kommenterade detta:
– Här är en komedi som gjort mycket väsen av sig, som längre varit hårt ansatt; personerna som den visar upp har tydligt markerat att de är mäktigare än de jag tidigare lyft fram på scenen i Frankrike. Markiserna, de preciösa, de bedragna äkta männen, läkarna har alla gått med på att bl förevisade, de har till och med låtsas vara roade av mina porträtt; men bedragarna, de tillåter inte att man skrattar åt dem, de blir vettskrämda …”

Molière kämpade hårt för att få spela pjäsen, skrev om den till en föreställning i fem akter, mildrade de religionskritiska inslagen och lät en representant för kungen bli en hjälte som ställer allt tillrätta. Det tog fem år av kamp för att få spela upp den, i den nyare versionen.

När Tartuffe och andra pjäser av Molière spelas nu, flera hundra år efteråt, blir de ofta farsartade komedier, ibland lite löjliga och inget som säger nutidsmänniskan något. Kritik mot religion är inte alls särskilt chockerande i dagens västvärld, i alla fall inte kritik mot kristna kyrkor. Ett annat skäl till att uppsättningar av Tartuffe kan bli fåniga är att skådespelarna mer agerar som roller än som trovärdiga människor. Jag har sett flera uppsättningar av Tartuffe som bara varit roliga, men inte sagt mig något och där Tartuffe bara varit en löjeväckande figur.

Johan Rabaeus får liv i Tartuffe, gör honom trovärdig. Han haltar rejält men när ingen ser honom går han inte alls så klumpigt. Den svarta prästkappan har han knäppt när någon är i närheten men när han är ensam är den bekvämt och avslappnat uppknäppt, lös och ledig.

Dan Ekborg spelar familjefadern Orgon. Det kan svara svårt att förstå varför Orgon fastnat så för Tartuffe, det är svårt att förstå hur han blir så duperad att han till och med skänker bort allt han äger till bedragaren.
Det skulle vara intressant att se en Tartuffe där Orgon blir begriplig. Det har jag hittills inte sett.

Det är en rolig föreställning och Gunilla Nyroos som Dorine, en uppkäftig tjänstekvinna, gör som alltid bra ifrån sig.

Scenografin är elegant och överdådig: allt utspelar sig i en palatsliknande sal hemma hos Orgon: högt i tak, gigantiska kristallkronor, en påfågel sitter på en ställning framför de stora vackra fönstren som vetter mot balkongen och i bakgrunden hörs sorlet från upproren i Paris. Anna Asp som vunnit Oscar för scenografin till Fanny och Alexander har gjort scenografin till Tartuffe.

Thommy Berggren, regissören, har valt att placera föreställningen till Paris 1871 då parisarna stred på barrikaderna och demonstrerade mot de sociala missförhållandena. Frankrike fick under dessa dagar sin första arbetarregering, Pariskommunen. De välgödda ytliga människorna hemma hos Orgon bryr sig dock föga om det som sker ute på gatorna. De har nog med att fundera på vilken hatt som sitter bäst på huvudet – förutom det alltmer hotfulla som sker med Tartuffe i huset.

Tartuffe i Thommy Berggrens regi får ett djup som är sällsynt. Personen Tartuffe är trovärdig och hur den lättsamma överklassen alltid klarar sig helskinnad från det mesta, är väl vad föreställningen handlar om minst lika mycket som att skildra bedragare i religiös förklädnad.

Publiken på premiären reste sig och gav stående ovationer. Jag tror att de flesta som kommer för att se Tartuffe kommer att bli nöjda, det är underhållande, snygg dekor och bra skådespelare och en underton av allvar. Sedan kan man ju alltid vara kritisk och tycka att inte alla roller är trovärdiga. Men det är sådant som kan sätta sig när föreställningen fått några spelningar på sig och dessutom kan man inte begära vad som helst av de förutsättningar som finns i pjäsen. Det är en komedi med samhällskritik, som ska framföras med lätthet. (I publiken såg jag förresten Göran Rosenberg, Mona Sahlin  och Reine Brynolfsson.)

Stockholms Stadsteater om Tartuffe:

Tartuffe är en religiös hycklare som nästlat sig in i en oerhört förmögen familj genom att framställa sig själv som en osjälvisk och enkel man. Alla utom husets herre, Orgon, genomskådar Tartuffes bedrägeri. Han avgudar sin nyvunne vän och lovar till och med bort sin unga dotter till honom. Ja tack, säger Tartuffe. Men egentligen är det Orgons vackra hustru Elmire han trånar efter. Med henne i sina armar avslöjar han sitt rätta jag.
Synd är ingen synd ? om ingen jävel ser det!

Foto: Petra Hellberg
Bilden ovan: Johan Rabaeus och Dan Ekborg i Tartuffe.

Johan Rabaeus och Mirja Turestedt i Tartuffe.

Gunilla Nyroos och Dan Ekborg i Tartuffe.

Johan Rabaeus

Mirja Turestedt

Johan Rabaeus, Jakob Eklund, Mårten Edman och Lennart Sandberg i Tartuffe.

Tartuffe Johan Rabaeus
Orgon Dan Ekborg
Madame Pernelle, Orgons mor Gunvor Pontén
Damis Henrik Johansson
Mariane Marie Robertson
Elmire, Orgons nya fru Mirja Turestedt
Valère Richard Forsgren
Cléante Niklas Falk
Dorine Gunilla Nyroos
Monsieur Loyal Åke Lundqvist
Polis Jakob Eklund
Piga Sara Zommorodi
Karin Malm

Av Molière
Översättning Hans Alfredson
Allan Bergstrand
Bearbetning och regi Thommy Berggren
Scenografi Anna Asp
Kostym Maria Geber
Ljus Alarik Lilliestierna
Ljud Tomas Florhed
Mask Ulrika Ritter

Relaterat:
Om Tartuffe i Wikipedia
Teatermagasinet
Intervju med Thommy Berggren i DN.
Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Tartuffe, Thommy Berggren Johan Rabaeus, Dan Ekborg, teaterrecension, Stockholms stadsteater, Anna Asp, dekor, scenografi