Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Ifjol släppte den kanadensiska electro-duon Crystal Castles sitt tredje album, här är ett utdrag ur vår recension:
”Till och med låtarna känns mer strukturerade, och mindre spontana, än tidigare. Det enda jag saknar är en självklar hit. Sad Eyes kommer säkert väcka liv i de flesta dansgolv, men den får mig inte att trilla av stolen på samma sätt som jag gjorde första gången jag hörde Baptism.”
Nu har Sad Eyes blivit med musikvideo, titta här:
Crystal Castles, In Flames och First Aid Kit klara för Storsjöyran 26-27 juli 2013, berättar ett pressmeddelande:
Första pusselbitarna i den mosaik som ska bli Storsjöyran 2013 är lagda. De består av kanadensiska electropunkarna Crystal Castles och två svenska artister som nått stora internationella framgångar – folkpopduon First Aid Kit och metalkungarna In Flames.
Fler artistbokningar och nya spännande programpunkter offentliggörs inom kort. Nästa år firar Storsjöyran 30 år. Det skall bli den bästa sommaren någonsin!
Crystal Castles (CA)
Crystal Castles förkroppsligar 10-talets estetik och attityd inom den elektroniska musiken. Den kanadensiska duons sanslösa mix av punkigt aggressiv electro och basmullrande dansmusik har tagit världen med storm. Sångerskan Alice Glass är med sin karisma och dödsföraktande utspel på scen en samtidens Iggy Pop. Ett generationsdefinierande band.
I november 2012 släpptes Crystal Castels tredje album ”III”.
In Flames
Med nära tre miljoner sålda album är In Flames inte bara vår stora metalexport utan också ett av Sveriges största band alla kategorier. Anders Fridén och hans mannar har sedan det tidiga nittiotalet pressat sina genregränser framåt samtidigt som de gjort stora kommersiella landvinningar.
I sommar gör In Flames endast tre svenska spelningar, varav den på Storsjöyran är en.
First Aid Kit
Klara och Johanna Söderberg resa från det första trevande låtskrivandet i barndomshemmet i Svedmyra till inspelningen av det globalt framgångsrika albumet i ”The Lions Roar” i USA är senaste årens finaste framgångssaga.
Förra gången systrarna gästade Yran, 2008, spelade de på festivalens allra minsta scen, Intiman. När de nu kommer tillbaka är det som en av Sveriges stora musikexporter. Det är alltid lika roligt när vi kunnat presentera en lysande begåvning, som sedan upptäcks av den stora publiken.
—
www.storsjoyran.se
Läs även andra bloggares åsikter om Storsjöyran, musikfestivaler, Crystal Castles
Artist: Crystal Castles
Titel: Crystal Castles (III)
Betyg: 4
Mitt första möte med Crystal Castles är något jag med glädje, och möjligtvis viss romantiserad nostalgi, drar mig till minnes. Det var i London i början av 2009 och de var det första av tre förband. Sällskapet jag var där med uthärdade en låt innan de försvann till baren. Själv var jag helt uppslukad av Alice och Ethan. Deras kompromisslöst hårda liveshow var, och är fortfarande, något av det bästa jag har bevittnat i konsertväg. Ögonblicket de spelade Alice Practise var jag helt frälst – när jag kom hem var jag genast tvungen att kolla upp vad den där låten som innehöll det dampiga tv-spelsplingandet hette.
Mycket har hänt sedan dess och den experimentella electroduon från Kanada har gått från klarhet till klarhet. Bandets andra album, som helt enkelt hette Crystal Castles (II), innehöll alltifrån trasig punk i form av Doe Deer till Celesticas vackert melankoliska electropop och piskande hårda Baptism. När Robert Smith från The Cure sedan sjung på singelversionen av Platinum Blonde-covern Not in Love hade Crystal Castles till och med en hit. Inte illa för ett band som avskyr allt som har med mainstream att göra som pesten.
Vi visste ju redan på förhand att (III) inte kunde bli någonting annat än Crystal Castles bästa album hittills. Hos vissa fanns det kanske en rädsla att de skulle morfera och bli Skrillex, men så är tur nog inte fallet. Det har snarare blivit kallare och mer distanserat. De isolerade sig i Warszawa och använde – för första gången – enbart analog utrustning. Resultatet är ofta mer subtilt än något bandet gjort tidigare – även om de brutala inslagen naturligtvis fortfarande finns representerade, exempelvis i bastunga Insulin. En bättre formulering är kanske att spektrumet har blivit bredare, vilket vi delvis fick ett hum om när bandet släppte ifrån sig skivans 90-tal- och rave-inspirerade öppningsspår Plague i somras. Även Wrath of God, som brittiska musikmagasinet NME kallar ”Debussy för Pokémon-generationen”, kretsar just kring kontrasten mellan det symfoniskt lugna och de lite mer typiska Crystal Castles-partierna. Vissa låtar, såsom Affection och – framför allt – avslutningsspåret Child, I Will Hurt You lutar ännu mer åt det drömska och subtila hållet.
På skivans andra spår Kerosene sjunger Alice nästan helt oförvrängt ”I will protect you from all the things I’ve seen”. Ljudbilden är dystopisk och förtryck är skivans genomgående tema. På omslaget ser vi en beslöjad kvinna hålla om sin skadade son. ”It was taken at a protest in Yemen. A boy was pepper-sprayed and beaten by cops and his mother thought that he had been killed in the fight. In that moment she found him and she’s crying from happiness because he’s still alive. A war journalist snapped that picture at that moment. And she’s really happy that the image is spreading round the world. The woman is the powerful one in this picture, the male needs her, and I like that” säger Ethan.
Kanske beror det på skivans längd (som inte ens sträcker sig över 40 minuter, jämfört med (I) och (II) som båda var över 50 minuter långa) men (III) är helt klart bandets mest fokuserade och genomtänkta alster hittills. Till och med låtarna känns mer strukturerade, och mindre spontana, än tidigare. Det enda jag saknar är en självklar hit. Sad Eyes kommer säkert väcka liv i de flesta dansgolv, men den får mig inte att trilla av stolen på samma sätt som jag gjorde första gången jag hörde Baptism. Om något så känns (III) som en skiva som växer med tiden. Låtar som Wrath of God och Affection med sitt intressanta beat öppnas upp lite, lite mer för varje lyssning. När Crystal Castles om något år eller så släpper (IV) kommer jag antagligen säga att det är deras mästerverk, men just nu överträffar (III) åtminstone som album allt de gjort tidigare.
Bästa spår: Wrath of God, Sad Eyes, Child, I Will Hurt You
Under året släpper kanadensiska electro-duon Crystal Castles sitt tredje album, men redan nu bjuder de på en låt som bär titeln Plague. Det kaotiska soundet går att känna igen, men det osar lite mer rave och 90-tal än vad vi är vana vid.
Du kan lyssna på låten här:
Solen hade valt att titta fram, efter att första dagen till viss del regnat bort, vilket resulterade i att det inte längre var lika glest i publiken när banden uppträdde. Efter gårdagens 90-talsnostalgi gick andra dagen i noise popens tecken, här kommer några recensioner från dag två av Hultsfredsfestivalen.
Band: The Pains of Being Pure at Heart
Scen: Red Stage
Betyg: 4
New York-baserade The Pains of Being Pure at Heart bjöd på janglig indiepop med rötter i band som New Order och My Bloody Valentine. Även om de nämnt tidiga Smashing Pumpkins som en influens känns det fortfarande som att de tar vid där Paint a Rainbow slutade.
De inledde med titelspåret från deras senaste album Belong för att sedan riva av This Love is Fucking Right från debutskivan. Därefter bjöd de på en kavalkad av låtar från såväl första som nya skivan. Bäst var Everything with You som för dagen fick heta Everything with Booze eftersom det var sista spelningen på deras turné.
Band: Crystal Castles
Scen: Green Stage
Betyg: 5
Efter det, med bandets mått mätt, tafatta uppträdandet på Dans Dakar tidigare i somras var Toronto-akten Crystal Castles återigen på besök i Sverige. Den här gången hade turen kommit till Hultsfredsfestivalen och bandet var i bättre form än någonsin.
Konserten var en kaotisk urladdning av energi och oväsen, Baptism var hårdare än stål och under Alice Practise hoppade sångerskan Alice Glass ut i publikhavet för att sjunga.
Den epileptiskt blinkande ljusshowen i kombination med den annars rätt så dystert minimalistiska sceninredningen gav upphov till en mystik som få andra nutida banda besitter.
Såväl gamla klassiker, som Crimewave och Untrust Us, som nya favoriter, som Celestica och Not in Love, spelades och i slutändan lämnades knappast någon oberörd. Jag vill gå så långt som till att säga att det här, när året är slut, kommer vara en stark kandidat till årets spelning.