Vita Bergen får mig att tänka på Stockholm, men ni kommer från Göteborg. Hur kom det sig att ni döpte bandet till Vita Bergen?
– Det var inget vi tänkte på när vi tog namnet, utan det kom till på ett mer personligt och symboliskt plan. Vi funderade länge och bytte namn några gånger precis i början, men så fort Vita Bergen kom på tal så var det som att det var bestämt. För oss betyder det en sak, men för någon annan kan det betyda något helt annat och om det innebär att vissa lyssnare från Stockholm associerar till Vitabergsparken så är ju det fint i sig. Men för folk i andra städer och länder kommer associationen se helt annorlunda ut, och det tycker vi om. Tydligen har flera östeuropéer uppfattat Vita Bergen som någon form av drag queen-artist, så det verkar redan börjat ta hand om sig själv.
Hur lärde ni känna varandra, och hur har ni utvecklats som band från det att ni bildades till det att ni släpper ert självbetitlade minialbum den 22 oktober?
– När vi var små brukade vi mötas när vi spelade hockey mot varandra. Vi bodde inte så långt ifrån varandra, fast vi umgicks i helt olika rivaliserande ”gäng” och våra lag var ärkefiender. Efter det började vi stöta på varandra på lite hemmafester och sen när vi började gymnasiet tillsammans så började vi umgås och spela musik tillsammans, men det var först året när vi bröt upp från Handelshögskolan som vi startade projektet som sedan växte sig fram till Vita Bergen.
Er nya singel Curtains är tagen från detta kommande minialbum. Tycker ni låten representerar resten av minialbumet? Vilka andra teman och influenser finns på albumet?
– Den representerar resten av låtarna, men den är i den lite ljusare delen av spektrumet. Att göra en låt handlar för oss om att utgå från en väldigt specifik känsla och sedan försöka förklara den och förstärka den så mycket som möjligt. Ju mer vi lyckas förstärka känslan, desto mer av den förstår vi, och desto mer av den kan vi förklara. Det blir som en spiral.
– Just det här att vi hela tiden försöker maximera en specifik känsla är den tydligaste gemensamma nämnaren mellan låtarna. Det gör inte oss så mycket om vi spelar lite fel eller om allt tekniskt går åt skogen när vi spelar live (vilket det i stort sett alltid tenderar att göra) så länge det är i ton med själva ursprungskänslan i låten.
– Vi har lyssnat mycket på musik från 70-talet (till exempel David Bowie, Pink Floyd och Neil Young) och nutida band som MGMT, Arcade Fire, Wolf Parade och Flaming Lips. Vi har säkert plockat upp en del inspiration på vägen, och vi rör oss ganska sömlöst mellan någon slags indierock med psykedeliska och elektroniska influenser, och något mer folkbaserat, som i Curtains.
Vad ville ni uttrycka med Curtains? Hur kom låten till och vilka sound hade ni åtanke när ni skrev den?
Just Curtains bygger på något ganska hoppfullt, ganska inbjudande. Ingen av oss tyckte om den särskilt mycket i början tills vi en dag spelade den live och alla i bandet började skratta. Efter det blev den såhär. Det var ungefär samtidigt som Wille hade börjat botanisera sig mer och mer i det analoga syntlandskapet, så om man lyssnar noga kan man höra en del swoosh och swish och andra konstiga ljud i låten. Men det är bara om man lyssnar noga.
Jag ser i ert turnéschema att ni ska spela i Sverige, Finland och… Japan. Hur kommer det sig att ni åker till andra sidan jordklotet för att spela? Vilken relation har ni till Japan?
– Vi har en rätt tajt relation med Japan. Tyvärr fick vi nyligen höra att det har blivit uppskjutet, så det är väldigt tråkigt. Däremot fick vi precis reda på att vi kommer spela både i Schweiz (Zurich och Fribourg) och Tyskland (Berlin och ev. Hamburg) i januari, så det blir något att se fram emot i alla fall. Tokyo får bli lite senare!